Mediedrev behövs i en demokrati

Är mediedrevens tid förbi? Anders Borg skulle efter sommarens händelser nog inte svara ja på den frågan. Knappast heller Anna Kinberg Batra och definitivt inte Håkan Juholt. Men när tankesmedjan Timbro presenterade sin nya antologi Skampåle –tio essäer om mediedrev menade flera att dreven är passé. Författaren och journalisten Per Svensson till och med dödförklarade genren.

Det får ses som en retorisk överdrift. Medieforskningen visar att dreven minskat under 2000-talet i hela Norden. Men visst förekommer det fortfarande avslöjanden som växer och syns överallt och blir drev som leder till att någon avgår. Det Per Svensson dödförklarar är snarare en tid och en mediesituation som idag känns avlägsen.

Det var den tid när kvällstidningarna hade en gemensam upplaga över en miljon ex per dag. När deras löpsedlar fanns överallt. När Socialdemokraterna var det obestridda maktpartiet och deras företrädare det givna bytet. Ove Rainer, Björn Rosengren, Ebbe Carlsson, Mona Sahlin för att nämna några av de klassiska dreven. Det var en tid när tidningarna hade till synes obegränsade resurser. När datorer och internet hade mycket liten påverkan på vanligt folks liv.

Det är en tid som idag gör en lite nostalgisk. Inte minst när det gäller detta med medias resurser. Stora avslöjanden som ger drev är resurskrävande. De bygger inte på ett anonymt tips från en sommarfest utan är underbyggda med fakta, dokument och mycket jobb.

Dagens drev är mer personorienterade och ofta av karaktären pratskandaler. Det handlar om att någon sagt fel snarare än gjort fel. Åsa Romson gjorde sig skyldig till flera sådana vilket bidrog till hennes fall. Pratskandalerna passar också bra för sociala medier. Det är lätt att uppröras över ett dumt uttalande och klicka det vidare. Och så är löpelden igång.

Timbros bok är intressant men man har lite otur med tajmingen eftersom den utkommer när vi fortfarande står mitt i det största avslöjandet på länge. Transportstyrelseskandalen har redan fällt två ministrar och en statssekreterare. Vi har knappast sett slutet, men det är tydligt att det är en praktskandal och ingen pratskandal.

Det visar också än en gång betydelsen av gedigen grävande journalistik. Det är lätt att tycka synd om den som drabbas av ett drev. Men dreven behövs i en demokrati för att påminna makthavare om att de är granskade. Därför oroas jag mest av alla drev som inte gått för att det inte funnits resurser för lokal granskande journalistik. I boken tas Svedala som exempel, men det finns nog många andra kommuner där makthavare kan sova gott utan att oroa sig för minsta lilla drev.

Texten även publicerad i VLT den 6 september 2017

Amelia vill inte ha det som sin mamma

En ny bok tar upp vad som kommer att hända
 när Amelia Adamo och andra 40-talister
behöver hemtjänst.

I takt med att 40-talisterna åldras diskuteras äldreomsorgen allt mer. Debatten har en tendens att bli rätt polariserad. Å ena sidan finns det de som drömmer om en äldreomsorg som mest liknar ett bättre konferenshotell. Ett ställe med utsökt mat och dryck där det bjuds såväl salsakurser som vinprovning. Å andra sidan de som befarar att framtidens äldre hamnar på ett ställe liknande i fattigstugan i Lönneberga, där Kommandoran styrde över de andra halvsvältande hjonen.

Jag tror inte på detta skräckscenario, men räknar heller inte med någon superservice på äldre dar. Men jag vill definitivt inte ha någon kommandora som bestämmer över mig. Vill jag dansa salsa eller prova vin ska jag få göra det. Också om jag är 85 plus, men precis som de som inte fyllt 85 får jag i så fall betala själv.

Däremot finns inga möjligheter att betala själv den dag man är dement eller av andra skäl behöver omsorg dygnet runt. När man varken kan dansa salsa eller dricka vin. Det är den gruppen debatten borde handla om.

Amelia Adamo har kommit att representera de livsnjutande 40-talisterna. De som vill, och har råd, att unna sig livets goda också under den senare halvan av livet. Inte konstigt att hon får vara omslagsflicka till Timbros nya bok om äldreomsorg, som har titeln När Amelia behöver hemtjänst och är skriven av Edvard Unsgaard.

Amelia Adamo har en gammal mamma, så hon har rätt goda insikter i hur dagens äldrevård fungerar. Så vill hon inte ha det, även om hon inte känner någon oro för vanvård. I hemtjänsten finns ”många, varma omtänksamma händer”. Problemet är ensamheten och hon vill därför ha tillbaka de gamla ålderdomshemmen.

Jag tror att ensamheten i hög grad är ett existentiellt problem, som inte löses med byggnader. Som gamle kulturministern Bengt Göransson konstaterar i boken: ”Det är lite tråkigt att bli gammal. Det måste man också inse.”

Det gör att äldreomsorgsdebatten lätt blir tråkig om den inte får handla om salsa och rödvin. Men dessvärre är den nödvändig. 2035 har vid dubbelt så många 85+ som idag.

Texten även publicerad i VLT 8 november 2011.