När jag som ung praktikant kom in på VLT:s redaktion 1970
pratades det fortfarande om Den stora festen. Kalaset när man firade att
tidningen passerade 50 000 exemplar i upplaga. Västerås växte och tidningen med
den och att det en dag skulle bli en 60 000-fest var en självklarhet. 1976
kändes det snubblande nära, 59 200 exemplar.
Det blev aldrig någon 60 000-fest. När jag lämnade
tidningen år 2000 var upplagan 47 600 ex. Vid den senaste officiella mätningen
var upplagan 25 300. Fast idag talar man hellre om räckvidd för att få med de
digitala läsarna.
Det är denna utveckling som ligger bakom Bonniers och Amedias
köp av VLT och de andra Mittmediatidningarna. Men det var inte affären som fick
mig att leta gamla upplagesiffror i KB:s tidningsdatabas utan en artikel av
medieanalytikern Olle
Lidbom i tidskriften Axess.
Han har djupdykt i
statistik om medievanor och kommit till en högst oroande slutsats, inte bara
för tidningsföretagens ägare och anställda utan också för demokratin.
”Vi får snart ett samhälle
utan massmedier med en gemensam verklighetsbild. Och utan ett demokratiskt
kitt.”, var hans budskap.
Han visar att de äldre
håller kvar vid sina medievanor. De läser dagstidningar, ser på nyheter på TV
och lyssnar på radio. De yngre gör snart varken det ena eller det andra. De
söker sig till tjänster som Snapchat, Youtube, Whatsappl med flera. Det är
globala och nischade kanaler som är oberoende av sändningstid och centraliserad
distribution. De är, betonar Olle Lidbom, inga massmedier utan nischmedier och
därmed försvinner gemenskapen.
Vi som jobbade på VLT under
det förra milleniets sista decennier kände det som om ”alla” nåddes av det vi
gjorde. Det var inte sant ens då. Då yngre och låginkomsttagarna var redan på
väg bort. Men majoriteten av
västeråsarna blev informerade via tidningen. Om något inte stått att läsa i VLT
kändes det inte som det hänt på riktigt.
Att detta försvunnit har en
demokratisk betydelse som inte bara handlar om minskad kommunbevakning utan om
identitet och sammanhang. En god lokaltidning med en bred samhällsbevakning som
når ut till majoriteten av invånarna har historiskt utgjort grunden för
lokaldemokratin.
Utan
Den grunden svajar idag
betänkligt. Risken är att också den lokala demokratin svajar. när debatt
handlar om att så högt som möjligt framföra sina krav, utan att lyssna och ta
argument. Frågan är hur man återskapar
ett lokalt demokratiskt samtal när vi, trots att vi sitter bredvid varandra,
befinner oss i skilda världar. Att rädda och utveckla det som är kvar av
lokaljournalistik är nödvändigt men inte tillräckligt. Det behövs något nytt utifrån
dagens förutsättningar, vilket kräver inte bara optimism och strategi utan
också kapital. Jag hoppas och tror att Bonniers och Amedia har det.
Texten även publicerad i VLT den 28 februari 2019
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar