Ta tillbaka domstolarnas politiska makt!

I den växande populismens tid är politiker ständigt ifrågasatta. Vad ska vi egentligen ha politiker till? Det korta svaret är att de utifrån sin ideologiska övertygelse ska bilda opinion och fatta beslut. I synnerhet beslut där det finns en målkonflikt. Men tendensen idag är att politiker allt högre grad överlåter dessa uppgifter på andra. Opinionsbildningen blir en uppgift för myndigheter utan myndighetsutövning. Målkonflikterna får domstolar ta hand om. Politikerna förlorar makt.

”Jag kan inte uttala mig om hur utfallet av de fallen kommer att bli”, svarade barn- äldre och jämställdhetsminister Åsa Regnér när hon fick frågan om de romska tiggarnas barn får rätt till svensk skola när Barnkonventionen blir lag.

Denna förskjutning av makt från politik till juridik kallas juridifiering och är inget som vare sig jurister eller politiker jublar åt.

– Politikerna har överlämnat makt de vill behålla till domstolarna som inte vill ha den, sa hovrättspresident Fredrik Wersäll vid ett seminarium där frågan diskuterades utifrån en rapport från Arena Idé skriven av Oskar Taxén.

En del av den makt som politikerna släppt ifrån sig är de nog glada att slippa.  Till exempel att de idag inte behöver besluta om vilka afghaner som skickas tillbaka till en oviss framtid i hemlandet. 

Däremot är det många kommunpolitiker som vill ha mer makt över miljöärenden samt plan- och byggfrågor. Domstolarna provar inte bara om beslut fattats i laga ordning utan också sakfrågan. Var ska man bygga och hur högt ska man bygga? Mark- och miljödomstolen beslutade exempelvis nyligen att det går bra att bygga höghus vid Notuddsparken i Västerås.

Och värre tycks det bli med juridifieringen. Regeringen verkar fast besluten att göra Barnkonventionen, till svensk lag. Detta trots ett samfällt nej från landets domstolar, med motivering att texten är oprecis och att det leder till att fler politiska beslut förs över till domstolarna. Beslut som kan få stora ekonomiska konsekvenser. Det har juristerna inget ansvar för. Finansieringen är politikernas ansvar, trots att de inte har makten över sakfrågan.

Denna otydlighet om ansvarsförhållandena mellan folkvalda och domstolar riskerar att bidra till att populismen förstärks. Ansvarsutkrävande är grundläggande i en demokrati, men vem är det som har ansvar? Och spelar det egentligen någon roll vem man röstar på när det i alla fall är domarna som bestämmer? 

Politikerna måste bli tydligare med vad de vill och stå för sina beslut. Att krypa bakom EU, experter och domstolar är, för att citera statsministerns favorituttryck, inte OK.

Äldrerapport med frågetecken

Förstatligande av skolan som en väg till bättre resultat och större nationell likvärdighet är skoldebattens eviga fråga Just nu parkerad i Leif Lewins utredning om kommunaliseringens effekter.  Även inom äldreomsorgen skiljer sig resultat och resurser mellan olika delar av landet, men där hör man sällan krav på förstatligande. Därför väcktes mitt intresse när jag såg att Arena Idé på försommaren presenterat en rapport med rubriken ”Nationalisera äldreomsorgen?” Intressant, hur hade jag kunnat missa den?

Besvikelsen blev stor när jag läst rapporten och insett det handlar om rubriksättning som mer hör hemma i Hänt i veckan. Rubriken saknar täckning i texten. Möjligen hade den varit korrekt om rapporten hetat ”Nationalisera finansieringen av äldreomsorgen”, men även då hade man nog känt sig lite lurad. I en intervju i Kommunalarbetaren ställs relevanta frågor om rapporten och dess rubrik till rapportförfattaren Olav Fumarola Unsgaard. Han medger där att rubriken är hårdragen och att han inte direkt förordar en nationalisering:

– Det är ju ett frågetecken på titeln, men vi tycker att man allvarligt måste se över alla alternativ, inklusive en nationalisering, säger han till KA.

Att alla alternativ måste ses över, är ju den vanligaste slutsatsen när det handlar om äldreomsorgens framtida finansiering. Olav Fumarola Unsgaard resonerar kring en äldreomsorgsförsäkring. Argumenten för är att det gör det offentliga åtagandet tydligt och stärker den enskildes rätt. Den främsta invändningen är att en försäkringslösning innebär en urholkning av den generella välfärden eller också bara blir en förtäckt öronmärkt skatt. I sin synnerligen försiktiga personliga slutsats förordar Unsgaard en försäkring som är så skattelik som möjligt…

Olav Fumarola Unsgaard lägger större vikt vid personalens arbetsvillkor än de flesta andra debattörer på det här området. Hög andel tillfälligt anställda och hög personalrörlighet försvårar möjligheterna att styra verksamheten och utnyttja personalen effektivt, menar han. Lösningen är fler heltider, högre löner och bättre arbetsmiljö för att göra yrket mer attraktivt. Han pekar också problemet med det minskade intresset för gymnasiets vårdutbildningar, något som ju även utbildningsministern  nyligen uppmärksammat. Jan Björklund hoppas öka intresset genom en särskild undersköterskeexamen och genom att ge vårdprogrammet få en särskild inriktning mot sjuksköterska..

Välfärdens framtida finansiering och personalförsörjning är svåra frågor. Trots rapportens brister ska Arena Idé ändå ha heder av att man oförtrutet fortsätter arbetet med att hålla liv i debatten när så många vill glömma den just för att den är så svår. Debatten kanske hade livats upp om man mer direkt föreslagit en nationalisering av äldreomsorgen, men det hade varit ett stickspår. Precis som när det gäller skolan är det viktigare att diskutera verksamhetens kvalitet och innehåll än huvudmannaskapet