Oro för barnen är inte bakåtsträveri

Ibland dyker gamla böcker upp och kräver uppmärksamhet. Så var det för mig med Ulla Isakssons roman Paradistorg, som kom ut 1973 och nu aktualiserats i SVT:s litteraturprogram Babels serie om böcker som skakade folkhemmet. I det här fallet för sina frågor om barns uppväxtvillkor.

Paradistorg är sommarstället där fyra generationer samlas varje sommar. Med samma ritualer vid midsommar, jordgubbspremiär och kräftor, men även samma konflikter. Livets slitningar kommer man inte undan ens i det vackraste av sommarhus med sjötomt och glasveranda. Bokens huvudperson, den 60-årig läkaren Kathna, gör vad hon kan för att hålla sommardrömmen vid liv, men verkligheten tränger sig på.

Hennes goda vän, socialarbetaren Emma, är förtvivlad över utvecklingen. Hon är övertygad om att allt fler barn blir Aniarabarn, med en uppväxt präglad av ”hotande ödslighet, mekanik och känslokyla”. Det gästande barnet King synliggör att alla inte har en idyllisk barndom.

Ulla Isaksson blev hårt åtgången för Paradistorg av Grupp 8 och andra kvinnorättsorganisationer. I det tidiga 70-talet var hemmafrun fortfarande ett ideal för många. Daghem var en ynnest som få förunnades. Men ropen skallade daghem åt alla och kampen började ge resultat. Kritiken mot Ulla Isaksson gällde att hon motarbetade den utvecklingen och försökte tvinga tillbaka kvinnorna till spisen.

När jag läste Paradistorg första gången hade jag jobbat som journalist i två år, var synnerligen singel och med om att starta en avdelning för Grupp 8 i Västerås. Att jag skulle fortsätta jobba den dag jag eventuellt fick barn var en självklarhet. Bara samhället byggde ut barnomsorgen och papporna tog sitt ansvar skulle det ordna sig. Kathas och Emmas oro såg jag som gamla tanters bakåtsträveri.

När jag nu läser Paradistorg på nytt tillhör jag mormorsgenerationen och känner precis som Katha och Emma en oro för barnen. Inte för att deras mammor jobbar utan för att det finns så lite tid för barn i denna stressade tid. Jag oroas också för att de institutioner vi på 70-talet trodde så starkt på har rustats ner och för att det är så stora skillnader mellan barns uppväxtvillkor.

Kanske är det så att den äldre generationen alltid känner en oro för den framtid man lämnar över. ”När man ser på hur barna växer upp och står i, kan man undra om barna nånsin får det som vi”, sjöng Hasse och Tage och vi nynnar med fast vi vet svaret. Barnen kommer inte att få det som vi, men förhoppningsvis får de det tillräckligt bra för att vara fördragsamma med vår generation och med de misstag vi gjort.

Texten även publicerad i VLT den 4 oktober 2017. En längre version finns på min bokblogg Böcker på undantag 

Sorgligt aktuell jämställdhetsbok

En av de böcker som sorterades bort vid senaste bokhyllerensningen var en gammal SNS-skrift med titeln Kvinnors liv och arbete. Ett misstag inser jag nu efter att ha varit på 50-årsjubileet av bokens utgivning och presentationen av en ny bok med titeln Arbete & jämställdhet. Förändringar under 50 år, även den utgiven av Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS).

Den slängda boken är en samhällsvetenskaplig klassiker och betraktas som startpunkten för könsrollsdebatten. Den förändrade perspektivet så att förstenade könsroller inte längre sågs som ett kvinnoproblem, även männen blev förlorare. Inte minst när det gällde kontakten med barnen.

1974 infördes pappaledigheten i föräldraförsäkringen. En rättighet som ”utnyttjades på promillenivå”, för att citera en av den nya bokens författare, genusvetaren Roger Klinth. Därför behövdes marknadsföring. Hoa Hoa Dahlgren och bebisen har de flesta sett, men den talade nog mer till mammorna än till papporna. Några år senare användes andra lockrop från Försäkringskassan:

”Pappaledighet kan vara förlängda helger och semestrar."

Inte ens det har gett resultat. Fortfarande tar kvinnorna ut 75 procent av föräldraledigheten. Dessutom tar kvinnorna 65 procent av vab-dagarna.  Livslönen för en kvinna är i genomsnitt 3,6 miljoner lägre. Även om en del har hänt på 50 år så visar siffrorna att vi inte är där vi vill vara.

–  3,6 miljoner kronor innebär en oändligt stor skillnad i trygghet, frihet och makt, konstaterade nya jämställdhetsministern Maria Arnholm (FP) på bokseminariet.

Frågan är vilken roll vår generösa föräldraförsäkring spelar för löneskillnaderna. Risken är att de unga kvinnornas långa frånvaro från arbetslivet innebär en nackdel som de får svårt att ta igen. I så fall är individualiserad föräldraförsäkring lösningen, eftersom då krävs att männen tarut hälften för att familjen ska få ut alla dagarna. Maria Arnholm är inte villig att ta det steget ännu.

På frågan när hon kommer att vara nöjd med jämställdheten svarade Maria Arnholm: När kvinnan tjänar mest i hälften av de svenskafamiljerna.

Jag är inte säker på att vi har kommit så långt när det är dags att fira 50-årsjubileet av e-boksversionen av min slängda bok.

Texten även publicerad i VLT 25 mars 2013