Håll religionen utanför politiken!

I år firar den svenska yttrandefriheten 250-årsjubileum. Tryckfrihetsförordningen stiftades 1776 och är en av världens äldsta grundlagar. Religionsfriheten är också en del av våra grundlagar men av betydligt senare datum. Först på 1860-talet förlorade Svenska kyrkan det monopol man haft på gudstjänster. Vi som läst Vilhelm Mobergs Utvandrarsvit vet att frihet att utöva sin religion för många emigranter var en lika stark drivkraft som viljan att undkomma den svenska fattigdomen.

Idag regleras religionsfriheten i Regeringsformen: Varje medborgare är gentemot det allmänna tillförsäkrad religionsfrihet: frihet att ensam eller tillsammans med andra utöva sin religion.

Vilken tro man utövar lägger sig det allmänna inte i. Verklig religionsfrihet förutsätter ett sekulariserat samhälle eftersom bara då står samhället fritt i förhållande till olika religioner. Därför måste religionen hållas utanför politiken.

I spåren på den senaste tidens storm kring miljöpartisterna Mehmet Kaplan och Yasri Kahn har såväl statsvetare som företrädare för muslimska organisationer oroat sig för att detta ger signaler till unga muslimer om att ”de inte är välkomna i politikens finrum”.

I den svenska politikens finrum utövas partipolitik. Väljarna väljer partier inte personer. Den som röstar på till exempel miljöpartiet ska veta att den som blir invald i första hand driver miljöpartistisk politik. Inte sin egen dagordning och inte sin grupps frågor.  Som politiker är man representant för sitt parti. Miljöpartiet säger sig vara ett feministiskt parti. Då får man finna sig i att bli ifrågasatt om man i en vardaglig handling som ett handslag behandlar män och kvinnor olika.

I sak är det uteblivna handslaget ingen stor fråga, men det är en symbolfråga och symboler är viktiga eftersom de markerar samhörighet. En viktig del i den samhörighet Sverige bygger på är att vi är ett sekulariserat och jämställt samhälle, där religionen hålls utanför politiken och där män och kvinnor behandlas lika. Självklart står det var och en fritt att bryta mot den normen men då får man ta konsekvenserna: att bli kritiserad och att hamna utanför de rum där besluten fattas.

Texten även publicerad i VLT 26 april 2016

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

.