Sluta spotta på dem som fattar besluten!

”Den som inte är emot dagens beslut har inget hjärta. Den som inte förstår vilka krafter som styr bakom kulisserna har ingen hjärna.”.
Detta var ett av de hårda inlägg som kritiserade beslutet om skärpta asylregler som dök upp på sociala medier i samband med riksdagsbeslutet. De som var motståndare till beslutet försökte överträffa varandra när det gällde att beskriva vilken hjärt- och hjärnlös skara riksdagsmajoriteten var. Ett omdöme som i så fall även gäller majoriteten av svenska folket. Enligt Novus opinionsmätning för SVT speglar riksdagsmajoriteten i den här frågan vad de flesta tycker.

Självklart kan man tycka annorlunda. Framför allt kan man önska att världen såg annorlunda ut så att sådana här beslut inte var nödvändiga Många som var med om att fatta beslutet har talat om hur smärtsamt det var. Inte minst den del som gör det svårare för familjer att återförenas, Röda korset har effektivt argumenterat för sin ståndpunkt genom filmen där mamman kramar sitt barn adjö i dagiskorridoren och säger: Vi ses om tre år.

De politiker som trots sin vånda ändå stått bakom beslutet gör det inte för att de är hållningslösa kräk. Inte heller beror det på att de piskats blodiga av partipiskor utan på att de i en svår situation såg det som det enda rätta. Det hade varit ohållbart och oansvarigt att riskera att åter försätta landet i samma läge som i höstas.

Inte bara för oss som är blåögda och födda i det här landet eller har bott här länge. Det hade också varit ohållbart för alla dem som kom hit i höstas. De vars öden nu ska avgöras av Migrationsverket. Där är det nu uppemot ett års väntan på det första samtalet, som är starten på själva asylutredningen. När det nålsögat äntligenär passerat blir det ny väntan. På i första hand bostad och sedan utbildning och jobb.

Landet är inte fullt men Sverige har redan gjort stora åtaganden som måste fullföljas så att de som redan sökt sig hit kan få en bra start. Många svåra beslut måste fattas av politiker nationellt och lokalt. Beslut som ska diskuteras och som kan kritiseras i sak, men de som tar på sig ansvaret för detta svåra borde slippa bli bespottade från åskådarbänken.

Texten även publicerad i VLT den 24 juni 2016.

 

 

 

 

 

Skilda världar i allt mer segregerat Västerås

Den här stan är inte så stor, brukar vi roat konstatera när oväntade kopplingar uppstår mellan skilda delar av bekantskapskretsen. Inte sällan handlar det om parbildningar. Någons dotter har förlovat sig med sonen till en annan vänfamilj. Eller också är det några jämnåriga som mötts och börjat om på nytt i mogen ålder.

Sådana sammanträffanden säger ingenting om stadens storlek, däremot avslöjar de hur begränsade vi är i våra sociala kontakter och hur snabbt man drar slutsatser utifrån sitt begränsade perspektiv.

Västerås är stort. Västerås är också segregerat. De som bor i de östra delarna tjänar mer, är mer välutbildade och röstar flitigare än de som bor på väster. Mötespunkterna är få. Detta är inget nytt men som god man för en ensamkommande 17-åring från Afghanistan har det blivit mer påtagligt för mig att det finns olika Västerås. Jag känner mig inte hemma i Bäckby centrum. I Liegatans hyreshus finns inga namn jag känner igen.

Segregation sågs länge som ett storstadsfenomen. När tidningen Dagens Samhälle nyligen gjorde en kartläggning visade den att segregationen ökat i 209 av landets 290 kommuner de senaste tio åren. Västerås ligger på plats 50, vilket får ses som rätt hyggligt med tanke på att det är landets sjätte största kommun. Örebro och Eskilstuna, som vi gärna jämför oss med ligger båda sämre till.

Det är en klen tröst, eftersom mycket tyder på att utvecklingen här går åt fel håll. Ett tecken på detta är ökad trångboddhet och fler svartkontrakt, som VLT nyligen rapporterade om. När bostäder är en bristvara tränger människor ihop sig i de som finns.

Att döma av Västerås stads samlade styrdokument på hemsidan tycks dessa frågor lågt prioriterade. Integrationsprogrammet är från 2008 och innehåller inte ett enda mätbart mål. Bostadsförsörjningsprogrammet saknar ordet integration. I budgeten för 2017 talar styrkvartetten mycket om ”social hållbarhet”. Ett uttryck lika diffust som välvilligt och därmed ssom gjort för en fyrpartikoalition. 

Nästa gång segregationen mäts är risken stor att Västerås rört sig uppåt på kommunrankingen ingen vill toppa.

Texten även publicerad i VLT den 28 maj 2016

 

 

 

 

 

Håll religionen utanför politiken!

I år firar den svenska yttrandefriheten 250-årsjubileum. Tryckfrihetsförordningen stiftades 1776 och är en av världens äldsta grundlagar. Religionsfriheten är också en del av våra grundlagar men av betydligt senare datum. Först på 1860-talet förlorade Svenska kyrkan det monopol man haft på gudstjänster. Vi som läst Vilhelm Mobergs Utvandrarsvit vet att frihet att utöva sin religion för många emigranter var en lika stark drivkraft som viljan att undkomma den svenska fattigdomen.

Idag regleras religionsfriheten i Regeringsformen: Varje medborgare är gentemot det allmänna tillförsäkrad religionsfrihet: frihet att ensam eller tillsammans med andra utöva sin religion.

Vilken tro man utövar lägger sig det allmänna inte i. Verklig religionsfrihet förutsätter ett sekulariserat samhälle eftersom bara då står samhället fritt i förhållande till olika religioner. Därför måste religionen hållas utanför politiken.

I spåren på den senaste tidens storm kring miljöpartisterna Mehmet Kaplan och Yasri Kahn har såväl statsvetare som företrädare för muslimska organisationer oroat sig för att detta ger signaler till unga muslimer om att ”de inte är välkomna i politikens finrum”.

I den svenska politikens finrum utövas partipolitik. Väljarna väljer partier inte personer. Den som röstar på till exempel miljöpartiet ska veta att den som blir invald i första hand driver miljöpartistisk politik. Inte sin egen dagordning och inte sin grupps frågor.  Som politiker är man representant för sitt parti. Miljöpartiet säger sig vara ett feministiskt parti. Då får man finna sig i att bli ifrågasatt om man i en vardaglig handling som ett handslag behandlar män och kvinnor olika.

I sak är det uteblivna handslaget ingen stor fråga, men det är en symbolfråga och symboler är viktiga eftersom de markerar samhörighet. En viktig del i den samhörighet Sverige bygger på är att vi är ett sekulariserat och jämställt samhälle, där religionen hålls utanför politiken och där män och kvinnor behandlas lika. Självklart står det var och en fritt att bryta mot den normen men då får man ta konsekvenserna: att bli kritiserad och att hamna utanför de rum där besluten fattas.

Texten även publicerad i VLT 26 april 2016

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

.

 

 

 

Kommunens pengar räcker inte till

Om man är bortbjuden tar man som god gäst inte bilder av husets slitna soffa. Därför lät jag mobilkameran ligga när jag nyligen var i Västerås stadshus fullmäktigefoajé trots att jag såg de fransiga karmarna på sofforna i det som ska vara stadens finrum som en symbol för det ekonomiska läget: Västerås stads ekonomi blir allt mer bekymmersam.

Visserligen har staden gott om pengar. Reavinsterna var rekordstora i fjol men det finns ingen anledning till jubel. Utgifterna är större än kostnaderna, vilket är ohållbart. För kommuner, liksom för familjer. Samma ekonomiska lagar gäller.

Tillfälligtvis kan man ta av sparkapitalet eller låna men i längden kan man inte göra av med mer pengar än man får in. Dessutom måste man ha en marginal så att man klarar om något oförutsett händer och för att ersätta det som blivit slitet, en soffa till exempel. Eller gamla avloppsrör för att ta ett mer tyngande kommunal ersättningsinvestering.

I Västerås stads årsredovisning för 2015, som omsluter 7 miljarder, finns flera varningstecken. Kostnader och intäkter håller inte jämna steg. Kostnaderna ökade med 3,5 procent, intäkterna med bara 3 procent. Västerås uppfyller inte kommunallagens krav på god ekonomisk hushållning: resultatet, exklusive reavinster, ska vara minst 2 procents överskott. 2014 var underskottet 0,2 procent, i fjol hade det växt till -0,7 procent. Starten på 2016 tyder på att obalanserna består, även om sparbeting är utdelade.

Ett antal tuffa beslut väntar den styrande blocköverskridande koalitionen i Stadshuset. Erfarenheterna från kommuner som provat sådant styre är att det blir dyrare. Alla måste få med några hjärtefrågor. En annan erfarenhet är att det blir svårare att hålla ihop ju närmare valet man kommer.

Frågan är om vem som kommer att få svika sitt vallöfte. Socialdemokraterna som gick till val på att höja skatten. C och KD som lovat oförändrad skatt. Oavsett vilket går det nog att hitta lite pengar till snyggare soffor i fullmäktigefoajén. Gäster bör ju inte ana att det är lite knapert.

Texten även publicerad i VLT den 30 mars 2016

 

 

 

 

Pojkarna får inte överges i gathörnen

Bolagsstyrelser, arbetsplatser, dagisgrupper, politiska församlingar… Oavsett sammanhang är det bäst om det är någorlunda jämvikt mellan könen. På en samhällelig nivå har naturen sett till att skapa balans. Visserligen föds det något fler pojkar, men de är lite klenare, så det brukar jämna ut sig. På äldre dar är kvinnorna starkare, men kvinnoöverskottet i de äldsta årskullarna minskar.

Att gubbarna har blivit friskare och lever längre är en av förklaringarna till att det nu är fler män än kvinnor. Det är första gången sedan 1749 när man började räkna folk i det här landet.

Framför allt beror mansöverskottet på migrationen. Av de 135 000 personer, som invandrare i fjol var ungefär 61 000 kvinnor och 74 000 män, enligt SCB. De asylsökande som väntar på besked ingår inte, först när de blivit folkbokförda i Sverige kommer de med i statistiken. Männen är fler än kvinnorna i nästan alla åldersgrupper, men skillnaden är störst bland tonåringarna eftersom de ensamkommande barnen till 90 procent är pojkar.

Historiskt är mansöverskottet inget märkligt. Männen har alltid emigrerat först. Robert var en mer typisk utvandrare än Karl-Oskar. Italienarna som kom till Västerås var nästan alla ensamstående män. Det skapade på sin tid viss oro, som gick över med tiden.

Det gör förhoppningsvis den oro som finns idag också, men förutsättningarna är annorlunda. Det handlar om fler personer och de kommer hit för att få skydd från krig och kan inte börja jobba från dag ett som italienarna.

Men de unga pojkar som nu kommer borde få börja i skolan åtminstone dag två. Där ska de inte bara få lära sig svenska utan också hur det svenska samhället fungerar och hur man ska bete sig för att bli accepterad här. Inte minst när det gäller synen på jämställdhet och förhållandet mellan kvinnor och män.

Att gå i skolan och bli accepterad är ju faktiskt vad de flesta vill. Liksom givetvis att hitta en partner, vilket inte blir lätt när det på sina håll är 25 procent fler tonårspojkar än flickor. En obalans som förstärks av att flyktingpojkarna ofta hamnar i glesbygd med kvinnounderskott.

Några enkla lösningar finns förstås inte, men vi måste försöka. Pojkarna finns här och de flesta kommer att bli kvar. Blir de stående i gathörnen hänvisade till varandra blir det problem inte bara för dem själva utan för hela det svenska samhället

Texten även publicerad i VLT den 27 februari 2016

 

 

 

 

Klämda mellan förväntningar och ekonomi

Tidningen Fokus uppmärksammade jättedemonstrationen i
Kramfors  mot landstingets nerdragningar.

Om mer än 10 000 personer demonstrerat i Stockholm hade det blivit ett förstainslag i alla nyhetssändningar. Men en lika stor protest i Kramfors går spårlöst förbi riksmedierna. Inte förrän tidningen Fokus nyligen rapporterade kände jag till jättedemonstrationen i november mot nerdragningarna inom landstinget i Västernorrland.
För att klara ”en ekonomi i fritt fall” hade föreslagits nerdragningar som framför allt drabbade sjukhuset i Sollefteå, vilket ledde till ett nytt Ådalsuppror. Med talkörer, tutor och sammanbiten tystnad protesterade människor som redan förlorat så mycket av jobb och service mot ytterligare en försämring.

”Ropen skalla, sjukvård åt alla”, ropade demonstranter i alla åldrar och med skilda partisympatier.

Situationen lär upprepas på fler håll de kommande åren. Landstingssektorns ekonomi är nattsvart. I enskilda landsting, som Västernorrland, är läget katastrofalt. Västmanland klarar sig bättre än de flesta, även om sjukvården redovisar underskott.

”För att bryta utvecklingen krävs helt nya åtgärder”, konstateras i senaste ekonomirapporten från Sveriges Kommuner och Landsting (SKL). Lätt att säga om man är ekonom på en centralorganisation. Svårt, för att inte säga omöjligt, vet varje landstingspolitiker, som vill bli omvald. Det som borde göras blir därför inte gjort.

”Vi har under lång tid negligerat strukturella problem, som är avgörande för hela systemets effektivitet, kanske i tron att det löser sig av sig själv”, skriver Nationella samordnaren för effektivare hälso- och sjukvård Göran Stiernstedt i sin nyligen presenterade slutrapport Effektiv vård, SOU 2016;2

För att öka effektiviteten vill han förändra balansen i sjukvården. Från de resursslukande, många gånger ineffektiva sjukhusen till en förstärkt primärvård med dygnet runt-ansvar. Omfördelning av arbetsuppgifter mellan yrkesgrupper, bättre IT-stöd och mindre detaljstyrning är andra förslag för att öka effektiviteten.

Rationella och kloka förslag, men inget av detta är sådant som ordnar sig av sig själv. Det kräver svåra beslut och ett tydligt politiskt ledarskap. Ropen lär skalla från både medborgare och personal om sjukhus läggs ner eller avlövas specialistmottagningar. Då krävs politiker med förmåga att förklara svåra sammanhang och mod att möta såväl utmaningar som demonstranter. Landstingspolitiker är ingen avundsvärd skara.

 

 

 

 

 

 

Samordnare får ta hand om de svåra frågorna

”Det snabbast växande jobbet inom statsförvaltningen”, har det sagts om uppdraget som nationell samordnare. Det får ses som ett uttryck för byråkratiskt skämtlynne, men faktum är att de nationella samordnarna blir allt fler. När Statskontoret gjorde en genomgång i början av 2014 konstaterades att regeringen sedan 2006 tillsatt 32 nationella samordnare. 

Regeringsskiftet har inte inneburit något trendbrott. Den senaste månaden har nationella samordnare varit en viktig del i regeringens åtgärder inom två tunga och svårlösta områden: unga som varken arbetar eller studerar och den psykiska ohälsan.

Nationell samordnare låter handlingskraftigt. Men tittar man lite närmare så är de snarare ett uttryck för handfallenhet. Det handlar om frågor som är så komplexa att regeringen inte vet riktigt hur de ska hanteras och behöver någon som tar över.

Statskontoret fann att det fanns tre olika typer av nationella samordnare: förhandlare, utredare och pådrivare.. Förhandlarna ska få fram en lösning på en konkret fråga, till exempel infrastrukturen i Stockholmsområdet. Utredande nationella samordnare ska vara mer utåtriktade men skiljer sig inte så mycket från övriga statliga utredare.

Den nyaste och snabbast växande kategorin är pådrivarna. De ska debattera och skapa intresse för en fråga. Till den kategorin hör den synligaste av de nationella samordnarna, Mona Sahlin, vars erfarenhet och engagemang har tagits väl till vara i arbetet mot våldsbejakande extremism. Carin Götblad, som jobbade med våld i nära relationer och Björn Eriksson, som sysslade med idrottsrelaterat våld är andra exempel på nationella samordnare som märktes

”Den egna personen är det viktigaste verktyget”, konstaterar Statskontoret. Det gäller att  kunna hantera såväl media och som kommunfolk. Om det ska bli något resultat av samordnarens arbete är det avgörande om det sker något i kommuner och landsting.

Eftersom samhällsbygget blir allt mer komplext blir de nationella samordnarna sannolikt fler. När flyktingkrisens blir mindre akut lär det finnas en hel del som regeringen vill lämna över. Fast varken forskare eller Statskontoret, vet hur effektiv denna styrform är. Eller ens hur man ska mäta effektiviteten.
Fortsätter utvecklingen så här kan man fråga sig när vi får en samordnare av de nationella samordnarna.

Texten även publicerad i VLT den 30 december 2015.