Politikens fixare kan lätt bli trixare

I Stadshuset i Västerås finns 14 kommunalråd och oppositionsråd. Alla folkvalda med plats i fullmäktige och hyggligt kända bland västeråsarna, åtminstone om de varit med ett tag. Men i de politiska korridorerna finns också 10 politiska sekreterare, de flesta på deltid. De är inte folkvalda, nästan helt anonyma, men med ett betydande inflytande och därmed mak

De tillhör den växande grupp inom politiken som i boken Makt

utan mandat kallas policyprofessionella. Dessa flockas i huvudsak kring huvudstadens makthavare för att stötta politikerna, som talskrivare eller kommunikatörer eller för att påverka politikerna  i egenskap av lobbyister eller PR-konsulter. Men de policyprofessionella finns i allt högre utsträckning även i den lokala och regionala politiken.
En kartläggning, som tidningen Dagens Samhälle genomfört, visade att det finns ungefär 700 politiska sekreterare i kommuner och landsting. En ökning med 200 jämfört med förra mandatperioden. Flest finns i storstäderna. Västerås har relativt få i förhållande till sin storlek. Omräknat till heltider finns här sex tjänster, vilket ger en trettondeplats i denna ranking. Örebro har 19, Uppsala 12 och Stockholm 60 tjänster.

Boken Makt utan mandat  har skrivits av tre professorer: socialantropologen Christina Garsten, statsvetaren Bo Rothstein och sociologen Stefan Svallfors. De ser flera allvarliga demokratiska komplikationer av att allt fler får makt utan mandat. Hur ska medborgaren veta vem de ska ställa till ansvar när makten i hög grad utövas av de som verkar utan att synas.

Inget problem, tycker de politiska tjänstemännen själva.  De ser sig helst som politikens lydiga tjänare som underlättar de förtroendevaldas vardag och därmed förbättrar demokratin. Lite oroande är det dock att de flesta högst ogärna vill bli förtroendevalda själva. De tycker sig ha större möjligheter att påverka från sin nuvarande position. Eftersom de inte står främst slipper de också medias granskning.

Politikerna borde fundera över riskerna med att släppa ifrån sig inflytande men behålla hela ansvaret. Ett svenskt kommunhus är inget House of Cards men även här har det sina risker att förlita sig på fixare eftersom de lätt blir trixare.

Texten även publicerad i VLT den 30 augusti 2015

 

Lite att vinna på att slå samman kommuner

Västmanland är det enda län som fått färre kommuner de senast 40 åren. Sedan Heby valde att gå över till Uppsala län 2007 finns det tio västmanländska kommuner. Frågan är hur länge. Det talas allt oftare om att dagens indelning i 290 kommuner är ohållbar. Skillnaderna är för stora och de små kommunerna får allt svårare att klara sina uppgifter.

Av de kommuner som hamnar i befolkningsstatistikens botten finns två i Västmanland. Skinnskatteberg är landets tolfte minsta kommun med sina 4 440 invånare. Norberg kommer på plats 25 från slutet med 5 725 invånare, att jämföra med Stockholms stads 914 909.

 Civilminister Ardalan Shekarabi planerar att tillsätta en kommunutredning nästa år, där sammanslagningar är ett av alternativen. Det blir ingen lätt uppgift. En kommun är ju inte bara en administrativ enhet. I så fall vore det enkelt att slå ihop till exempel Norberg, Skinnskatteberg och Fagersta. Det blir till ytan ingen jättekommun men man skulle få bättre underlag för skola, äldreomsorg, socialtjänst och allt annat kommunerna förväntas hantera likvärdigt i hela landet.

Små kommuner har problem med ekonomin, med att upprätthålla kvaliteten på välfärdstjänsterna och med att rekrytera personal. På ett område finns det dock en klar fördel med att vara liten. Demokratin fungerar enligt flera studier bättre i små kommuner. Medborgarnas motstånd mot att ge upp identiteten som egen kommun är stort. Under 2000-talet har genomförts tre folkomröstningar om sammanslagningar. Samtliga har resulterat i ett bestämt nej.

Alternativen till sammanslagningar är det som kallas en assymetrisk modell. Det innebär att alla kommuner inte behöver ta lika stort ansvar utan att staten tar över vissa funktioner. En annan väg att gå är ökad samverkan inom dagens kommungränser. Det är en väl beprövad modell, inte minst i norra Västmanland.

Så vad göra? En forskarrapport föreslog nyligen det man kallar en tydlig anpassningspolitik, det vill säga en långsiktig strategi för att hantera en krympande befolkning i stället för att satsa blåögt på tillväxt och stort ”för att sätta kommunen på kartan”. Låter rimligt men är nog i praktiken svårt. Ingen vinner val på att krympa med förnuft.

Texten även publicerad i VLT den 24 juli 2015.

Sjukvårdens digitalisering långt borta

Jag behöver inte ta mig till Handelsbankens kontor på Stora gatan för att få information om hur det står till med mina pengar. Det går att få fram dygnet om via nätet eller på vilket kontor som helst i landet. Information om min opererade höft finns däremot exklusivt på ortopedkliniken i Västerås.

Den sanna bilden av sjukvårdens kommunikationsvägar i digitalise-
ringens tid och semestrarnas månad: En cd-skiva som patienten tar
med till sitt hemsjukhus

Det innebar att när höften hoppade ur led under min Gotlandssemester visste Visbyläkarna ingenting om min medicinska historia. Förhoppningsfullt frågade de mig om jag visste hur snittet var lagt. Det visste jag inte. När jag skrevs ut fick jag med mig en cd-skiva med röntgenbilderna att överlämna till Västeråsdoktorerna.

”Sjukvården ligger efter samhället i övrigt när det gäller digitalisering”, konstaterade Sarah Lidé, hälso- och sjukvårdsspecialist på konsultföretaget PwC, vid ett av Almedalsveckans många seminarier med tema e-hälsa.

Det som är självklart i andra branscher går inte i sjukvården. Till exempel kan man ju hur lätt som helst att boka en flygbiljett jorden runt via nätet men inte en tid för blodtryckskontroll. Fortfarande skickar vården kallelser via brev till en tid som passar dem, patienten förväntas anpassa sig eller ringa och ändra. Någon har räknat ut att det skulle gå att spara tio minuter per bokning om den gick att göra via nätet. Alla 80-åringar klarar det inte, men sammantaget skulle det ändå bli en avsevärd tidsbesparing.

Alla i branschen är medvetna om bristerna, vilket förklarar trängseln på e-hälsoseminarierna i Almedalen. En hel del är också på gång. Patienterna är i hög utsträckning redo för digitala lösningar, det gäller bara att få in dem i vårdens vardag. Som vanligt när det gäller sjukvård ser det också olika ut i olika landsting.

I ett annat seminarium i Almedalen aviserades ett handslag mellan regeringen och landstingen om ansvarsfördelningen. Socialdepartementets statssekreterare Agneta Karlsson satte stort hopp till en kommande regionreform. E-hälsa är en av de frågor som dagens landsting är för små för att hantera. Några ”miljarders miljarder” till e-hälsa blir det dock inte från regeringen.

Men nog lär det kosta ekonomiskt pressade landsting och
regioner att ta igen mångåriga digitala försummelser för att hinna i fatt övriga samhället och slänga ut såväl faxen som cd-brännaren.
Texten även publicerad i VLT den 3 juli 2015

Hur mår den kommunala demokratin?

Det blev en lång dags färd mot natt för Västerås kommunpolitiker när de förra veckan beslutade om budget för 2016. Efter 14 timmars debatt fick de lämna Stadshuset. Gissningsvis var de alla trötta när de vandrade hem i den juninatt, som enligt Harry Martinson inte blir av. Mycket talar för att de också kände sig maktlösa trots sin position i kommunens högsta beslutande organ.

”Den kommunala demokratin mår inte riktigt bra”, skrev demokratiutredaren Olle Wästberg nyligen i sitt nyhetsbrev.

Den diagnosen byggde han på en undersökning bland landets kommunfullmäktigeledamöter som Göteborgsforskarna Mikael Gilljam och David Karlsson gjort på utredningens uppdrag. 97 procent av de valda tycker att fullmäktige har för lite makt. Bara knappt hälften tycker att de får gehör för sina argument. Ungefär lika många har övervägt att lägga av eftersom uppdraget känns meningslöst. Den verkliga makten finns hos kommunstyrelsen, och framför allt hos ordföranden, och hos tjänstemännen. Allra minst makt har medborgarna, vilket får ses som problematiskt i ett demokratiskt system.

Politikerna är medvetna om detta demokratiska underskott och försöker hitta nya vägar att öka medborgarnas delaktighet och inflytande mellan valen genom olika former av medborgardialog. I bästa fall kan sådana initiativ ses som vällovliga. Vill det sig illa upplevs de bara som manipulativa.

Politikerna säger sig sträva efter dialog med grupper som annars har svårt att göra sig hörda, men erfarenheterna är snarast det motsatta. Det är de redan högljudda och välartikulerade som engagerar sig direktdemokratiska aktiviteter, som möten, demonstrationer och medborgarpaneler.

I januari ska OlleWästberg redovisa sina förslag till hur den svenska demokratin ska må bättre. Utredningen har gett sig underrubriken ”Delaktighet och jämlikt inflytande”, vilket väl antyder var tonvikten i förslagen ligger. Utredaren har blygsamt meddelat att alla problem inte kommer att lösas men att man kommer att ta tag i några uppenbara brister och föreslå praktiska lösningar.

Det är bara att önska lycka till. Men tyvärr är det nog lättare sagt än gjort, andra demokratiutredare har försökt tidigare utan att lyckas. Anders Teljebäck och övriga 289 ordföranden i landets kommunstyrelser ligger knappast sömnlösa av oro för att deras makt ska minska.

Texten även publicerad i VLT den 22 juni 2015

 

Digitaliseringen en naturkraft ingen undgår

Diginomics är ett begrepp som var okänt för mig till för ett par veckor sedan. Det handlar om digitaliseringens effekter på ekonomin. Hälften av alla jobb som finns idag förutspås vara borta inom 20 år. Nya jobb kommer förstås, men av ett annat slag och knappast lika många som de som försvinner.
”Digitaliseringen är som en naturkraft, den går inte att stoppa”, sa Swedbanks chefekonomi Anna Felländer när jag intervjuade henne om diginomics. Ingen kommer undan.

Ta min egen bransch som exempel. Trots de stora förändringarna i medierna har jag och många andra journalister trott oss ha en unik kompetens, som inte kan ersättas av maskiner. Folk vill veta vad som händer och det kan vi berätta. Bara människor kan fånga ögonblicket och förklara sammanhangen.

Vi hade fel. Möjligen kan man säga att våra kunskaper har varit svårare att ersätta än grafikers och redigerares, men nu är det skribenternas tur. Utvecklingen av robotgenererad journalistik går snabbt. VLT:s nya ägare Mittmedia är en av föregångarna i Sverige.

Tidskriften Wired har förutspått att 90 procent av nyhetstexterna kommer att vara skrivna av robotar inom ett decennium. Än så länge handlar det mest om siffertyngda sport- och ekonomitexter. Men ingen tror att det stannar där. Journalisten Barbara Ehrenreich visar i en bokrecension i New York Times att det även går att effektivisera bokrecenserandet med hjälp av datorer och algoritmer.

Säkert kommer kloka och reflekterande människor att skriva insiktsfulla och tänkeväckande recensioner, krönikor och andra texter även i framtiden. Men det är tveksamt om skribenterna får betalt. I artikeln pekar Barbara Ehrenreich på en parallell utveckling till robotarna. Vi jobbar allt mer gratis. Bland annat gör vi sådant som anställda bank- och resebyråtjänstemän gjorde förr. Eller journalister. Bokbloggarna med kvalificerade recensioner är många och görs oftast för nöjes skull.

Det här perspektivet ser man sällan i jobbdebatten. Jag kan förstå att politiker inte vill prata om en naturkraft, som man inte vet hur man ska hantera.   Men jag var mer framtidsoptimist när jag inte visste vidden av diginomics.

Texten även publicerad i VLT 25 maj 2015

 

 

Tältet en bagatell i sak men en viktig princip

Färgen på tältet på Stora torget i Västerås är i sak en pseudodebatt. Det spelar ingen roll om tältet är blått eller vitt, även om det kanske skulle vara snyggt med en enhetlig färgsättning.

För ett decennium sedan hade detta möjligen blivit ett nummer i lokalrevyn, nu blir det en stor fråga, som får folk att gå ut och demonstrera och att spy galla över politikerna i mer eller mindre hätska angrepp på sociala medier. Samtidigt som massor av viktiga kommunala beslut passerar obemärkt förbi utan uppmärksamhet i vare sig traditionella eller sociala medier.

 

Enligt kommunallagen är politikerna ansvariga för alla beslut som fattas i kommunen eftersom det är de som står till svars inför väljarna. I praktiken är det tjänstemän som beslutar och verkställer i nästan alla löpande ärenden. Politikerna beslutar vad som ska göras genom att ange ramar, målsättningar och anslå pengar. Hur det beslutade ska uppnås är upp till de anställda utifrån sin erfarenhet och sitt professionella kunnande.

Det är en bra ordning och helt oproblematisk om det handlar om exempelvis en ögonoperation eller om hur man ska rena kommunens avlopp. Ingen vill att politiker ska in och peta i sådant, men när det gäller det enkla och okomplicerade förväntar vi oss handlingskraft av våra politiker. Men även om det vore frestande kan inte en politiker storma in på tjänstemannens rum och säga: Du, vi skiter i det här beslutet vi fattade. 

Jag tror inte ens de som demonstrerade till stöd för det blå tältet skulle vilja ha det på det viset. Beslut som fullmäktige fattat kan inte vara ett smörgåsbord där man kan välja vilka som ska följas och vilka som ska ignoreras. Den tjänsteman som beslutat att tältet ska bort för att det är blått har agerat korrekt.

Kommunpolitik är en verksamhet för pragmatiker. I synnerhet när opinionstrycket är hårt. Tekniska nämnden valde dock att hålla fast vid principerna. Reglerna gäller, alla ska behandlas lika. Så sannolikt lär det storma ett tag till. Nu ska de tio år gamla reglerna ses över. Min gissning är att de nya blir mindre detaljerade. Att som politiker avstå från detaljreglering och lämna utrymme för sunt förnuft och professionellt handlade är nästan alltid rätt. Låt proffsen vara proffs, brukar statsministern säga.  

 

När vården gör intrång i det som ska värnas

Jag har läst och även skrivit åtskilligt om svårigheterna för vården att använda IT-tekniken effektivt och säkert. Trots det har jag i förtroende och med förtroende lämnat ifrån mig information om både det ena och det andra till landstinget och dess datorer. Med förhoppning om att det ska vara till nytta och snabbt ska kunna knappas fram på närmaste dator om jag blir akut sjuk. I övrigt skulle uppgifterna vila i frid på en server någonstans.

Att någon skulle ha intresse av att gå in och titta har nog aldrig fallit mig in. Om jag fått frågan om hur jag i så fall skulle reagera hade jag svarat med en axelryckning. Denna sorglösa inställning berodde dels på att jag bedömde uppgifterna är ointressanta, dels på att jag utgått från att vårdens personal har annat att göra. Eventuella lediga stunder vid datorn förmodade jag att de, liksom vi andra, ägnade åt att kolla på Hemnet och Facebook.

Ett brev häromveckan från landstingets chefsläkare Per Weitz fick mig att tänka om. Där informerades jag om att en anställd obehörigt läst min datajournal. Dataintrång är ett brott. Det skedda var polisanmält och personen hade fått sluta. Landstinget hade alltså gjort vad det skulle när skadan var skedd, men min reaktion blev inte en axelryckning. Till min egen förvåning kände jag starkt obehag, ungefär som om någon stått med kikare och spanat in i mitt sovrum.

Lite bättre kändes det när jag fick veta att det inte bara handlade om mig utan att vi var många som drabbats och att intrånget inte gjorts i den allmänna journalen utan bara bland remisser och remissvar.

Enligt grundlagen ska vi skyddas mot ”betydande intrång i den personliga integriteten”. Patientdatalagen reglerar hur sjukvården ska hantera våra personuppgifter. Lite är känt hur patienterna ser på integritetsfrågor, konstaterade Myndigheten för vårdanalys i en rapport nyligen. För de flesta finns lägen när annat är viktigare, till exempel patientsäkerhet om det handlar om liv och död.

Så jag fortsätter nog med min gamla strategi och skjuter undan oron och hoppas på det bästa. Det vill säga på att vården har tillgång till snabb och säker information när den behövs. Även om det sker till priset att någon nyfiken obehörig läser min journal.