Välfärd viktigare än fiskar

Denna blogg har de senaste åren i huvudsak varit ett arkiv för krönikor jag publicerat på VLT:s ledarsida. Nu har det uppdraget upphört så när skrivlusten faller på tänkte jag återuppliva den för texter om aktuella samhällsfrågor. 

----------------------------------------------------------------------------------------------

I Svartåns mynning i Västerås pågår sedan drygt ett år byggandet av fisktrappa. Eller faunapassage

Arbetet med fisktrappan vid Fiskartorget har
hålit på ett år.Kostnaden för första etappen
beräknas till23miljoner.

som man föredrar att kalla det för att markera att alla arter är välkomna. Ett fint och vällovligt projekt för att rädda hotade arter, som stör mig varje gång jag passerar. Enligt senaste prognosen kommer den att kosta 23 miljoner kronor, 4 miljoner mer än beräknat. Men det räcker inte. En andra etapp är planerad för ytterligare 13,5 miljoner kronor.

De pengarna borde satsas på människor inte på fiskar.

Alla som haft någon form av ekonomiskt ansvar vet att det alltid finns sådant som man gärna vill ha men inte har råd med. Det gäller för en tonårings månadspeng, för familjebudgetar, för företag. Och just nu i högsta grad för offentliga budgetar. Det framgår med skrämmande tydlighet i vårens ekonomirapport från SKL (Sveriges Kommuner och Landsting).

Den demografiska utvecklingen gör att alla de pengar som kommuner och landsting har, och inte så lite till, behövs för att möta den demografiska utvecklingen. Det vill säga att för att klara välfärden för de allt fler gamla och unga. Över hela landet måste det byggas nya skolor, förskolor, sjukhus och äldreboenden för att klara de växande behoven. Skatteintäkterna kommer inte att öka i samma takt som behoven av välfärd. Men det är inte det enda bekymret. Dessutom kommer det att råda brist på arbetskraft.

Kommuner och landsting har tack vare högkonjunkturen haft några goda år. Hög sysselsättning ger goda skatteintäkter och färre som behöver ekonomiskt bistånd. Markförsäljningar har gett tillskott på många håll. Dessutom har det varit billigt att låna, vilket lett till att låneskulden ökat.

 Men 2020 förväntas degoda åren vara över. Kommuner och regioner kommer att behöva effektivisera, spara och kanske höja skatten. Samt prioritera, eftersom pengarna inte räcker till grunduppdraget med välfärden får man avstå från annat, till exempel fisktrappor.

Men kommunerna klarar inte detta på egen hand, framhåller SKL. Staten måste också ta ett större ansvar genom ökade generella statsbidrag och mindre detaljstyrning. Mycket av de senare årens statsbidragshöjningar har varit riktade bidrag, till sådant som rikspolitiker anser angeläget. Av kommunfolk ofta kallat pressmeddelandepengar eftersom de, oavsett regering, ofta tillkommer för att ministrar ska kunna visa handlingskraft i en aktuell fråga.

De demografiska utmaningarna borde ha större inflytande även över statens prioriteringar. Inte heller där har man råd med allt. Den familjevecka som nu läggs in i föräldraförsäkringen är något av en fisktrappa. Det vill säga något som är trevligt att ha men som egentligen inte har råd med. Jag tror landets barnfamiljer skulle vara mer betjänta av mer pengar till barnens skola och förskola eller till äldre släktingars omsorg än en veckas extra föräldraledigt.

Det blir inte lätt att vara politiker när man kan tvingas till att både dra ner på det som tas för självklart och inte har råd med det lilla extra. Det som kan göra att man vinner val.

Utan lokala medier svajar demokratin

När jag som ung praktikant kom in på VLT:s redaktion 1970 pratades det fortfarande om Den stora festen. Kalaset när man firade att tidningen passerade 50 000 exemplar i upplaga. Västerås växte och tidningen med den och att det en dag skulle bli en 60 000-fest var en självklarhet. 1976 kändes det snubblande nära, 59 200 exemplar.

Det blev aldrig någon 60 000-fest. När jag lämnade tidningen år 2000 var upplagan 47 600 ex. Vid den senaste officiella mätningen var upplagan 25 300. Fast idag talar man hellre om räckvidd för att få med de digitala läsarna.

Det är denna utveckling som ligger bakom Bonniers och Amedias köp av VLT och de andra Mittmediatidningarna. Men det var inte affären som fick mig att leta gamla upplagesiffror i KB:s tidningsdatabas utan en artikel av medieanalytikern Olle Lidbom i tidskriften Axess.

Han har djupdykt i statistik om medievanor och kommit till en högst oroande slutsats, inte bara för tidningsföretagens ägare och anställda utan också för demokratin.

”Vi får snart ett samhälle utan massmedier med en gemensam verklighetsbild. Och utan ett demokratiskt kitt.”, var hans budskap.

Han visar att de äldre håller kvar vid sina medievanor. De läser dagstidningar, ser på nyheter på TV och lyssnar på radio. De yngre gör snart varken det ena eller det andra. De söker sig till tjänster som Snapchat, Youtube, Whatsappl med flera. Det är globala och nischade kanaler som är oberoende av sändningstid och centraliserad distribution. De är, betonar Olle Lidbom, inga massmedier utan nischmedier och därmed försvinner gemenskapen.

Vi som jobbade på VLT under det förra milleniets sista decennier kände det som om ”alla” nåddes av det vi gjorde. Det var inte sant ens då. Då yngre och låginkomsttagarna var redan på väg bort.  Men majoriteten av västeråsarna blev informerade via tidningen. Om något inte stått att läsa i VLT kändes det inte som det hänt på riktigt.

Att detta försvunnit har en demokratisk betydelse som inte bara handlar om minskad kommunbevakning utan om identitet och sammanhang. En god lokaltidning med en bred samhällsbevakning som når ut till majoriteten av invånarna har historiskt utgjort grunden för lokaldemokratin.

Utan 

Den grunden svajar idag betänkligt. Risken är att också den lokala demokratin svajar. när debatt handlar om att så högt som möjligt framföra sina krav, utan att lyssna och ta argument.  Frågan är hur man återskapar ett lokalt demokratiskt samtal när vi, trots att vi sitter bredvid varandra, befinner oss i skilda världar. Att rädda och utveckla det som är kvar av lokaljournalistik är nödvändigt men inte tillräckligt. Det behövs något nytt utifrån dagens förutsättningar, vilket kräver inte bara optimism och strategi utan också kapital. Jag hoppas och tror att Bonniers och Amedia har det.

Texten även publicerad i VLT den 28 februari 2019

Bolagspolitiker på dubbla stolar

Vid årsskiftet fick valresultatet fullt genomslag kommunalt. Bolagen fick då nya styrelser. Jesper Brandberg (L) tog över ordförandeskapet i Mimer, Staffan Jansson (S) leder nu Mälarenergi och Lars Kallsäby (C) flygplatsbolaget för att ta några exempel från kommunkoncernen Västerås.

De är alla betrodda politiker och hedervärda medborgare, men är de verkligen de bäst skickade att leda bolag? Inte nödvändigtvis, enligt en nyligen publicerad studie av de fyra statsvetarna, Andreas Bergh, Gissur Erlingsson, Anders Gustafsson och Emanuel Wittberg, som har kopplingar till Centrum för kommunstrategiskastudier vid Linköpings universitet.

Problemet är att de valda är just politiker. Därmed riskerar de att sitta på två stolar. Som förtroendevalda företräder de ägarna, det vill säga kommunmedborgarna. Som styrelseledamöter ska de värna bolagets intressen. Det behöver inte vara någon konflikt men risken finns.

Motivet för kommuner att bolagisera sin verksamhet är att det ska bli effektivare och generera ett överskott. Men om politikerna blir alltför våghalsiga när de tar på sig bolagshatten kan det bli tvärtom så att kommunen måste skjuta till skattepengar. I Västerås har flygplatsbolaget krävt extra pengar men det har inte varit i samma magnitud som i kommuner där bolag satsat på biogas i Tanzania, äventyrsparker och andra högriskprojekt.

Forskarna ser också en korruptionsrisk om kommunerna driver mycket verksamhet i bolagsform. Politikerna håller varandra om ryggen och det blir svårt att utkräva demokratiskt ansvar. För att illustrera sina teser har de gjort sociogram där pilar visar kontakter mellan människor och bolag i nio olika kommuner.

Eftersom Västerås inte ingick gjorde jag, utan vetenskapliga ambitioner, ett försök till lokalt sociogram. Det blev ett virrvarr av streck, men inte lika påtaglig maktkoncentration som i vissa andra kommuner. Västerås har relativt få bolag. Alla tunga politiker har inte uppdrag i bolagsstyrelser.

Två personer sticker ut genom sina många uppdrag: Staffan Jansson (S) och Jesper Brandberg (L). De är ordförande i kommunens båda tyngsta bolag: Mälarenergi respektive Mimer. De är kommunalråd och sitter i kommunstyrelsen. Dessutom är Brandberg ordförande, Staffan Jansson 1:e vice ordförande i fastighetsnämnden. I Västerås Strategiska Fastigheter AB är ordföranderollerna ombytta.

Här kan man tala om maktkoncentration men pilar i sociogram säger inte allt. Mäktigast är dessa båda inte. 

Mesta makten finns hos kommunstyrelsens ordförande. Anders Teljebäck (S) blev visserligen bara trea på VLT:s maktlista men när det gäller frågor av betydelse för västeråsarnas vardag är han mäktigare än både landshövdingen och ABB-chefen. Som ordförande i ägarbolaget Västerås stadshus AB har han också makten och ansvaret för bolagen och deras ordföranden.

Texten även publicerad i VLT den 17 januari 2019

Misstag sker men lärdomar måste dras

”Jag beklagar, men i alla verksamheter där människor är inblandade blir det ibland fel.” När jag var ansvarig utgivare var detta mitt vanligaste försvar när människor ringde och var arga och/eller ledsna för att tidningen publicerat något som de ansåg vara fel.

I de flesta fall lät de sig nöjamed en rättelse och en ursäkt. Ibland möttes jag av motargumentet att vi borde se över rutinerna. Då kunde jag bara hålla med. En ansvarskännande chef bör ta fel och misstag på allvar och göra vad man kan för att det inte ska upprepas.

Publicistiska misstag handlar inte om liv och död men kan ändå få förödande konsekvenser. För dem som drabbas är det en klen tröst att ”ibland blir det fel”. Samma sak för dem som drabbas av fel i sjukvården. Men självklart blir det ibland fel i så en komplicerad verksamhet. Det måste man som patient förstå, men som vårdgivare bekämpa.

Mycket görs, både nationellt och regionalt. Region Västmanlands Patientsäkerhetsberättelse för 2017 är 113-sidigt dokument som redovisar en mängd åtgärder ochen hel del förbättringar men också tydliggör hur fjärran nollvisionen är.

För att hantera felen och kompensera de drabbade  har landsting och regioner en gemensam patientförsäkring. Förra året gjordes 16 300 anmälningar om vårdskador. 377 kom från Västmanland. 40 procent fick ersättning. Nivåerna varierar. För en ung människa som drabbas av en svår skada kan det handla om miljonbelopp, i andra fall om några tusenlappar.

När 2018 års statistik offentliggörs kommer jag att vara en siffra i statistiken. Varje år utförs runt 16000 höftledsoperationer i Sverige. För de allra flesta innebär en operation att livskvaliteten höjs, men ibland blir det fel. Fem gånger har min höftledsprotes hoppat ur, vilket är ytterst smärtsamt. Då krävs ambulans, akutvård, nedsövning, ortoped som drar höften i rätt läge och ett dygns sjukhusvård. Som skattebetalare kan jag se att det innebär kostnader för regionen. Som drabbad oroar jag mig mest för att det ska hända en sjätte gång.

Jag levde länge efter ”ibland blir det fel-principen” och brydde mig inte om att anmäla till Patientförsäkringen. Jag fick heller ingen information från vården om att möjligheten finns. Men eftersom jag tillhör kategorin resursstarka patienter skickade jag in en anmälan strax innan treårsgränsen hade passerats. För att jag ville ha den ersättning jag eventuellt hade rätt till men framför allt för att jag ville misstaget skulle bli synligt.

Jag fick 10 000 kronor. Det var mitt livs tråkigaste pengar. Var min sveda och värk och all oro inte värd mer? Men vid närmare eftertanke insåg jag att även om jag hade fått mångdubbelt mer hade det känts för lite. Nu har jag förlikat mig vid summan. Även om ersättningsnivåerna internationellt sett är låga är det bra med ett system där man enkelt och utan advokathjälp kan kräva sin rätt.

Ibland blir det fel. Man kan bara hoppas att vården lär av sina misstag.

Texten även publicerad i VLT den 12 december 2018

Valsedlarna ett hot mot valhemligheten

Jag tror aldrig jag köat så länge i en vallokal som i år. Vi fick vänta åtminstone tio minuter innan det var dags att lämna röstsedlar och röstkort till valförrättaren i Stadshuset.  Vi småmuttrade lite över detta men egentligen var det ju inget problem. Man kunde tänka till en gång till, hälsa på grannar och känna sig lite demokratiskt högtidlig.

En amerikan som hört om detta muttrande skulle nog betrakta oss som bortskämda. Ett enkelt, säkert och smidigt valsystem borde vara en självklarhet i en demokrati. Så är det inte i USA. Frivilligorganisationer som värnar rösträtten hade på valdagens kväll, enligt The Newyorker,  fått in närmare 30 000 fall där röstandet på olika sätt försvårats. Det handlade om väljare som fått köa tre-fyra timmar, om trasiga och oanvändbara röstningsmaskiner och om valförrättare som hindrat människor från att rösta. Problemen växer för varje val.

Andra försvårande faktorer i det amerikanska systemet är att valet sker på en vardag och att man i många stater måste registrera sig, vilket heller inte är lätt.  I synnerhet inte om man tillhör någon minoritet eller är fattig. Regelverket tycks på ett skrämmande vis göra det svårare för dem som redan har det svårt.

Trots alla praktiska svårigheter att rösta blev det ett rekordhögt valdeltagande i USA i år. De preliminära siffrorna pekade på ett hälften av de röstberättigade hade röstat, vilket är mycket ett år när det inte ska väljas president. Ökad samhällelig polarisering tycks ha en positiv effekt på valdeltagande. Att gå och rösta blir inte bara en röst för den politik man vill stödja utan också ett sätt att markera ogillande. Ungefär som när normalt passiva medlemmar i Svenska kyrkan röstade i kyrkovalet för att försvaga Sverigedemokraterna.

Kanske bidrog polariseringen även till ökat svenskt valdeltagande i år. 87,2 procent röstade, vilket är mer än i förra valet men en bra bit från toppnoteringen på 91,8 procent i valet 1976. Det höga svenska valdeltagandet brukar förklaras med att val hålls på söndagar och att man inte behöver registrera sig. Den svaga länken är att valsedlarna. Internationellavalobservatörer har länge hävdat att valhemligheten, och därmed valets legitimitet, hotas när vem som helst kan se vilken sedel man tar.

När regeringen fortfarande var exekutiv la den fram ettförslag om att säkra valhemligheten genom att skydda valsedlarna. Det behandlas nu i riksdagen. De nya reglerna ska gälla från och med 2019 och kan alltså komma till användning vid ett eventuellt extraval eller om inte annat vid EU-valet nästa år. Det innebär risk att vi kanske får vänta ännu lite längre nästa gång, men det kan det vara värt för att skydda demokratins legitimitet. Bara vi inte hamnar på amerikansk nivå.

Texten även publicerad i VLT den 12 november 2018

Lite mer lika - men var ska pengarna tas?

Alla kommuner är olika. Även landsting och regioner skiljer sig åt. Men alla medborgare har rätt till samma grundläggande service oavsett var de bor. För att det ska gå ihop finns det kommunala utjämningssystemet, en föga känd men viktig del av samhällsbygget.

Västerås stad och Region Västmanland får nästa år ungefär en miljard vardera i utjämningsbidrag. Men en ny statlig utredning föreslår en kraftig minskning om några år: minus 115 miljoner för Västerås och minus 212 för regionen.

Utjämningssystemet har beskrivits som så krångligt att de som förstår det inte får flyga i samma plan. Det är en myt, omhuldad av experter och av de som ogillar systemet. Matematiken är krånglig men principen är enkel:

Inkomstutjämning innebär att de som har skattekraftiga invånare får betala in. Kommuner där invånarna har lägre inkomster får bidrag.

Kostnadsutjämning innebär att kommuner med höga kostnader de inte kan påverka, till exempel hög andel gamla, gles befolkning eller många som behöver socialt stöd, får bidrag, medan de som har det bättre förspänt får betala.

I inkomstutjämningen pytsar staten in pengar för att omfördelningen ska fungera, medan kostnadsutjämningen är ett nollsummespel. Om en kommun får mer får någon annan mindre. En statlig utredning vill nu förändra kostnadsutjämningen. Förslaget har titeln Lite mer lika. Mer pengar ska omfördelas genom att socioekonomiska faktorer ska väga tyngre och att glesbygden ska få mer. 

Som alltid i spel finns vinnare och förlorare. En västmanländsk version av utredningen skulle kunna heta Mycket mindre kvar. Region Västmanland och Västerås stad förlorar rejält på förslaget.

Att Västmanland varken är renodlad glesbygd eller storstad är en förklaring. Västerås missgynnas framför allt av nya beräkningsregler för individ- och familjeomsorgen. Vilka effekterna blir återstår att se. Någonstans måste pengarna tas om förslaget blir verklighet, vilket tidigast lär bli 2021. 

Utredarna har haft som ambition att hitta en rättfärdig och rationell modell, som alla kan acceptera.  Men när modeller blir budgetverklighet blir det politik. Och där är det ju osäkert på alla nivåer just nu. Ardalan Shekarabi (S) som beställt utredningen sägs vara nöjd.

Norrlands kommuner och landsting gläds åt glesbygdssatsningen. Stockholms läns landsting är tillsammans med Västmanland de stora förlorarna. Från Stockholm hördes direkt kraftiga protester. "Stockholmarna ska inte vara statens bankomat." Denise Norström (S) har legat lågt men även om hon inte gillar förslaget lär hon knappast kroka arm med sin stockholmska kollega Irene Svenonius (M) i en gemensam protest. 

Stockholms moderater hör till utjämningssystemets eviga kritiker. De tycker att omfördelningen är regionalpolitik och något som staten borde betala. Socialdemokrater brukar försvara systemet men Anders Teljebäck (S) tycker att det här blir för mycket för Västerås. "'Vi kan inte bidra på det här viset."

Kommunalt självstyre och att hålla ihop landet har ett pris. Det blir ohållbart om skillnaderna i livsvillkor blir alltför stora. Utjämning måste ske, vilket innebär att någon, i detta förslag stockholmarna och västmanlänningar, måste vara med och betala.

Vare sig de vill eller inte.

Texten även publicerad i VLT den 8 oktober 2018

Röda Västmanland är inte längre så rött

1994 fanns sex socialdemokrater på Västmanlandsbänken
i riksdagen varav tre från Västerås. Idag är det tre, ingen
från Västerås. Bild från partidistriktets 100-årsbok En
kopp kaffe i Folkets hus.

Första maj i Folkets park i Västerås 1996. Fullt med folk. Inte som på Erlanders och Palmes tid, men ändå tillräckligt för att det skulle vara feststämning. Denna dag hade talaren en särskild glans eftersom han var en bygdens son. Thomas Östros var visserligen född i Malmberget och bosatt i Uppsala men han var uppvuxen i Västerås. Föräldrarna fanns med långt fram i tåget och var uppenbart stolta över sonens insatser och över de applåder han fick från hemmapubliken i ”Röda Västmanland”.

Detta reporterminne dök upp när jag under valnatten följde de västmanländska valresultaten, som gjorde det tydligt att Röda Västmanland definitivt är borta.

Ta till exempel Surahammar. Där bevakade jag som nyutbildad journalist mitt första fullmäktige 1971. Jag var fylld av demokratiskt patos över att få vara en del av den lokala demokratin. Mötet var över på mindre än en halvtimme. Inte en fråga diskuterades. Snopen gick jag därifrån med tomt block. Socialdemokraterna hade egen majoritet och allt klubbades igenom i enlighet med de beslut som fattades på arbetarekommunens möten.

I år fick socialdemokraterna 34,5 procent i kommunvalet i Surahammar. Ett tapp på 3,5 procentenheter. Än sämre gick det i riksdagsvalet, där tappade man 8,6 procentenheter. Trots en profilerad lokal riksdagsman, Olle Thorell. Sverigedemokraterna är näst största parti med 21,4 procent kommunalt, en ökning med nästan 10 procentenheter.

I Köping finns regerande svenska mästaren i uthålligt kommunstyrelseordförandeskap.  Elizabeth Salomonsson (S) har styrt Köping sedan 1983. Detta, hennes sannolikt sista, val bjöd inte på någon snygg sorti. Även Köping blev avsevärt mindre rött. Socialdemokraterna tappade 7,8 procentenheter och har nu 36 procent. SD ökade ungefär lika mycket.

Även i Arboga, Hallstahammar Sala och Västerås har den röda färgen bleknat ytterligare i år. Västmanlands starkaste S-fäste är numera Fagersta.   I Skinnskatteberg och Norberg noteras smärre ökningar. Kungsör är i princip oförändrat.

Landstinget, numera Region Västmanland, har nästan alltid haft rött styre. Nu är Sverigedemokraterna här, liksom i nästan alla andra landsting, vågmästare. Denise Norström(S) får nu göra det Anders Teljebäck (S) i Västerås tvingades till redan förra valet och nu får försöka med igen: Att söka stöd över blockgränsen.

En spännande och oviss tid väntar. I Sverige och i det en gång så röda Västmanland. Ett landskap som idag är lika spräckligt som övriga landet och med en allt skarpare ton av sverigedemokratiskt gult. För att stoppa den spridningen krävs nytänkande och  en medveten politik för att återskapa tillit och skapa samhällsstrukturer som stöttar.  En bruksanda för en ny tid med ökad öppenhet för nya idéer och för människor från olika länder.

Texten även publicerad i VLT den 12 september 2018