”Jag beklagar, men i alla verksamheter där människor är inblandade blir det ibland fel.” När jag var ansvarig utgivare var detta mitt vanligaste försvar när människor ringde och var arga och/eller ledsna för att tidningen publicerat något som de ansåg vara fel.
I de flesta fall lät de sig nöjamed en rättelse och en ursäkt. Ibland möttes jag av motargumentet att vi borde se över rutinerna. Då kunde jag bara hålla med. En ansvarskännande chef bör ta fel och misstag på allvar och göra vad man kan för att det inte ska upprepas.
Publicistiska misstag handlar inte om liv och död men kan ändå få förödande konsekvenser. För dem som drabbas är det en klen tröst att ”ibland blir det fel”. Samma sak för dem som drabbas av fel i sjukvården. Men självklart blir det ibland fel i så en komplicerad verksamhet. Det måste man som patient förstå, men som vårdgivare bekämpa.
Mycket görs, både nationellt och regionalt. Region Västmanlands Patientsäkerhetsberättelse för 2017 är 113-sidigt dokument som redovisar en mängd åtgärder ochen hel del förbättringar men också tydliggör hur fjärran nollvisionen är.
För att hantera felen och kompensera de drabbade har landsting och regioner en gemensam patientförsäkring. Förra året gjordes 16 300 anmälningar om vårdskador. 377 kom från Västmanland. 40 procent fick ersättning. Nivåerna varierar. För en ung människa som drabbas av en svår skada kan det handla om miljonbelopp, i andra fall om några tusenlappar.
När 2018 års statistik offentliggörs kommer jag att vara en siffra i statistiken. Varje år utförs runt 16000 höftledsoperationer i Sverige. För de allra flesta innebär en operation att livskvaliteten höjs, men ibland blir det fel. Fem gånger har min höftledsprotes hoppat ur, vilket är ytterst smärtsamt. Då krävs ambulans, akutvård, nedsövning, ortoped som drar höften i rätt läge och ett dygns sjukhusvård. Som skattebetalare kan jag se att det innebär kostnader för regionen. Som drabbad oroar jag mig mest för att det ska hända en sjätte gång.
Jag levde länge efter ”ibland blir det fel-principen” och brydde mig inte om att anmäla till Patientförsäkringen. Jag fick heller ingen information från vården om att möjligheten finns. Men eftersom jag tillhör kategorin resursstarka patienter skickade jag in en anmälan strax innan treårsgränsen hade passerats. För att jag ville ha den ersättning jag eventuellt hade rätt till men framför allt för att jag ville misstaget skulle bli synligt.
Jag fick 10 000 kronor. Det var mitt livs tråkigaste pengar. Var min sveda och värk och all oro inte värd mer? Men vid närmare eftertanke insåg jag att även om jag hade fått mångdubbelt mer hade det känts för lite. Nu har jag förlikat mig vid summan. Även om ersättningsnivåerna internationellt sett är låga är det bra med ett system där man enkelt och utan advokathjälp kan kräva sin rätt.
Ibland blir det fel. Man kan bara hoppas att vården lär av sina misstag.
Texten även publicerad i VLT den 12 december 2018
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar