Andrum för Västerås Sinfonietta

När dirigenten Andrea Quinn i morgon höjer taktpinnen vid Sinfoniettans oktoberkonsert i ett fullsatt konserthus kommer stämningen inte att vara så dyster som befarat. Men det blir knappast något riktigt jubel heller.

Det akuta nedläggningshotet är borta, men hoppet om heltider är släckt. I stället väntar, som framgår på nyhetsplats, förhandlingar om nerdragning av tjänster och andra besparingar. Men lugnet kan för ett tag åter lägga sig över stadens musikliv där det under de senaste veckorna stormat på ett sätt som det inte gjorts sedan nedläggningshotet mot Fryxellskas musikklasser.

Frågan är om denna strid var nödvändig? Kanske. Kommunernas och landstingens ekonomiska läge är sådant att det kommer att bli nödvändigt med en rad smärtsamma besparingar på många områden. Ekonomirapporten från Sveriges Kommuner och Landsting, brukar alltid vara dyster, men den som kom förra veckan var nattsvart.

Detta ska Anders Teljebäck (S) hantera i sin roll av ordförande i kommunstyrelsen i Västerås. Genom att i rollen som ordförande för Västmanlandsmusiken föreslå nedläggning av Sinfoniettan har han visat att inget är heligt. I det stora kommunala sammanhangen handlar Sinfoniettan om småpengar men det skickar en tydlig signal om att läget är kärvt.

Men sådan signalpolitik har ett pris, frågan är om det var värt sitt pris? Kanske inte. Hotet mot Sinfoniettan har gjort att Västerås hamnat på den kulturella Sverigekartan som aldrig förr. Men all publicitet är inte god publicitet.

Protesterna från musikaliska högdjur som Malena Ernman och Esa-Pekka Salonen och från centrala institutioner som Kungliga Musikaliska Akademien och Föreningen Svensk Scenkonst har skadat Västerås rykte och inte bara som musikstad. Det har även skadat det målmedvetna arbete som i många år lagts ned på förändra bilden av Västerås från en tung industristad till en attraktiv boplats vid Mälaren med rikt utbud av aktiviteter.

Men den skadan är knappast irreparabel. Nu kan vi glädjas åt att ännu en tid vara en stad med en egen Sinfonietta. Frågan är hur länge. Om allt går enligt planerna blir Västmanland snart en del av en mellansvensk region. Då finns inte bara bättre underlag för specialiserad sjukvård utan också för en symfoniorkester eller åtminstone en sinfonietta.

Texten även publicerad i VLT den 21 oktober 2015

PS

Den som vill ta del av den samlade proteststormen från Musiksverige mot nedläggningsförslaget kan gå till https://bevaravasterassinfonietta.wordpress.com/

 

 

 

 

 

 

Mediedrev kan bli arbetsmiljöproblem

Fredrik Reinfeldt har kommit ut ur tystnaden efter valförlusten med en bok och därtill hörande intervjuer och teve-framträdanden. Mitt intresse för att läsa boken är svagt.  Av recensionerna och intervjuer att döma är det en strikt kontrollerad man som talar, vilket lett till en ospännande bok. ”Inga interiörer, inga känslor, knappt några hårda ord”, för att citera Daniel Suhonen i Expressen.

Men ett citat avviker från mönstret. Det är från DI Weekend och handlar om konsekvenserna av mediedrev: ”Något händer med dig och det dödar något i din själ. Det är därför jag kallar det dödstraff för du blir aldrig samma person efteråt.”

En forskargrupp vid högskolan i Borås har
studerat mediedrev med ett arbetsmiljö-
perspektiv.

Fredrik Reinfeldts starka känslor kring detta förvånar. Även om folk i hans omgivning drabbats har han ju själv varit tämligen förskonad från mediedrev. Kanske tack vare den återhållsamhet som gör hans bok så tråkig.

Reinfeldts uttalande dyker upp i minnet när jag läser rapporten Att möta media och undvika personfokuserade drev, skriven av en grupp forskare vid Högskolan i Borås med professor Lotta Dellve i spetsen. Det handlar om en verklighet långt från regeringskansliet, nämligen chefer i vård och omsorg som varit utsatta för vad de uppfattar som drev.

Det går inte att jämföra med vad exempelvis Mona Sahlin och Ulrica Schenström upplevt,  men i lokala medier har det varit stort fokus på dessa chefer. De skulle nog, av djupintervjuerna att döma, hålla med Reinfeldt att upplevelsen varit en livsavgörande händelse, som förändrat deras syn på sig själva, sitt jobb och sin omgivning. För Lotta Dellve gör det dreven till ett arbetsmiljöproblem.

Ingen av de intervjuade har begått något brott utan de har skött sitt jobb efter bästa förmåga. Ett jobb som innebär att genomföra svåra förändringar. Ofta finner sig de kritiserade cheferna stå ensamma i stormen. Kollegor och högre chefer drar sig undan, som vore de rädda att smittas av den ovälkomna uppmärksamheten. Inte heller politikerna träder fram, trots att det i många fall handlar om politiska beslut.

Media har självklart ett ansvar att granska och att utkräva ansvar. Men detta utkrävande bör göras hos de som har ansvaret, inte av den som råkar stå närmast. Ansvariga politiker måste också stå upp för sina beslut. Även när det blåser.

Texten även publicerad i VLT den 26 september 2015

 

 

Politikens fixare kan lätt bli trixare

I Stadshuset i Västerås finns 14 kommunalråd och oppositionsråd. Alla folkvalda med plats i fullmäktige och hyggligt kända bland västeråsarna, åtminstone om de varit med ett tag. Men i de politiska korridorerna finns också 10 politiska sekreterare, de flesta på deltid. De är inte folkvalda, nästan helt anonyma, men med ett betydande inflytande och därmed mak

De tillhör den växande grupp inom politiken som i boken Makt

utan mandat kallas policyprofessionella. Dessa flockas i huvudsak kring huvudstadens makthavare för att stötta politikerna, som talskrivare eller kommunikatörer eller för att påverka politikerna  i egenskap av lobbyister eller PR-konsulter. Men de policyprofessionella finns i allt högre utsträckning även i den lokala och regionala politiken.
En kartläggning, som tidningen Dagens Samhälle genomfört, visade att det finns ungefär 700 politiska sekreterare i kommuner och landsting. En ökning med 200 jämfört med förra mandatperioden. Flest finns i storstäderna. Västerås har relativt få i förhållande till sin storlek. Omräknat till heltider finns här sex tjänster, vilket ger en trettondeplats i denna ranking. Örebro har 19, Uppsala 12 och Stockholm 60 tjänster.

Boken Makt utan mandat  har skrivits av tre professorer: socialantropologen Christina Garsten, statsvetaren Bo Rothstein och sociologen Stefan Svallfors. De ser flera allvarliga demokratiska komplikationer av att allt fler får makt utan mandat. Hur ska medborgaren veta vem de ska ställa till ansvar när makten i hög grad utövas av de som verkar utan att synas.

Inget problem, tycker de politiska tjänstemännen själva.  De ser sig helst som politikens lydiga tjänare som underlättar de förtroendevaldas vardag och därmed förbättrar demokratin. Lite oroande är det dock att de flesta högst ogärna vill bli förtroendevalda själva. De tycker sig ha större möjligheter att påverka från sin nuvarande position. Eftersom de inte står främst slipper de också medias granskning.

Politikerna borde fundera över riskerna med att släppa ifrån sig inflytande men behålla hela ansvaret. Ett svenskt kommunhus är inget House of Cards men även här har det sina risker att förlita sig på fixare eftersom de lätt blir trixare.

Texten även publicerad i VLT den 30 augusti 2015

 

Lite att vinna på att slå samman kommuner

Västmanland är det enda län som fått färre kommuner de senast 40 åren. Sedan Heby valde att gå över till Uppsala län 2007 finns det tio västmanländska kommuner. Frågan är hur länge. Det talas allt oftare om att dagens indelning i 290 kommuner är ohållbar. Skillnaderna är för stora och de små kommunerna får allt svårare att klara sina uppgifter.

Av de kommuner som hamnar i befolkningsstatistikens botten finns två i Västmanland. Skinnskatteberg är landets tolfte minsta kommun med sina 4 440 invånare. Norberg kommer på plats 25 från slutet med 5 725 invånare, att jämföra med Stockholms stads 914 909.

 Civilminister Ardalan Shekarabi planerar att tillsätta en kommunutredning nästa år, där sammanslagningar är ett av alternativen. Det blir ingen lätt uppgift. En kommun är ju inte bara en administrativ enhet. I så fall vore det enkelt att slå ihop till exempel Norberg, Skinnskatteberg och Fagersta. Det blir till ytan ingen jättekommun men man skulle få bättre underlag för skola, äldreomsorg, socialtjänst och allt annat kommunerna förväntas hantera likvärdigt i hela landet.

Små kommuner har problem med ekonomin, med att upprätthålla kvaliteten på välfärdstjänsterna och med att rekrytera personal. På ett område finns det dock en klar fördel med att vara liten. Demokratin fungerar enligt flera studier bättre i små kommuner. Medborgarnas motstånd mot att ge upp identiteten som egen kommun är stort. Under 2000-talet har genomförts tre folkomröstningar om sammanslagningar. Samtliga har resulterat i ett bestämt nej.

Alternativen till sammanslagningar är det som kallas en assymetrisk modell. Det innebär att alla kommuner inte behöver ta lika stort ansvar utan att staten tar över vissa funktioner. En annan väg att gå är ökad samverkan inom dagens kommungränser. Det är en väl beprövad modell, inte minst i norra Västmanland.

Så vad göra? En forskarrapport föreslog nyligen det man kallar en tydlig anpassningspolitik, det vill säga en långsiktig strategi för att hantera en krympande befolkning i stället för att satsa blåögt på tillväxt och stort ”för att sätta kommunen på kartan”. Låter rimligt men är nog i praktiken svårt. Ingen vinner val på att krympa med förnuft.

Texten även publicerad i VLT den 24 juli 2015.

Sjukvårdens digitalisering långt borta

Jag behöver inte ta mig till Handelsbankens kontor på Stora gatan för att få information om hur det står till med mina pengar. Det går att få fram dygnet om via nätet eller på vilket kontor som helst i landet. Information om min opererade höft finns däremot exklusivt på ortopedkliniken i Västerås.

Den sanna bilden av sjukvårdens kommunikationsvägar i digitalise-
ringens tid och semestrarnas månad: En cd-skiva som patienten tar
med till sitt hemsjukhus

Det innebar att när höften hoppade ur led under min Gotlandssemester visste Visbyläkarna ingenting om min medicinska historia. Förhoppningsfullt frågade de mig om jag visste hur snittet var lagt. Det visste jag inte. När jag skrevs ut fick jag med mig en cd-skiva med röntgenbilderna att överlämna till Västeråsdoktorerna.

”Sjukvården ligger efter samhället i övrigt när det gäller digitalisering”, konstaterade Sarah Lidé, hälso- och sjukvårdsspecialist på konsultföretaget PwC, vid ett av Almedalsveckans många seminarier med tema e-hälsa.

Det som är självklart i andra branscher går inte i sjukvården. Till exempel kan man ju hur lätt som helst att boka en flygbiljett jorden runt via nätet men inte en tid för blodtryckskontroll. Fortfarande skickar vården kallelser via brev till en tid som passar dem, patienten förväntas anpassa sig eller ringa och ändra. Någon har räknat ut att det skulle gå att spara tio minuter per bokning om den gick att göra via nätet. Alla 80-åringar klarar det inte, men sammantaget skulle det ändå bli en avsevärd tidsbesparing.

Alla i branschen är medvetna om bristerna, vilket förklarar trängseln på e-hälsoseminarierna i Almedalen. En hel del är också på gång. Patienterna är i hög utsträckning redo för digitala lösningar, det gäller bara att få in dem i vårdens vardag. Som vanligt när det gäller sjukvård ser det också olika ut i olika landsting.

I ett annat seminarium i Almedalen aviserades ett handslag mellan regeringen och landstingen om ansvarsfördelningen. Socialdepartementets statssekreterare Agneta Karlsson satte stort hopp till en kommande regionreform. E-hälsa är en av de frågor som dagens landsting är för små för att hantera. Några ”miljarders miljarder” till e-hälsa blir det dock inte från regeringen.

Men nog lär det kosta ekonomiskt pressade landsting och
regioner att ta igen mångåriga digitala försummelser för att hinna i fatt övriga samhället och slänga ut såväl faxen som cd-brännaren.
Texten även publicerad i VLT den 3 juli 2015

Hur mår den kommunala demokratin?

Det blev en lång dags färd mot natt för Västerås kommunpolitiker när de förra veckan beslutade om budget för 2016. Efter 14 timmars debatt fick de lämna Stadshuset. Gissningsvis var de alla trötta när de vandrade hem i den juninatt, som enligt Harry Martinson inte blir av. Mycket talar för att de också kände sig maktlösa trots sin position i kommunens högsta beslutande organ.

”Den kommunala demokratin mår inte riktigt bra”, skrev demokratiutredaren Olle Wästberg nyligen i sitt nyhetsbrev.

Den diagnosen byggde han på en undersökning bland landets kommunfullmäktigeledamöter som Göteborgsforskarna Mikael Gilljam och David Karlsson gjort på utredningens uppdrag. 97 procent av de valda tycker att fullmäktige har för lite makt. Bara knappt hälften tycker att de får gehör för sina argument. Ungefär lika många har övervägt att lägga av eftersom uppdraget känns meningslöst. Den verkliga makten finns hos kommunstyrelsen, och framför allt hos ordföranden, och hos tjänstemännen. Allra minst makt har medborgarna, vilket får ses som problematiskt i ett demokratiskt system.

Politikerna är medvetna om detta demokratiska underskott och försöker hitta nya vägar att öka medborgarnas delaktighet och inflytande mellan valen genom olika former av medborgardialog. I bästa fall kan sådana initiativ ses som vällovliga. Vill det sig illa upplevs de bara som manipulativa.

Politikerna säger sig sträva efter dialog med grupper som annars har svårt att göra sig hörda, men erfarenheterna är snarast det motsatta. Det är de redan högljudda och välartikulerade som engagerar sig direktdemokratiska aktiviteter, som möten, demonstrationer och medborgarpaneler.

I januari ska OlleWästberg redovisa sina förslag till hur den svenska demokratin ska må bättre. Utredningen har gett sig underrubriken ”Delaktighet och jämlikt inflytande”, vilket väl antyder var tonvikten i förslagen ligger. Utredaren har blygsamt meddelat att alla problem inte kommer att lösas men att man kommer att ta tag i några uppenbara brister och föreslå praktiska lösningar.

Det är bara att önska lycka till. Men tyvärr är det nog lättare sagt än gjort, andra demokratiutredare har försökt tidigare utan att lyckas. Anders Teljebäck och övriga 289 ordföranden i landets kommunstyrelser ligger knappast sömnlösa av oro för att deras makt ska minska.

Texten även publicerad i VLT den 22 juni 2015

 

Digitaliseringen en naturkraft ingen undgår

Diginomics är ett begrepp som var okänt för mig till för ett par veckor sedan. Det handlar om digitaliseringens effekter på ekonomin. Hälften av alla jobb som finns idag förutspås vara borta inom 20 år. Nya jobb kommer förstås, men av ett annat slag och knappast lika många som de som försvinner.
”Digitaliseringen är som en naturkraft, den går inte att stoppa”, sa Swedbanks chefekonomi Anna Felländer när jag intervjuade henne om diginomics. Ingen kommer undan.

Ta min egen bransch som exempel. Trots de stora förändringarna i medierna har jag och många andra journalister trott oss ha en unik kompetens, som inte kan ersättas av maskiner. Folk vill veta vad som händer och det kan vi berätta. Bara människor kan fånga ögonblicket och förklara sammanhangen.

Vi hade fel. Möjligen kan man säga att våra kunskaper har varit svårare att ersätta än grafikers och redigerares, men nu är det skribenternas tur. Utvecklingen av robotgenererad journalistik går snabbt. VLT:s nya ägare Mittmedia är en av föregångarna i Sverige.

Tidskriften Wired har förutspått att 90 procent av nyhetstexterna kommer att vara skrivna av robotar inom ett decennium. Än så länge handlar det mest om siffertyngda sport- och ekonomitexter. Men ingen tror att det stannar där. Journalisten Barbara Ehrenreich visar i en bokrecension i New York Times att det även går att effektivisera bokrecenserandet med hjälp av datorer och algoritmer.

Säkert kommer kloka och reflekterande människor att skriva insiktsfulla och tänkeväckande recensioner, krönikor och andra texter även i framtiden. Men det är tveksamt om skribenterna får betalt. I artikeln pekar Barbara Ehrenreich på en parallell utveckling till robotarna. Vi jobbar allt mer gratis. Bland annat gör vi sådant som anställda bank- och resebyråtjänstemän gjorde förr. Eller journalister. Bokbloggarna med kvalificerade recensioner är många och görs oftast för nöjes skull.

Det här perspektivet ser man sällan i jobbdebatten. Jag kan förstå att politiker inte vill prata om en naturkraft, som man inte vet hur man ska hantera.   Men jag var mer framtidsoptimist när jag inte visste vidden av diginomics.

Texten även publicerad i VLT 25 maj 2015