Sanning och lögn om Västerås skolsatsning

Vid frukostbordet i morse delade jag på Facebook en debattartikel från Lärarnas riksförbund och ifrågasatte deras mantra om att återrförstatligande är lösningen på skolans alla problem. Detta ledde oväntat till att jag blev anklagad för att sprida lögner av kommunalrådet Jesper Brandberg (L). I min värld är detta en grav anklagelse och en märklig ingång i en debatt som borde kunna vara saklig.

Brandbergs anklagelser utlöstes av att jag i uppdateringen i förbigående uttryckte min oro för skolutvecklingen i min hemkommun.  Västerås har i många år tillhört i bottenskiktet i skolrankningar både när det gäller resultat och resurser. Detta har den styrande S-, C-, MP- och L-majoriteten som ambition att ändra på. Man tillför pengar, men man får dessa satsningar att låta mer än vad det är eftersom man inte är tydlig med att det också kommer besparingar eftersom man inte kompenserar fullt ut för pris- och lönehöjningar.

Jag betvivlar inte majoritetens goda vilja när det gäller att förbättra resultateten i Västerås skolor, men jag tvivlar på att det de gör är tillräckligt för att det ska märkas för elever och lärare i vardagen.  Det är många års försummelser, med olika majoriteter, som nu ska kompenseras. Dessutom ställer demografin, det vill säga kraftiga ökningar av de resurskrävande grupperna, barn och äldre, kommunerna inför enorma utmaningar, de närmaste åren. Behoven växer snabbare än resurserna. Inga kommunpolitiker kommer att kunna göra allt man vill och allt som medborgarna förväntar sig.

Ödmjukhet ligger inte för politiker, så det kanske man inte ska begära. Men en mindre demagogisk och mer pedagogisk ansats vore önskvärd från den styrande majoriteten i Västerås för att förklara för medborgarna vilka utmaningar kommunen står inför. Framtidstro är bra, att ge folk realistiska förväntningar är bättre. Då minskar risken för svekdebatter.

Det jag enligt Brandberg ljugit om var att majoriteten ”talar om satsningarna men drar ner i smyg”.  En uppfattning som för övrigt delas av oppositionen både till vänster och höger. Med detta menade jag att man talar tyst om att satsningarna urholkas direkt eftersom man inte kompenserar fullt ut för löne- och prishöjningar. När SVT vid presentationen av budgetförslaget pressade kommunstyrelsens ordförande Anders Teljebäck (S) på den punkten svarade han:

-Det är ju inte riktigt full löne- och priskompensation. Vi lägger ut en nivå och sen får nämnderna och förvaltningar jobba med utgångspunkt ifrån det.

Som varje rektor eller annan chef med budgetansvar vet betyder det i klartext att man får dra ner.

För övrigt anser jag att skolan även fortsättningsvis ska vara kommunernas ansvar. Det anser inte Liberalerna på riksplanet. Det hade varit intressant att höra vad den liberale kommunpolitikern Jesper Brandberg tycker om den saken eftersom det var vad mitt Facebookinlägg handlade om.

Student 1969 i ett nytt gymnasium

Igår firade jag 50-årsjubileum av min studentexamen. I morgon den 5 juni kommer jag att gå ut och titta när studentkortegen går genom Västerås. Här kommer några tankar om det gymnasium som 1969 var ”Det Nya Gymnasiet” och som nu känns väldigt gammalt. Det har varit åtskilliga gymnasiereformer sedan dess.

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

HS3B 1969, under gymnasiets sista dagar. utanför S:t Jacobi
 i Vällingby. Jag längst till höger. Foto: Jonas Sundberg

”Kom ihåg: Man får inga nya vänner som kände en som 16-åring”, påminde mig en gammal vän.

I veckan träffade jag ett gäng som jag lärde känna när jag var 16 och som jag  kom att tillbringa mycket tid med under tre år: Min gymnasieklass från St Jacobi i Vällingby som firade 50-årsjubileum av studenten. Vi har träffats och firat vart femte år fast vi väl egentligen aldrig tog studenten. I alla fall inte enligt våra äldre kamrater som påpekade att vi varken hade studentskrivningar, munta eller censorer. Vår student skulle heller knappast godkännas av dagens gymnasister eftersom vi festade så lite.

1969  var vi den första årskullen som gick ut det nya gymnasiet. En skolform som, enligt riksdagsbeslutet, skulle förvandla gymnasiet från en utbildning för en begränsad elit till en allmän ungdomsutbildning. Det examenslösa gymnasiet där ingen underkändes. Ett gymnasium för en tid när ”skit i traditionerna” var ett gångbart slagord.

Men utan traditioner blev vi lite handfallna och tafatta på avslutningsdagen. Vi visste inte vad vi skulle göra. Några hade i alla falll studentmössa, som vi helt enkelt satte på oss innan vi gick hem. Gemensam mösspåtagning, utspring och att sjungande åka runt på flak var det inte tal om.

I sanningens namn var avslutningen inte det enda som var lite tafatt och handfallet under vår skoltid. Gymnasiereformen hade genomfört snabbt och mentalt var nog våra lärare kvar i det gamla. Det suckades en hel del inför eleverna över nya påfund och ett nytt relativt betygssystem. Hur det lät i lärarrummet kan man bara ana.

Så här i efterhand käns det som om vi lärde för skolan, inte för livet. I alla fall om man som vi gick i en sammanslagen humanistisk-samhällsvetenskaplig klass bestående av i huvudsak ambitiösa flickor med oklara yrkesambitioner. Skolan gjorde oss väl varken yrkesförberedda eller bildade, men vi blev hyggligt allmänbildade.

Även om utbildningen hade sina brister ledde den i de flesta fall till bra jobb. Lärare och handläggare inom offentlig förvaltning blev de vanligaste karriärvägarna. I vår skara finns också två professorer, en före detta riksdagsledamot, en chefredaktör och några banktjänstemän med mera. En av de fyra killarna i klassen sa att han skulle bli bonde. Det föreföll som ett osannolikt yrke för en vällingbykille men han drev faktiskt jordbruk i Sörmland några år.

50-årsjubileet fick mig att söka efter spår av min gymnasietid. I bokhyllan hittade jag antologin Dikt och tanke i tre band. En relikt från det gamla gymnasiet, den kom ursprungligen ut 1955 med texter från Homeros till Bo Setterlind. På svensklektionerna ägnades mycket tid åt diktanalys. Spåren av dessa syns i form av prydliga anteckningar skrivna med tunn blyerts, som nästan är oläslig idag. ”Alitteration”, konstaterar jag i kanten till Den poetiska Eddans strofer:

”Hören alle heligborne

Heimdalls söner, högre och lägre

Centrala prov i stället för studentskrivningar var en nyhet med det nya gymnasiet. En annan var specialarbeten. Eftersom ingen gjort sådana förut var ambitionsnivån oklar. Min ambitionsnivå var hög och min historielärare lät mig hållas. Rubriken på mitt specialarbete var Negerfrågan i USA, vilket var helt okontroversiellt. Jag fick en femma i betyg.

Jag skrev periodvis dagbok under min skoltid. Tyvärr är de urtrista redovisningar av triviala vardagsaktiviteter. Inga intressanta reflexioner från en ung människa från 1960-talets senare hälft. En tid som gått till historien som The Swinging Sixties och som ungdomsrevoltens år. Båda delarna tycks ha gått mig förbi. Här finns inga spår vare sig av några revolutionära aktiviteter eller särskilt mycket ”sex and drugs and rock’n roll”. Jag övervägde att bränna skrivhäftena för att inte mina barn och barnbarn skulle se hur tråkig jag var men de får ligga kvar om de mot förmodan skulle vilja läsa den dag jag är borta.

Antagligen är sådana som jag mer typiska för vår tid, vår skola och vår samhällsklass än vi vill medge. Det hade ju varit coolare om man hade kunnat peka ut på en suddig prick på någon pressbild säga: Det där är nog jag. Jag var där. Men så var det inte. Jag var i skolen, hemma eller hos någon kompis. Läste Bildjournalen och hörde på Tio i topp. Lite fest ibland, bio och fika på Pallas. Undrande över hur det skulle bli och vad man skulle bli. Allmänt osäker.

HS3B vid 50-årsjubileet 3juni 2019.

Det är bara att acceptera. När man har kommit så långt på sin levnads bana att man kunnat fira 50-årsjubileum av studenten får man ha fördragsamhet mot sig själv både för den man var och för den man blev. Och glädja sig åt att det finns ett antal människor som man lärde känna som 16-åring och som man fortfarande kan ha en glad kväll tillsammans med. 

Det är bara att hoppas att man får vara med på 55-årsfesten också. Det är inte självklart. Sedan förra återträffen är det tre som lämnat oss. Frånvarande men inte glömda. Vi lärde ju känna dem när vi var 16 år.

Välfärd viktigare än fiskar

Denna blogg har de senaste åren i huvudsak varit ett arkiv för krönikor jag publicerat på VLT:s ledarsida. Nu har det uppdraget upphört så när skrivlusten faller på tänkte jag återuppliva den för texter om aktuella samhällsfrågor. 

----------------------------------------------------------------------------------------------

I Svartåns mynning i Västerås pågår sedan drygt ett år byggandet av fisktrappa. Eller faunapassage

Arbetet med fisktrappan vid Fiskartorget har
hålit på ett år.Kostnaden för första etappen
beräknas till23miljoner.

som man föredrar att kalla det för att markera att alla arter är välkomna. Ett fint och vällovligt projekt för att rädda hotade arter, som stör mig varje gång jag passerar. Enligt senaste prognosen kommer den att kosta 23 miljoner kronor, 4 miljoner mer än beräknat. Men det räcker inte. En andra etapp är planerad för ytterligare 13,5 miljoner kronor.

De pengarna borde satsas på människor inte på fiskar.

Alla som haft någon form av ekonomiskt ansvar vet att det alltid finns sådant som man gärna vill ha men inte har råd med. Det gäller för en tonårings månadspeng, för familjebudgetar, för företag. Och just nu i högsta grad för offentliga budgetar. Det framgår med skrämmande tydlighet i vårens ekonomirapport från SKL (Sveriges Kommuner och Landsting).

Den demografiska utvecklingen gör att alla de pengar som kommuner och landsting har, och inte så lite till, behövs för att möta den demografiska utvecklingen. Det vill säga att för att klara välfärden för de allt fler gamla och unga. Över hela landet måste det byggas nya skolor, förskolor, sjukhus och äldreboenden för att klara de växande behoven. Skatteintäkterna kommer inte att öka i samma takt som behoven av välfärd. Men det är inte det enda bekymret. Dessutom kommer det att råda brist på arbetskraft.

Kommuner och landsting har tack vare högkonjunkturen haft några goda år. Hög sysselsättning ger goda skatteintäkter och färre som behöver ekonomiskt bistånd. Markförsäljningar har gett tillskott på många håll. Dessutom har det varit billigt att låna, vilket lett till att låneskulden ökat.

 Men 2020 förväntas degoda åren vara över. Kommuner och regioner kommer att behöva effektivisera, spara och kanske höja skatten. Samt prioritera, eftersom pengarna inte räcker till grunduppdraget med välfärden får man avstå från annat, till exempel fisktrappor.

Men kommunerna klarar inte detta på egen hand, framhåller SKL. Staten måste också ta ett större ansvar genom ökade generella statsbidrag och mindre detaljstyrning. Mycket av de senare årens statsbidragshöjningar har varit riktade bidrag, till sådant som rikspolitiker anser angeläget. Av kommunfolk ofta kallat pressmeddelandepengar eftersom de, oavsett regering, ofta tillkommer för att ministrar ska kunna visa handlingskraft i en aktuell fråga.

De demografiska utmaningarna borde ha större inflytande även över statens prioriteringar. Inte heller där har man råd med allt. Den familjevecka som nu läggs in i föräldraförsäkringen är något av en fisktrappa. Det vill säga något som är trevligt att ha men som egentligen inte har råd med. Jag tror landets barnfamiljer skulle vara mer betjänta av mer pengar till barnens skola och förskola eller till äldre släktingars omsorg än en veckas extra föräldraledigt.

Det blir inte lätt att vara politiker när man kan tvingas till att både dra ner på det som tas för självklart och inte har råd med det lilla extra. Det som kan göra att man vinner val.

Utan lokala medier svajar demokratin

När jag som ung praktikant kom in på VLT:s redaktion 1970 pratades det fortfarande om Den stora festen. Kalaset när man firade att tidningen passerade 50 000 exemplar i upplaga. Västerås växte och tidningen med den och att det en dag skulle bli en 60 000-fest var en självklarhet. 1976 kändes det snubblande nära, 59 200 exemplar.

Det blev aldrig någon 60 000-fest. När jag lämnade tidningen år 2000 var upplagan 47 600 ex. Vid den senaste officiella mätningen var upplagan 25 300. Fast idag talar man hellre om räckvidd för att få med de digitala läsarna.

Det är denna utveckling som ligger bakom Bonniers och Amedias köp av VLT och de andra Mittmediatidningarna. Men det var inte affären som fick mig att leta gamla upplagesiffror i KB:s tidningsdatabas utan en artikel av medieanalytikern Olle Lidbom i tidskriften Axess.

Han har djupdykt i statistik om medievanor och kommit till en högst oroande slutsats, inte bara för tidningsföretagens ägare och anställda utan också för demokratin.

”Vi får snart ett samhälle utan massmedier med en gemensam verklighetsbild. Och utan ett demokratiskt kitt.”, var hans budskap.

Han visar att de äldre håller kvar vid sina medievanor. De läser dagstidningar, ser på nyheter på TV och lyssnar på radio. De yngre gör snart varken det ena eller det andra. De söker sig till tjänster som Snapchat, Youtube, Whatsappl med flera. Det är globala och nischade kanaler som är oberoende av sändningstid och centraliserad distribution. De är, betonar Olle Lidbom, inga massmedier utan nischmedier och därmed försvinner gemenskapen.

Vi som jobbade på VLT under det förra milleniets sista decennier kände det som om ”alla” nåddes av det vi gjorde. Det var inte sant ens då. Då yngre och låginkomsttagarna var redan på väg bort.  Men majoriteten av västeråsarna blev informerade via tidningen. Om något inte stått att läsa i VLT kändes det inte som det hänt på riktigt.

Att detta försvunnit har en demokratisk betydelse som inte bara handlar om minskad kommunbevakning utan om identitet och sammanhang. En god lokaltidning med en bred samhällsbevakning som når ut till majoriteten av invånarna har historiskt utgjort grunden för lokaldemokratin.

Utan 

Den grunden svajar idag betänkligt. Risken är att också den lokala demokratin svajar. när debatt handlar om att så högt som möjligt framföra sina krav, utan att lyssna och ta argument.  Frågan är hur man återskapar ett lokalt demokratiskt samtal när vi, trots att vi sitter bredvid varandra, befinner oss i skilda världar. Att rädda och utveckla det som är kvar av lokaljournalistik är nödvändigt men inte tillräckligt. Det behövs något nytt utifrån dagens förutsättningar, vilket kräver inte bara optimism och strategi utan också kapital. Jag hoppas och tror att Bonniers och Amedia har det.

Texten även publicerad i VLT den 28 februari 2019

Bolagspolitiker på dubbla stolar

Vid årsskiftet fick valresultatet fullt genomslag kommunalt. Bolagen fick då nya styrelser. Jesper Brandberg (L) tog över ordförandeskapet i Mimer, Staffan Jansson (S) leder nu Mälarenergi och Lars Kallsäby (C) flygplatsbolaget för att ta några exempel från kommunkoncernen Västerås.

De är alla betrodda politiker och hedervärda medborgare, men är de verkligen de bäst skickade att leda bolag? Inte nödvändigtvis, enligt en nyligen publicerad studie av de fyra statsvetarna, Andreas Bergh, Gissur Erlingsson, Anders Gustafsson och Emanuel Wittberg, som har kopplingar till Centrum för kommunstrategiskastudier vid Linköpings universitet.

Problemet är att de valda är just politiker. Därmed riskerar de att sitta på två stolar. Som förtroendevalda företräder de ägarna, det vill säga kommunmedborgarna. Som styrelseledamöter ska de värna bolagets intressen. Det behöver inte vara någon konflikt men risken finns.

Motivet för kommuner att bolagisera sin verksamhet är att det ska bli effektivare och generera ett överskott. Men om politikerna blir alltför våghalsiga när de tar på sig bolagshatten kan det bli tvärtom så att kommunen måste skjuta till skattepengar. I Västerås har flygplatsbolaget krävt extra pengar men det har inte varit i samma magnitud som i kommuner där bolag satsat på biogas i Tanzania, äventyrsparker och andra högriskprojekt.

Forskarna ser också en korruptionsrisk om kommunerna driver mycket verksamhet i bolagsform. Politikerna håller varandra om ryggen och det blir svårt att utkräva demokratiskt ansvar. För att illustrera sina teser har de gjort sociogram där pilar visar kontakter mellan människor och bolag i nio olika kommuner.

Eftersom Västerås inte ingick gjorde jag, utan vetenskapliga ambitioner, ett försök till lokalt sociogram. Det blev ett virrvarr av streck, men inte lika påtaglig maktkoncentration som i vissa andra kommuner. Västerås har relativt få bolag. Alla tunga politiker har inte uppdrag i bolagsstyrelser.

Två personer sticker ut genom sina många uppdrag: Staffan Jansson (S) och Jesper Brandberg (L). De är ordförande i kommunens båda tyngsta bolag: Mälarenergi respektive Mimer. De är kommunalråd och sitter i kommunstyrelsen. Dessutom är Brandberg ordförande, Staffan Jansson 1:e vice ordförande i fastighetsnämnden. I Västerås Strategiska Fastigheter AB är ordföranderollerna ombytta.

Här kan man tala om maktkoncentration men pilar i sociogram säger inte allt. Mäktigast är dessa båda inte. 

Mesta makten finns hos kommunstyrelsens ordförande. Anders Teljebäck (S) blev visserligen bara trea på VLT:s maktlista men när det gäller frågor av betydelse för västeråsarnas vardag är han mäktigare än både landshövdingen och ABB-chefen. Som ordförande i ägarbolaget Västerås stadshus AB har han också makten och ansvaret för bolagen och deras ordföranden.

Texten även publicerad i VLT den 17 januari 2019

Misstag sker men lärdomar måste dras

”Jag beklagar, men i alla verksamheter där människor är inblandade blir det ibland fel.” När jag var ansvarig utgivare var detta mitt vanligaste försvar när människor ringde och var arga och/eller ledsna för att tidningen publicerat något som de ansåg vara fel.

I de flesta fall lät de sig nöjamed en rättelse och en ursäkt. Ibland möttes jag av motargumentet att vi borde se över rutinerna. Då kunde jag bara hålla med. En ansvarskännande chef bör ta fel och misstag på allvar och göra vad man kan för att det inte ska upprepas.

Publicistiska misstag handlar inte om liv och död men kan ändå få förödande konsekvenser. För dem som drabbas är det en klen tröst att ”ibland blir det fel”. Samma sak för dem som drabbas av fel i sjukvården. Men självklart blir det ibland fel i så en komplicerad verksamhet. Det måste man som patient förstå, men som vårdgivare bekämpa.

Mycket görs, både nationellt och regionalt. Region Västmanlands Patientsäkerhetsberättelse för 2017 är 113-sidigt dokument som redovisar en mängd åtgärder ochen hel del förbättringar men också tydliggör hur fjärran nollvisionen är.

För att hantera felen och kompensera de drabbade  har landsting och regioner en gemensam patientförsäkring. Förra året gjordes 16 300 anmälningar om vårdskador. 377 kom från Västmanland. 40 procent fick ersättning. Nivåerna varierar. För en ung människa som drabbas av en svår skada kan det handla om miljonbelopp, i andra fall om några tusenlappar.

När 2018 års statistik offentliggörs kommer jag att vara en siffra i statistiken. Varje år utförs runt 16000 höftledsoperationer i Sverige. För de allra flesta innebär en operation att livskvaliteten höjs, men ibland blir det fel. Fem gånger har min höftledsprotes hoppat ur, vilket är ytterst smärtsamt. Då krävs ambulans, akutvård, nedsövning, ortoped som drar höften i rätt läge och ett dygns sjukhusvård. Som skattebetalare kan jag se att det innebär kostnader för regionen. Som drabbad oroar jag mig mest för att det ska hända en sjätte gång.

Jag levde länge efter ”ibland blir det fel-principen” och brydde mig inte om att anmäla till Patientförsäkringen. Jag fick heller ingen information från vården om att möjligheten finns. Men eftersom jag tillhör kategorin resursstarka patienter skickade jag in en anmälan strax innan treårsgränsen hade passerats. För att jag ville ha den ersättning jag eventuellt hade rätt till men framför allt för att jag ville misstaget skulle bli synligt.

Jag fick 10 000 kronor. Det var mitt livs tråkigaste pengar. Var min sveda och värk och all oro inte värd mer? Men vid närmare eftertanke insåg jag att även om jag hade fått mångdubbelt mer hade det känts för lite. Nu har jag förlikat mig vid summan. Även om ersättningsnivåerna internationellt sett är låga är det bra med ett system där man enkelt och utan advokathjälp kan kräva sin rätt.

Ibland blir det fel. Man kan bara hoppas att vården lär av sina misstag.

Texten även publicerad i VLT den 12 december 2018

Valsedlarna ett hot mot valhemligheten

Jag tror aldrig jag köat så länge i en vallokal som i år. Vi fick vänta åtminstone tio minuter innan det var dags att lämna röstsedlar och röstkort till valförrättaren i Stadshuset.  Vi småmuttrade lite över detta men egentligen var det ju inget problem. Man kunde tänka till en gång till, hälsa på grannar och känna sig lite demokratiskt högtidlig.

En amerikan som hört om detta muttrande skulle nog betrakta oss som bortskämda. Ett enkelt, säkert och smidigt valsystem borde vara en självklarhet i en demokrati. Så är det inte i USA. Frivilligorganisationer som värnar rösträtten hade på valdagens kväll, enligt The Newyorker,  fått in närmare 30 000 fall där röstandet på olika sätt försvårats. Det handlade om väljare som fått köa tre-fyra timmar, om trasiga och oanvändbara röstningsmaskiner och om valförrättare som hindrat människor från att rösta. Problemen växer för varje val.

Andra försvårande faktorer i det amerikanska systemet är att valet sker på en vardag och att man i många stater måste registrera sig, vilket heller inte är lätt.  I synnerhet inte om man tillhör någon minoritet eller är fattig. Regelverket tycks på ett skrämmande vis göra det svårare för dem som redan har det svårt.

Trots alla praktiska svårigheter att rösta blev det ett rekordhögt valdeltagande i USA i år. De preliminära siffrorna pekade på ett hälften av de röstberättigade hade röstat, vilket är mycket ett år när det inte ska väljas president. Ökad samhällelig polarisering tycks ha en positiv effekt på valdeltagande. Att gå och rösta blir inte bara en röst för den politik man vill stödja utan också ett sätt att markera ogillande. Ungefär som när normalt passiva medlemmar i Svenska kyrkan röstade i kyrkovalet för att försvaga Sverigedemokraterna.

Kanske bidrog polariseringen även till ökat svenskt valdeltagande i år. 87,2 procent röstade, vilket är mer än i förra valet men en bra bit från toppnoteringen på 91,8 procent i valet 1976. Det höga svenska valdeltagandet brukar förklaras med att val hålls på söndagar och att man inte behöver registrera sig. Den svaga länken är att valsedlarna. Internationellavalobservatörer har länge hävdat att valhemligheten, och därmed valets legitimitet, hotas när vem som helst kan se vilken sedel man tar.

När regeringen fortfarande var exekutiv la den fram ettförslag om att säkra valhemligheten genom att skydda valsedlarna. Det behandlas nu i riksdagen. De nya reglerna ska gälla från och med 2019 och kan alltså komma till användning vid ett eventuellt extraval eller om inte annat vid EU-valet nästa år. Det innebär risk att vi kanske får vänta ännu lite längre nästa gång, men det kan det vara värt för att skydda demokratins legitimitet. Bara vi inte hamnar på amerikansk nivå.

Texten även publicerad i VLT den 12 november 2018