Samordnare får ta hand om de svåra frågorna

”Det snabbast växande jobbet inom statsförvaltningen”, har det sagts om uppdraget som nationell samordnare. Det får ses som ett uttryck för byråkratiskt skämtlynne, men faktum är att de nationella samordnarna blir allt fler. När Statskontoret gjorde en genomgång i början av 2014 konstaterades att regeringen sedan 2006 tillsatt 32 nationella samordnare. 

Regeringsskiftet har inte inneburit något trendbrott. Den senaste månaden har nationella samordnare varit en viktig del i regeringens åtgärder inom två tunga och svårlösta områden: unga som varken arbetar eller studerar och den psykiska ohälsan.

Nationell samordnare låter handlingskraftigt. Men tittar man lite närmare så är de snarare ett uttryck för handfallenhet. Det handlar om frågor som är så komplexa att regeringen inte vet riktigt hur de ska hanteras och behöver någon som tar över.

Statskontoret fann att det fanns tre olika typer av nationella samordnare: förhandlare, utredare och pådrivare.. Förhandlarna ska få fram en lösning på en konkret fråga, till exempel infrastrukturen i Stockholmsområdet. Utredande nationella samordnare ska vara mer utåtriktade men skiljer sig inte så mycket från övriga statliga utredare.

Den nyaste och snabbast växande kategorin är pådrivarna. De ska debattera och skapa intresse för en fråga. Till den kategorin hör den synligaste av de nationella samordnarna, Mona Sahlin, vars erfarenhet och engagemang har tagits väl till vara i arbetet mot våldsbejakande extremism. Carin Götblad, som jobbade med våld i nära relationer och Björn Eriksson, som sysslade med idrottsrelaterat våld är andra exempel på nationella samordnare som märktes

”Den egna personen är det viktigaste verktyget”, konstaterar Statskontoret. Det gäller att  kunna hantera såväl media och som kommunfolk. Om det ska bli något resultat av samordnarens arbete är det avgörande om det sker något i kommuner och landsting.

Eftersom samhällsbygget blir allt mer komplext blir de nationella samordnarna sannolikt fler. När flyktingkrisens blir mindre akut lär det finnas en hel del som regeringen vill lämna över. Fast varken forskare eller Statskontoret, vet hur effektiv denna styrform är. Eller ens hur man ska mäta effektiviteten.
Fortsätter utvecklingen så här kan man fråga sig när vi får en samordnare av de nationella samordnarna.

Texten även publicerad i VLT den 30 december 2015.

 

 

568 styrdokument ingen garanti för bra vård

Landstinget må ha ont om pengar men det är ingen brist på styrdokument. Landstingsfullmäktige fick i veckan besked om att det finns 3 strategier, 20 policies, 264 riktlinjer och 281 handlingsplaner. En tänkbar reaktion på detta är:
Hälso- och sjukvård är en så komplicerad verksamhet att det behövs så mycket olika dokument för att ge västmanlänningarna en god vård.

Eller också:

En så komplicerad verksamhet som hälso- och sjukvård går inte att detaljstyra. Alla dessa dokument motverkar en god vård.

Jag är övertygad om att det är det sistnämnda som gäller. Säkert har dokumenten producerats med de bästa intentioner och är fyllda av förhoppningar om förbättringar. Att summan av alla dokument rent matematiskt blir 568 är lätt att räkna ut, men den sammanlagda effekten är det ingen som vet. Risken är att den är negativ. ”Överstyrning ger underproduktion” står det i en av de många rapporterna om sjukvårdens styrningsproblem som finns i min bokhylla.

Landstinget Västmanland är stolt över sin förbättrade städrutiner på vårdavdelningarna och borde nu sätta igång en storstädning i dokumentförrådet. Till att börja med skulle man kunna ta bort alla dokument som är motstridiga. Den vårdpersonal som bestämmer sig för att strikt följa en av de 281 handlingsplanerna löper en uppenbar risk att bryta mot minst en av de 264 riktlinjerna, eller kanske rent av en policy eller en strategi.

Men i så fall är nog vederbörande ofta omedveten om detta eller också gör man ett medvetet val utifrån vad som är bäst för patienten just då. Mångstyrighet leder till bångstyrighet. Risken med alltför många och motstridiga styrsignaler är att personalen väljer de som passar. Eller, vilket är än värre, lägger sitt sunda förnuft och sin professionella kunskap åt sidan, och gör som det står.

Då blir det inte sannolikt inte bra, varken för patient eller personal och vården får kritik från myndigheter och media. Risken är att de styrande då utfärdar riktlinje nummer 265 och eller handlingsplan 282 för att visa handlingskraft.

Landstingsrådet Denise Nordström (S) skyller dokumentmängden på staten och hävdar att det inte finns någon gräns. Jag hade önskat lite mer handlingskraft och en aning bångstyrighet mot statsmakten. Plus en aning självkritik, åtskilliga dokument är säkert lokalproducerade.

 Texten även publicerad i .VLT den 21 november 2015

PS

Ett lästips; I rapporten Framtidens hälsa, vård och omsorg: Detta kommer debatten att handla om från tankesmedjan Leading Health Care finns tankar om bättre sätt att styra vård än att öka detaljstyrningen ytterligare

 

 

 

Andrum för Västerås Sinfonietta

När dirigenten Andrea Quinn i morgon höjer taktpinnen vid Sinfoniettans oktoberkonsert i ett fullsatt konserthus kommer stämningen inte att vara så dyster som befarat. Men det blir knappast något riktigt jubel heller.

Det akuta nedläggningshotet är borta, men hoppet om heltider är släckt. I stället väntar, som framgår på nyhetsplats, förhandlingar om nerdragning av tjänster och andra besparingar. Men lugnet kan för ett tag åter lägga sig över stadens musikliv där det under de senaste veckorna stormat på ett sätt som det inte gjorts sedan nedläggningshotet mot Fryxellskas musikklasser.

Frågan är om denna strid var nödvändig? Kanske. Kommunernas och landstingens ekonomiska läge är sådant att det kommer att bli nödvändigt med en rad smärtsamma besparingar på många områden. Ekonomirapporten från Sveriges Kommuner och Landsting, brukar alltid vara dyster, men den som kom förra veckan var nattsvart.

Detta ska Anders Teljebäck (S) hantera i sin roll av ordförande i kommunstyrelsen i Västerås. Genom att i rollen som ordförande för Västmanlandsmusiken föreslå nedläggning av Sinfoniettan har han visat att inget är heligt. I det stora kommunala sammanhangen handlar Sinfoniettan om småpengar men det skickar en tydlig signal om att läget är kärvt.

Men sådan signalpolitik har ett pris, frågan är om det var värt sitt pris? Kanske inte. Hotet mot Sinfoniettan har gjort att Västerås hamnat på den kulturella Sverigekartan som aldrig förr. Men all publicitet är inte god publicitet.

Protesterna från musikaliska högdjur som Malena Ernman och Esa-Pekka Salonen och från centrala institutioner som Kungliga Musikaliska Akademien och Föreningen Svensk Scenkonst har skadat Västerås rykte och inte bara som musikstad. Det har även skadat det målmedvetna arbete som i många år lagts ned på förändra bilden av Västerås från en tung industristad till en attraktiv boplats vid Mälaren med rikt utbud av aktiviteter.

Men den skadan är knappast irreparabel. Nu kan vi glädjas åt att ännu en tid vara en stad med en egen Sinfonietta. Frågan är hur länge. Om allt går enligt planerna blir Västmanland snart en del av en mellansvensk region. Då finns inte bara bättre underlag för specialiserad sjukvård utan också för en symfoniorkester eller åtminstone en sinfonietta.

Texten även publicerad i VLT den 21 oktober 2015

PS

Den som vill ta del av den samlade proteststormen från Musiksverige mot nedläggningsförslaget kan gå till https://bevaravasterassinfonietta.wordpress.com/

 

 

 

 

 

 

Mediedrev kan bli arbetsmiljöproblem

Fredrik Reinfeldt har kommit ut ur tystnaden efter valförlusten med en bok och därtill hörande intervjuer och teve-framträdanden. Mitt intresse för att läsa boken är svagt.  Av recensionerna och intervjuer att döma är det en strikt kontrollerad man som talar, vilket lett till en ospännande bok. ”Inga interiörer, inga känslor, knappt några hårda ord”, för att citera Daniel Suhonen i Expressen.

Men ett citat avviker från mönstret. Det är från DI Weekend och handlar om konsekvenserna av mediedrev: ”Något händer med dig och det dödar något i din själ. Det är därför jag kallar det dödstraff för du blir aldrig samma person efteråt.”

En forskargrupp vid högskolan i Borås har
studerat mediedrev med ett arbetsmiljö-
perspektiv.

Fredrik Reinfeldts starka känslor kring detta förvånar. Även om folk i hans omgivning drabbats har han ju själv varit tämligen förskonad från mediedrev. Kanske tack vare den återhållsamhet som gör hans bok så tråkig.

Reinfeldts uttalande dyker upp i minnet när jag läser rapporten Att möta media och undvika personfokuserade drev, skriven av en grupp forskare vid Högskolan i Borås med professor Lotta Dellve i spetsen. Det handlar om en verklighet långt från regeringskansliet, nämligen chefer i vård och omsorg som varit utsatta för vad de uppfattar som drev.

Det går inte att jämföra med vad exempelvis Mona Sahlin och Ulrica Schenström upplevt,  men i lokala medier har det varit stort fokus på dessa chefer. De skulle nog, av djupintervjuerna att döma, hålla med Reinfeldt att upplevelsen varit en livsavgörande händelse, som förändrat deras syn på sig själva, sitt jobb och sin omgivning. För Lotta Dellve gör det dreven till ett arbetsmiljöproblem.

Ingen av de intervjuade har begått något brott utan de har skött sitt jobb efter bästa förmåga. Ett jobb som innebär att genomföra svåra förändringar. Ofta finner sig de kritiserade cheferna stå ensamma i stormen. Kollegor och högre chefer drar sig undan, som vore de rädda att smittas av den ovälkomna uppmärksamheten. Inte heller politikerna träder fram, trots att det i många fall handlar om politiska beslut.

Media har självklart ett ansvar att granska och att utkräva ansvar. Men detta utkrävande bör göras hos de som har ansvaret, inte av den som råkar stå närmast. Ansvariga politiker måste också stå upp för sina beslut. Även när det blåser.

Texten även publicerad i VLT den 26 september 2015

 

 

Politikens fixare kan lätt bli trixare

I Stadshuset i Västerås finns 14 kommunalråd och oppositionsråd. Alla folkvalda med plats i fullmäktige och hyggligt kända bland västeråsarna, åtminstone om de varit med ett tag. Men i de politiska korridorerna finns också 10 politiska sekreterare, de flesta på deltid. De är inte folkvalda, nästan helt anonyma, men med ett betydande inflytande och därmed mak

De tillhör den växande grupp inom politiken som i boken Makt

utan mandat kallas policyprofessionella. Dessa flockas i huvudsak kring huvudstadens makthavare för att stötta politikerna, som talskrivare eller kommunikatörer eller för att påverka politikerna  i egenskap av lobbyister eller PR-konsulter. Men de policyprofessionella finns i allt högre utsträckning även i den lokala och regionala politiken.
En kartläggning, som tidningen Dagens Samhälle genomfört, visade att det finns ungefär 700 politiska sekreterare i kommuner och landsting. En ökning med 200 jämfört med förra mandatperioden. Flest finns i storstäderna. Västerås har relativt få i förhållande till sin storlek. Omräknat till heltider finns här sex tjänster, vilket ger en trettondeplats i denna ranking. Örebro har 19, Uppsala 12 och Stockholm 60 tjänster.

Boken Makt utan mandat  har skrivits av tre professorer: socialantropologen Christina Garsten, statsvetaren Bo Rothstein och sociologen Stefan Svallfors. De ser flera allvarliga demokratiska komplikationer av att allt fler får makt utan mandat. Hur ska medborgaren veta vem de ska ställa till ansvar när makten i hög grad utövas av de som verkar utan att synas.

Inget problem, tycker de politiska tjänstemännen själva.  De ser sig helst som politikens lydiga tjänare som underlättar de förtroendevaldas vardag och därmed förbättrar demokratin. Lite oroande är det dock att de flesta högst ogärna vill bli förtroendevalda själva. De tycker sig ha större möjligheter att påverka från sin nuvarande position. Eftersom de inte står främst slipper de också medias granskning.

Politikerna borde fundera över riskerna med att släppa ifrån sig inflytande men behålla hela ansvaret. Ett svenskt kommunhus är inget House of Cards men även här har det sina risker att förlita sig på fixare eftersom de lätt blir trixare.

Texten även publicerad i VLT den 30 augusti 2015

 

Lite att vinna på att slå samman kommuner

Västmanland är det enda län som fått färre kommuner de senast 40 åren. Sedan Heby valde att gå över till Uppsala län 2007 finns det tio västmanländska kommuner. Frågan är hur länge. Det talas allt oftare om att dagens indelning i 290 kommuner är ohållbar. Skillnaderna är för stora och de små kommunerna får allt svårare att klara sina uppgifter.

Av de kommuner som hamnar i befolkningsstatistikens botten finns två i Västmanland. Skinnskatteberg är landets tolfte minsta kommun med sina 4 440 invånare. Norberg kommer på plats 25 från slutet med 5 725 invånare, att jämföra med Stockholms stads 914 909.

 Civilminister Ardalan Shekarabi planerar att tillsätta en kommunutredning nästa år, där sammanslagningar är ett av alternativen. Det blir ingen lätt uppgift. En kommun är ju inte bara en administrativ enhet. I så fall vore det enkelt att slå ihop till exempel Norberg, Skinnskatteberg och Fagersta. Det blir till ytan ingen jättekommun men man skulle få bättre underlag för skola, äldreomsorg, socialtjänst och allt annat kommunerna förväntas hantera likvärdigt i hela landet.

Små kommuner har problem med ekonomin, med att upprätthålla kvaliteten på välfärdstjänsterna och med att rekrytera personal. På ett område finns det dock en klar fördel med att vara liten. Demokratin fungerar enligt flera studier bättre i små kommuner. Medborgarnas motstånd mot att ge upp identiteten som egen kommun är stort. Under 2000-talet har genomförts tre folkomröstningar om sammanslagningar. Samtliga har resulterat i ett bestämt nej.

Alternativen till sammanslagningar är det som kallas en assymetrisk modell. Det innebär att alla kommuner inte behöver ta lika stort ansvar utan att staten tar över vissa funktioner. En annan väg att gå är ökad samverkan inom dagens kommungränser. Det är en väl beprövad modell, inte minst i norra Västmanland.

Så vad göra? En forskarrapport föreslog nyligen det man kallar en tydlig anpassningspolitik, det vill säga en långsiktig strategi för att hantera en krympande befolkning i stället för att satsa blåögt på tillväxt och stort ”för att sätta kommunen på kartan”. Låter rimligt men är nog i praktiken svårt. Ingen vinner val på att krympa med förnuft.

Texten även publicerad i VLT den 24 juli 2015.

Sjukvårdens digitalisering långt borta

Jag behöver inte ta mig till Handelsbankens kontor på Stora gatan för att få information om hur det står till med mina pengar. Det går att få fram dygnet om via nätet eller på vilket kontor som helst i landet. Information om min opererade höft finns däremot exklusivt på ortopedkliniken i Västerås.

Den sanna bilden av sjukvårdens kommunikationsvägar i digitalise-
ringens tid och semestrarnas månad: En cd-skiva som patienten tar
med till sitt hemsjukhus

Det innebar att när höften hoppade ur led under min Gotlandssemester visste Visbyläkarna ingenting om min medicinska historia. Förhoppningsfullt frågade de mig om jag visste hur snittet var lagt. Det visste jag inte. När jag skrevs ut fick jag med mig en cd-skiva med röntgenbilderna att överlämna till Västeråsdoktorerna.

”Sjukvården ligger efter samhället i övrigt när det gäller digitalisering”, konstaterade Sarah Lidé, hälso- och sjukvårdsspecialist på konsultföretaget PwC, vid ett av Almedalsveckans många seminarier med tema e-hälsa.

Det som är självklart i andra branscher går inte i sjukvården. Till exempel kan man ju hur lätt som helst att boka en flygbiljett jorden runt via nätet men inte en tid för blodtryckskontroll. Fortfarande skickar vården kallelser via brev till en tid som passar dem, patienten förväntas anpassa sig eller ringa och ändra. Någon har räknat ut att det skulle gå att spara tio minuter per bokning om den gick att göra via nätet. Alla 80-åringar klarar det inte, men sammantaget skulle det ändå bli en avsevärd tidsbesparing.

Alla i branschen är medvetna om bristerna, vilket förklarar trängseln på e-hälsoseminarierna i Almedalen. En hel del är också på gång. Patienterna är i hög utsträckning redo för digitala lösningar, det gäller bara att få in dem i vårdens vardag. Som vanligt när det gäller sjukvård ser det också olika ut i olika landsting.

I ett annat seminarium i Almedalen aviserades ett handslag mellan regeringen och landstingen om ansvarsfördelningen. Socialdepartementets statssekreterare Agneta Karlsson satte stort hopp till en kommande regionreform. E-hälsa är en av de frågor som dagens landsting är för små för att hantera. Några ”miljarders miljarder” till e-hälsa blir det dock inte från regeringen.

Men nog lär det kosta ekonomiskt pressade landsting och
regioner att ta igen mångåriga digitala försummelser för att hinna i fatt övriga samhället och slänga ut såväl faxen som cd-brännaren.
Texten även publicerad i VLT den 3 juli 2015