De första 40-talisterna firade sina 70-årsdagar 2010. Kanske var det därför som det då blev en boom av rapporter om välfärdens långsiktiga finansiering. Frågan var visserligen allt annat än ny men dittills hade det känts som om det hade funnits gott om tid att hitta på något sätt att fylla välfärdsgapet mellan hur mycket välfärd människor förväntade sig och hur mycket pengarna skulle räcka till.
”Framtidens utmaningar måste mötas i dag. Ju senare politikerna agerar, desto färre alternativ”, framhöll den tunga kommissionen, där tankesmedjorna Timbro och Arena Idé samlat folk från båda blocken för att tänka till.
En annan blocköverskridande grupp var tillsatt av Sveriges Kommuner och Landsting (SKL). Socialdemokraterna representerades där av Åke Hillman från Västerås. De räknade fram att kommunalskatten skulle behöva höjas med 13 kronor fram till 2035 för att klara välfärden. Förutsatt att inget gjordes vilket givetvis var nödvändigt.
”En intressant fråga är vad det blir för skillnad med medvetna beslut idag med bäring på framtiden, kontra kortsiktiga beslut om åtgärder efter hand”, skrev SKL-gruppen i sitt slutord. En fråga som kvarstår och är snarast mer intressant idag.
Åtta år har gått sedan dessa båda rapporter publicerades. De har fått flera efterföljare med ungefär samma budskap, men några medvetna långsiktiga beslut har vi inte sett. Nu stundar en valrörelse och då lär det inte knystas om detta. Lika lite som det gjordes 2010 och 2014.
Men det går inte att komma undan. De demografiska kurvornas kraft är obeveklig. Den stora 40-talistgruppen finns där och kommer att kräva allt mer vård och omsorg. Deras barnbarn utgör en annan topp på kurvan och kräver samtidigt mycket av samhällets resurser.
I åldersgrupperna däremellan är det glest, vilket är ett dubbelt problem. Dels är det få som betalar skatt, dels är det svårt att rekrytera till välfärdsjobben. Visserligen har det blivit ett tillskott av folk i arbetsför ålder genom flyktinginvandringen, Men så många i den gruppen står så långt ifrån arbetsmarknaden att invandringen, enligt SKL:s senaste ekonomirapport, på kort sikt snarare leder till att sysselsättningsgraden minskar.
Det här går inte ihop och det finns inga enkla lösningar. Dessutom börjar det bli ont tid om man vill göra något för att minska gapet. Ett första steg vore att politikerna börjar tala klarspråk och inte låtsas som att den ljusnande framtid är vår och att vi kan glida fram på elcyklar och puttra i motorbåtar, som subventionerats av skattepengar.
Om välfärdens kärna murknar riskerar vi en framtid med växande ojämlikhet där de som kan köper sig extratjänster. Den dagen det sker kan ingen säga att man inget visste. Varningar har inte saknats.
Texten även publicerad i VLT den 4 maj 2018
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar