Stadens styrande talar i högtidliga sammanhang gärna om
Västerås som ”skolstaden” och nickar högaktningsfullt mot Rudbeckiusstatyn. Idag
finns inget fog för det epitetet. Faktum är att Västerås är en av landets
sämsta skolkommuner. Som västeråsare skäms jag när jag ser skolstatistik som visar
på bottenplaceringar för en stad som haft en tradition av att sträva mot
utjämning och därför prioriterat skolan.
Ett exempel: Branschorganisationen Sveriges Kommuner och
Landsting (SKL) gör regelbundet Öppna jämförelser för kommunala verksamheter.
Dessa presenteras sedan i form av tabeller i kommun-och landstingsdatabasen Kolada där de som tillhör de bästa 25
procenten får grönt, de sämsta rött och de däremellan neutralt gult.
Bilden av Västerås från kommundatabasen Kolada. Rött betyder att man tillhör den sämsta fjärdedelen. |
Lärarförbundet rankar också skolor utifrån delvis andra
kriterier än SKL. I deras bedömningar av Bästa skolkommun ingår exempelvis också löneläge och andelen
sjukskrivna lärare. Det gör inte att Västerås hamnar i bättre dager, tvärtom.
Här hamnar Västerås på plats 259 av 290. Men kanske finns här också en viktig
förklaring till Västerås dåliga placering. Västerås satsar mindre per elev i
förskola och grundskola än nästan alla andra kommuner, plats 272 av 290 för kriteriet resurser.
Vilka konsekvenser detta får i vardagen kan man ana när man
läser Skolinspektionens rapporter från de granskningar de under året gjort i
Västeråsskolor. Under mars kritiseras tio kommunala skolor, varav två
gymnasieskolor. Bakom de byråkratiska formuleringarna anar man en vardag av
otrygghet, kränkningar, stök och brister att följa upp elever som inte når
målen.
Den svenska skolan är kommunal och bör, som jag ser det, så
förbli. Men kommunpolitikerna måste ta sitt ansvar. Det måste till mer resurser
och ett systematiskt arbete för att få upp resultaten. I den kommande
valrörelsen bör huvudfrågan vara hur resultat och arbetsmiljö kan förbättras så
att Västerås åter med fog kan kalla sig skolstaden.
Texten även publicerad i VLT den 31 mars 2018
Texten även publicerad i VLT den 31 mars 2018
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar