måndag 25 maj 2015

Digitaliseringen en naturkraft ingen undgår

Diginomics är ett begrepp som var okänt för mig till för ett par veckor sedan. Det handlar om digitaliseringens effekter på ekonomin. Hälften av alla jobb som finns idag förutspås vara borta inom 20 år. Nya jobb kommer förstås, men av ett annat slag och knappast lika många som de som försvinner.
”Digitaliseringen är som en naturkraft, den går inte att stoppa”, sa Swedbanks chefekonomi Anna Felländer när jag intervjuade henne om diginomics. Ingen kommer undan.

Ta min egen bransch som exempel. Trots de stora förändringarna i medierna har jag och många andra journalister trott oss ha en unik kompetens, som inte kan ersättas av maskiner. Folk vill veta vad som händer och det kan vi berätta. Bara människor kan fånga ögonblicket och förklara sammanhangen.
Vi hade fel. Möjligen kan man säga att våra kunskaper har varit svårare att ersätta än grafikers och redigerares, men nu är det skribenternas tur. Utvecklingen av robotgenererad journalistik går snabbt. VLT:s nya ägare Mittmedia är en av föregångarna i Sverige.
Tidskriften Wired har förutspått att 90 procent av nyhetstexterna kommer att vara skrivna av robotar inom ett decennium. Än så länge handlar det mest om siffertyngda sport- och ekonomitexter. Men ingen tror att det stannar där. Journalisten Barbara Ehrenreich visar i en bokrecension i New York Times att det även går att effektivisera bokrecenserandet med hjälp av datorer och algoritmer.
Säkert kommer kloka och reflekterande människor att skriva insiktsfulla och tänkeväckande recensioner, krönikor och andra texter även i framtiden. Men det är tveksamt om skribenterna får betalt. I artikeln pekar Barbara Ehrenreich på en parallell utveckling till robotarna. Vi jobbar allt mer gratis. Bland annat gör vi sådant som anställda bank- och resebyråtjänstemän gjorde förr. Eller journalister. Bokbloggarna med kvalificerade recensioner är många och görs oftast för nöjes skull.
Det här perspektivet ser man sällan i jobbdebatten. Jag kan förstå att politiker inte vill prata om en naturkraft, som man inte vet hur man ska hantera.   Men jag var mer framtidsoptimist när jag inte visste vidden av diginomics.
Texten även publicerad i VLT 25 maj 2015
 

 

fredag 24 april 2015

Tältet en bagatell i sak men en viktig princip

Färgen på tältet på Stora torget i Västerås är i sak en pseudodebatt. Det spelar ingen roll om tältet är blått eller vitt, även om det kanske skulle vara snyggt med en enhetlig färgsättning.

För ett decennium sedan hade detta möjligen blivit ett nummer i lokalrevyn, nu blir det en stor fråga, som får folk att gå ut och demonstrera och att spy galla över politikerna i mer eller mindre hätska angrepp på sociala medier. Samtidigt som massor av viktiga kommunala beslut passerar obemärkt förbi utan uppmärksamhet i vare sig traditionella eller sociala medier.
 
Enligt kommunallagen är politikerna ansvariga för alla beslut som fattas i kommunen eftersom det är de som står till svars inför väljarna. I praktiken är det tjänstemän som beslutar och verkställer i nästan alla löpande ärenden. Politikerna beslutar vad som ska göras genom att ange ramar, målsättningar och anslå pengar. Hur det beslutade ska uppnås är upp till de anställda utifrån sin erfarenhet och sitt professionella kunnande.
Det är en bra ordning och helt oproblematisk om det handlar om exempelvis en ögonoperation eller om hur man ska rena kommunens avlopp. Ingen vill att politiker ska in och peta i sådant, men när det gäller det enkla och okomplicerade förväntar vi oss handlingskraft av våra politiker. Men även om det vore frestande kan inte en politiker storma in på tjänstemannens rum och säga: Du, vi skiter i det här beslutet vi fattade. 
Jag tror inte ens de som demonstrerade till stöd för det blå tältet skulle vilja ha det på det viset. Beslut som fullmäktige fattat kan inte vara ett smörgåsbord där man kan välja vilka som ska följas och vilka som ska ignoreras. Den tjänsteman som beslutat att tältet ska bort för att det är blått har agerat korrekt.
Kommunpolitik är en verksamhet för pragmatiker. I synnerhet när opinionstrycket är hårt. Tekniska nämnden valde dock att hålla fast vid principerna. Reglerna gäller, alla ska behandlas lika. Så sannolikt lär det storma ett tag till. Nu ska de tio år gamla reglerna ses över. Min gissning är att de nya blir mindre detaljerade. Att som politiker avstå från detaljreglering och lämna utrymme för sunt förnuft och professionellt handlade är nästan alltid rätt. Låt proffsen vara proffs, brukar statsministern säga.  

 

onsdag 25 mars 2015

När vården gör intrång i det som ska värnas

Jag har läst och även skrivit åtskilligt om svårigheterna för vården att använda IT-tekniken effektivt och säkert. Trots det har jag i förtroende och med förtroende lämnat ifrån mig information om både det ena och det andra till landstinget och dess datorer. Med förhoppning om att det ska vara till nytta och snabbt ska kunna knappas fram på närmaste dator om jag blir akut sjuk. I övrigt skulle uppgifterna vila i frid på en server någonstans.

Att någon skulle ha intresse av att gå in och titta har nog aldrig fallit mig in. Om jag fått frågan om hur jag i så fall skulle reagera hade jag svarat med en axelryckning. Denna sorglösa inställning berodde dels på att jag bedömde uppgifterna är ointressanta, dels på att jag utgått från att vårdens personal har annat att göra. Eventuella lediga stunder vid datorn förmodade jag att de, liksom vi andra, ägnade åt att kolla på Hemnet och Facebook.

Ett brev häromveckan från landstingets chefsläkare Per Weitz fick mig att tänka om. Där informerades jag om att en anställd obehörigt läst min datajournal. Dataintrång är ett brott. Det skedda var polisanmält och personen hade fått sluta. Landstinget hade alltså gjort vad det skulle när skadan var skedd, men min reaktion blev inte en axelryckning. Till min egen förvåning kände jag starkt obehag, ungefär som om någon stått med kikare och spanat in i mitt sovrum.

Lite bättre kändes det när jag fick veta att det inte bara handlade om mig utan att vi var många som drabbats och att intrånget inte gjorts i den allmänna journalen utan bara bland remisser och remissvar.
Enligt grundlagen ska vi skyddas mot ”betydande intrång i den personliga integriteten”. Patientdatalagen reglerar hur sjukvården ska hantera våra personuppgifter. Lite är känt hur patienterna ser på integritetsfrågor, konstaterade Myndigheten för vårdanalys i en rapport nyligen. För de flesta finns lägen när annat är viktigare, till exempel patientsäkerhet om det handlar om liv och död.

Så jag fortsätter nog med min gamla strategi och skjuter undan oron och hoppas på det bästa. Det vill säga på att vården har tillgång till snabb och säker information när den behövs. Även om det sker till priset att någon nyfiken obehörig läser min journal.

 

måndag 23 februari 2015

Staty vore fel sätt att hylla den svenska tanten

Jag har all respekt för att den 38-åriga växjökvinna, som 1985 blev så förbannad på nynazisterna att hon dängde handväskan i ett av de rakade huvudena. En stundens ingivelse som fångades i Hans Runessons mångfaldigt och välförtjänt prisbelönta nyhetsbild. Låt det stanna därvid. Jag hoppas kulturnämnden i Växjö står fast vid beslutet att inte göra en staty av kvinnan.
 
Beslutet har utlöst en storm av protester. Statyn sägs hylla såväl den svenska tanten som civilkuraget. I egenskap av svensk tant som värnar om mötes- och yttrandefrihet betackar jag mig för en sådan hyllning. Det är inte OK med våld mot oliktänkande varken av tanter eller farbröder, tjejer eller killar.
En handväska är i och för sig ett ganska harmlöst vapen, men när man på, sociala medier ser kommentatorer som hoppas hon hade en tegelsten i väskan inser man att det inte är givet. Våld är alltid ett dåligt sätt att argumentera. Ändamålet hlgar inte medlen.
Svenska tanter är väl värda en hyllning. Det är vi som bär upp kulturlivet och håller bokförlagen vid liv. Vi som håller föreningslivet i gång med kaffe och sekreterarsysslor. Vi som räddar arbetsplatser och familjeliv från kaos genom att ta hand om snoriga och prickiga barnbarn. Reducera oss inte till  handväskdängare!
Fotografen Hans Runesson ogillar själv i idén med en staty av enbart kvinnan. Om hans bild ska bli staty kräver han att nazisten och flaggan också ska vara med. En begriplig uppfattning, som också visar hur omöjlig statyidén är. Utan sitt sammanhang blir kvinnan med handväskan obegriplig för kommande generationer, som inte känner till bilden.  Jag tvivlar dock på att Växjös skattebetalare vill finansiera bronsgjutning av nazist med flagga.  
 
Dags att tänka om och tänka nytt. Jag föreslår att Växjö utlyser en idétävling om en staty som hyllar den svenska tanten i hela sin mångsidighet. Det innebär visserligen definitionsproblem men vill det sig väl leder det till en staty som blir  lika folkkär som BG Broströms hyllning till Västerås arbetarklass genom Aseaströmmen.
Texten även publicerad i VLT den 21 februari 2015
 
PS
 
Det fanns en kvinna bakom tanten med väskan. Hon hette Danuta, skriver Kent Wisti
präst, bildkonstnär och satirtecknare i detta inlägg på Medieormen.
 

 

måndag 2 februari 2015

Vår anonyma äldreminister


Först när han hade passerat insåg jag att den unga småbarnspappan jag just mött i Västerås
Så här ser hon ut vår äldreminister Åsa
Regnér, som ännu inte visat vad hon vill
på sitt tyngsta ansvarsområde.
Foto: Kristian Pohl/ Regeringskansliet
centrum var sjukvårdsminister Gabriel Wikström (S). Det fick mig att förundras över att de nya makthavarna i Rosenbad är så anonyma. Vem skulle till exempel känna igen barn-, äldre- och jämställdhetsminister Åsa Regnér (S) om de såg henne utanför den politiska maktens boningar?


Att hennes utseende är okänt spelar egentligen inte så stor roll. Värre är att jag trots ett specialintresse för äldrefrågor inte vet vad hon vill. Ett besök på regeringens hemsida ger få ledtrådar. Under rubriken ”Tal” kan man under Åsa Regnérs namn ta del av fem framträdanden. Inget handlar om de äldre.  Av de 20 pressmeddelanden som lagts ut gäller ett äldreområdet. Det berättar att Åsa Regnér ska inviga Äldreomsorgsdagarna. Ett tal som alltså inte går att ta del av på hemsidan.
Bland de nio debattartiklarna blir det till slut ett napp. Det är en artikel publicerad i Dagens Samhälle med rubriken ”Vår budget ökar tryggheten”. Den innehåller tre huvudpunkter. Åtta miljarder till ökad bemanning, ett första steg till sänkt skatt för pensionärer samt att arbetet med en nationell kvalitetsplan ska inledas. ”Jämlikhet, trygghet, delaktighet och inflytande är viktiga utgångspunkter för detta arbete”, skriver ministern. Inte direkt höjden av konkretion.

Pensionshöjningen och bemanningsmiljarderna försvann när budgeten underkändes, men det skulle inte kosta något för ministern att tala om hur hon ser på de utmaningar äldreomsorgen står inför. Den äldreutredning alliansregeringen tillsatt för komma med förslag om detta stoppade Åsa Regnér bland det första hon gjorde som minister.

På äldreministerns bord vid tillträdet fanns också slutrapporten från den nationella äldresamordnaren. Under fyra år har drygt 4 miljarder satsats på bättre vård för sjuka äldre. Där konstaterats att staten inte får släppa greppet, då är risken att allt återgår till det gamla. Men någon reaktion på detta från Åsa Regnér har jag inte kunnat upptäcka.
Alice Bah Kunke hade inte varit minister många dagar när hon avkrävdes en vision för kulturområdet. Äldreministern har det fridfullare, men nu är det dags att Åsa Regnér visar vad hon vill med det tyngsta av sina ansvarsområden.

 

 

 

torsdag 8 januari 2015

Demokratiskt destruktiv höst

Den gångna politiska hösten har varit dramatisk och spännande. Men frågan är om inte hösten med lite perspektiv också kommer att beskrivas som demokratiskt destruktiv.
Då tänker jag inte på decemberöverenskommelsen, som var ett ansvarsfullt sätt att göra det bästa möjliga av den uppkomna situationen, utan på den bild höstens dramatik har gett av politik och politiker. Vår demokrati bygger på att människor är villiga att engagera sig i partier, men hur lockande ter sig idag ett sådant engagemang?

Det är trångt på åskådarbänken där kommentatorerna och förståsigpåarna sitter behagfullt ansvarslösa och beredda att leverera besked om varför det är som det är och om hur det kommer att bli. På den politiska scenen är det däremot allt mer glest. I synnerhet saknas de riktigt stora stjärnorna, som kan ge glans åt föreställningen.
Politiken har rekryteringsproblem. Att partierna har allt färre och allt äldre medlemmar gör att basen krymper för att rekrytera till de 40 000 uppdrag som ingår i den politiska beslutsapparaten. Avhoppen är också många. Inte bara från ex-ministrar som inte vill harva i opposition utan också från vanliga fullmäktige- och nämndledamöter. Poltiken kräver för mycket och ger för lite i form av resultat och uppmuntran, fritidspolitiker väljer att ägna fritiden åt annat.

Det politiska uppdraget har blivit allt svårare och handlingsutrymmet allt mer begränsat. Bostadsbrist, ungdomsarbetslöshet och bristande integration är högst påtagliga problem för många. I den bästa av världar skulle detta leda till att folk kommer till partierna för att jobba för förändring, men i stället leder det till att de vänder politiken ryggen.
”Du behövs”, avslutade Gustav Fridolin (MP) en debattartikel i Aftonbladet häromdagen där han uppmanade läsarna att söka sig till partierna för att jobba med politikens sakfrågor, bland annat med motiveringen: ”Politiken är för viktig för att lämna över till rubrikjägare och taktiker.” Det har han förstås rätt i, men det är svårt att se att han levt som han lär den här hösten. Någon annan lösning är dock svår att finna. Partierna måste tänka om och tänka nytt för att flera ska känna att de behöver partipolitiken för att kanalisera sitt samhällsengagemang.
Texten även publicerad i VLT den 8 januari 2015

 

 

fredag 5 december 2014

Partiledarna borde lära av kommunpolitikerna

Hur historiskt är detta? Journalisterna pressade förgäves statsvetarna för att få dem att gradera de senaste dagarnas politiska turbulens. Klart är att vi upplevt något som kommer att stå i historieböckerna. Riktigt vad det kommer att stå är det ingen som vet. ”Det är inte som förr”, konstaterade Stefan Löfven. Ett paradigmskifte, skulle nog forskarna säga.
Även lokalt har vi upplevt ett historiskt skifte. För första gången styrs Västerås av en blocköverskridande majoritet bestående av Socialdemokrater, Miljöpartiet, Centern och Kristdemokraterna. En kvartett som nog få hade satsat på om man ordnat vadslagning under valrörelsen. I rådande läge var det den möjlighet som stod till buds när man ville hålla Sverigedemokraterna utanför.

Centern och KD har blivit rikligt belönade för sitt steg över blockgränsen genom rådsposter och uppdrag. Amanda Agestav (KD) är kommunstyrelsens vice ordförande och ordförande i förskolenämnden med stöd av 3,82 procent av väljarna. Centern bidrar med 5,56 procent, vilket gett två kommunalrådsposter med tillhörande tunga ordförandeskap.
Detta styre må vara unikt ur ett Västeråsperspektiv, men inte nationellt. I ett 50-tal kommuner finns breda blocköverskridande majoriteter med olika schatteringar, enligt tidningen Dagens Samhälle. Bara fem kommuner styrs av Socialdemokraterna och Miljöpartiet tillsammans. Samarbete mellan socialdemokrater och moderater är fem gånger så vanligt.

I kommunerna är blockpolitiken bruten. Utsträckta händer har fattats, ansvar har tagits och majoriteter har bildats. Det har nog inte alltid varit lätt och alla är inte färdigförhandlade än, men det går om viljan finns. Rikspolitikerna borde lära av sina lokala kollegor.
De lokala blocköverskridandena skapar en intressant spänning i den valrörelse som stundar. Många av de frågor som skapar skarpa skiljelinjer på riksplanet ska hanteras av kommunerna. Vårdnadsbidraget till exempel. Så det kan bli så att i den ena valstugan står kommunstyrelsens ordförande, Anders Teljebäck (S) och argumenterar mot vårdnadsbidraget. Intill står vice ordföranden Amanda Agestav och argumenterar för. Sedan återvänder de till Stadshuset och regerar Västerås tillsammans. Förhoppningsvis lyckas de hantera detta. Kommunala majoritetsstyren är att föredra, i synnerhet om det är skakigt på nationell nivå.

Texten även publicerad i VLT den 5 december 2014