Ogillat ord svårt att ersätta

Äldreriksdagens moderator Marianne Nilsson enga-
gerade bland annat åhörarna i en diskussion om or-
det brukare.

Få älskar ordet brukare, ändå används det ständigt. Trots protester, inte minst från de äldre som får beteckningen när de behöver samhällets hjälp att klara sin vardag. Pensionärsorganisationen SPF har ett kongressbeslut på att motarbeta ordet. Bengt-Åke Nilsson (FP) motionerade nyligen om att Västerås stad ska hitta något bättre.  Frågan är vilket ord man ska använda i stället. Det har Bengt-Åke Nilsson inget förslag om. Ingen annan heller, eftersom alternativen väcker motstånd av ett eller annat skäl.

Förra veckan var b-ordet uppe till diskussion på Äldreriksdagen i Stockholm, där över 800 politiker och tjänstemän från kommuner och landsting var samlade. En handuppräckning visade att två tredjedelar av publiken var emot. Men när regeringens äldresamordnare Eva Nilsson-Bågenholm testade andra förslag fick alla nobben.

Kund är för marknadsinriktat och politiskt belastat. Omsorgstagare för passivt. Klient för juridiskt. Patient är för sjukvårdsinriktat. Ord som människa eller medmänniska ratades med motiveringen att det är vi alla. Så även om ingen gillar att bli kallad brukare lär ordet nog leva kvar.

Engagemanget i frågan var stort. Även om några hävdade att detta är en pseudodiskussion i det stora sammanhanget om hur vi ska klara framtidens äldreomsorg. Något ligger det väl i detta. Man kan säkert stå ut och bli kallad både det ena och det andra bara man blir väl omhändertagen och respektfullt bemött.

Men orden är viktiga och jag kan känna oro för att varken byråkrater, politiker eller omsorgspersonal har något gemensamt ord för gamla människor som är beroende av deras tjänster. Det är dessa människor som far mest illa i dagens vårdapparat. Idag görs mycket för att förbättra för den här utsatta gruppen. Ett gemensamt ord skulle vara en viktig markör av samsyn.

Tyvärr har inte heller jag något förslag. Den dag det blir min tur kan jag nog stå ut med att i byråkratiska sammanhang klassas som brukare bara jag i övrigt får fortsätta vara Lena också när jag blir gammal och skör.

Texten även publicerad i VLT den 24 april 2012

Kommunal hambo



Monica Ericsson har jobbat dubbelt
så länge som en genomsnittlig
kommunchef.

Västerås söker någon som ”med engagemang och visionärt tänkande kan ta taktpinnen och vidareutveckla vår stad”. Det handlar om att hitta en ny stadsdirektör efter Monica Ericsson, som ska bli förhandlings-VD i Stockholm. Hon kan gå med högburet huvud. Med sina tolv år hör hon till veteranerna i branschen. Chefskarusellen i kommunerna snurrar allt fortare och den genomsnittliga kommunchefen byts ut efter tolv år.
Den citerade formuleringen av typisk för det fluffiga språk som används i rekryteringar. Men på en punkt är den lite överraskande eftersom det sägs att det handlar om att ta taktpinnen. I en politiskt styrd organisation ska det vara politikerna som anger takten.

”Jag jobbar för dem som vinner valen”, konstaterade en lika osentimental som erfaren kommunal chef jag träffade efter ett majoritetsskifte.

Hur skärningspunkten mellan politik och förvaltning fungerar är knappast något som medborgarna funderar särskilt mycket över. Men faktum är att det är viktigt för hur kommunen fungerar. En tydlig ansvars- och uppgiftsfördelning är en förutsättning för en framgångsrik kommun. Men det räcker inte, det måste också finnas en ömsesidig respekt. I synnerhet gäller det relationen mellan kommunstyrelsens ordförande och kommunchefen.

”Det är som att dansa hambo”, sa en gång Jan-Åke Björklund, som skaffat sig en del av sin digra chefserfarenhet i Västerås stadshus. Båda måste kunna stegen, men det gäller också att de har en känsla för dansen. Att politikern för den här dansen råder det inget tvivel om, men det måste göras med respekt för partnern.

Vad Västerås söker är alltså en god kommunal dansör som är villig att låta sig föras av Ulla Persson (S). Men som lätt anpassar stegen om hon blir utbytt. Någon som också är villig att utveckla repertoaren och som inte bara följer med utan också säger ifrån om det blir fel. Det är ett svårt jobb, men i en av landets största kommuner är det ett attraktivt jobb. En stadsdirektör har stort makt, inte minst när det gäller organisation. Idag begränsar Proaros, makten frågan är hur länge.

Texten även publicerad i VLT 27 mars 2012

Insikter från vårdsal 4 på ortopeden

Sambandet mellan äldreomsorgens brister och bristen på vårdplatser på sjukhusen har det talats mycket om bland vårdproffs på senare år. Enkelt uttryckt handlar det om att gamla i brist på annat hamnar på sjukhusplatser som inte är lämpade för dem, samtidigt som vårdköerna växer och folk ibland får ligga i sjukhuskorridorer på överfulla sjukhus. Jag förstår sambandet, men det har ändå varit en abstraktion för mig tills jag förra veckan hamnade på en fyrbäddssal på ortopedkliniken på Västmanlands sjukhus i Västerås.


En första aning fick jag redan eftermiddagen innan min höftledsoperation. Planeringssköterskan ringde och sa att på grund av många akutfall kanske alla planerade operationer måste ställas in nästa dag. Ett väldigt nedslående besked för den som är mentalt inställd på operation och redan har skubbat sig en gång ända ner mellan tårna med desinficerande medel. Men eftersom det fanns visst hopp skulle jag fortsätta förberedelserna och infinna mig som planerat på sjukhuset klockan 8.

Tor-Göran Henrikssons skulptur, från Galleri Astley
 i Uttersberg i höstas, visar hur man känner sig
som patient.

När jag kom kunde man fortfarande inte ge besked om jag skulle bli opererad. Frågan var om man skulle kunna skicka hem tillräckligt många för att ha en säng till mig när jag kom tillbaka från operation. Det har visst varit en massa inom äldreomsorgen, var doktorns förklaring när han ritade en hoppingivande pil på min högra höft. Jag behövde dockinte åka hem. Klockan 10 fick jag en säng och dropp, sex timmar senare satte operationen i gång. Allt gick bra.

På sal 4 var vi en rygg och en höft i 60-årsåldern och två fallskador i 80-årsåldern. Vi yngre damer var glada och tacksamma för att ha blivit opererade och gjorde vårt bästa för att komma i gång snabbt. De äldre låg mest. Den ena var lätt dement och undrade då och då var hon var och om hon inte borde till sjukhus nu när hon hade så ont. Hon krävde mycket av personalens tid för ren omvårdnad som hade mycket lite med hennes skadade axel att göra.

Den andra damen var mindre skadad och gav intryck av att vara mycket nedstämd, för att inte säga deprimerad. Hon skickades hem dagen efter med löfte om hemtjänst fem-sex gånger per dygn och uppmaning att ta kontakt med distriktsläkaren. ”Det blir väl bra mamma”, sa den besökande dottern uppmuntrande. Mamman sa ingenting. Både jag och personalen tyckte synd om henne.

Min amatörbedömning från grannsängen är att båda damerna hade behövt något annat än specialistvård på en ortopedavdelning. En vård där man kunde se till hela deras situation och anpassa insatserna efter det. De sängar de lämnade skulle då kunna användas till patienter som behöver få sina ryggar och höfter opererade så att de västmanländska vårdköerna minskar och landstinget slipper kostnader för att köpa vård på privatsjukhus i Stockholm.

Detta har ofta sagts, men har visat sig så svårt att åstadkomma, även om det just nu finns lite mer hopp än vanligt. Mest sjuka äldre-satsningen pågår och har som motto Nu eller aldrig. Ett motto som inofficiellt är på väg att formuleras till Nu och alltid. Man får aldrig säga aldrig när det gäller vården och omsorgen om de mest behövande äldre.

En annan sak som ofta sägs om svensk vård är att patienterna är nöjda när de väl kommer fram och hamnar rätt. Det kan jag också bekräfta. Jag och min höft har blivit mycket väl omhändertagna av alla inblandade. Nu är det upp till mig att ta hand om den nya höftleden och träna upp den så att vi fungerar ihop. ”Ha tålamod och var inte övermodig”, uppmanade mig doktorn när han skickade hem mig. Just nu känns det som en minst lika stor utmaning som att gå nerför en trappa med kryckor.

Smärtsam väg mot operation

Kvinnan vars blick möter min i skyltfönstrets spegling stödjer sig på en krycka och ser påtagligt plågad ut. Hon kämpar målmedvetet på, men håller inte samma tempo som omgivningen. Kvinnan är jag, men det är inte den kvinna jag vill vara. Jag vill vara stark och målmedveten. Ha kraft att göra det jag vill, inte behöva nöja mig med det jag kan. Men det var länge sedan jag fullt ut levde upp till det idealet.



Med hjälp av stavar, smärtstillande och god vilja tog
jag mig en bit upp på Kinesiska muren för en månad
sedan. I morgon opereras min  värkande höft.



I snart tio år har min högra höft begränsat mig. Vid den första röntgenundersökningen bedömdes min höftledsartros som begynnande. Jag gick till sjukgymnast och fick övningar som jag genomförde med varierande intensitet beroende på vad livet i övrigt krävde av mig. Men vi levde hyggligt ihop under rätt många år, jag och artrosen. Säkert fanns det saker jag inte kunde göra, men det kändes inte som om jag behövde avstå från särskilt mycket. Jag hade också turen av att ha ett jobb som inte krävde så mycket rörlighet. Värst var det när vi skulle vara sociala och till exempel spela bowling. Eller när vi på en chefskonferens skulle paddla kajak för att öva samarbete. Det gick inte, men mina tillkortakommanden gav de andra cheferna en del lärdomar om vad det innebär att någon med funktionshinder i sin arbetsgrupp.

För drygt två år sedan blev besvären värre. Att ta på strumpor blev en daglig kamp, promenaderna blev allt kortare och jag orkade inte stå ens ett normalt fördrinksmingel utan fick låtsas få telefonsamtal för att få anledning att gå och sätt mig. Jag röntgades på nytt. Läget hade försämrats och min artros klassades nu som måttlig. Nya övningar hos sjukgymnasten, men eftersom jag inte märkte någon skillnad tröttnade jag, skam till sägandes.

I höstas blev det än sämre och jag vaknade flera gånger per natt av att jag hade ont. Jag lyckades övertyga min familjeläkare om att remittera mig till ortoped. Efter fyra månaders väntan, då jag successivt fick allt mera besvär, fick jag till slut träffa en specialist. Då hade jag så ont när jag gick att sjukgymnasten utrustat mig med krycka.

Ortopeden undersökte, tittade på röntgenplåtarna, beskrev vad som skulle göras och vilka risker det kunde innebära. Frågade om jag ville göra ingreppet. Jag svarade ja utan tvekan. Det är en fråga om livskvalitet, nu känner jag mig som en 80-åring, var min motivering. Jag förstår det, sa doktorn och skickade mig till planeringssköterskan.

Hon varande mig för att väntan kunde bli sex månader, men frågade också om jag kunde tänka mig att bli opererad med kort varsel om det dök upp en återbudstid. Även här svarade jag ja. För tre veckor sedan fick jag beskedet att någon annans förhinder var till min fördel.

I morgon är det dags om inget tillstöter med mig eller på sjukhuset. Jag är förberedd och utrustad. Hemmet är försetts med toalettstolsförhöjare, en inredningsdetalj man aldrig ser i hemtidningarnas badrumsreportage. Jag har också strumpåtagare, gritptång och kryckor. För sjukvården är detta rutin, varje år får mer än 15 000 personer sin slitna höftled utbytt. För mig är det allt annat än rutin. Jag räknar med några smärtsamma dagar framöver, men att jag på sikt ska få mindre ont och se en gladare i kvinna i skyltfönstrens speglar.

Ett landstingsråd i mängden?

Landstingsråd hör till politikens doldisar. Om det inte stormar alltför mycket kring sjukhusnedläggningar är det nog få som känner igen eller ens känner till namnet på dem som har ansvaret för hälso- och sjukvården där de bor. Med ett lysande undantag, Filippa Reinfeldt (M). Hon har haft en helt annan stjärnglans än kollegorna i branschen.

Blir Filippa Reinfeldt lika anonym som
andra landstingsråd när hon inte längre
är statministerfru?

Det borde bero på att hon är ytterst ansvarig för sjukvården för 2 miljoner människor och att hon är talesperson för det största regeringspartiet i vårdfrågor. Men dessvärre är det nog bara en liten del av förklaringen. Mest beror det på att hon varit en del av teamet Fredrik & Filippa som en representativ och politiskt smart statsministerfru.

Nu har detta par som bekant bestämt sig för att gå skilda vägar. Säkert är det lika trist för dem som för alla andra som kommer fram till ett sådant beslut, i synnerhet när det är barn inblandade. Det är deras problem, oss andra angår skilsmässan bara om den får politiska konsekvenser.

Ett av Filippa Reinfeldts kännetecken är att hon svårtillgänglig. Att gallra bland alla förfrågningar är säkert ett överlevnadsvillkor i hennes position. Men hennes prioriteringar har också ifrågasatts. För en tid sedan anklagades hon av en grupp journalister för att vara ett hot mot demokratin för att hon systematiskt undvek att svara på kontroversiella och besvärliga frågor om vården. Detta samtidigt som hon inte varit främmande för att baka och visa klänningar i glassiga magasin. Oppositionen har också hörts muttra om att hon inte ställer upp på debatter i sin roll som vårdpolitisk talesperson.

Intresset för den typen av debatter kommer säkert att kvarstå, liksom journalisternas strävan att pressa fram besked om konsekvenserna av hennes politik. Men frågan är om Fillippa Reinfeldt bedöms riktigt lika intressant när hon inte längre är statsministerfru. Å andra sidan kanske separationen ökar hennes politiska handlingsutrymme. Hon kan då tuffa till sig mot regeringen där ju vårdfrågorna är KD:s ansvarsområde.

Det dröjer nog ett tag innan kändisstatusen bleknar. Det finns säkert redaktioner som funderar över hur de kan få den första intervjun med Filippa Reinfeldt om hennes nya liv som ensamstående mamma. Jag håller det inte för uteslutet att hon ställer upp när hon börjar oroa sig för att hon är på väg att bli ett landstingsråd i mängden och därmed en av politikens doldisar.

Allt mer ljus på de politiska kommentatorerna

Efter Juholtaffärens crescendo har den politiska journalistiken återgått till sin normala lunk Stefan Löfvens och hans gäng kan jobba in sig i lugn och ro medan de ser förtroendesiffrorna stiga i höjden. Regeringen ligger sedvanligt lågt och får kritik för detta, men kritik för passivitet får aldrig samma kraft som när någon gör misstag.

Ny forskningsantologi om nordiska medie-
skandaler.

Annat var det under den långdragna Juholtkrisen. När det fanns så mycket tid och så många sidor att fylla och där det egentligen hände väldigt lite. I stället fick kommentatorerna stort utrymme. I direktsändning från Sveavägen skulle de svara på studiorportrarnas frågor om vad som egentligen hände bakom de stängda dagarna och vad som skulle hända härnäst. Frågor som saknade svar, men som ändå besvarades med stor pondus.

I sinom tid kommer Juholtkrisen säkert att analyseras av forskarna. I väntan på det kan man läsa den nyutkomna nordiska antologin ”Scandalous! The Mediated Construction of Political Scandals in Four Nordic Countries”. I ett av kapitlen har professor Lars Nord på Mittuniversitetet analyserat de politiska kommentatorernas roll. Han tycker att de har fått allt större roll på politikernas bekostnad. 

”Medielandskapet har förändrats och tolkningarna har fått ett oproportionerligt stort utrymme. Det tvingas även fram överdrivet provocerande tolkningar för att slå sig igenom mediebruset för att man ska höras”, säger han till den mediegranskande sajten Second Opinion.

Även om politiker twittrar och bloggar är det genom de stora nyhetsförmedlarna som de flesta får information om vad politiker vill och gör. Om då utrymmet för rapportering minskar och spekulationer ökar får de kommenterande journalisterna en stor makt. En makt som förstärks om alla säger samma sak.

”Kommentatorerna fungerar som moderna historieberättare som dramatiserar de aktuella händelserna, ofta i väl regisserat samspel med nyhetsjournalistiken. Vissa kommentatorer har högre status än andraoch detta kan avgöra vilken vändning en medieskandal tar” skriver Lars Nord på sin blogg.

Antologin har getts ut av Nordicom, ett center för nordisk medie- och kommunikationsforskning knutet till Göteborgs universitet. Ett kapitel ägnas till exempel frågan om manliga och kvinnliga politiker behandlas olika. Ett annat hur politiska motståndare utnyttjar mediedrev. Exemplen kommer från hela Norden. Detta är inte bara ett svenskt fenomen.

Varning för kommunalt tunnelseende

Texten även publicerad i VLT 28 februari 2012

När kommunala engagemang motiveras med att man vill sätta orten på kartan och locka besökare från när och fjärran väcks min misstänksamhet. Alltför ofta har det visat sig att sådana satsningar präglats av glädjekalkyler och förhoppningar snarare än marknadsanalyser och realism. Ett slags kommunalt tunnelseende.

Den nu planerade skidtunneln på Rocklunda i Västerås kan bli ytterligare ett i raden av riskprojekt där en kommun till slut tvingas gå in och ta sitt ansvar. Kommunalrådet Ulla Persson (S) hävdar visserligen att inga kommunala pengar står på spel i tunneln. Men tanken är att kommunen ska hyra av byggaren och sedan hyra ut i andra hand till ett bolag som sköter driften. En konstruktion som innebär att kommunen står för risken. Dessutom diskuteras kommunala pengar i form av avgifter från skolor som ska dit och åka skidor när naturen är snöfri.

Kommunen är nödvändig som garant för tunnelprojektet. Hade det varit en säker investering hade byggare och driftbolag kunnat låna pengar på vanligt sätt.

Erfarenheterna från landets hittills enda skidtunnel i Torsby stärker oron. Tunneln invigdes 2006 och kostade 62 miljoner, som huvudsakligen kom från EU och kommunen. Till en början ägde kommunen 51 procent. 2008 fick man ta över såväl driftansvaret som de ackumulerade förlusterna. I fjol hade man 31 000 besökare och fick ett litet plus tack vare den snöfattiga hösten.

På några års sikt kan Torsby och Västerås räkna med hårdnad konkurrens om de skidåkare som inte kan vänta tills snön kommer. Tunnlar planeras i bland annat Hässleholm, Göteborg och Bålsta. Det senare är en jätteanläggning som om den blir verklighet innebär att Västeråstunneln riskerar förlora stockholmarna.

I dessa tider av ekonomisk osäkerhet är det märkligt att de styrande i Västerås, med undantag för miljöpartiet, är så riskbenägna. Än finns bara en avsiktsförklaring. Kliv av medan tid är och låt näringslivet sköta detta på egen hand. Om det betyder att det inget blir är det nog lika bra. Folkhälsan påverkas knappast. Det är bättre att folk är ute och går i friska luften än åker skidor i en tunnel.