Inte 20 procent rasister i Haraker

Haraker och Romfartuna är inte de delar av Västmanland som har mest erfarenhet av flyktinginvandring och avindustrialisering. I denna gamla jordbruksbygd har Sverigedemokraterna fått 21,9 procent av rösterna i riksdagsvalet. Högst i Västerås, bland de högsta i länet och högre än industriorter som Skultuna, Ramnäs och Virsbo.

De gamla förklaringarna till SD:s framgångar håller inte längre. Inte heller går det att sätta rasiststämpel på var femte Harakersbo och alla andra som lagt sin röst på partiet. Det handlar inte bara om invandrarfrågan utan om allt fler inte känner igen sig i de traditionella partiernas och i mediernas verklighetsbeskrivning. De har inte tagit dessa människors oro för såväl nuet som framtiden på allvar.

Det enda alternativet har varit Sverigedemokraterna. Deras berättelse om det gamla folkhemmet må vara falsk, men det är ändå en berättelse. Det har övriga partier i hög grad saknat. De har fastnat i teknikaliteter om överskottsmål och jobbskatteavdrag. Detta har i hög grad varit teknokraten Anders Borgs berättelse. Den är på sätt och vis en framgångssaga men inget som entusiasmerar.

Jimmie Åkesson har framfört SD:s berättelse under ett idogt resande i landet. Resor som fått betydligt mindre uppmärksamhet än när han blivit tårtad eller mötts av vända ryggar, men som gav utdelning på valdagen. Valframgången är ingen tillfällighet utan resultatet av ett mångårigt systematiskt bygge.

Övriga partier måste nu klara balansgången att göra skillnad mellan SD:s hårda kärna och deras 800 000 väljare. Inte närma sig partiets främlingsfientliga politik och släppa fram dem till makten i riksdag, kommuner och landsting, men samtidigt närma sig deras väljare, lyssna och visa på alternativ.

”Vi är de 87 procenten”, deklarerade Aftonbladet dagen efter valet. Så är det men det innebär inte att man kan visa SD:s väljare kalla handen och förklara dem som mindre vetande. Om någon blir kallad idiot är det knappast troligt att han ber personen vidareutveckla sina intressanta synpunkter. Snarare kommer han att vända ryggen till och tänka att den där vill jag aldrig prata med mera. På så vis blir polariseringen större och de politiska klyftorna växer. Vill det sig riktigt illa fördubblas SD även i nästa val.

Texten även publicerad i VLT den 19 september 2014

 

 

Farliga fallgropar

När det så småningom blir dags att lista årets ord 2014 är jag övertygad om att rasifierad finns med. Ordet är i och för sig inte nytt, det har använts länge inom samhällsvetenskapen, men i år har det dykt upp allt oftare i den allmänna debatten. Bland annat när programledaren och konstnären Kakan Hermansson upprördes över att det fanns så få rasifierade bland årets Sommarpratare.

”Det gör mig fruktansvärt förbannad över att se hur många vita vi är som sitter här. Vi representerar inte Sverige", sa hon i en intervju efter presentationen av årets utvalda till det prestigefyllda uppdraget.

Enligt Institutet för språk och fornminnen betecknar ordet rasifierad "någon som diskrimineras eller utsätts för negativ särbehandling på grund av sin hudfärg eller härkomst". Det handlar alltså egentligen inte om hur någon är utan om hur personen behandlas.  Men som Kakan Hermanssons uttalande visar blir det ofta en beteckning för alla mörkhåriga/mörkhyade. Inte minst används uttrycket så av antirasister.

”Han som rasifierad verkar inte vilja se, eller så inser han inte, att han faktiskt är ett offer för vitheten”, skrev till exempel Dalademokratens ledarskribent Ida Ali-Lindqvist om den moderata riksdagsledamoten Hanif Bali.

Hon tyckte synd om honom för denna bristande insikt och sa sig vara ledsen å hans vägnar. Hanif Bali har flera gånger utsatts för hot, men det är inte nazisternas utfall som tar honom hårdast utan angrepp från dem som betecknar sig som antirasister, sa han under ett av Almedalens många seminarier.  De som betraktar honom som en ”husblatte” eller en ”Onkel Tom” för att han blivit moderat. En rasism med antirasistiska förtecken eftersom det handlar om att bedöma någon utifrån vem han är och inte från vad han tycker eller har gjort

Att tillskriva sina motståndare åsikter utifrån grupptillhörighet är har blivit allt vanligare. Inte bara när det handlar om rasism. Inom feminismen finns det också mycket av detta när man hemfaller åt svepande manskritik. Ett sådant sätt att argumentera gagnar varken antirasismen eller feminismen. Vi får konstiga diskussioner om identiteter i stället för hur vi ska åstadkomma ett samhälle där det finns plats för människor med olika bakgrund att växa och utvecklas. Ett samhälle där alla människor ”ska kunna uppfylla sina bästa stämningars längtan”, för att citera Hjalmar Branting.

Texten även publicerad i VLT 16 augusti 2014 i något förkortad version

 

 

Bättre tåg i Mälardalen till skilda priser

Christer Wennerholm (M), Stockholm, Åsa Kullgren (S), Sörm-

land, Inger Thorén, Akademiska sjukhuset och Marie Eriksson,

 Mälardalens högskola diskuterade tågtrafik på ett av Almedals-

veckans många seminarier.

Egentligen är det något högst besynnerligt att fyra mälardalingar står i en kyrkoruin i Visby och diskuterar tågtrafiken i Mälardalen, men nu är det ju Almedalsvecka. Liknande aktiviteter sker i varenda tillgänglig lokal. Den som bland 3 400 arrangemang valde Mälardalsrådets seminarium fick en manifestation av politisk samsyn mellan landstingsråden Christer Wennerholm (M), Stockholm, och Åsa Kullgren (S), Sörmland. De jobbar gemensamt för att människor enkelt kan ta sig från en del av regionen till en annan.

Mycket är på gång. Citybanan, som är navet, kommer i gång tidigare än beräknat. Planen Ny Trafik 2017 är efter många och långa diskussioner klubbad i alla län. Det innebär tätare trafik och fräschare tåg. De gamla sunkiga tågen, som bland annat går på sträckan Sala-Västerås-Norrköping,  ska ersättas med 32 nya fräscha med 300 sittplatser vardera.  Trafiken i Mälardalen ska fungera lika enkelt och smidigt som den gör idag i Västra Götaland och Skåne.

Ett nytt biljettsystem och en Mälardalstaxa utlovas, men vad det kommer att kosta att åka med tågen är oklart. Idag betalar stockholmarna 790 kronor i månaden för obegränsat antal resor med SL i Stockholms län. Ett västmanländskt länskort på buss och tåg kostar 1 415 kronor i månaden. En västeråsare som tågpendlar till Stockholm betalar 3 090 kronor.

När jag ställde en seminariefråga om den nya taxan innebär att det blir dyrare för stockholmarna eller billigare för västeråsarna kändes det som om jag pekat på elefanten i rummet. Frågan har inget svar. Efter en stunds generad tystnad konstaterades att det är en förhandlingsfråga.

Det är också, även om det inte sades, i högsta grad en politisk fråga. Stockholms län satsar 3 184 kronor per invånare, enligt kollektivtrafikens öppna jämförelser för 2014. Västmanland mindre än en tredjedel, 998 kronor, näst lägst i landet.

Den nya planen innebär att kostnaderna ökar, men eftersom pengarna ska tas från samma kassa som sjukvården, alltså landstingsbudgeten, kan västmanlänningarna inte hoppas på taxor på Stockholmsnivå. Stockholmarna lär inte behöva befara västmanländska taxor. Kraftiga taxehöjningar vore poliskt självmord. Så vi mälardalingar får glädja oss åt bättre tågtrafik och finna oss i att kollektivtrafiken kostar olika. Både den del vi betalar via skatten och när biljetten betalas.

Texten även publicerad i VLT 3 juli 2014 

 

 

Västerås mer ömkansvärt än exotiskt

Under de tio år jag jobbade i Stockholm mötte mitt val av bostadsort ofta förundran och förvåning. ”Västerås”, sa stockholmarna med ett tonfall som fick mig att känna mig mer ömkansvärd än exotisk.
Reaktionen kom inte bara från de som bodde på Södermalm eller i Vasastan utan även från de som hade nästan lika lång resväg som jag till jobbet. Västerås var för dem något lantligt, fjärran medan man som boende i Åkersberga kunde se sig som tillhörande en urban elit med de privilegier det innebär. Till exempel att med SL-kortet kunna åka till jobbet för 790 kronor, medan västeråspendlarna idag får betala 3 090 kronor i månaden.

Slussen är en fråga som engagerar stockholmarna men inte
många andra, till deras förvåning.

Stockholmarna har tillgång till den mest skattesubventionerade kollektivtrafiken i landet. Här finns mest kultur i alla former och här är läkartätast. Ingetdera är något de ägnar särskilt mycket tanke åt utan tycker snarare att utbudet kunde vara ännu bättre. Arbetslösheten är låg, men däremot är det som bekant ont om bostäder. Det är det på många andra håll också så det är snarast ett nationellt problem, även om bristen är störst i Stockholm.

Stockholm är också journalisttätast, vilket gör att huvudstadens bekymmer ofta framstår som hela landets problem. Utformningen av Slussen i Stockholm till exempel. Varför ska vi engagera oss i era lokala planfrågor, ni bryr er ju inte om våra, undrade jag när någon i en middagskonversation förundrades över att hela landet inte protesterade.

Det var väl mest sagt som en provokation. Sådant kan man kosta på sig när man har förmånen att röra sig både bland storstadsbor och i det provinsiella Västerås men det finns allvarliga tecken på att storstad och landsbygd, dit Västerås nog får räknas i det här sammanhanget glider isär. Man vet allt mindre om varandra och bryr sig därför mindre.

Nedmonteringen av lokaljournalistiken bidrar till detta. Om det inte finns någon regelbunden bevakning i riksmedia utan bara journalister som rycker ut vid behov blir bilden skev eftersom den riskerar att domineras av extrema brott, till exempel en dagispedofil i Högsby, eller lantliga idyller. Vardagen av oss som bor utanför storstäderna blir osynlig för beslutsfattare och opinionsbildare. Risken finns att det får politiska konsekvenser i form av minskat valdeltagande eller fler röster på partierna i politikens ytterkanter.

 

Valrörelser gör politiken synlig

Allt som bidrar till att skapa liv och rörelse i Västerås centrum är bra. Barnens festival har sin speciella charm, särskilt när solen skiner. Musik från Torgscenen gör stegen lättare. Valrörelser hör också till det som livar upp. Då tänker jag inte i första hand på stressade rikspolitiker som säger det förväntade och låter sig fotograferas med lokala partivänner. Mitt demokratiska jag livas upp av aktiviteten i valstugorna eftersom det gör politiken synlig på ett helt annat sätt än till vardags.

Det blir också tydligt att politiken inte bärs upp av de som kommer nerdimpande från Stockholm eller ens av lokala kändisar som Ulla Persson (S) och Elisabeth Unell (M) utan av vanligt folk med ett samhällsengagemang. Många hör sannolikt till den beundransvärda skaran fritidspolitiker. De dryga 40 000 i landet som utan särskilt mycket tack och mot låg eller ingen ersättning ägnar sin fritid åt att läsa handlingar och gå på möten.

Demokratin har de senaste åren setts som en krisbransch med färre medlemmar i partierna, sjunkande valdeltagande och ökad misstro eller rent av förakt mot politikerna. Men kanske börjar de bli dags att ta bort krisstämpeln. Nyligen presenterade statsvetarna Gissur Erlingsson och Mikael Persson siffror på DN Debatt, som visar att demokratins dagsform är god.

Förtroendet för politikerna dalade efter 1990-talets krishantering, men är nu tillbaka på 1970-talsnivå. Sverige har högt valdeltagande i de nationella valen och medlemstalet i partierna sjunker inte längre. Även om de har fortsatt svårt att rekrytera och behålla kvinnor, unga och utrikes födda.

På måndag monteras stugbyn på Hantverkargatan i Västerås ner för den här gången. Den vardagliga friden tar åter över centrum, men kortvarigt den här gången. I slutet av augusti byggs valstugorna upp igen inför höstens val. Men innan dess blir det för de politiskt intresserade en tid av eftervalsdebatt.

Jag hoppas debatten blir särskilt intensiv i Surahammars kommun, som har två val i morgon. Förutom EU-valet också en lokal folkomröstning om den nedlagda högstadieskolan i Virsbo. En omröstning som tiden gått förbi innan den genomfördes.  Förtroendet för demokrati och politiker är skört och måste vårdas. Helst genom ett agerande som gör att det inte finns grund för sådana här misstroendeomröstningar, men om de ändå sker behövs aktiv eftervård och analys av orsakerna.

Texten även publicerad i VLT den 24 maj 2014

Självstyre bra även inom kommunen

Mina första två år tillbringade jag i ett kommunhus. Min pappa var kommunalkamrer i Noraströms kommun i Västernorrland och familjen hade tjänstebostad ovanpå kommunkontoret. Jag har inga minnen därifrån, men kanske har denna tidiga prägling bidragit till att jag senare i livet utan problem har försvarat det kommunala. Det är inte alltid lätt i dessa tider när så många ser förstatligande som lösningen på det mesta. Trots att förtroendet för de statliga verksamheterna Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och Polisen är lågt.

I Vännäs har man tagit tekniken till hjälp i hemtjänsten.Smart
phones och egenkonstruerad app underlättar arbetet. När alla är
ute är det tomt i laddningsstationen.

Min tro på det kommunala bygger på att jag tror att beslut som påverkar människors vardag blir bättre om de fattas nära de som berörs. Det kommunala självstyret är numera grundlagsfäst. Trots det får kommunala företrädare föra en ständig försvarskamp för självstyret både mot staten och mot allmänheten.

En kamp som skulle vara mer trovärdig om kommunerna också var generösare med självstyre inom den egna verksamheten. Till exempel inom den kommunala hemtjänsten i Västerås. Där har planeringen centraliserats till Stadshuset, vilket, som framgått på nyhetsplats  i VLT, lett till kaos. Gamla blir utan beviljat stöd, personalen hinner inte med och resurser används inte rationellt .

Hemtjänst är en verksamhet som bygger på kunskap om brukarna och deras levnadsförhållanden. Det kan man bara skaffa sig om man finns nära dem man är till för. Jag besökte i höstas hemtjänsten i Vännäs i Västerbotten. Där var kommunen ensam utförare och hade koll på alla sin brukare från hemvårdscentret. I en stor kommun som Västerås med många privata utförare är det givetvis mycket svårare. Men strävan måste vara att göra verksamheten överblickbar. Varningsklockorna borde ha skrällt när förslaget om centralisering dök upp.

Kommunsverige har nyligen fört en hård kamp mot Socialstyrelsen som velat införa bemanningsregler för demensvården. Detta går inte att besluta om centralt, förhållandena skiljer sig från ort till ort och från dag till dag, har de kommunala motargumenten varit. Det är goda argument. Lika lite som Socialstyrelsen kan veta vad som är bäst bemanning i Staffanstorp och Storuman kan man i Stadshuset i Västerås veta bäst hur hemtjänstpersonalen ska jobba i Irsta och Kvicksund.

Våga lita på det lokala beslutsfattandet och på personalens vilja att göra ett bra jobb!

Texten även publicerad i VLT 25 april 2014

 

Dialog får inte bli demokratiskt pynt

Av nyfikenhet och samhällsintresse tillhör jag minoriteten västmanlänningar som anmält sig till landstingets medborgarpanel. Vi är runt 300, alltså en dryg promille av länets befolkning. På hemsidan utlovas vi möjlighet att påverka landstinget i aktuella frågor.
Sedan juni 2013 har fem nätbaserade paneler genomförts, jag har varit med om de två senaste. Den ena handlade om vad man tyckte om att få tillgång till sin patientjournal på nätet. En stor och komplicerad fråga, där man kan ifrågasätta vad panelens löst grundade tyckande kan vara till för nytta i landstingspolitikernas beslutsfattande. Andra gången gällde frågorna utformningen av sjukhusentré där personliga erfarenheter kan vara av större intresse.

Eftersom vi är så få och har rekryterat oss själva är våra åsikter närmast av kuriosaintresse ur statistisk synvinkel och inget som bör påverka landstinget i aktuella frågor. Det går inte att dra några som helst säkra slutsatser om västmanlänningarnas åsikter om nätjournaler eller behovet av service i sjukhusentrén utifrån från våra svar. Förhoppningsvis gör landstingspolitikerna inte det heller utan tar det för vad det är: Enskilda medborgares åsikter om aktuella frågor. Sådant som politiker förr i hög grad fick via sina partier, Idag när bara 3,9 procent är partimedlemmar och 1 procent aktiva måste de finna nya väga.

Kommuner och landsting försöker därför med olika former av medborgardialog. Upplands Väsby-borna kan genom att klicka på en karta tala om var de känner sig otrygga, i Bengtsfors har man dialog om framtida boenden, i Gällivare finns en referensgrupp kring kommunens utvecklingsplan för att ta några aktuella exempel.

Forskarna säger att folk vill engagera sig men inte bli medlemmar i ett politiskt parti. Medborgardialog blir ett sätt att ta till vara engagemanget. Vällovligt kan man tycka, men också rätt meningslöst om det handlar om att fylla i enkäter på nätet utan egentligt värde. Om politiker verkligen vill ha en dialog måste medborgarna känna att deras insats har någon betydelse.

Det förutsätter att beslutsfattarna är beredda att lyssna och ta till sig argument. Medborgardialog får inte bli ett demokratiskt pynt. Det måste finnas en tydlig plan för hur den ska användas och hur man ska hantera de som engagerat sig men inte fick som de ville. Illa skött kan medborgardialog skada tilltron till politiker och därmed till den lokala demokratin.