Artificiell empati är en omöjlighet

Aldrig förr har det funnits så mycket information som idag. Runt förra sekelskiftet tog det hundra år för mängden data att fördubblas. Idag räknar man med att det sker en fördubbling varje år och att dataexplosionen fortsätter i allt snabbare fart. Människans hjärna skiljer sig grunden inte från våra förfäders. Därför räcker inte den mänskliga intelligensen till utan här behövs datorkraft, artificiell intelligens (AI)  för att vi ska dra nytta av alla dessa data och använda dem för göra sådant som inte tidigare varit möjligt.

Frågan är hur mycket vi vill veta och hur vi ska hantera den information om det mänskliga livet som den artificiella intelligensen kan få fram? Vill vi till exempel veta hur länge vi kan förväntas leva?

Ett exempel: PATHFx är ett hjälpmedel under utveckling för att ortopeder ska kunna ge cancerpatienter med metastaser i skelettet rätt behandling vid frakturer. Med hjälp av elva olika variabler för patientens situation och med stöd av uppgifter från forskningsregister kan programmet på någon minut göra en prognos för hur lång tid patienten har kvar att leva. Information man inte skulle kunna få fram på traditionell väg men som är ett viktigt beslutsunderlag för läkaren när dessa mycket svåra beslut ska fattas.

För den som bedöms ha kort tid kvar görs insatser som innebär kort behandling och kort rehabilitering så att patienten kan använda sin sista tid till annat än sjukhusvård. För den som har en prognos som tyder på att tidshorisonten är längre görs andra mer krävande behandlingar. På så vis undviker man såväl att behandla för mycket som för lite, vilket har stor betydelse för dessa svårt sjuka patienters livskvalitet samtidigt som vårdens resurser används effektivare. 

Får patienten veta sin prognos? Svaret är att den som frågar får veta, men att svenska patienter sällan gör det. I USA är det däremot få patienter som inte kräver besked. Spontant känner jag mig rätt svensk i det här avseendet. Självklart ska man inte få tung information som man inte bett om. Å andra sidan kan man inte fråga om det man inte vet om att det finns. 

I och med att dessa frågor ställs har hanteringen av tekniken hamnat utanför det rationella och därmed utanför det som den artificiella intelligensen kan hantera. Till slut blir frågan om liv och död en fråga om etik. Tekniken bidrar till ständiga förbättringar men gör inte det genuint mänskliga överflödigt. Artificiell empati är en omöjlighet.

Texten även publicerad i VLT den 10 juni 2017.