Självstyre bra även inom kommunen

Mina första två år tillbringade jag i ett kommunhus. Min pappa var kommunalkamrer i Noraströms kommun i Västernorrland och familjen hade tjänstebostad ovanpå kommunkontoret. Jag har inga minnen därifrån, men kanske har denna tidiga prägling bidragit till att jag senare i livet utan problem har försvarat det kommunala. Det är inte alltid lätt i dessa tider när så många ser förstatligande som lösningen på det mesta. Trots att förtroendet för de statliga verksamheterna Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och Polisen är lågt.

I Vännäs har man tagit tekniken till hjälp i hemtjänsten.Smart
phones och egenkonstruerad app underlättar arbetet. När alla är
ute är det tomt i laddningsstationen.

Min tro på det kommunala bygger på att jag tror att beslut som påverkar människors vardag blir bättre om de fattas nära de som berörs. Det kommunala självstyret är numera grundlagsfäst. Trots det får kommunala företrädare föra en ständig försvarskamp för självstyret både mot staten och mot allmänheten.

En kamp som skulle vara mer trovärdig om kommunerna också var generösare med självstyre inom den egna verksamheten. Till exempel inom den kommunala hemtjänsten i Västerås. Där har planeringen centraliserats till Stadshuset, vilket, som framgått på nyhetsplats  i VLT, lett till kaos. Gamla blir utan beviljat stöd, personalen hinner inte med och resurser används inte rationellt .

Hemtjänst är en verksamhet som bygger på kunskap om brukarna och deras levnadsförhållanden. Det kan man bara skaffa sig om man finns nära dem man är till för. Jag besökte i höstas hemtjänsten i Vännäs i Västerbotten. Där var kommunen ensam utförare och hade koll på alla sin brukare från hemvårdscentret. I en stor kommun som Västerås med många privata utförare är det givetvis mycket svårare. Men strävan måste vara att göra verksamheten överblickbar. Varningsklockorna borde ha skrällt när förslaget om centralisering dök upp.

Kommunsverige har nyligen fört en hård kamp mot Socialstyrelsen som velat införa bemanningsregler för demensvården. Detta går inte att besluta om centralt, förhållandena skiljer sig från ort till ort och från dag till dag, har de kommunala motargumenten varit. Det är goda argument. Lika lite som Socialstyrelsen kan veta vad som är bäst bemanning i Staffanstorp och Storuman kan man i Stadshuset i Västerås veta bäst hur hemtjänstpersonalen ska jobba i Irsta och Kvicksund.

Våga lita på det lokala beslutsfattandet och på personalens vilja att göra ett bra jobb!

Texten även publicerad i VLT 25 april 2014

 

Dialog får inte bli demokratiskt pynt

Av nyfikenhet och samhällsintresse tillhör jag minoriteten västmanlänningar som anmält sig till landstingets medborgarpanel. Vi är runt 300, alltså en dryg promille av länets befolkning. På hemsidan utlovas vi möjlighet att påverka landstinget i aktuella frågor.
Sedan juni 2013 har fem nätbaserade paneler genomförts, jag har varit med om de två senaste. Den ena handlade om vad man tyckte om att få tillgång till sin patientjournal på nätet. En stor och komplicerad fråga, där man kan ifrågasätta vad panelens löst grundade tyckande kan vara till för nytta i landstingspolitikernas beslutsfattande. Andra gången gällde frågorna utformningen av sjukhusentré där personliga erfarenheter kan vara av större intresse.

Eftersom vi är så få och har rekryterat oss själva är våra åsikter närmast av kuriosaintresse ur statistisk synvinkel och inget som bör påverka landstinget i aktuella frågor. Det går inte att dra några som helst säkra slutsatser om västmanlänningarnas åsikter om nätjournaler eller behovet av service i sjukhusentrén utifrån från våra svar. Förhoppningsvis gör landstingspolitikerna inte det heller utan tar det för vad det är: Enskilda medborgares åsikter om aktuella frågor. Sådant som politiker förr i hög grad fick via sina partier, Idag när bara 3,9 procent är partimedlemmar och 1 procent aktiva måste de finna nya väga.

Kommuner och landsting försöker därför med olika former av medborgardialog. Upplands Väsby-borna kan genom att klicka på en karta tala om var de känner sig otrygga, i Bengtsfors har man dialog om framtida boenden, i Gällivare finns en referensgrupp kring kommunens utvecklingsplan för att ta några aktuella exempel.

Forskarna säger att folk vill engagera sig men inte bli medlemmar i ett politiskt parti. Medborgardialog blir ett sätt att ta till vara engagemanget. Vällovligt kan man tycka, men också rätt meningslöst om det handlar om att fylla i enkäter på nätet utan egentligt värde. Om politiker verkligen vill ha en dialog måste medborgarna känna att deras insats har någon betydelse.

Det förutsätter att beslutsfattarna är beredda att lyssna och ta till sig argument. Medborgardialog får inte bli ett demokratiskt pynt. Det måste finnas en tydlig plan för hur den ska användas och hur man ska hantera de som engagerat sig men inte fick som de ville. Illa skött kan medborgardialog skada tilltron till politiker och därmed till den lokala demokratin.

Politiker släcker eld med bensin

”Att lösa problem genom en ny inspektion är som att släcka eld med bensin.”
Liknelsen från Institutet för Framtidsstudiers vice vd Anders Ekholm är drastisk, men i högsta grad aktuell. De senaste åren har vi fått en rad myndigheter med uppdrag att inspektera i efterhand. Därtill ett oöverblickbart antal tvingade regler från myndigheter plus detaljerade skall-krav i upphandlingar. När en ny kris uppstår svarar de ansvariga med att lova skärpta regler och hårdare kontroller. Man skvätter alltså lite mer bensin på den pyrande elden och förvånas över att det inte slutar brinna.

Anders Ekholms uttalande gjordes på Äldreriksdagen, så det handlade i första hand om äldreomsorgen, som haft sin beskärda del av skandaler, inspektioner och kontroller. Samtidigt som internationella jämförelser pekar på att den svenska äldreomsorgen ligger i topp. De gamla och deras anhöriga är på det hela taget nöjda, även om man skulle vilja ha bättre mat och större möjligheter att komma ut. Nöjdheten beror antagligen för att det där finns ett lokalt handlingsutrymme, för chefer och personal att göra det de finner bäst för sina gamla.

Även om jag satt på Äldreriksdagen fick Anders Ekholms uttalande mig att tänka på skolan, där resultatet av PISA-undersökningen, satt i gång en intensiv krishantering, där nog det mesta tyvärr handlar om att släcka eld med bensin. Ett tag kändes det som att det inte gick en dag utan en nytt skolutspel från den ena eller andra sidan. Samtidigt som lärarna kämpar på med vardagen och det som trots allt är viktigast, lärandet i klassrummet.

Anders Ekholm hänvisade till forskning som visar att organisation och struktur spelar mycket liten roll för resultatet i en verksamhet. Det som har effekt är stöd i verksamheten och frihet för utveckling, alltså åtgärder som påverkar mötet mellan profession och de man är till för. Men svensk debatt om skola vård och omsorg handlar just nu nästan bara om organisation och struktur, inte minst huvudmannaskap och driftsformer. Däremot diskuteras mycket lite hur man kan skapa bättre förutsättningar för det avgörande mötet i verksamheten.

En sådan inriktning skulle kräva en vilja till samsyn och långsiktighet. Det är svårt att åstadkomma ett valår, men på något sätt måste vi både förebygga bränder och stoppa dem som sprutar bensin på brandhärdarna.   

Texten även publicerad i VLT 31 mars 2014

PS. Dagens artikel från DN Debatt av Göran Hägglund och hans norske kollega Bent Høie om förstatligande av sjukvården är ytterligare ett i raden av exempel där fokus läggs på organisation och huvudmannaskap, inte på det verkligt viktiga.

Därför suckar kommunalråden

”Det är fan i mig inte roligt längre”.
Det var vid tiden runt millennieskiftet Kommunalrådets frustration var både existentiell och politisk. Han hade gett sig in i politiken när frågan var hur mycket man klarade att växa. Inte minst handlade det om att ge unga de förutsättningar han inte fått med modersmjölken men skaffat sig genom idogt arbete, många möten och ett annat tjuvnyp. Men 1990-talskrisen hade förändrat uppdraget.



Omslaget till författaren och historikern Henrik Berggrens bok, som
beskriver hur kommunernas uppgift förändrats sedan 1945

Han och hans kommunalrådskollegor hade tvingats genomföra den sanering Göran Persson senare skulle få äran för. Skolor, daghem, äldreboenden, bibliotek och simhallar, inget var heligt när krisen skulle övervinnas. Knappt var detta gjort när staten kom med nya lagar som styrde hur kommunerna skulle använda sina pengar i form av maxtaxor, riksnormer och rättighetslagar. Inte underligt att landets kommunalråd oavsett partifärg suckade. Att den nya kommunallagen gav dem större frihet när det gällde nämndorganisation och andra interna frågor var en klen tröst.

Minnet av kommunalrådets replik väcktes när jag läste Henrik Berggrens tänkvärda bok Moderna människor, gamla gemenskaper, som han skrivit på uppdrag av Sveriges Kommuner och Landsting (SKL). Det handlar om kommunerna och välfärdsstaten efter andra världskriget, en fråga han kommit att fundera över under arbetet med Olof Palme-biografin Underbara dagar framför oss.

Boken skildrar den kommunala närhistorien ur två perspektiv. Det ena rör konflikten mellan privat och offentligt. När kommunerna växte tog de i hög grad över verksamheter som tidigare skötts privat. Det andra gäller det kommunala självstyret, det vill säga maktbalansen mellan staten och kommunerna.

I dagsläget ser Henrik Berggren likheter både med 1980-talet och 1930-talet. Precis som på 1980-talet finns en allmän känsla av att vi nått vägs ände. Då ifrågasattes det starka centralstyrda samhället. Idag är det nackdelarna med marknadslösningarna inom välfärden som blivit uppenbara. Likheten med 1930-talet är att vi har för många småkommuner och att det är kris i befolkningsfrågan. Nu i form av allt fler äldre.

Den som lever får se vad som kommer i stället. Det beror inte minst hur mycket makt över välfärden staten delegerar till kommunalråden och till medborgarna. Min gissning är fler suckar i kommunalhusen.

Texten även publicerad i VLT 1 mars 2014

 

 

 

Demensvården bättre än sitt rykte

Sven är en stor och kraftfull man. En gång var han också en man med makt, van att få sin vilja igenom. Idag är han dement och vill för ögonblicket bara en sak, att komma in på sitt rum. Problemet är att han tagit fel på dörr och ägnar all sin kraft åt att komma in i grannens rum. Personalen, som är vana vid att ha koll på den vandrande Sven gör vad de kan för att få honom på andra tankar så att han släpper taget om dörrkarmen och går någon annanstans. Det sker med en kombination av lugnande ord, lämpor och att rent fysiskt ställa sig i vägen för honom. Då är det lätt hänt att olyckan är framme så att antingen någon av personalen eller Sven gör sig illa. 

Det här är en vardagssituation som visar vilket svårt jobb demensvårdens personal har. Jag såg mycket av det under de nästan tre år jag regelbundet besökte min mamma på ett demensboende i Stockholm. Jag såg också mycket av omtanke och av insatser långt över vad man kan förvänta sig. Visst fanns där ibland också nonchalans och slarvig städning, men jag tycker på det hela taget att hon blev väl omhändertagen sina sista år.

Därför gör det mig bedrövad å personalens vägnar när jag ser att demensvården beskriv som ett träsk av vanvård i en serie artiklar i Aftonbladet. En del i serien var en lista över de 271 Lex Sarah-anmälningar som gjordes 2013. En av dessa gällde Västerås. Eftersom det här finns ungefär 500 platser i särskilt boende för dementa är det kanske inte så alarmerande. I all verksamhet där människor inblandade sker misstag. Lex Sarah är ett sätt att göra sådana misstag kända så att de inte upprepas. Därför är det viktigt att personal och chefer inte drar sig för att rapportera av rädsla för att bli uthängda.

Två  av tre svenskar känner sig otrygga med att åldras i Sverige enligt en undersökning som SVT låtit Sifo göra. Jag tillhör för det mesta den trygga tredjedelen. När jag oroas är det inte av braskande rubriker om enskilda misstag utan av faktatyngda lågmälda texter om systemfel . Förra veckan kom ytterligare en på DN Debatt. Där visar TCO hur illa rustat samhället är att möta de demografiska utmaningarna när befolkningen åldras. Alltså den oundvikliga fråga som borde dominera valrörelsen, men som ingen vågar ta i för att den är för svår.

Texten även publicerad i VLT den 31 januari 2014

PS
Facket driver på debatten om välfärdens finansiering. Den 31 januari kritiserade Sacos samhällspolitiske chef Robert Boije på DN Debatt politikerna för dölja problemet och inte tala klarspråk om att det behövs mer egenfinansiering. Han fick mothugg av Kommunals Kristina Mårtensson och Torbjörn Dalin, som menade att välfärden måste skattefinansieras även i framtiden.

 

Projekt blir som att blåsa såpbubblor

När fyrverkerierna smällde och bubbelvinet flödade var det nog få som tänkte på att årsskiftet också innebär en ny strukturfondsperiod. Men faktum är att dessa EU-pengar är viktiga för möjligheterna att skapa jobb och tillväxt. I två år har det förhandlats om hur stor del av EU:s budget som satsas på denna fond samt hur dessa pengar ska fördelas mellan medlemsländerna. Sveriges andel för perioden 2014-2020 blev preliminärt 18 miljarder, som kan ses som en återbäring på den svenska medlemsavgiften.

Via ESF-rådet, som är den myndighet som fördelar pengarna från Europeiska socialfonden, kommer pengarna att fördelas över landet. En stor del går till projekt som ska göra att arbetsmarknaden fungerar bättre och att människor får stöd att hitta jobb och klara sin egen försörjning. Malma hälsoträdgård, skolprojektet IDA samt arbetsmarknadsprojektet EQUIP, som drivs av Frälsningsarmén är exempel på ESF-stödda Västeråsprojekt.

I hela landet handlar det om hundratals projekt, som många gånger haft avgörande betydelse för de individer som fått chansen att vara med. Men enligt den utvärdering som konsultföretaget Ramböll gjort av den gångna programperioden har effekterna varit små på organisations- och strukturnivå. Lärdomarna tas inte till vara.

Rambölls utvärdering handlar om projekt för att hjälpa folk till jobb, men slutsatsen är inte unik. Samma sak kan ses inom exempelvis äldreomsorgen, som också har varit projektintensiv på senare år. Mycket och engagerat arbete görs i projekten men när pengarna är slut är allt som vanligt igen.

Det här har fått mig att bli projektskeptiker. Allt för mycket tid och energi läggs på sådant som inte får någon långsiktig effekt. Lägg därtill allt det jobb och de pengar som läggs på administration kring att söka och inte minst utvärdera projekt och min skepsis växer ytterligare. Visst är det bra att idéer och nya arbetssätt kan provas men det måste från början finnas en plan för hur resultaten ska tas till vara om det visar sig bli så bra som man trott.

Det får inte bli som att blåsa såpbubblor. Projekten skimrar en tid, men puff så är de borta. Då blir det i bästa fall terapi, men mer sannolikt slöseri. Oavsett om det handlar om EU-bidrag eller egna skattepengar.
Texten även publicerad i VLT den 9 januari 2014

 

 

 

Utan teknik ingen tid för empati

Majoriteten av dem som  har använt fax de senaste åren jobbar sannolikt inom äldreomsorgen. I samhället i övrigt är faxarna utrangerade men här tuggar de på i brist på bättre. Många gånger har kommun och landsting IT-system som inte kan kommunicera och då får det bli faxen. Sekretess och integritetshänsyn är andra skäl till att man faxar.

Utvecklingsledare Per Hanning från Landstinget Värmland
gläds åt Götapriset,

En hel del görs för att utveckla IT i vård och omsorg, men det går långsamt. Till slut är det någon som tröttnar och hittar på en egen lösning, som fungerar bra ett tag för de egna behoven men som inte fungerar ihop med andra system. Så har ytterligare en lapp lagts till det redan brokiga lapptäcket. Svårigheterna att kommunicera tar tid från annat som skulle vara till mer direkt nytta för brukarna.

Ibland målas upp en falsk motsättning mellan empati och teknik. Datorer kan inte klappa en gammal människa på kinden, brukar det heta. Det stämmer, men datorerna kan göra mycket annat så att resurser frigörs.

Det finns gott om tidstjuvar i vården. Ta en normal sjukhusentré till exempel. Patienterna tar sin kölapp, sitter ner och väntar på sin tur, kallas fram,  betalar, får en stämpel på frikortet. Vill det sig illa för de bakomvarande ska ett frikort skrivas ut och då tar det ytterligare en stund. Det här slipper värmlänningarna. Där finns självbetjäningsautomater i sjukhusentrén där man checkar in med hjälp av sitt personnummer.

Snabbt och smidigt för den som vill. Receptionisterna finns kvar för de som behöver och kan ägna dem mer tid. Om hälften av landet sjukhusbesök genomfördes med självbetjäning skulle 1 500 heltidstjänster per år frigöras för annat arbete, till exempel journalskirvande så att läkarna fick mer tid för patienter.  

Värmland fick för detta arbete Götapriset som delas ut på Kvalitetsmässan till bästa utvecklingsprojekt inom offentlig sektor.  Men egentligen är det ingen revolutionerande uppfinning. Man har helt enkelt använt teknologi som finns överallt annars till att förbättra sjukvården, vilket alltså är så ovanligt att det ger pris.

Grundregeln i alla landsting borde vara att allt som maskiner kan göra ska maskiner göra. Bara då kan människor få ägna sig sådant som bara människor kan göra, klappa en gammal kind till exempel.

Texten även publicerad i VLT den 13 december 2013