Demensvården bättre än sitt rykte

Sven är en stor och kraftfull man. En gång var han också en man med makt, van att få sin vilja igenom. Idag är han dement och vill för ögonblicket bara en sak, att komma in på sitt rum. Problemet är att han tagit fel på dörr och ägnar all sin kraft åt att komma in i grannens rum. Personalen, som är vana vid att ha koll på den vandrande Sven gör vad de kan för att få honom på andra tankar så att han släpper taget om dörrkarmen och går någon annanstans. Det sker med en kombination av lugnande ord, lämpor och att rent fysiskt ställa sig i vägen för honom. Då är det lätt hänt att olyckan är framme så att antingen någon av personalen eller Sven gör sig illa. 

Det här är en vardagssituation som visar vilket svårt jobb demensvårdens personal har. Jag såg mycket av det under de nästan tre år jag regelbundet besökte min mamma på ett demensboende i Stockholm. Jag såg också mycket av omtanke och av insatser långt över vad man kan förvänta sig. Visst fanns där ibland också nonchalans och slarvig städning, men jag tycker på det hela taget att hon blev väl omhändertagen sina sista år.

Därför gör det mig bedrövad å personalens vägnar när jag ser att demensvården beskriv som ett träsk av vanvård i en serie artiklar i Aftonbladet. En del i serien var en lista över de 271 Lex Sarah-anmälningar som gjordes 2013. En av dessa gällde Västerås. Eftersom det här finns ungefär 500 platser i särskilt boende för dementa är det kanske inte så alarmerande. I all verksamhet där människor inblandade sker misstag. Lex Sarah är ett sätt att göra sådana misstag kända så att de inte upprepas. Därför är det viktigt att personal och chefer inte drar sig för att rapportera av rädsla för att bli uthängda.

Två  av tre svenskar känner sig otrygga med att åldras i Sverige enligt en undersökning som SVT låtit Sifo göra. Jag tillhör för det mesta den trygga tredjedelen. När jag oroas är det inte av braskande rubriker om enskilda misstag utan av faktatyngda lågmälda texter om systemfel . Förra veckan kom ytterligare en på DN Debatt. Där visar TCO hur illa rustat samhället är att möta de demografiska utmaningarna när befolkningen åldras. Alltså den oundvikliga fråga som borde dominera valrörelsen, men som ingen vågar ta i för att den är för svår.

Texten även publicerad i VLT den 31 januari 2014

PS
Facket driver på debatten om välfärdens finansiering. Den 31 januari kritiserade Sacos samhällspolitiske chef Robert Boije på DN Debatt politikerna för dölja problemet och inte tala klarspråk om att det behövs mer egenfinansiering. Han fick mothugg av Kommunals Kristina Mårtensson och Torbjörn Dalin, som menade att välfärden måste skattefinansieras även i framtiden.

 

Projekt blir som att blåsa såpbubblor

När fyrverkerierna smällde och bubbelvinet flödade var det nog få som tänkte på att årsskiftet också innebär en ny strukturfondsperiod. Men faktum är att dessa EU-pengar är viktiga för möjligheterna att skapa jobb och tillväxt. I två år har det förhandlats om hur stor del av EU:s budget som satsas på denna fond samt hur dessa pengar ska fördelas mellan medlemsländerna. Sveriges andel för perioden 2014-2020 blev preliminärt 18 miljarder, som kan ses som en återbäring på den svenska medlemsavgiften.

Via ESF-rådet, som är den myndighet som fördelar pengarna från Europeiska socialfonden, kommer pengarna att fördelas över landet. En stor del går till projekt som ska göra att arbetsmarknaden fungerar bättre och att människor får stöd att hitta jobb och klara sin egen försörjning. Malma hälsoträdgård, skolprojektet IDA samt arbetsmarknadsprojektet EQUIP, som drivs av Frälsningsarmén är exempel på ESF-stödda Västeråsprojekt.

I hela landet handlar det om hundratals projekt, som många gånger haft avgörande betydelse för de individer som fått chansen att vara med. Men enligt den utvärdering som konsultföretaget Ramböll gjort av den gångna programperioden har effekterna varit små på organisations- och strukturnivå. Lärdomarna tas inte till vara.

Rambölls utvärdering handlar om projekt för att hjälpa folk till jobb, men slutsatsen är inte unik. Samma sak kan ses inom exempelvis äldreomsorgen, som också har varit projektintensiv på senare år. Mycket och engagerat arbete görs i projekten men när pengarna är slut är allt som vanligt igen.

Det här har fått mig att bli projektskeptiker. Allt för mycket tid och energi läggs på sådant som inte får någon långsiktig effekt. Lägg därtill allt det jobb och de pengar som läggs på administration kring att söka och inte minst utvärdera projekt och min skepsis växer ytterligare. Visst är det bra att idéer och nya arbetssätt kan provas men det måste från början finnas en plan för hur resultaten ska tas till vara om det visar sig bli så bra som man trott.

Det får inte bli som att blåsa såpbubblor. Projekten skimrar en tid, men puff så är de borta. Då blir det i bästa fall terapi, men mer sannolikt slöseri. Oavsett om det handlar om EU-bidrag eller egna skattepengar.
Texten även publicerad i VLT den 9 januari 2014

 

 

 

Utan teknik ingen tid för empati

Majoriteten av dem som  har använt fax de senaste åren jobbar sannolikt inom äldreomsorgen. I samhället i övrigt är faxarna utrangerade men här tuggar de på i brist på bättre. Många gånger har kommun och landsting IT-system som inte kan kommunicera och då får det bli faxen. Sekretess och integritetshänsyn är andra skäl till att man faxar.

Utvecklingsledare Per Hanning från Landstinget Värmland
gläds åt Götapriset,

En hel del görs för att utveckla IT i vård och omsorg, men det går långsamt. Till slut är det någon som tröttnar och hittar på en egen lösning, som fungerar bra ett tag för de egna behoven men som inte fungerar ihop med andra system. Så har ytterligare en lapp lagts till det redan brokiga lapptäcket. Svårigheterna att kommunicera tar tid från annat som skulle vara till mer direkt nytta för brukarna.

Ibland målas upp en falsk motsättning mellan empati och teknik. Datorer kan inte klappa en gammal människa på kinden, brukar det heta. Det stämmer, men datorerna kan göra mycket annat så att resurser frigörs.

Det finns gott om tidstjuvar i vården. Ta en normal sjukhusentré till exempel. Patienterna tar sin kölapp, sitter ner och väntar på sin tur, kallas fram,  betalar, får en stämpel på frikortet. Vill det sig illa för de bakomvarande ska ett frikort skrivas ut och då tar det ytterligare en stund. Det här slipper värmlänningarna. Där finns självbetjäningsautomater i sjukhusentrén där man checkar in med hjälp av sitt personnummer.

Snabbt och smidigt för den som vill. Receptionisterna finns kvar för de som behöver och kan ägna dem mer tid. Om hälften av landet sjukhusbesök genomfördes med självbetjäning skulle 1 500 heltidstjänster per år frigöras för annat arbete, till exempel journalskirvande så att läkarna fick mer tid för patienter.  

Värmland fick för detta arbete Götapriset som delas ut på Kvalitetsmässan till bästa utvecklingsprojekt inom offentlig sektor.  Men egentligen är det ingen revolutionerande uppfinning. Man har helt enkelt använt teknologi som finns överallt annars till att förbättra sjukvården, vilket alltså är så ovanligt att det ger pris.

Grundregeln i alla landsting borde vara att allt som maskiner kan göra ska maskiner göra. Bara då kan människor få ägna sig sådant som bara människor kan göra, klappa en gammal kind till exempel.

Texten även publicerad i VLT den 13 december 2013

Åsiktifieringen tar över partier och medier

Jag lärde mig ett nytt ord häromdagen: åsiktifiering. Även om ordet är nytt är företeelsen det beskriver välbekant. Det handlar om att åsikter tar allt mer utrymme. Inte bara på ledarsidor och i olika debattforum utan också i nyhetsförmedlingen. Ordet lanserades i en förvalsdebatt på Publicistklubben i Stockholm av DN-krönikören Viktor Barth-Kron, själv en skicklig aktör på de rappa åsikternas arena.

Håller svensk media på att politiseras, var frågan för dagen.  Svaret var nog i huvudsak nej. I synnerhet om man med politisering menar partipolitisering. Mona Sahlin, som ingick i panelen, menade att även partierna var på väg att avpolitiseras och i stället åsiktifieras i och med att personen spelar större roll än värdegrunden.

Vem som säger något blir viktigare än vad som sägs, vilka fakta det bygger på och vilken betydelse det har. Någon som har stort genomslag i sociala medier hävdar någonting. De som håller med skickar budskapet vidare med gillande. De som är emot uttrycker sitt ogillande och så lever frågan sitt eget liv. Klickmonstret har tagit över och till slut kanske frågan kommer upp i kvällens Aktuelltsändning med motiveringen att det stormat i sociala medier.

Anders Borgs avklippta hästsvans är ett aktuellt exempel. Ett frisörbesök som tolkades och övertolkades under ett dygn tills intresset riktades åt annat håll. Statsministerns tevelicens är en annan sådan fråga. Helt betydelselös egentligen, men lätt att tycka om och lätt att projicera sina åsikter om Fredrik Reinfeldt på.

Åsiktifieringen har beror inte bara på det finns folk med åsikter utan har också ekonomiska orsaker. Åsikter är billiga, kunskaper är dyra. I synnerhet om det är okända kunskaper som ska grävas fram till exempel om romska register eller mutor i Uzbekistan. Det är sådant som de traditionella dagstidningarna och public service står för. Public services roll kommer att stärkas om man lyckas bevara sin trovärdighet.

Men dagspressen och i synnerhet lokala medier är hårt ekonomiskt pressade och har allt svårare att klara sitt uppdrag som oberoende granskare och folkbildare. Ett uppdrag som innebär att ge underlag för åsikter inte bara att sprida löst tyckande. Valrörelserna 2014 blir ett test av hur man klarar det demokratiska uppdraget. Hur det gick får vi veta när det så småningom blir dags för eftervalsdebatter.

Texten även publicerad i VLT 14 november 2013

PS : Debatten kan ses i sin helhet här: http://youtu.be/GnjTZ1uOkKw

 

Hur kul är det att fylla hundra?

Årets Hongkong-maraton var det sista för Fauja Singh. I fortsättningen ska den åttafaldige världsrekordhållaren bara springa för nöjes skull. Fauja Singh är 102 år och ett exempel på äldre som trotsar våra föreställningar om vad det innebär att bli mycket gammal.

I hela världen blir det allt fler som får uppleva sin 100-årsdag. 1968 fanns det 105 svenskar som fyllt 100, idag är det drygt 2000. Prognoserna pekar mot att hälften av de barn som föds idag kommer att kunna fira sin 100-årsdag. Samtidigt ökar ångesten för åldrandet. Hur kul är det egentligen att bli så gammal? Svaret på den frågan är, enligt forskning som refereras i det senaste numret av tidskriften Äldre i Centrum, att det är olika och kan vara rätt bra. Betydligt bättre än det framstod i SVT:s debatt häromdagen.

Man kan rätt hyggligt förutsäga vad en treåring klarar av, men det är omöjligt när det gäller 100-åringar. En del är beroende av andra för allt. Andra är aktiva på olika vis. Utmaningarna är många. ”Ageing is not for sissies”, säger amerikanerna. Att bli gammalt är inget för veklingar och det gäller att hitta strategier för att bemästra åldrandet.

Det tycks som om ju äldre man blir desto bättre lyckas man med det. Äldreforskaren Margareta Ågren har intervjuat en grupp hemmaboende gamla när de är 85, 92 och 95 år. Vid den sista intervjun har de inte längre gett uttryck för någon uppgivenhet eller förtvivlan utan snarare tacksamhet över vad livet gett.

Kanske  ångesten inför ålderdomen främst finns hos oss som fortfarande har den lite på distans. Vi som bara ser vad de gamla förlorat inte vad de faktiskt har kvar. Professor Lars Tornstam varnar för en utveckling som innebär att såväl äldreforskare som äldreomsorgens praktiker för över sina värderingar på de äldre. En god gammal är en aktiv gammal som friskvårdar sig själv så att krämporna hålls under kontroll. Ett experttänkande som bortser från vem som är den verkliga äldreexperten: den äldre själv.

Så låt den som vill springa maraton göra det och låt den som vill sitta och titta ut genom fönstret och tänka på det som varit. Om man får det stöd man behöver och får vara den man är till slutet är det nog inte fel att önska att man må leva uti hundrade år.

Texten även publicerad i VLT den 16 oktober 2013

 

Valfrihet inte alltid det viktigaste

Jag är i grunden positiv till valfrihet. Eftersom människor är olika är det bra om inte alla är hänvisade till en enda stor organisation, som riskerar att glömma bort vem den är till för. Men efter att den senaste tiden ha studerat hur man i olika delar av landet jobbar med att förbättra vården av de mest sjuka äldre har jag börjat tvivla. 

För den som är gammal och skör är kanske valfrihet inte det
viktigaste.

Sköra gamla behöver insatser av olika slag. I stort sett lika länge som vi har haft äldreomsorg har det tvistats om vad som är sjukvård, och alltså ska betalas av landstinget, och vad som är det som tidigare kallades fattigvård, idag socialtjänst, och som är kommunens ansvar.  Denna strid var ett genomgående tema i rapporten "Från fattigvård till valfrihet", som jag skrev för SKL 2011.

Olika organisatoriska grepp har tagits för att de gamla inte ska märka att det är olika huvudmän. Ett är att kommunalisera hemsjukvården, som Västmanland gjorde i fjol. Det är inget magiskt trick som löser alla problem. Gränsen finns kvar fast den dras på ett annat, sannolikt bättre, ställe. Ofta märker brukaren inte av denna gräns men ibland kan den förvandlas till en avgrund.

Sköra gamla med många olika sjukdomar och mediciner behöver framför allt helhet och samlade grepp men vården och omsorgen blir allt mer fragmentiserad. På vardera sidan om äldrevårdens gränslinje står inte  bara kommun och landsting, utan också en rad olika utförare som sinsemellan konkurrerar med varandra men som också ska samarbeta.

Det bidrar inte till helhet. När dessutom ersättningssystemet är utformat för att belöna vissa insatser blir det riktigt rörigt. Inte minst i primärvården som ska se till helheten. Pengarna styr, oavsett driftform. Politikerna belönar den som gör det som är rätt för dagen med öronmärkta bidrag.

“Personalen sliter som illrar för att uppfylla alla krav, som ger extra ersättning, men ingen hinner se till helheten”, beskriver en kommunal äldreomsorgschef läget. Om systemet har blivit svåröverskådligt för henne hur ska det då inte vara för den som är gammal och sjuk?

Den som har tur kan hamna i ett projekt där man provar gränsöverskridande samarbete. Då kan det bildas en enklav där det blir riktigt bra så länge projektpengarna räcker. Sedan är risken att det bli som vanligt, det vill säga var och en ser till sin budget och ingen har helhetssyn, vilket gör att de gamla far illa. I det läget är nog inte valfrihet viktigast.

Texten även publicerad i VLT 16 september 2013

 

 

Lag behövs för att skydda de svagaste

Texten även publicerad i VLT den 21 augusti 2013
Vi får inte hindra någon att resa sig, men vi måste se till att han inte faller, beskrev en äldreomsorgschef det dilemma personalen ställs inför dagligen i demensvården.  Grundlagens förbud mot inlåsning och tvångsåtgärder gäller alla, även demenssjuka. Samtidigt vet alla som varit i kontakt med demensvården att det kan uppstå situationer där den sjuke för sin egen skull inte får bestämma själv.
Detta måste personalen hantera, vilket många gånger gör dem till lagbrytare. Det kan också leda till att åtgärder inte sätts in och att boende far illa. I Oskarshamn misshandlades nyligen en 88-årig kvinna av sin 90-åriga kvinnliga granne på ett gruppboende.

En speciallagstiftning för att skydda demenssjuka utreddes 2005. Förslaget blev liggande i flera år medan socialdepartementet våndades. Att införa tvångslagstiftning ger inga politiska poäng och är inget man tar lätt på. 2010 komplicerades situationen när Socialstyrelsen upphävde föreskrifterna som gjorde det möjligt att i vissa lägen tillgripa tvång i demensvården. I november i fjol kom så till slut regeringen, stödd av Socialdemokraterna, med ett förslag till lagrådet.

Men man ångrade sig. Motiveringen var att den positiva utvecklingen inom demensvården inte skulle störas. Beslutet välkomnades av pensionärsorganisationerna, medan andra påpekade att domen från anhöriga och medier kan bli hård om personalen inte lyckas skydda de sjuka från att förirra sig eller göra sig illa.

Nu har frågan åter blivit aktuell till följd av uppmärksamheten kring den inlåsta 72-åringen på Aleris äldreboende i Huddinge. Tunga företrädare för den geriatriska vården menade i ett inlägg på DN Debatt att fallet visar att det behövs en ny lagstiftning för att skydda personal och boende. Förhoppningsvis lyssnar äldreminister Maria Larsson (KD) och tar fram utredningen ”För vemsskull” från Svenskt Demenscentrum. Där framförs starka argument för lagstiftning, som inte bara ska omfatta demenssjuka utan också andra typer av kognitiv störning. 

Lagstiftning behövs, inte som ett alternativ till högre bemanning och personcentrerad vård, utan som ett stöd för dem som befinner sig i en svårhanterlig verklighet där man ibland handfast kan behöva hindra folk från att resa sig för att de inte ska falla.