Fattigdomen närmare än vi anar

Texten även publicerad i VLT 7 november 2012
"Hon är fattig. Vi måste ge henne." Sexåringens logik inför den knäböjande tiggande kvinnan i tunnelbanenedgången är glasklar. Mina känslomässiga och rationella argument för att inte ge pengar till tiggare känns både futtiga och irrelevanta. Han får mina löspengar och lägger dem glatt i hennes lilla skål. Själv brukar jag skämmas när jag frångår mina principer och ger till tiggare. Inte för att jag har råd att ge utan för att vi har skapat ett samhälle där det finns folk som måste tigga.

Om detta samhälle där fattigdomen växer skriver Susanna Alakoski sorgset och vredget i sin nya bok Oktober i Fattigsverige. Hon varvar dagboksanteckningar från en månad av hektiskt författarturnerande med reflektioner kring fattigdom och tillbakablickar uppväxten Ystad. Delar känns igen från debutromanen Svinalängorna.

Mot alla odds eller tack vare studielån och tur, som hon själv säger, kunde Susanna Alakoski bryta med det sociala arvet. Mest rörande åskådliggjort när hon berättar om egna sonens födelsedagskalas jämfört med de födelsedagar hon själv upplevde.

”Jag känner orättvisans rapp på röven och jag är lycklig över att idag tillhöra de privilegierade som kan hjälpa sina anhöriga och köpa sina barn en barndom ”, skriver hon.

I boken blandas sorg och vrede. Sorgen över dem som slet hårt utan möjligheter att få leva ett värdigt liv. Vreden över ett samhälle där fattigdomen är på väg att bli en naturlig del. Inte bara den som syns i form av tiggare utan också den vardagliga som man i det längsta söker dölja. Den som i ringa grad handlar om att man inte har råd med märkesjeans utan om att inte kunna äta sig mätt när skolan är stängd eller att inte kunna ta hem kamrater.

Värst utsatta är barn till ensamstående mammor och utrikesfödda, som i hög grad blir  av försörjningsstöd. Enligt de nyligen presenterade Öppna jämförelserna från Socialstyrelsen och SKL bor 9,3 procent av barnen i Västerås i en familj med försörjningsstöd. Bland de 25 högsta i landet, rikssnittet är 7,0 procent. Jag är glad att sexåringen inte anar hur nära fattigdomen finns.

Tidningsekonomi och demokrati hänger ihop

Dalademokraten har varslat två av tre anställda. Nio tjänster försvinner på Norrköpings Tidningars redaktion, lika många på Corren i Linköping. På Dagbladet i Sundsvall halveras personalstyrkan. På Årets Dagstidning, Helsingborgs Dagblad, slutar 19 personer, varav 9 på redaktionen. Av Göteborgspostens 350 anställda har var sjunde accepterat erbjudande av avgångsvederlag.
Detta är de neddragningar på svenska dagstidningar som Medievärlden rapporterat om den senaste månaden. En längre tidsperiod hade gett en längre lista. Få dagstidningar har denna höst undgått sparpaket.

Detta är inte bara ett arbetsmarknadsproblem i en bransch där arbetslösheten redan tidigare är ett stor det är också en utveckling som har demokratiska konsekvenser. Lokala medier har en viktig roll för den lokala demokratin. Där kan medborgarna få veta vilka frågor som är aktuella och vilka beslut som fattas. Där kan beslutsfattare få del av den lokala opinionen. Där finns utrymme för en lokal debatt, både mellan partierna och med medborgarna.

Ledarskribenten Peter Götell hade i en debattartikel i Medievärlden ett exempel på vilken betydelse lokala medier har för det lokala engagemanget. Nyligen genomfördes kommunala folkomröstningar i Sunne och i Tyresö. I Sunne, där omröstningen gällde nedläggning av skolor, röstade mer än i hälften. I Tyresö, där det handlade om taxorna i äldreomsorgen, inte ens var tredje. Dessa två kommuner skiljer sig åt i flera avseenden, men en viktig skillnad är tillgången till lokala medier. Medan Tyresö, liksom andra kommuner i Stockholms närhet, befinner sig i medieskugga, finns det i Sunne flera lokala medier, som alla rapporterat och debatterat inför folkomröstningen.

Risken är stor att medieskuggan, som hittills varit ett storstadsfenomen, brer ut sig i neddragningarnas spår. Lokalredaktörer som med dagliga rundor håller koll på vad som händer i kommunhus och på nämndsammanträden blir allt sällsyntare. På centralredaktionerna blir det allt färre som ska fylla allt fler kanaler. Risken är stor att den relativt resurskrävande lokala samhällsjournalistiken prioriteras ner och att tidningarnas demokratiska betydelse därmed minskar.

Dagstidningens styrka och existensberättigande är blandningen av högt och lågt, att olika röster kommer till tals och den lokala igenkänningen. I denna blandning saknas allt oftare det granskande och resonerande samhällsreportaget. I stället blir det av blåljusnyheter och  personcentrerade nyheter där enskilda får berätta om hur illa de behandlats av olika myndigheter. Artiklar som inte sätter in frågan i något sammanhang eller ger några kunskaper utan bara sprider misstro och missnöje.

För den lokala demokratins skull räcker det allstå inte med att det finns lokala medier, det måste också finnas en vilja från dessa medier att fylla en demokratisk roll. En roll som dessutom kan vara ekonomisk lönsam.  Läsarna är knappast villiga att betala för tidningar som inte ger något av substans som man inte visste förut. Det är bara att instämma i vad Gunnar Nygren, professor i journalistik vid Södertörns högskola, skriver i Medievärlden:

”I längden är satsningar på lokal journalistik dessutom något som läsarna vill ha, visar alla typer av läsarundersökningar. Det är i den lokala journalistiken som medieekonomin och tidningarnas betydelse för demokratin kan mötas.”

Bräcklig ekonomi i kommunerna

Texten även publicerad i VLT 17 oktober 2012

Om man låter Google slå larm när kombinationen kommun plus ekonomi dyker upp får man så här i budgettider mycket läsning. I många kommuner är läget bekymmersamt. Andra kan glatt informera medborgare och lokala medier om att ekonomin är i balans.

Ganska många räddas från underskott tack vare återbetalda sjukförsäkringspengar från AFA, som är det försäkringsbolag som har hand om försäkringarna i kollektivavtalen. Eftersom antalet personer som beviljats sjukersättning minskat får arbetsgivarna tillbaka pengar, vilket förstärker kassorna i kommuner och landsting med 11,7 miljarder.

För Västerås stad betyder återbetalningen ett tillskott på 94 miljoner. En ansenlig summa, men dock bara en dryg procent av omsättningen, som i fjol var 7,5 miljarder. Resultatet för 2012 beräknas bli ett överskott på 269 miljoner. Därmed klarar Västerås med marginal de 2 procents överskott som anses som god ekonomisk hushållning för kommuner och landsting.

Landstinget i Västmanland klarar det inte, trots AFA-pengarna, men det är det å andra sidan få landsting som gör. Hög pensionsskuld, stigande kostnader för specialistsjukvården och stora investeringsbehov är några av förklaringarna till att landstingen har ännu kärvare ekonomi än kommunerna.

Det framgår av Sveriges Kommuner och Landstings nyligen publicerade Ekonomirapport. Som helhet beräknas kommuner och landsting redovisa ett överskott på 18 miljarder 2012. Men nästan två tredjedelar av detta beror alltså på AFA. Det känns lite bräckligt att ekonomin är så beroende av sådana tillfälliga pengar. Det är ungefär som om en familjs semester avgörs av om det blir någon skatteåterbäring. Eller om det är riktigt kärvt: om man kan behålla sommarstugan eller inte.

På längre sikt är det än bräckligare. Nästa år är AFA ingen räddare och många måste höja skatten. 2014 får kommunerna hoppas på valgodis i form av extra statsbidrag till vård, skola och omsorg, men sen går det utför. Även om världsekonomin så sakteliga återhämtar sig. Gör den inte det kommer även de kommunala ekonomikurvorna att peka brant neråt.

 

Allt kan inte försvaras i satirens namn

Texten även publicerad i VLT 9 oktober 2012

Det är lätt att förstå att kungaparet tycker att den satirbild av Elisabeth Ohlson Wallin som tidskriften Tiden nyligen publicerat är ”kränkande, sårande och illvillig” för att citera riksmarskalken. På bilden ses kungen och ett gäng identifierbara herrar ur hans vänkrets äta pizza från en naken Camilla Henemark. Bredvid står drottningen på knä och försöker sopa ett hakkors under mattan. Det är varken subtilt eller smakfullt. Det är inte Lars Wilks rondellhundar heller men likväl måste de försvaras i yttrandefrihetens namn.

Att någon blir ledsen eller kränkt över ett konstverk är inte skäl för att det ska stoppas. Det är inte Tidens uppgift att se till att kungen är glad, konstaterar ansvarige utgivaren Daniel Suhonen. Han ser bilden som en vass satir, som han genom publiceringen gjort tillgänglig för allmänheten. Den har också gjort att kungadebatten åter blossat upp, vilket kanske är en del av förklaringen till hovets upprördhet.

Kungaparet borde utifrån sin vana vid publicitet ändå kunna rycka på axlarna och låta även denna storm bedarra. En stämning för förtal från hovet eller någon av herrarna skulle bara leda till mer uppmärksamhet. Camilla Henemark är i och för sig varken ovan eller ointresserad av publicitet, men är det någon som har anledning att känna sig kränkt är det hon, som får se sin nakna kropp användas som serveringsbord. En användning som ger associationer till den beramade tårtan i form av en svart kvinna som serverades på Moderna museet till bland annat kulturministern och som kritiserades hårt, inte minst av Elisabeth Ohlson Wallin.

Montagets bild av Camilla Henemark togs för tio år sedan i ett utbildningssammanhang och hon har, enligt vad hon själv uppger i en debattartikel i Expressen, inte godkänt att bilden används så här. Men det är snarare en pressetisk än en juridisk fråga. Pressens opinionsnämnd har flera gånger fällt tidningar som återpublicerat gamla bilder i nya sammanhang. Också när sammanhanget varit betydligt mindre kränkande än det Tiden nu utsatt Camilla Henemark för.

PS
Daniel Suohonen har nu bett Camilla Henemark om ursäkt  på Tidens blogg. "...uppsåtet har varit just feministiskt: att med satiren som redskap granska de män som uppenbart utnyttjat sin ställning mot kvinnor. Men om den kvinna som sätts att gestalta det blir upprörd måste man säga det enda rimliga, nämligen: Förlåt."

 

 

 

Pressetiken gäller även prinsessor

Hovauditör är en lika fin som svårbegriplig titel. Det låter som något från sagans värld. ”Då blev konungen upprörd och kallade in sin hovauditör…” skulle man kunna tänka sig som text till en bild av en man i peruk och knäbyxor träder fram inför den kronprydda konungen på hans tron. Men en hovauditör har snarare en välskräddad mörk kostym eftersom det handlar om kungahusets advokat. Idag innehas titeln av Axel Calissendorf, advokat med inriktning på affärsjuridik, delägare i advokatbyrån Roschier, gift med en av Högsta domstolens domare.
Idag har fler än vanligt kommit i kontakt med hans titel. På DN Debatt kräver Axel Calissendorf en ny lagstiftning för att i svensk lag införa regler till skydd för privatlivet. Bakgrunden är de smygtagna bilderna av prins William och prinsessan Catherine på en fransk terrass. Bilder som i Sverige endast publicerats av Se & Hör.

”Det råder ingen tvekan om att bilderna på hertigparet i Se & Hör inte tillgodoser något allmänintresse och att hertigparets rätt till sitt privatliv har kränkts”, skriver Axel Calissendorff.

En åsikt som det är lätt att instämma i. Bilderna är privata och totalt ointressanta, om det inte vore för att det är en prins som smörjer in sin hustru med solkräm. Se & Hör hade gjort svensk yttrandefrihet en tjänst om de avstått från publicering eftersom den leder till sådana krav som Axel Calissendorf nu framför: Att lagstiftningen ska skärpas.

Nyligen har Yttrandefrihetskommittén till branschens lättnad kommit fram till att någon grundlagsändringinte behövs. En slutsats som även tidigare utredningar ställt sig bakom eftersom det vore en inskränkning av yttrandefriheten. För att stoppa kraven på lagstiftning har medierna kommit överens om ett system för självsanering, där Allmänhetens Pressombudsman (PO) och Pressens Opinionsnämnd (PON)  är de centrala beståndsdelarna. Ett system där människor enkelt och utan formkrav kan få sin sak provad om de utsatts för publicitetsskada. Risken är stor att branschens intresse för att upprätthålla detta system skulle svalna om lagen skärps.

I den allmänhet som PO tjänar ingår för övrigt även kungahuset. Det svenska kronprinsessparet, som ju får finna sig i publicitet, tycks ha bestämt sig för att markera mot alltför närgången bevakning. Det senaste året har PO och PON fått ta emot två anmälningar från hovauditören som ombud för paret.  Det första fallet gällde Se & Hör som spekulerade i Prins Daniels vacklande hälsa. I det andra fallet gällde det Hänt Extra, som klandrades för rubriken "Illamående, huvudvärk och yrsel ... KRONPRINSESSAN NÄRA MISSFALL - nu varnar vännerna VICTORIA".

Båda publiceringarna fälldes. Även för en prins hör sjukdom till den privata sfär som i publicistiskt hänseende måste hanteras med stor försiktighet, ansåg nämndens majoritet i fallet med prinsDaniel. I den andra fallet var motivet för fällningen att det inte framgick att det handlade om en annan kronprinsessan. ”Varken kronprinsessan eller någon annan ska behöva acceptera att knytas till integritetskänsliga uppgifter som inte är sanna”, var nämndens bedömning. PON lär knappast behöva ta ställning till bilderna på det solande brittiska prinsparet, men om så vore är det knappast troligt att utslaget skulle bli annat än en fällning.

Konkurrens, kvalitet och ekonomi i fokus

I dessa dagar myllrar författare, journalister och förlagsfolk på Svenska Mässan i Göteborg. Det är bokmässa och för dem som är där och hör till kretsen känns det som om ALLA är där. Så är det givetvis inte. Det är till exempel knappast några kommunchefer,. kommunstyrelseordföranden eller ekonomichefer på plats. De kommer till Göteborg 19-21 november nästa år. Då är ALLA i deras krets i Göteborg för Kvalitetsmässan.
Förberedelserna för mässan är redan i gång. Inte minst arbetet med de priser som ska delas ut, Sveriges Kvalitetskommun, Götapriset,Sveapriset, Sveriges IT-kommun och Sveriges Modernaste myndighet. En annan del i föreberedelserna är nyhetsbrevet Kvalitet & Förnyelse, som jag är redaktör och skribent för. I veckan har ett nytt nummer distribuerats till 30 000 personer är intresserade av kvalitets- och utvecklingsfrågor inom offentlig sektor. I det nya numret kan man läsa:

• Varför Britt-Marie Mattsson, som bevakat varje amerikansk valrörelse sedan 1976, tror att Barack Obama, trots att glansen falnat, ändå vinner.
• Annelie Nordström, Kommunal, Stig Orustfjord, Svenskt Näringsliv, Stefan Stern, Magnora och Håkan Sörman, SKL ger sin syn på det svårfångade begreppet kvalitet när det gäller välfärdstjänster.
• Fyra projekt var nominerade till Götapriset 2011. Vinnaren, Skolprojektet IDA i Västerås, och övriga nominerade berättar om vad priset betytt.
• Konkurrensverkets generaldirektör Dan Sjöblom ger sin syn på effekterna av den skärpta lagstiftningen sin gällt för offentliga aktörer sedan 2010.
• Riksgäldsdirektör Bo Lundgren förutspår den ekonomiska utvecklingen i Europa de kommande åren.
• Sveriges senaste kvalitetskommun, Kungsbacka berättar om hur man jobbat vidare med att utveckla kvalitetsarbetet.

Begriplig besvikelse över förnuftigt beslut

LR:s ordförande Metta Fjelkner får det
tufft att försvara avtalet för besvikna med-
lemmar. Foto: Elisabeth Olsson Wallin

Det blev ingen lärarstrejk, vilket det finns all anledning att vara glad över även om man tycker att lärare borde ha högre löner. Men det är knappast glädje som präglar stämningen i lärarrummen idag även om de får mer än andra i år. 4,2 i stället för 2,6 procent, som var märket i årets förhandlingar. Lärarna hade ju hoppats på mer. Missnöjet är nog störst där majoriteten tillhör Lärarnas Riksförbund, det mer stridslystna och högljudda av lärarförbunden.

Strejken var mycket nära. Sex av femton ledamöter i LR:s förbundsstyrelse röstade emot avtalet. Svekdebatten har också genast dragits igång.  I en debattartikel i Svenska Dagbladet varnar tre medlemmar för massavhopp från facket och kräver ordföranden Metta Fjelkners avgång.

”Ledningen i LR får göra sig beredde på att gå sin tuffaste rond hittills – mot sina egna medlemmar”, skriver de bland annat.

Läraren Magnus Blixt, som bloggar på LR:s hemsida, sammanfattar känslorna för avtalet så här:

”Jag önskar att budet varit sämre. Då hade jag utan tvekan kunnat säga NEJ. Jag vill inte säga JA, men jag kan inte heller säga NEJ med de fakta och alternativ som de facto ligger på bordet.”

Medlarna ler säkert nöjt om de läser detta. Det är ju det deras uppdrag går ut på. Att hitta ett bud som ingen av parterna kan säga nej till. Säkert finns det också inom SKL de som är missnöjda med avtalet, eftersom det blir dyrt. Men på den sidan är man nog mest nöjd med att det inte blev konflikt med de konsekvenser det skulle få för skolorna.

Magnus Blixt beskriver avtalstecknandet som en konflikt mellan förnuft och känsla. Förnuftet säger att det är så här långt man kan nå. Känslan att man borde få och hade förväntat sig mera. Hos medlemmarna dominerar känslan, men i förbundsledningen måste också förnuft råda, vilket gör det svårt att vara facklig ledare. Svekdebatten ör oundviklig eftersom man agiterat med känsla för att få medlemmarna med sig.

Jag har själv varit med om detta i egenskap av ledamot av Journalistförbundet styrelse under 1987-1995 då SJF hade flera strejker. Framför allt handlade det om högre löner, men också om upphovsrätt. Under förhandlingarna och när strejken var ett faktum var kraven oeftergivliga. När avtalet var undertecknat skulle man tillbaka och förklara varför det blev som det blev. Jag minns medlemsmöten som var som presskonferenser. Jag minns spänningen i rummet när det stod och vägde mellan ja och nej. Mellan förnuft och känsla.

I dessa diskussioner tillhörde jag dem som mera använde förnufts- än känsloargument. Därför tror  jag också att det var klokt av lärarförbunden att säga ja till budet. I dagens läge är opinionsbildning nog en bättre väg för höjda lärarlöner än konflikt. Inte minst lokalt, där ju utfallet för den individuella läraren avgörs. Kommunpolitikerna behöver bli bättre arbetsgivare för att få tyst på den eviga, och fruktlösa, debatten om att återförstatliga skolan.