"Graven, vi måste åka till graven!"

För mig var gravar länge förknippat med förpliktelser och tvång. När mina föräldrar var hemma i sina ångermanländska barndomstrakter på somrarna förväntades de ta ansvaret för familjegravarna. En tung uppgift. Den sociala kontrollen av hemvändarna var hård. Nu gällde det att vattna, sätta dit färska blommor, borsta undan skräp och knipsa bort vissna petunior. Vad skulle folk annars säga?

Antagligen var det för att befria mig och min bror från det ansvaret so

Fröken Hedvig Stares sorgliga sten på Fårö kyrkogård.

m mina föräldrar var bestämda på hur de skulle begravas. I minneslund,  ingen skulle behöva känna något tvång över att ta hand om deras gravar.

Så fick det bli. De vilar båda i minneslunden vid  Bromma kyrka. Jag har aldrig varit där, vilket inte betyder att jag inte minns dem. Jag behöver inte en sten för att minnas. Jag brukar tända ljus för dem på Hovdestalund i Västerås där jag bor och jag besöker gärna kyrkogårdar. Det är rofyllda platser, där man kan sitta ner och tänka på livet och på sina egna döda även om de inte finns just där.

Vi har inte längre några gravrätter kvar i familjen, men jag är glad att det finns de som gör andra val. Gravstenar är fascinerande speglar av sin tid och väcker tankar på hur livet var för dem som nu vilar här. Fröken Hedvig Stahre på Fårö till exempel, hur kul hade hon det under sina 82 år. ”Kristus mitt liv, döden min vinning”, lyder texten på hennes sten.

Och alla dessa kvinnor som i många år vårdar sin makes grav, som blir en evig påminnelse om deras stundande död. Deras namn och födelsedatum är inristat, med plats för dödsdatum. Ekonomiskt och praktiskt, men själv skulle jag nog föredra en blankrad för mitt namn. Hierarkin är klar på de flesta stenar, maken först, ibland med yrkestitel och h.h, hans hustru på raden under. Så såg ju samhället ut när dessa stenar restes. Men aldrig att jag sett kvinnans underordning så tydligt manifesterad som på den gotländska sten där hustruns namn bara finns på baksidan.

Vissa stenar är sorgligare än andra. På kyrkogården i Fläckebo till exempel. Där vilar Bertil, som bara blev 19 år gammal. Han delar gravplats med sina föräldrar, som fick leva vidare utan sin son i 28, respektive 48 år. På stenen har de inga namn. De är för evigt Far och Mor till Bertil.

Nästan än sorgligare är den lilla kvadratiska svarta stenen på  Rytterne kyrkogård. Där står bara ”Lillan”. Mig gav den associationer till det som brukar beskrivas som världens kortaste novell: For sale: Baby shoes, never worn.

Sorgligt på ett annat vis är förfallna pampiga  stenar, resta över män med fina titlar och vagt igenkänningsbara namn från en svunnen tid. De är glömda av offentligheten och tydligen också av de som stod dem nära. Ingen vårdar deras sten och minne. Ingen bryr sig ens om att skicka en årlig slant till kyrkogårdsförvaltningen för att någonting ska växa vid stenen.

Hur det är med evigheten vet vi inget om, men klart är att en gravsten inte varar för evigt.

Men en del stenar blir kvar länge. Till exempel stenen med min favoritinskription. Den finns på den puckelryggige narren Anders Luxemburgs grav på Ängsö kyrkogård i Västmanland. Han avled 1744 efter att i mer än 30 års trofast tjänat för sina herrskap. Därefter hamnade han "utan men och lyten i det oförgängliga".

Det låter underbart, men kanske inget man kan hoppas på när man inte är troende. Men jag vill gärna tro att fröken Hedvig Stahre på Fårö kom dit och nu kan glädja sig åt sina försakelser i jordelivet.

Texten först publicerad i begravningsbranschens tidning Memento 1:2021

 

 

 

Hur ska det gå för kommunerna?

Under detta millenium har det producerats en större utredning som rör kommunernas uppdrag vart tredje år. Den senaste är den nyligen presenterade Kommunutredningen, som tagit ett helhetsgrepp på kommunerna i tider av urbanisering, demografiska utmaningar och digitalisering. Ett stort uppdrag med höga förväntningar på konkreta resultat.

En astronaut svävade över publiken när   Kommun-
utredningen presenterades i Ingenjörssalen.

Men den slutliga lösningen på hur landets 290 kommuner ska klara att leverera likvärdig demokrati, service och välfärd till invånarna. kom inte den här gången heller. 

- Det finns inget alexanderhugg som löser allt, konstaterade utredningens ordförande den socialdemokratiska riksdagsledamoten Niklas Karlsson från Landskrona, vid ett seminarium arrangerat av studieförbundet SNS den 2 mars.

Ett sådant förlösande hugg hade nog ingen på allvar väntat sig, men många hade nog hoppats på mer efter tre års utredande. Det mest uppmärksammade förslaget är att staten ska kunna gå in betala skulderna för kommuner som frivilligt går samman. Dyrt och orättvist, tyckte M-, L-, KD- och SD-ledamöterna, som samfällt reserverade sig. Därmed finns ingen majoritet i riksdagen om förslaget skulle komma så långt, vilket inte är så sannolikt eftersom det handlar om en kostnad på uppåt 500 miljarder. 

Rättviseaspekten är också problematisk. För mig känns förslaget som om en pappa skulle betalar lånen för den skuldsatte sonen om han gifter sig, medan de barn som redan är gifta och har skött sin ekonomi blir utan. Å andra sidan: vem vill slå sig ihop med någon med stora skulder?

Utredningen föreslår också att personer som väljer att jobba i en glesbygdskommun ska få sina studieskulder gradvis avskrivna. Ett förslag som välkomnades av kommunföreträdarna i debatten Carola Gunnarsson (C) från Sala och SKR:s styrelsen och Britta Flinkfeldt (S) från Arvidsjaur. Bristen på kompetent personal är ett minst lika stort problem i små kommuner som bristen på pengar. 

_ Money talks, sa Britta Flinkfeldt, som hoppas detta ska locka lärare, sjuksköterskor, socialsekreterare och andra kvalificerade yrkesgrupper att jobba i glesbygd. 

Mer generella och färre riktade statsbidrag är ett annat förslag. Det är de flesta för. I princip, men den politiska logiken gör att det i praktiken alltid kommer nya öronmärkta pengar. Man vinner inga val på att lova höjda generella statsbidrag, ty om sådana brukar det heta att de försvinner i svarta hål. Medan däremot det parti som får i genom gratis glasögon, fler böcker i skolbiblioteken eller subventionerade solceller kan kalla till presskonferens och tala om hur viktiga de är.

Kommunsammanslagningar föreslås inte eftersom det inte ingick i uppdraget. Utredningen hoppas att det ska ske ändå  på frivillig väg.  Teoretiskt skulle det behövas 25000–30000 invånare i en kommun för att den skulle klara sina uppgifter. Så stora är inte ens hälften av kommunerna idag, medianen ligger runt 15 000.

I verkligheten är detta idealläge näst intill omöjligt att åstadkomma. Kommuner som är små mätt i antal invånare är stora till ytan, vilket gör att man inte vinner så mycket en sammanslagning, Det finns också starka demokratiska argument emot. Medborgarna gillar inte att gå ihop med grannkommunen. Det visar exemplet Öland, som består av Borgholm med knappt 11 000 invånare och Mörbylånga med dryga 15 000. Ett självklart sammanslagningsprojekt kan det tyckas. Om man inte är ölänning. Det blev ett tydligt nej både 2009 och 2019, när man folkomröstade om saken.

Om inget görs kommer allt fler kommuner att få svårt att klara service och välfärd och den svenska modellen med självstyrande kommuner hotas. Det framhöll Ardalan Shekarabi när utredningen tillsattes och det framhöll Niklas Karlsson nu när utredningen är klar.

Och den som måste göra något är i slutänden staten. Frivilliglinjen lår inte leda till särskilt många kommunsammanslagningar. Vi har att vänta fler kommunutredningar. Ingen kommer att heta Självstyrelseutredningen eller Kommunsammanslagsningskommittén. Men det är de frågorna som det kommer att handla om.  På sikt är det svårt att se hur det ska gå att behålla självstyret och det lokala ansvaret för välfärdstjänsterna utan det smärtsamma arbete det innebär att rita om kommunkartan.

Den som lever får se Det kommer att ta sin tid, jag tror inte det blir klart under min livstid.

Betänkandet har titeln Starkare kommuner - med kapacitet att klara välfärdsuppdraget (2020:8). I en artikel på DN Debatt ger ordföraden Niklas Karlsson en kortversion av förslaget.

SNS-seminariet finns att se här: https://www.sns.se/aktuellt/niklas-karlsson-presenterar-kommunutredningen/

Adjö PO och PON! Välkommen MO och MEN!

I slutet på 1960-talet sålde Aftonbladet och Expressen tillsammans mer än en miljon tidningar per dag. Landet tapetserades med löpsedlar som skrek ut dagens nyheter. Ingen kunde undgå den som hamnade på bild där. Att köpa en kvällstidning var en daglig rutin för många, men långt ifrån alla gillade vad som skrevs. Politiker, i synnerhet de styrande socialdemokratrna, var starkt missnöjda med pressetiken och hotade med lagstiftning.

Pressens organisationer insåg faran och lyckades efter många turer få till stånd en modell för självsanering som fick politikerna att dra tillbaka förslagen om statligt ingripande.  1969 inrättades PO Allmänhetens pressombudsman, som ett komplement till Pressens opinionsnämnd PON som funnits sedan 1916.

PO, blivande MO Ola Sigvardsson, medieforskaren Torbjörn
von Krogh och Lena Hörngren under Svensk Mediehistorisk
 förenings samtalskvällom det nya medietiska systemet.
Foto: Anders Lif

PO firar alltså 50-årsjubileum i år men gör det med gravöl. Vid årsskiftet slutar Ola Sigvardsson som PO och blir MO, Allmänhetens medieombudsman. Samtidigt försvinner 103-åringen PON och ersätts av Mediernas etiska nämnd, MEN. Det är inte bara ett namnbyte utan en rejäl och länge efterlängtad förändring. Nykomlingarna ska prova alla publiceringar, oberoende av publiceringsform. Alltså även radio- och tv-sändningar, när det gäller intrång i privalivet, och webbpubliceringar. Sajter och poddar som har en ansvarig utgivare och ett utgivningsbevis kan ansluta sig till systemet och på så sätt låta sig granskas.

Om detta talades det på ett möte i Stockholm hos Svensk Mediehistorisk förening den 26 november. Journalisten och medieforskaren Torbjörn von Krogh redogjorde för turerna kring PO:s tillkomst. Ola Sigvardsson, resonerade kring de centala begreppen: allmänintresse och offentlig person. Alla som agerar i offentligheten är inte offentliga personer. Man bör skilja på samhällsbärare och underhållare, framhöll PO.

Jag deltog i samtalet i egenskap av mångårig ledamot i PON. Åren 1995-2000 var jag ledamot på Journalistförbundets mandat, 2011-2017 var jag representant för Sveriges Tidskrifter. Det är ett ganska tidskrävande uppdrag, men jag ser det som ett privilegium att ha fått vara med. Här handlar det inte om att förhandla eller att tolka paragrafer utan att med respekt för mediernas samhällsgranskande uppdrag ge upprättelse åt människor som anser sig utsatta för en publicitetsskada. Det görs i öppna och resonerande samtal där olika erfarenheter möts och argument prövas.

Jag hoppas att detta öppna och  resonerande samtalsklimat även kommer att prägla  den nya nämnden. Chansen finns. Även om  granskningsområdet vidgats  är strukturen densamma. Liksom sin föregångare kommer den nya nämnden att bestå av ledamöter som företräder de branschorganisationer, som står bakom och finansierar systemet och representanter för allmänheten.

Precis som i slutet av 1960-talet finns det idag röster som argumenterar för en statlig reglering av medierna med motivering att pressetiken brister. Därför är det bra att de seriösa medierna, som har ansvarig utgivare har samlats kring denna modell.

Ett gemensamt pressetiskt system har diskuterats och utretts i decennier. Ett tag befarade jag att det liksom höghastighetstågen och ombyggnaden av Slussen i Stockholm skulle höra till sådant som man i min ålder inte skulle få uppleva under sin livstid. Men vid årsskiftet händer det. Välkommen MO och MEN.

Politiker kan inte outsourca sitt uppdrag

Äldrenämnden beslutade vid sitt senaste sammanräde att Västerås ska få en äldrekommission. Det var ett av Liberalernas vallöften som nu efter viss möda är på väg att infrias. 

”Uppdraget består i att återställa förtroendet för äldreomsorgen i Västerås som försämrades efter den mediala granskningen som skedde under 2018”.

Tyvärr tror jag att det är ett omöjligt uppdrag. Om förtroendet är skadat beror det sannolikt på att det finns faktiska brister i äldreomsorgen. Inte på att det rapporterats om enskilda fall i media. Att åtgärda brister och bygga upp förtroende är en uppgift för äldrenämndens politiker. Det kan inte outsourcas till en kommission bestående av gamla äldreomsorgschefer och representanter för pensionärsorganisationer.

En kommission av den här typen är en anomali. Den är varken politik eller förvaltning utan svävar fritt där emellan utan tydligt uppdrag. Den oklara rollen blir tydlig när man beskriver hur kommissionen ska förhålla sig till offentlighetsprincipen.

”Det krav på att dokumentera inkomna brev, mejl och samtal som finns för förtroendevalda och anställda i Västerås stad finns inte för äldrekommissonen”, enligt nämndens beslutunderlag.

Men det är inte möjligt att friskriva någon del av kommunens verksamhet från grundlagen. Eftersom kommissionen är kommunal gäller samma regler där som för annan verksamhet. Inkomna handlingar är allmänna och får sekretessprövas i vanlig ordning. De ska också kunna granskas av revisionen.

Äldrekommissionen var ursprungligen ett förslag i en motion från dåvarande oppositionspartiet Liberalerna, som numera ingår i majoriteten och har ordförandeposten i äldrenämnden genom Bengt-Åke Nilsson. Motionen visade på en vilja att tänka i nya banor vilket är positivt. Men den andades också en misstro mot den egna organisationen vilket är en dålig utgångspunkt för ett förändringsarbete.

När framgångsrika kommuner ska beskriva varför man lyckats brukar de grundläggande faktorerna vara: Tydliga roller, politiker som vet vad de vill och med tillit överlåter till professionen att beskriva hur det ska genomföras. En kommission som den Västerås nu ska få är en oprövad väg. Om det är modgt eller dumdristigt att ge sig in på denna väg får framtiden utvisa. Just nu kan man bara säga: Lycka till.

Ledamöter i kommissionen är: Lars Björklund, Västerås demensförening, Berith Stenwall, Anhörigvårdarna, Birgitta Hedén, tidigare strateg på förvaltningen och chef inom Attendo Care numera pensionär, Krister Molin, tidigare chef för Hjärtpunkt Skiljebo, Sven-Erik Henriksson, tidigare chef för äldreomsorgen inom Tillberga grannskapsservice och därefter strateg in organisationen Västmanlands kommuner och landsting (VKL), Bengt G. Andersson, ordf. för SPF i Västerås samt Tord Lindström, som representerar. PRO i Västerås. Kommissionen utser inom sig en ordförande 

Om medievärlden 2000, 2020 och 2030

I september 2000 lämnade jag dagspressen och VLT för att bli chefredaktör på KommunAktuellt. Ett steg ut i det osäkra. VLT var 169 år och hade både högt anseende och god ekonomi. KommunAktuellt var 22 år och nedläggningshotad eftersom ägaren Kommunförbundet var på väg att gå ihop med Landstingsförbundet.

Jag hade då jobbat på VLT i 29 år och tyckte att arbetsplatsen genomgått stora förändringar. Sidproduktionen var datoriserad och de kvarvarande grafikerna fanns på redaktionen som sidmakare. Journalisterna kände sig trygga i övertygelsen om att det krävs människor för att skriva, göra rubriker och bedöma texter.

Min sista tidningsgenomgång på VLT, som då ännu
var fullformat, i augusti 2000. Foto: Anders Lif

Pengarna rullade in. Ägarna hotade med sparpaket om vinstmarginalen gick under 15 procent men såg inga hot mot affärsmodellen med intäkter både från prenumeranter och annonsörer. Journalisterna var mer än dubbelt så många som idag, men journalisklubben talade om stress på grund av låg bemanning och krävde mer resurser för grävande.

Även de motspänstigaste gamla redaktörerna hade 2000 accepterat datorn, som en bättre, men ibland trilskande, skrivmaskin. Faxen spottade ut pressmeddelanden och postlistor från kommunen. Telefonen stod på skrivbordet. Tjänstemobiler var förbehållna chefer och fotografer. Läsarkontakten bestod av telefonsamtal och ibland ett handskrivet brev i postfacket. Väl bevarat,om det var ett tackbrev, eftersom det stärkte reportern i uppfattningen att alla läst den angelägna artikeln till sista raden. Idag finns inte utrymme för sådant självbedrägeri. Allt mäts.

Mot medievärlden 2030

Mina minnen av VLT kring millenieskiftet väcktes av ett seminarium på Södertörns högskola om forskningsantologin På väg motmedievärlden 2030. Journalistikens villkor och utmaningar, utgiven av Studentlitteratur. Antolgoin är den sjätte i en serie på sex. Den första kom 2000 och hade sikte på 2020, Idag kan man konstatera att aningslösheten inte bara fanns på VLT:s redaktion. Inte heller forskarna förutsåg raset för tidningarnas affärsmodell eller de sociala mediernas intåg. Däremot varnade man redan då för de sociala och demokratiska konsekvenserna av en alltmer fragmentiserad medieanvändning, för kunskapsklyftor och för ökad ägarkoncentration. Frågor som blivit än mer aktuella under de 19 år som gått.

–  Spådomar om framtiden tenderar att präglas mer av samtidens trender än av framtiden i sig – och den framtid man siat om infinner sig sällan, konstaterade en av bokens redaktörer journalistikprofessorn Gunnar Nygren när sjätte upplagan av antologin presenterades förra veckan.

Från presentationen av antologin På väg mot
medievärlden 2030 på Södertörns högskola. I
talarstolen professor Gunnar Nygren, som till-
sammans med professor  Ingela Wadbring, varit
 bokens redaktör.

Vad händer fram till 2030?

Med detta sagt och med insikten om att det enda vi vet om framtiden är att vi inget vet kommer här några av de förutsägelser om läget 2030 som görs i boken. Inom parantes artikelförfattarnas namn.

Konkurrenssituationen 2030: Konkurrensen både om tid och pengar kommer att bli allt hårdare och ägarkoncentrationen att förstärkas ytterligare. Nationella medier kommer att leverera betalt kvalificerat innehåll till en betalningsstark publik i hela landet. Det lokala materialet tunnas ut både vad gäller kvalitet och periodicitet. (ingela Wadbring och Ursula Andersson).

Redaktionellt ledarskap 2030: I denna turbulenta medievärld krävs både ekonomisk och publicistisk kunskap. Att enbart lita till online-statistiken räcker inte. Även i framtiden behövs en bred kunskap om människors behov och en tydlig tanke om vad man vill med sin journalistik.(Ingela Wadbring och Ursula Andersson).

Finns det journalister 2030? Ja det kommer fortfarande att behövas innehållsproducenter till alla de plattformar mediehusen tillhandahåller. Journalistiska värderingar och ideal är hyggligt stabila men journalistikkåren som profession blir mer diffus. (Gunnar Nygren och Terje Lindblom)

Lokala medier och lokal demokrati 2030: Journalistisk bevakning och granskning är en del av lokaldemokratins infrastruktur, som riskerar att försämras. Det kommer att finnas färre professionella lokaljournalister men fler amatörer och fler halvprofessionella lokalreportrar samt fler informatörer. Medborgarnas betalvilja avgör hur mycket resurser som kommer att finnas för oberoende och granskande lokaljournalistik. (Gunnar Nygren och Carina Tenor)

Kommer det att finnas papperstidningar 2030: Detta är medieprofetiornas eviga fråga. Medieforskaren Lars Furhoff förutspådde 1963 att den sista svenska dagstidningen skulle komma ut våren 1978. Han hade fel liksom alla andra som kommit efter. Papperstidningen lever, om än inte i högönsklig välmåga. Någon prognos om dödsdatum görs inte i denna bok. ”Så här långt ser tryckt press ut att ha lika många liv som katten och ytterligare några liv återstår tydligen”, skriver den norske journalistprofessorn Sigurd Allern.

Den som lever får se och kan 2030 sitta med facit i hand och efterklokt konstatera vilka trender de mediala framtidsspanarna missade.

Listning är inte granskning

I dagens VLT får läsarna veta vad tre namngivna skiftgruppchefer på Mälarenergi har för månadslön. Däremot har de ännu inte fått veta vilka konsekvenserna blir av att Västerås stad riskerar att tappa drygt 100 miljoner och Region Västmanland dubbelt så mycket om regeringens förslag tlll ny kommunal skatteutjämning genomförs vi årsskiftet.

De tre skiftgruppcheferna ingår i en ”granskning” av lönerna för 116 chefer på Västerås stads kommunala bolag. Men det finns ingen granskning i denna artikel. Detta är en listning utan allmänintresse. Att dessa chefers jobb är offentligt finansierade och att uppgifterna om löner är tillgängliga enligt offentlighetsprincipen försvarar inte en publicering.

Granskande journalistik innebär att självständigt ta fram uppgifter och värdera dem. Inte att ta fram offentliga uppgifter och publicera dem. En intressant lokaljournalistisk granskning av de kommunala bolagen hade exempelvis varit om man koncentrerat sig på bolagens vd-ar. Inte bara vad de har för lön utan också vad de gör på jobbet och för skattebetalarnas pengar. Vilka resultat levererar de, lever bolagen upp till ägardirektiv, hur mår deras personal med mera.

En sådan journalistik är resurskrävanade och resurser är det ont om idag. Nedslag görs men på det stora hela behöver politiker och tjänstemän i Västerås stad och i regionen inte oroa sig för att någon granskare dyker upp. Nästa vecka krymper resurserna ytterligare när sex tjänster försvinner från VLT för att förstärka tidningarna i länet. Därmed blir det färre reportrar och mindre resurser för lokal debatt och insändare. Risken är uppenbar att det blir än mindre granskning och för att det blir svårare att uppfylla lokaltidningens demokratiska uppdrag.

Kanske kan presstöd ge ett resurstillskott. Branschtidningen Dagens Media rapporterade i veckan att VLT nu närmar sig 30 procent i hushållstäckning och därmed är berättigat till presstöd. UNT, Sydsvenskan och Dagens Nyheter är i samma läge. Nerikes Allehanda, som också ingår i Mittmedia, beviljades i februari 25 miljoner i presstöd.

Det är tufft för mediebranschen idag. Jag har varit anställd på VLT i 29 år och medarbetat på frilansbasis i 9 år. Så det är med sorg i hjärtat jag följer utvecklingen för den bransch och den tidning jag har ägnat mitt yrkesliv. Men ju mer begränsade resurserna är desto viktiga hur man använder de man har.

VLT har en tid försökt värva nya prenumeranter med löften om riktig lokaljournalistik. För mig är det journalistik som beskriver sådant som är viktigt för människor där de bor. Sådant som gör dem klokare och gör att de förstår sitt lokalsamhälle bättre. För mig är det ofattbart att VLT inte ägnar den kraft man har till sådant som är viktigt i människors vardag. Just nu borde det vara prioriterat att försöka beskriva vad som kommer att hända när kommunens och regionens budgetar snabbt måste ställas om till nya förutsättningar till följd av förslaget om skatteutjämning. Hur blir det med skolsatsning och med vårdköerna när Västmanland ska bidra mer till övriga landet? Vad tycker Denise Norström och Anders Teljebäck om sitt partis förslag?

Tågkaos för SJ:s lördagsresenärer

Västerås central lördag förmiddag: Perrongen vid spår 1 är svart av folk. Familjer på lördagsutflykt, med eller utan barnvagn, kompisgäng som redan börjat festa så smått, kulturtanter med utställningeller teater i blick, med flera. Att bo i Västerås är att ha Stockholms utbud av nöjen, kultur och shopping 58 minuters tågresa bort och många vill ta till vara den möjligheten.

Men tågkapaciteten är inte avpassad för västeråsarnas reslust. Tåget som rullar in kommer från Göteborg och är fullt när det kommer in. Visserligen stiger ganska många av i Västerås men de som väntar på att stiga på är många fler. Lediga platser fylls snabbt. De resvana sätter sig snabbt på första bästa tomma stol. De andra letar efter någonstans där hela sällskapet kan sitta tillsammans och blir som regel utan sittplats. Folk står i gångar och vestibuler, sitter i trappor och på bagagehyllor.

I Enköping kan västeråsare med tur få sittplats när någon stiger av. Nypåstigna Enköpingsbor får räkna med ståplats.
”Jag hade ingen aning om att det var så här”, sa en ung Enköpingsmamma som i lördags satt med ett barn på varje knä tack vare att jag hade mitt sjuåriga resesällskap i mitt knä på fällstolen bredvid.

Hon och vi andra hade köpt biljett i tron att det finns något samband mellan antal sålda biljetter och tillgängliga sittplatser. Men så är SJ:s biljettsystem inte utformat. Den som reser långt kan boka sittplats men för resenärer på sträckan Stockholm-Västerås finns inte den möjligheten.

På helgtågen finns 40 obokade platser plus utfällbara stolar i vestibuler och gångar. Biljetter säljs på nätet och i automater på perrongen fram till avgång. Hur många som har biljett till en viss avgång kan personalen omöjligt veta. Resenärerna kan heller inte veta vilken reskomfort som väntar dem:

Sittplats med bord och laddningsmöjligheter? Sittplats på en fällstol utanför toaletten? Skakig ståplats i 58 minuter? Priset är detsamma.

Jag vet ingen annan bransch där man kan sälja tjänster där konsumenten inte har någon aning om vad de får för pengarna. Bussbranschen som konkurrerar med SJ om helgresenärer till lägre pris men med längre restid kan det inte. På långfärdsbussar är det bältestvång därmed kan man inte sälja fler biljetter än sittplatser.

Fler tåg behövs. Även på helger borde det finnas tåg som bara går sträckan Västerås - Stockholm. Västerås stad borde utöva påtryckningar på SJ och andra operatörer att få till detta. Om närheten till Stockholm ska vara ett lockbete för att få folk att bosätta sig här kan det inte bara handla om arbetsresor och pendling.

”Vem du än är. Vart du än ska”, är det tåget som gäller har vi ju lärt oss av SJ:s reklam.





Texten även publicerad som debattinlägg på vlt.se.