Partiledarna borde lära av kommunpolitikerna

Hur historiskt är detta? Journalisterna pressade förgäves statsvetarna för att få dem att gradera de senaste dagarnas politiska turbulens. Klart är att vi upplevt något som kommer att stå i historieböckerna. Riktigt vad det kommer att stå är det ingen som vet. ”Det är inte som förr”, konstaterade Stefan Löfven. Ett paradigmskifte, skulle nog forskarna säga.
Även lokalt har vi upplevt ett historiskt skifte. För första gången styrs Västerås av en blocköverskridande majoritet bestående av Socialdemokrater, Miljöpartiet, Centern och Kristdemokraterna. En kvartett som nog få hade satsat på om man ordnat vadslagning under valrörelsen. I rådande läge var det den möjlighet som stod till buds när man ville hålla Sverigedemokraterna utanför.

Centern och KD har blivit rikligt belönade för sitt steg över blockgränsen genom rådsposter och uppdrag. Amanda Agestav (KD) är kommunstyrelsens vice ordförande och ordförande i förskolenämnden med stöd av 3,82 procent av väljarna. Centern bidrar med 5,56 procent, vilket gett två kommunalrådsposter med tillhörande tunga ordförandeskap.

Detta styre må vara unikt ur ett Västeråsperspektiv, men inte nationellt. I ett 50-tal kommuner finns breda blocköverskridande majoriteter med olika schatteringar, enligt tidningen Dagens Samhälle. Bara fem kommuner styrs av Socialdemokraterna och Miljöpartiet tillsammans. Samarbete mellan socialdemokrater och moderater är fem gånger så vanligt.

I kommunerna är blockpolitiken bruten. Utsträckta händer har fattats, ansvar har tagits och majoriteter har bildats. Det har nog inte alltid varit lätt och alla är inte färdigförhandlade än, men det går om viljan finns. Rikspolitikerna borde lära av sina lokala kollegor.

De lokala blocköverskridandena skapar en intressant spänning i den valrörelse som stundar. Många av de frågor som skapar skarpa skiljelinjer på riksplanet ska hanteras av kommunerna. Vårdnadsbidraget till exempel. Så det kan bli så att i den ena valstugan står kommunstyrelsens ordförande, Anders Teljebäck (S) och argumenterar mot vårdnadsbidraget. Intill står vice ordföranden Amanda Agestav och argumenterar för. Sedan återvänder de till Stadshuset och regerar Västerås tillsammans. Förhoppningsvis lyckas de hantera detta. Kommunala majoritetsstyren är att föredra, i synnerhet om det är skakigt på nationell nivå.

Texten även publicerad i VLT den 5 december 2014

 

Därför lyckas Wikström bättre än Bah Kunke

Minns ni det glada gäng som för några veckor sedan fotograferades utanför slottet. Regeringen är ju i hög grad en apparat för kollektivt beslutsfattande, men just då var de framför allt 24 stort leende individer. Ingen kunde ta mista på deras stolthet och glädje. 
Mottagandet var blandat. Den som togs emot varmast och med högst förväntningar var kultur- och demokratiminister Alice Bah Kunke (MP). Visserligen var hon orutinerad, men erkänt duktig och duglig och med en stjärnglans som ofta saknas i politiken. Mest misstro mötte folkhälso- idrotts- och sjukvårdsministern och västeråsaren Gabriel Wikström (S). Hur kunde Stefan Löfven ge de svåra sjukvårdsfrågorna till en 29-årig SSU:are?

Idag förefallet det, i alla fall medialt, lugnt kring Gabriel Wikström medan det är full storm kring Alice Bah Kunke. Den enklaste, och för Alice Bah snällaste, förklaringen är att det är en könsfråga. Kvinnliga politiker blir hårdare granskade än sina manliga kollegor. Så kan det vara, men i det här fallet tror jag det spelar liten roll. Inte heller tror jag medicinprofessorer är mer lätthanterliga än kulturredaktörer.

Det som framför allt gör skillnad är att den ena ministern är proffs och den andra är amatör. Politik är ett svårt och underskattat hantverk. En av de bästa skolorna är de politiska ungdomsförbunden där man får lära sig såväl mötesteknik som hur man ger och tar emot tjuvnyp. Den skolan har Gabriel Wikström gått, medan Alice Bah har levt sitt yrkesliv i intresse- och lobbyorganisationernas mer välvilliga värld.

Kanske är det också professionaliteten som speglas i valet av statssekreterare. De okända makthavarna i ministerns skugga, som i vissa lägen kan vara väl så mäktiga som sin minister.  Alice Bah, har valt Per Olsson, som varit MP-politiker i riksdag och landsting men aldrig sysslat med kulturfrågor. Wikström har Agneta Karlsson, som varit statssekreterare, vice partisekreterare och VD i läkemedelsbranschen.

Med den uppbackningen är det inte konstigt att Gabriel Wikström fortfarande ler, medan Alice Bah Kunke ser allt mer pressad ut. Samma öde drabbade ministern i Hanne-Vibeke Holst roman Kronprinsessan. Hon blev så småningom statsminister, vi får se hur det går för Alice Bah Kunke.

Texten även publicerad i VLT den 8 november 2014

 

Morotspengar skapar problem i vården

Moroten är bättre än piskan, visar all erfarenhet. Om man inte är ute efter blind lydnad utan vill åstadkomma bestående förändringar är det bättre att belöna den som gör rätt än att straffa den som begår misstag. Alliansregeringen överförde denna lärdom till hälso- och sjukvårdspolitiken.

Moroten heter i det här sammanhanget prestationsbaserad ersättning och var en viktig del i deras arbete att förändra såväl äldreomsorg som hälso- och sjukvård. 5,8 miljarder har satsats på 14 olika överenskommelser med Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) för att göra vården och omsorgen bättre och mer tillgänglig. Det är nte särskilt väl använda pengar att döma av en nyligen publicerad granskning från Riksrevisionen.

”Man kan fråga sig om regeringen tillämpat detta styrmedel på ett ansvarsfullt sätt och utifrån en samlad helhetssyn”, skriver revisionen bland annat.

Allvarligast är kanske kritiken att pengar efter prestation står i strid med målet om likvärdig vård i hela landet. Kömiljarden är den kanske mest kända ersättningen. Förra året fick alla landsting del av pengarna, men pengaregnet föll ojämnt.

Västmanland hade lyckats hyggligt med att få ner väntetiderna och fick 21,5 miljoner. Att jämföra med de ganska jämnstora Dalarna, som fick 1,1 miljoner och Kalmar läns landsting som fick 95,5 extra miljoner. Visserligen har landstingen mångmiljardbudgetar men det är definitivt mer än felräkningspengar.

En annan risk med morotsersättningar i vården är att landstingen koncentrerar sig på det som lönar sig och annan vård trängs undan. Eftersom pengarna är tillfälliga skapar det en ryckighet i landstingens planering. Kraven för att få del av pengarna är också så detaljerade att de underminerar landstingens självstyre.

I synnerhet S-märkta, landstingsråd, nickar säkert instämmande till Riksrevisionens synpunkter. Detta har de sagt många gånger under årens lopp. Nu blir det den nya regeringen som får dra slutsatserna av granskningen. Vad den vill återstår att se. Sjukvårdsfrågorna var näst intill osynliga under valrörelsen och den nya ministern, västeråsaren Gabriel Wikström (S), är orutinerad på sjukvårdsfrågor.

Ingen vill hålla i piskan så antagligen försöker man hitta någon ny och bättre morotssort. Utökade statsbidrag utan öronmärkning kan nog landstingen inte hoppas på.

Texten även publicerad i VLT den 4 oktober 2014
 

Inte 20 procent rasister i Haraker

Haraker och Romfartuna är inte de delar av Västmanland som har mest erfarenhet av flyktinginvandring och avindustrialisering. I denna gamla jordbruksbygd har Sverigedemokraterna fått 21,9 procent av rösterna i riksdagsvalet. Högst i Västerås, bland de högsta i länet och högre än industriorter som Skultuna, Ramnäs och Virsbo.

De gamla förklaringarna till SD:s framgångar håller inte längre. Inte heller går det att sätta rasiststämpel på var femte Harakersbo och alla andra som lagt sin röst på partiet. Det handlar inte bara om invandrarfrågan utan om allt fler inte känner igen sig i de traditionella partiernas och i mediernas verklighetsbeskrivning. De har inte tagit dessa människors oro för såväl nuet som framtiden på allvar.

Det enda alternativet har varit Sverigedemokraterna. Deras berättelse om det gamla folkhemmet må vara falsk, men det är ändå en berättelse. Det har övriga partier i hög grad saknat. De har fastnat i teknikaliteter om överskottsmål och jobbskatteavdrag. Detta har i hög grad varit teknokraten Anders Borgs berättelse. Den är på sätt och vis en framgångssaga men inget som entusiasmerar.

Jimmie Åkesson har framfört SD:s berättelse under ett idogt resande i landet. Resor som fått betydligt mindre uppmärksamhet än när han blivit tårtad eller mötts av vända ryggar, men som gav utdelning på valdagen. Valframgången är ingen tillfällighet utan resultatet av ett mångårigt systematiskt bygge.

Övriga partier måste nu klara balansgången att göra skillnad mellan SD:s hårda kärna och deras 800 000 väljare. Inte närma sig partiets främlingsfientliga politik och släppa fram dem till makten i riksdag, kommuner och landsting, men samtidigt närma sig deras väljare, lyssna och visa på alternativ.

”Vi är de 87 procenten”, deklarerade Aftonbladet dagen efter valet. Så är det men det innebär inte att man kan visa SD:s väljare kalla handen och förklara dem som mindre vetande. Om någon blir kallad idiot är det knappast troligt att han ber personen vidareutveckla sina intressanta synpunkter. Snarare kommer han att vända ryggen till och tänka att den där vill jag aldrig prata med mera. På så vis blir polariseringen större och de politiska klyftorna växer. Vill det sig riktigt illa fördubblas SD även i nästa val.

Texten även publicerad i VLT den 19 september 2014

 

 

Farliga fallgropar

När det så småningom blir dags att lista årets ord 2014 är jag övertygad om att rasifierad finns med. Ordet är i och för sig inte nytt, det har använts länge inom samhällsvetenskapen, men i år har det dykt upp allt oftare i den allmänna debatten. Bland annat när programledaren och konstnären Kakan Hermansson upprördes över att det fanns så få rasifierade bland årets Sommarpratare.

”Det gör mig fruktansvärt förbannad över att se hur många vita vi är som sitter här. Vi representerar inte Sverige", sa hon i en intervju efter presentationen av årets utvalda till det prestigefyllda uppdraget.

Enligt Institutet för språk och fornminnen betecknar ordet rasifierad "någon som diskrimineras eller utsätts för negativ särbehandling på grund av sin hudfärg eller härkomst". Det handlar alltså egentligen inte om hur någon är utan om hur personen behandlas.  Men som Kakan Hermanssons uttalande visar blir det ofta en beteckning för alla mörkhåriga/mörkhyade. Inte minst används uttrycket så av antirasister.

”Han som rasifierad verkar inte vilja se, eller så inser han inte, att han faktiskt är ett offer för vitheten”, skrev till exempel Dalademokratens ledarskribent Ida Ali-Lindqvist om den moderata riksdagsledamoten Hanif Bali.

Hon tyckte synd om honom för denna bristande insikt och sa sig vara ledsen å hans vägnar. Hanif Bali har flera gånger utsatts för hot, men det är inte nazisternas utfall som tar honom hårdast utan angrepp från dem som betecknar sig som antirasister, sa han under ett av Almedalens många seminarier.  De som betraktar honom som en ”husblatte” eller en ”Onkel Tom” för att han blivit moderat. En rasism med antirasistiska förtecken eftersom det handlar om att bedöma någon utifrån vem han är och inte från vad han tycker eller har gjort

Att tillskriva sina motståndare åsikter utifrån grupptillhörighet är har blivit allt vanligare. Inte bara när det handlar om rasism. Inom feminismen finns det också mycket av detta när man hemfaller åt svepande manskritik. Ett sådant sätt att argumentera gagnar varken antirasismen eller feminismen. Vi får konstiga diskussioner om identiteter i stället för hur vi ska åstadkomma ett samhälle där det finns plats för människor med olika bakgrund att växa och utvecklas. Ett samhälle där alla människor ”ska kunna uppfylla sina bästa stämningars längtan”, för att citera Hjalmar Branting.

Texten även publicerad i VLT 16 augusti 2014 i något förkortad version

 

 

Bättre tåg i Mälardalen till skilda priser

Christer Wennerholm (M), Stockholm, Åsa Kullgren (S), Sörm-

land, Inger Thorén, Akademiska sjukhuset och Marie Eriksson,

 Mälardalens högskola diskuterade tågtrafik på ett av Almedals-

veckans många seminarier.

Egentligen är det något högst besynnerligt att fyra mälardalingar står i en kyrkoruin i Visby och diskuterar tågtrafiken i Mälardalen, men nu är det ju Almedalsvecka. Liknande aktiviteter sker i varenda tillgänglig lokal. Den som bland 3 400 arrangemang valde Mälardalsrådets seminarium fick en manifestation av politisk samsyn mellan landstingsråden Christer Wennerholm (M), Stockholm, och Åsa Kullgren (S), Sörmland. De jobbar gemensamt för att människor enkelt kan ta sig från en del av regionen till en annan.

Mycket är på gång. Citybanan, som är navet, kommer i gång tidigare än beräknat. Planen Ny Trafik 2017 är efter många och långa diskussioner klubbad i alla län. Det innebär tätare trafik och fräschare tåg. De gamla sunkiga tågen, som bland annat går på sträckan Sala-Västerås-Norrköping,  ska ersättas med 32 nya fräscha med 300 sittplatser vardera.  Trafiken i Mälardalen ska fungera lika enkelt och smidigt som den gör idag i Västra Götaland och Skåne.

Ett nytt biljettsystem och en Mälardalstaxa utlovas, men vad det kommer att kosta att åka med tågen är oklart. Idag betalar stockholmarna 790 kronor i månaden för obegränsat antal resor med SL i Stockholms län. Ett västmanländskt länskort på buss och tåg kostar 1 415 kronor i månaden. En västeråsare som tågpendlar till Stockholm betalar 3 090 kronor.

När jag ställde en seminariefråga om den nya taxan innebär att det blir dyrare för stockholmarna eller billigare för västeråsarna kändes det som om jag pekat på elefanten i rummet. Frågan har inget svar. Efter en stunds generad tystnad konstaterades att det är en förhandlingsfråga.

Det är också, även om det inte sades, i högsta grad en politisk fråga. Stockholms län satsar 3 184 kronor per invånare, enligt kollektivtrafikens öppna jämförelser för 2014. Västmanland mindre än en tredjedel, 998 kronor, näst lägst i landet.

Den nya planen innebär att kostnaderna ökar, men eftersom pengarna ska tas från samma kassa som sjukvården, alltså landstingsbudgeten, kan västmanlänningarna inte hoppas på taxor på Stockholmsnivå. Stockholmarna lär inte behöva befara västmanländska taxor. Kraftiga taxehöjningar vore poliskt självmord. Så vi mälardalingar får glädja oss åt bättre tågtrafik och finna oss i att kollektivtrafiken kostar olika. Både den del vi betalar via skatten och när biljetten betalas.

Texten även publicerad i VLT 3 juli 2014 

 

 

Västerås mer ömkansvärt än exotiskt

Under de tio år jag jobbade i Stockholm mötte mitt val av bostadsort ofta förundran och förvåning. ”Västerås”, sa stockholmarna med ett tonfall som fick mig att känna mig mer ömkansvärd än exotisk.
Reaktionen kom inte bara från de som bodde på Södermalm eller i Vasastan utan även från de som hade nästan lika lång resväg som jag till jobbet. Västerås var för dem något lantligt, fjärran medan man som boende i Åkersberga kunde se sig som tillhörande en urban elit med de privilegier det innebär. Till exempel att med SL-kortet kunna åka till jobbet för 790 kronor, medan västeråspendlarna idag får betala 3 090 kronor i månaden.

Slussen är en fråga som engagerar stockholmarna men inte
många andra, till deras förvåning.

Stockholmarna har tillgång till den mest skattesubventionerade kollektivtrafiken i landet. Här finns mest kultur i alla former och här är läkartätast. Ingetdera är något de ägnar särskilt mycket tanke åt utan tycker snarare att utbudet kunde vara ännu bättre. Arbetslösheten är låg, men däremot är det som bekant ont om bostäder. Det är det på många andra håll också så det är snarast ett nationellt problem, även om bristen är störst i Stockholm.

Stockholm är också journalisttätast, vilket gör att huvudstadens bekymmer ofta framstår som hela landets problem. Utformningen av Slussen i Stockholm till exempel. Varför ska vi engagera oss i era lokala planfrågor, ni bryr er ju inte om våra, undrade jag när någon i en middagskonversation förundrades över att hela landet inte protesterade.

Det var väl mest sagt som en provokation. Sådant kan man kosta på sig när man har förmånen att röra sig både bland storstadsbor och i det provinsiella Västerås men det finns allvarliga tecken på att storstad och landsbygd, dit Västerås nog får räknas i det här sammanhanget glider isär. Man vet allt mindre om varandra och bryr sig därför mindre.

Nedmonteringen av lokaljournalistiken bidrar till detta. Om det inte finns någon regelbunden bevakning i riksmedia utan bara journalister som rycker ut vid behov blir bilden skev eftersom den riskerar att domineras av extrema brott, till exempel en dagispedofil i Högsby, eller lantliga idyller. Vardagen av oss som bor utanför storstäderna blir osynlig för beslutsfattare och opinionsbildare. Risken finns att det får politiska konsekvenser i form av minskat valdeltagande eller fler röster på partierna i politikens ytterkanter.