Smärtsam väg mot operation

Kvinnan vars blick möter min i skyltfönstrets spegling stödjer sig på en krycka och ser påtagligt plågad ut. Hon kämpar målmedvetet på, men håller inte samma tempo som omgivningen. Kvinnan är jag, men det är inte den kvinna jag vill vara. Jag vill vara stark och målmedveten. Ha kraft att göra det jag vill, inte behöva nöja mig med det jag kan. Men det var länge sedan jag fullt ut levde upp till det idealet.



Med hjälp av stavar, smärtstillande och god vilja tog
jag mig en bit upp på Kinesiska muren för en månad
sedan. I morgon opereras min  värkande höft.



I snart tio år har min högra höft begränsat mig. Vid den första röntgenundersökningen bedömdes min höftledsartros som begynnande. Jag gick till sjukgymnast och fick övningar som jag genomförde med varierande intensitet beroende på vad livet i övrigt krävde av mig. Men vi levde hyggligt ihop under rätt många år, jag och artrosen. Säkert fanns det saker jag inte kunde göra, men det kändes inte som om jag behövde avstå från särskilt mycket. Jag hade också turen av att ha ett jobb som inte krävde så mycket rörlighet. Värst var det när vi skulle vara sociala och till exempel spela bowling. Eller när vi på en chefskonferens skulle paddla kajak för att öva samarbete. Det gick inte, men mina tillkortakommanden gav de andra cheferna en del lärdomar om vad det innebär att någon med funktionshinder i sin arbetsgrupp.

För drygt två år sedan blev besvären värre. Att ta på strumpor blev en daglig kamp, promenaderna blev allt kortare och jag orkade inte stå ens ett normalt fördrinksmingel utan fick låtsas få telefonsamtal för att få anledning att gå och sätt mig. Jag röntgades på nytt. Läget hade försämrats och min artros klassades nu som måttlig. Nya övningar hos sjukgymnasten, men eftersom jag inte märkte någon skillnad tröttnade jag, skam till sägandes.

I höstas blev det än sämre och jag vaknade flera gånger per natt av att jag hade ont. Jag lyckades övertyga min familjeläkare om att remittera mig till ortoped. Efter fyra månaders väntan, då jag successivt fick allt mera besvär, fick jag till slut träffa en specialist. Då hade jag så ont när jag gick att sjukgymnasten utrustat mig med krycka.

Ortopeden undersökte, tittade på röntgenplåtarna, beskrev vad som skulle göras och vilka risker det kunde innebära. Frågade om jag ville göra ingreppet. Jag svarade ja utan tvekan. Det är en fråga om livskvalitet, nu känner jag mig som en 80-åring, var min motivering. Jag förstår det, sa doktorn och skickade mig till planeringssköterskan.

Hon varande mig för att väntan kunde bli sex månader, men frågade också om jag kunde tänka mig att bli opererad med kort varsel om det dök upp en återbudstid. Även här svarade jag ja. För tre veckor sedan fick jag beskedet att någon annans förhinder var till min fördel.

I morgon är det dags om inget tillstöter med mig eller på sjukhuset. Jag är förberedd och utrustad. Hemmet är försetts med toalettstolsförhöjare, en inredningsdetalj man aldrig ser i hemtidningarnas badrumsreportage. Jag har också strumpåtagare, gritptång och kryckor. För sjukvården är detta rutin, varje år får mer än 15 000 personer sin slitna höftled utbytt. För mig är det allt annat än rutin. Jag räknar med några smärtsamma dagar framöver, men att jag på sikt ska få mindre ont och se en gladare i kvinna i skyltfönstrens speglar.

Ett landstingsråd i mängden?

Landstingsråd hör till politikens doldisar. Om det inte stormar alltför mycket kring sjukhusnedläggningar är det nog få som känner igen eller ens känner till namnet på dem som har ansvaret för hälso- och sjukvården där de bor. Med ett lysande undantag, Filippa Reinfeldt (M). Hon har haft en helt annan stjärnglans än kollegorna i branschen.

Blir Filippa Reinfeldt lika anonym som
andra landstingsråd när hon inte längre
är statministerfru?

Det borde bero på att hon är ytterst ansvarig för sjukvården för 2 miljoner människor och att hon är talesperson för det största regeringspartiet i vårdfrågor. Men dessvärre är det nog bara en liten del av förklaringen. Mest beror det på att hon varit en del av teamet Fredrik & Filippa som en representativ och politiskt smart statsministerfru.

Nu har detta par som bekant bestämt sig för att gå skilda vägar. Säkert är det lika trist för dem som för alla andra som kommer fram till ett sådant beslut, i synnerhet när det är barn inblandade. Det är deras problem, oss andra angår skilsmässan bara om den får politiska konsekvenser.

Ett av Filippa Reinfeldts kännetecken är att hon svårtillgänglig. Att gallra bland alla förfrågningar är säkert ett överlevnadsvillkor i hennes position. Men hennes prioriteringar har också ifrågasatts. För en tid sedan anklagades hon av en grupp journalister för att vara ett hot mot demokratin för att hon systematiskt undvek att svara på kontroversiella och besvärliga frågor om vården. Detta samtidigt som hon inte varit främmande för att baka och visa klänningar i glassiga magasin. Oppositionen har också hörts muttra om att hon inte ställer upp på debatter i sin roll som vårdpolitisk talesperson.

Intresset för den typen av debatter kommer säkert att kvarstå, liksom journalisternas strävan att pressa fram besked om konsekvenserna av hennes politik. Men frågan är om Fillippa Reinfeldt bedöms riktigt lika intressant när hon inte längre är statsministerfru. Å andra sidan kanske separationen ökar hennes politiska handlingsutrymme. Hon kan då tuffa till sig mot regeringen där ju vårdfrågorna är KD:s ansvarsområde.

Det dröjer nog ett tag innan kändisstatusen bleknar. Det finns säkert redaktioner som funderar över hur de kan få den första intervjun med Filippa Reinfeldt om hennes nya liv som ensamstående mamma. Jag håller det inte för uteslutet att hon ställer upp när hon börjar oroa sig för att hon är på väg att bli ett landstingsråd i mängden och därmed en av politikens doldisar.

Allt mer ljus på de politiska kommentatorerna

Efter Juholtaffärens crescendo har den politiska journalistiken återgått till sin normala lunk Stefan Löfvens och hans gäng kan jobba in sig i lugn och ro medan de ser förtroendesiffrorna stiga i höjden. Regeringen ligger sedvanligt lågt och får kritik för detta, men kritik för passivitet får aldrig samma kraft som när någon gör misstag.

Ny forskningsantologi om nordiska medie-
skandaler.

Annat var det under den långdragna Juholtkrisen. När det fanns så mycket tid och så många sidor att fylla och där det egentligen hände väldigt lite. I stället fick kommentatorerna stort utrymme. I direktsändning från Sveavägen skulle de svara på studiorportrarnas frågor om vad som egentligen hände bakom de stängda dagarna och vad som skulle hända härnäst. Frågor som saknade svar, men som ändå besvarades med stor pondus.

I sinom tid kommer Juholtkrisen säkert att analyseras av forskarna. I väntan på det kan man läsa den nyutkomna nordiska antologin ”Scandalous! The Mediated Construction of Political Scandals in Four Nordic Countries”. I ett av kapitlen har professor Lars Nord på Mittuniversitetet analyserat de politiska kommentatorernas roll. Han tycker att de har fått allt större roll på politikernas bekostnad. 

”Medielandskapet har förändrats och tolkningarna har fått ett oproportionerligt stort utrymme. Det tvingas även fram överdrivet provocerande tolkningar för att slå sig igenom mediebruset för att man ska höras”, säger han till den mediegranskande sajten Second Opinion.

Även om politiker twittrar och bloggar är det genom de stora nyhetsförmedlarna som de flesta får information om vad politiker vill och gör. Om då utrymmet för rapportering minskar och spekulationer ökar får de kommenterande journalisterna en stor makt. En makt som förstärks om alla säger samma sak.

”Kommentatorerna fungerar som moderna historieberättare som dramatiserar de aktuella händelserna, ofta i väl regisserat samspel med nyhetsjournalistiken. Vissa kommentatorer har högre status än andraoch detta kan avgöra vilken vändning en medieskandal tar” skriver Lars Nord på sin blogg.

Antologin har getts ut av Nordicom, ett center för nordisk medie- och kommunikationsforskning knutet till Göteborgs universitet. Ett kapitel ägnas till exempel frågan om manliga och kvinnliga politiker behandlas olika. Ett annat hur politiska motståndare utnyttjar mediedrev. Exemplen kommer från hela Norden. Detta är inte bara ett svenskt fenomen.

Varning för kommunalt tunnelseende

Texten även publicerad i VLT 28 februari 2012

När kommunala engagemang motiveras med att man vill sätta orten på kartan och locka besökare från när och fjärran väcks min misstänksamhet. Alltför ofta har det visat sig att sådana satsningar präglats av glädjekalkyler och förhoppningar snarare än marknadsanalyser och realism. Ett slags kommunalt tunnelseende.

Den nu planerade skidtunneln på Rocklunda i Västerås kan bli ytterligare ett i raden av riskprojekt där en kommun till slut tvingas gå in och ta sitt ansvar. Kommunalrådet Ulla Persson (S) hävdar visserligen att inga kommunala pengar står på spel i tunneln. Men tanken är att kommunen ska hyra av byggaren och sedan hyra ut i andra hand till ett bolag som sköter driften. En konstruktion som innebär att kommunen står för risken. Dessutom diskuteras kommunala pengar i form av avgifter från skolor som ska dit och åka skidor när naturen är snöfri.

Kommunen är nödvändig som garant för tunnelprojektet. Hade det varit en säker investering hade byggare och driftbolag kunnat låna pengar på vanligt sätt.

Erfarenheterna från landets hittills enda skidtunnel i Torsby stärker oron. Tunneln invigdes 2006 och kostade 62 miljoner, som huvudsakligen kom från EU och kommunen. Till en början ägde kommunen 51 procent. 2008 fick man ta över såväl driftansvaret som de ackumulerade förlusterna. I fjol hade man 31 000 besökare och fick ett litet plus tack vare den snöfattiga hösten.

På några års sikt kan Torsby och Västerås räkna med hårdnad konkurrens om de skidåkare som inte kan vänta tills snön kommer. Tunnlar planeras i bland annat Hässleholm, Göteborg och Bålsta. Det senare är en jätteanläggning som om den blir verklighet innebär att Västeråstunneln riskerar förlora stockholmarna.

I dessa tider av ekonomisk osäkerhet är det märkligt att de styrande i Västerås, med undantag för miljöpartiet, är så riskbenägna. Än finns bara en avsiktsförklaring. Kliv av medan tid är och låt näringslivet sköta detta på egen hand. Om det betyder att det inget blir är det nog lika bra. Folkhälsan påverkas knappast. Det är bättre att folk är ute och går i friska luften än åker skidor i en tunnel.

Måste farmor vara så ledsen?

Äldreriksdagens, sombolbild, är högaktuell idag på Alla
hjärtans dag. Ett av de ämnen som tas upp är psykisk
ohälsa bland äldre.

En av de sista gångerna jag besökte min farmor i hennes lilla rum på ålderdomshemmet satt hon på sängkanten och grät över att hon snart skulle dö. Det hade jag, som då var i 25-årsåldern, lätt att förstå, men svårt att hantera. Min förhoppning var väl att ett besök skulle muntra upp henne. Idag kan jag fundera över om hon kanske inte bara var tillfälligt nedstämd utan hade en depression. Det var det nog ingen som tänkte så mycket på då på 1970-talet och dessvärre inte heller i dagens äldreomsorg..

Psykisk ohälsa är minst lika vanligt bland äldre som hos yngre. 12-15 procent av befolkningen har, enligt Socialstyrelsens bedömning, depression. Men de får i inte tillgång till specialiserad psykiatrisk öppen- och slutenvård i samma utsträckning som yngre personer, visar en nyligen publicerad rapport. Det är också ytterst ovanligt att äldre personer erbjuds samtalsbehandling som till exempel KBT. Däremot får de ofta piller. Behandling med psykofarmaka är fem gånger vanligare bland äldre än bland dem som ännu inte fyllt 65 år. Trots det förekommer det underbehandling, vilket kan bidra till ökad självmordsrisk.

Äldres psykiska ohälsa är en försummad del av vården. Delvis för att vi har en tendens att se depression och ångest som naturliga tillstånd och en del av åldrandet. Ungefär som jag när jag hälsade på min farmor tänkte att det inte var konstigt att hon var ledsen när tillvaron var så begränsad och framtidsutsikterna så dystra. En annan förklaring till att ålders psykiska ohälsa inte tas på allvar är att vi är fast i våra bilder av vad det innebär att bli gammal. Bilder som ofta är förknippade med den glada och omtänksamma mor- eller farföräldern snarare än med en person med ångest eller alkoholism, för att ta några tecken på psykisk ohälsa som förekommer också hos äldre.

”Bilderna och föreställningarna om ålder och psykisk sjukdom hänger helt enkelt inte samman. I vissa avseenden utgör de till och med motsatsförhållanden”, skriver Susanne Rolfner Suvanto och Anna-Lisa Suvanto i en skrift om äldre psykiska ohälsa publicerad av tidningen Äldreomsorg. Susanne Rolfner Suvanto har också nyligen kommit ut med en bok i ämnet med titeln Mellan äldreomsorg och psykiatri.

Många äldre hamnar i detta gap mellan äldreomsorg och psykiatri eller i gapet mellan kommun och landsting, om man vill uttrycka sig i huvudmannatermer. Idag ägnas mycket uppmärksamhet åt multisjuka äldre, men det är viktigt att komma ihåg att detta inte alltid betyder olika fysiska krämpor utan att psykisk ohälsa också hör till bilden för många. Antingen för att man levt med det hela livet eller för att det är något som kommit med åren.

På Äldreriksdagen den 19-20 april ägnas ett av seminarierna åt äldre med psykisk ohälsa. Seminariet leds av Susanne Rolfner Suvanto.

Hur länge ska man egentligen jobba?

65-årsdagen har varit arbetslivets målsnöre för min generation. Liksom i så många andra sammanhang gäller här att krafterna räcker vägen ut, men inte längre. Många kör inte för fullt mot slutet utan går i mål avstannande. För att orken eller ambitionerna inte räcker Eller för att omgivningen har tappat intresse för vad de presterar. För en del blir detta ointresse ett skäl att kliva av i förtid. Har man tur kan det göras med goda villkor eftersom arbetsgivaren är beredd att betala för att kunna sätta in en yngre förmåga. För andra beror avhoppet på att kroppen eller, allt oftare, själen säger ifrån . Numera är det inte benbrott utan psykiska sammanbrott som är orsak till de flesta förtidspensioneringarna. Oavsett vilket blir det ekonomiskt kännbart att sluta i förtid.

Pensionsåldersutredare Ingemar Eriksson tror att ekono-
miska incitament får fler att vilja jobba längre.
Foto: Martina Huber/Regeringskansliet

De som har varit lyckligt lottade tidigare i arbetslivet struntar ofta i målsnöret och jobbar glatt vidare. Även om det på det nytryckta visitkortet ofta står konsult i stället för den gamla yrkestiteln. Men det spelar inte så stor roll. Jobbar gör de, så länge deras tjänster är efterfrågade.

Fler borde jobba bortom 65 om pengarna ska räcka när vi lever längre, har varit budskapet för dagen idag. Arbetslivet kan sträcka sig till 75 år och man måste vara beredd att byta karriär mitt i arbetslivet, var budskapet från Fredrik Reinfeldt i en intervju  i Dagens Nyheter. Ett budskap som inte ger några omedelbara popularitetspoäng, men det är ändå välgörande att statsministern börjar tala om den fråga som centrala politiker länge skyggat för: Hur ska pengarna räcka till pensioner och välfärd när allt färre ska försörja allt fler.

Det enda sättet är att antingen tidigarelägga inträdet i arbetslivet radikalt eller senarelägga uttåget. Eftersom det knappast är realistiskt att ungdomar börjar jobba när de är 15-16 är det nödvändigt att höja pensionsåldern, var budskapet från Lena Lundkvist på SCB som var en av talarna på det frukostseminarium med rubriken Bortom 65, som regeringens Framtidskommission ordnade idag.

Frågan är hur det ska gå till. Ingemar Eriksson, som har regeringens uppdrag att utreda pensionsåldern, deklarerade sin tro på ekonomiska incitament. Om man ser att det lönar sig att jobba längre, kommer man att fortsätta ett tag till. Men frågan är om det räcker. Det behövs också en attitydförändring. Från de blivande pensionärerna, som behöver vara beredda att byta arbetsuppgifter och jobba längre. Från arbetsgivarna, som behöver anpassa arbetsuppgifter och arbetsmiljö till en annan åldersstruktur.

Målsnöret kommer alltså sannolikt att flyttas fram, vilket många nog är beredda på. ”Det har skett en tillnyktring i förväntningarna”, konstaterade professor Joakim Palme. Men till 75 år det nog inte många som kan tänka sig att fortsätta, men det trodde nog inte statsministern heller. Men med sitt utspel har han förberett marken för de förslag som kommer från pensionsålderutredningen. Förslag som för trovärdighetens skull bör föregås av ändrade regler för riksdagsmännens pensioner. De kan idag tacka för sig när de är 50 år om de suttit i tolv år. Om medborgarna förväntas jobba längre eller byta arbetsuppgifter, bör deras valda ombud göra det också.

Om en rumpklapp och medialt medberoende



Klappen som vållade tittarstorm. Foto. SVT

Det är inte acceptabelt att bli klappad i rumpan på jobbet. Detta gäller oavsett jobb, alltså även för programledare i Melodifestivalen. Thorsten Flinck överskred en gräns i direktsändning i lördags. Fullt medvetet och med lycklig min, vilket sannolikt hade mindre med klappen i sig att göra och mer med de rubriker han kalkylerade med.

En kalkyl som visade sig helt riktig. Thorsten Flinck lever idag mindre på sitt artisteri och mer på sitt gränsöverskridande. Det var inte i första hand för att höra honom sjunga att han reser sig igen som även de som normalt är ointresserade av schlagerjippot satt framför TV:n i lördags. Vi satt där i spänd förväntan på att se om han skulle falla i direktsändning eller vad han annars skulle hitta på.

” Media har vant sig vid leverans och tittar skuldmedvetet bort efter det att de lustiga citaten har levererats”, skrev Jenny Strömstedt i Expressen innan lördagens sändning och konstaterar att det finns sådant kring Thorsten Flinck som inte går att skriva om:

”Sådant som gör ont och värker genom livet hos andra människor. Sådant som i perspektiv får skrattet att fastna i halsen”.

Den sekundsnabba beröringen av Gina Dirawis bakdel var det som förde Thorsten Flinck till löpsedlarna den här gången. Upprördheten har varit stor, fördömandena hårda. Gina Darawi själv tycks mera irriterad på medierna än på Thorsten Flinck.

”Skriv om de tunga bidragen istället,” skrev hon på Twitter i går. En önskan som inte hade effekt. Historien lever vidare ytterligare en dag. Enligt Aftonbladet ställer Gina Darawis pappa SVT mot väggen. ”Det är inte okej”, säger han, enligt tidningen, men enligt Ginas twitter har han inte velat kommentera saken. ”Vilken fantasi”, skriver hon.

Hon lär få vänja sig vid mer , när Melodifestivalen rullar vidare ytterligare fem veckor. ”Medialt medberoende”, kallar Jenny Strömstedt relationen mellan Thorsten Flinck och medierna. Samma sak gäller mellan Melodifestivalen och medierna. Där det ju numera inte är vad som händer på scen utan på efterfesterna som dominerar rapporteringen. Av enda anledning att det finns en efterfrågan. Webbstatistiken ger omedelbara besked om vad som blir läst och då levereras mer av samma.

Men några mer rumpklappar lär det inte bli. Det är inte det värsta som hänt i TV-historien, men det är ett sundhetstecken att så många reagerar. Det är inte okej i något sammanhang. Punkt slut, för att citera feministen Stefan Löfven.