Mamma Östros kan vara fortsatt stolt

Det var på den tiden när 1 maj-tågen i Västerås ännu gick till Folkets park, även om den bytt namn till Arosparken. Jag var reporter och utsänd för att bevaka när den nyblivne ministern Thomas Östros 1 maj-talade på hemmaplan. Vad han pratade om minns jag inte, men jag minns glädjen och stoltheten hos hans föräldrar över att se sin son stå där och tala vid sidan om Per Albin-statyn. Bergsprängarens son hade gjort en klassresa och en karriär i arbetarrörelsen, som manifesterades där i vårsolen.

Per Albin-statyn i Västerås Folkets park, vid vars sida
Thomas Östros och andra 1 maj-talade är idag en sorglig
syn. Foto: Anders Lif

Eva och Göran Östros har säkert haft många anledningar att vara glada och stolta över sin son sedan dess. Igår var väl knappast en dag för glädje, men stolta tycker jag att de kunde vara över hans snygga sorti ur toppolitiken. Inför TV-kamerorna tömde Thomas Östros sitt nuvarande rum i riksdagen för att flytta till något anspråkslösare, lämpat för en uppländsk riksdagsledamot utan tunga uppdrag. Det var inget hymlande om barnen eller andra svepskäl. Thomas Östros var petad och han var ledsen för det, vilket han inte dolde. Denna uppriktighet är han värd all heder för. Inte minst för att det är så ovanligt att toppolitiker visar känslor. En eller annan glädjetår kan man kanske ana under segerns sötma, men besvikelse visas sällan utåt.

Politik är en konkurrensutsatt verksamhet, som i hög grad befolkas av tävlingsmänniskor. Det gäller att vinna. Självklart på valdagen men också till vardags och inte bara på toppnivå. Man måste vinna debatten med motståndarna, man måste vinna den interna kampen om partiets nomineringar. Också när det gäller mindre prestigefyllda uppdrag än som partiledare kan den kampen vara hård och de inblickar man ibland fått av partiers inre liv i nomineringstider är inte alltid vackra.

Spåren kan sitta i länge, det har inte minst visat sig denna vinter när dagens socialdemokratiska motsättningar förklarats med strider i SSU på 1990-talet. Nu är vapen nedlagda för den här gången, vilka sår som åstadkommits återstår att se. Liksom om de får tid att läka eller om de bildar ärr som skaver och ropar på hämnd.

Möjigheternas generation?

Omslaget till rapporten om ungdomsarbets-
löshet som presenterats i veckan.

”Låt oss omvandla den Förlorade generationen till Möjligheternas generation!” Så löd slutklämmen på EU-parlamentets rätt bekymrade betänkande om ungdomars arbetsmarknad från juni i fjol. Denna slutkläm gav mig rubriken till den rapport om ungdomsarbetslöshet jag skrivit för SKL, även om jag har låter Möjligheternas generation följas av ett frågetecken.

I ett Europa präglat av efterdyningarna av finanskrisen, av skuldsanering och eurokris är det en tuff verklighet som möter de unga som kommer ut på arbetsmarknaden. Dock talar demografin till deras fördel. Alla Europas länder står inför ett läge där arbetskraftsbrist hotar. Det inte säkert att de unga arbetslösa direkt passar in i de hål som blir efter 40-talisterna. Inte heller är det säkert att ungdomarna är villiga att gå in och ta de jobb som blir lediga.

Idag är mer än var femte EU-medborgare under 25 år är utan jobb. Inget land är förskonat, men problemets storlek varierar. Spanien, Estland och Litauen ligger högst. Sverige ligger högt, även om statistiken ofta ifrågasätts. Danmark, Nederländerna och Österrike hör till dem som ligger lägst. Dessa tre länder har jag tittat närmare på för att se vad de gör som vi kan lära av.

Slutsatsen är att utbildning är nyckelfaktorn. I första hand gäller det att se till att ungdomarna får fullständiga gymnasiebetyg. Lyckas de inte med det får dörren inte vara stängd utan det måste finnas nya chanser att skaffa sig den utbildning, som dagens och i än högre grad framtidens jobb kräver. Snabba insatser för unga arbetslösa och bättre samverkan kring dem som riskerar hamna utanför är också nödvändigt för att dagens unga ska ha chansen att bli Möjligheternas generation.

Hela rapporten, som presenterats vid SKL:s nyligen avslutade näringslivs- och arbetsmarknadsdagar, kan läsas här.

Fel fokus kräva återgång till statlig skola

Organisationsförändringar är den enkla lösningen på svåra problem. I alla fall ser det så ut på konsulternas overheadbilder. I verkligheten brukar det vara annorlunda. Efter ett tag visar det sig att det inte vara organisationen som var problemet, men riktigt vad problemet är har man svårt att peka på eftersom man varit så upptagna med att diskutera organisation.

Svenska skolan har stora problem med sjunkande resultat och elever som lämnar skolan utan godkända betyg. Lärarnas Riksförbund har haft en, säger en, lösning på det problemet, att återförstatliga skolan. Ett budskap som ordföranden Metta Fjelkner har upprepat till leda i alla skoldebatter, oavsett ämne.

Jan Björklund tycks inte nöjd med utbildningsministern,
att döma av hans och Metta Fjelkners debattartikel

Även Folkpartiet vill att staten ska återta ansvaret för skolan från kommunerna. Men sedan Jan Björklund fick hand om utbildningspolitiken och om folkpartiet har man legat lågt i frågan. I stället har de möjligheter ministeruppdraget ger använts för att stärka statens grepp om skolan. Bland annat har Skolinspektionen inrättats, lärarutbildningen förändrats och snart får vi en ny skollag.

Men Jan Björklund tycks inte nöjd med utbildningsministerns insatser och gör nu gemensam sak med Metta Fjelkner. I en gemensam debattartikel i Svenska Dagbladet kräver de återförstatligande. Förutom att det är lite konstigt att en minister skriver debattartiklar och ställer krav på regeringen är det helt fel fokus att söka sig tillbaka till gamla lösningar. I stället borde såväl lärarfack och minister ägna sin kraft att få de redan beslutade stora förändringar som väntar i höst att fungera så bra som möjligt.
En skön kontrast till det eviga ältandet om huvudmannaskapet för skolan var den konferens om multisjuka äldre som idag ägde rum i Norra Latin i Stockholm. Även det är en svår fråga, där lösningen ibland är organisationsförändringar, som en kommunalisering av primärvården. Men den här dagen var befriande fri från sådana patentlösningar. I stället diskuterade man hur man skulle förändra perspektiv. Ledordet för dagen kom från framgångsrika Värnamo lasarett. Där har man slutat säga att man har patienten i fokus. I stället har vården patientens fokus, vilket är en himmelsvid skillnad. Till exempel spelar huvudmannaskap väldigt liten roll. Tänk om skoldebatten också kunde byta perspektiv till att ha elevens fokus, då skulle helt andra frågor diskuteras än stat eller kommun.

Intensiv debatt i olika forum
För den som vill läsa mer om debatten om skolans huvudmannaskap kommer här några lästips:
Forskaren Erik Lakomaa, håller inte med Metta Fjelkner och Jan Björklund:
Det är det naivt att tro att man genom att återförstatliga skolan skulle kunna lösa de problem som beskrivs..
Föga överraskande håller heller inte SKL:s VD Håkan Sörman med Björklund och Fjelkner. I sitt veckobrev skriver han:
På SKL jobbar vi intensivt för att på olika sätt förse skolan med möjligheter att bli bättre. Och det är i kommunerna dessa möjligheter finns.
SKL har också i dagarna publicerat en rapport om kommunalsieringen.

Lärarnas Riksförbund väljer i stället antologins form för att bilda opinion för sin åskikt. Antologin heter: Kommunaliseringen av skolan. Vem vann - egentligen?" (Ekerlids förlag). Bland de medverkande författarna finns Kjell-Olof Feldt, Heléne Fritzon, Ann-Cathrine Haglund, Rossana Dinamarca,  Ylva Johansson, Lars Leijonborg och Ingegerd Wärnersson. En av de medverkande är Bengt Silfverstrand, före detta S-riksdagsledamot, som idag ångrar  kommunaliseringen. På Aftonbladet Debatt skriver han under rubriken: Förlåt lärare, jag gjorde fel.

PS 16 mars
Folkbladets chefredaktör Widar Andersson, med förflutet som S-riksdagsman och ordförande i Friskolornas riksförbund uppmärksammar LR-boken i dagens ledare. Titelns fråga om vem som vann besvarar han så här:

Man kan säga att Persson vann eftersom han bröt upp ett stendött system. Metta Fjelkner vann eftersom hennes envetna motstånd mot Perssons reform har burit ny frukt. Jan Björklund vann eftersom han i det väsentliga har återförstatligat skolan.

Det nya brunbeiga Sverige

Sverige indelat i åtta regioner
enligt det förslag som presente-
rats på DN Debatt idag.

En ny beigebrun Sverigekarta presenterades på DN Debatt idag. En karta där Sverige är indelat i åtta regioner. Kartan är skapad av tre tunga föredettingar, Roland Andersson (S), Kent Johansson (C) och Jerker Swanstein (M),med erfarenheter från Västra Götalandsregionen och Region Skåne. De har jobbat på uppdrag av SKL, som vill få kommuner och landsting att åter engagera sig i regionfrågan. Det gäller att ta initiativet för att förhindra att regeringens utredare av den statliga länsindelningen Mats Sjöstrand kommer med förslag som den kommunala sektorn inte vill ha.

De tre föreslår åtta regioner. Idag finns fyra. Av dessa föreslås Skåne, Halland och Gotland få vara som de är. Västra Götaland utökas med Värmland. Stockholm föreslås bli en egen region. Med 2 miljoner invånare bör den inte bli större. Sörmland, Västmanland, Örebro, Uppsala, Gävleborg och Dalarna bildar en Svealandsregion. Norrland utom Gävleborg blir en region. I Sydsverige bildas en region bestående av Östergötland, de tre Smålandslänen och Blekinge.

En ny regionindelning behövs för att klara tillväxten och de framtida utmaningarna inom hälso- och sjukvården, motiverar de tre sitt förslag. Som Mälardaling som i många år jobbat i huvudstaden har jag svårt att förstå att tillväxten skulle gagnas av att vi vänder ryggen mot Stockholm och i stället riktar in oss mot de kringliggande länen. I Uppsala är man nog mer entusiastiska än i Sörmland och Västmanland. Uppsala har länge slagits för en lösning som skyddar Akademiska sjukhuset från att föras ihop med Stockholmssjukhusen.

Ett annat skäl till min bristande entusiasm är jag tror att det blir svårt att skapa regional samhörighet i en region som sträcker sig från Idre till Nyköping. Jag minns med fasa min tid som ordförande i Publicistklubbens Mellersta Krets, som ungefär motsvarade Svealandsregionen. Det var en hopplös konstruktion, som så småningom dog sotdöden. Liknelsen ska dock inte dras för långt här handlar det om starkare krafter. Det behövs en förändring av regionindelningen och ska den bygga på invånarnas entusiasm lär det dröja. Vi finner oss nog, huvudsaken är att den här frågan blir avgjord med någorlunda rationella argument.

Några rationella argument för att Halland ska vara en egen region finns dock inte. Hur konstigt det är framgår när man ser kartan. Men gjort är gjort, framtiden får utvisa om det var en vinstlott för halläningarna eller inte.

Frikort kan ge felprioriteringar

Socialministern väcke känslig fråga när
han tog upp högskostnadsskyddet.
Foto: Johan Ödmann

Vissa saker förstår man inte. Till exempel varför inte gränsen för frikort i vården och för högkostnadsskyddet för läkemedel stillsamt höjs med 20-30 kronor per år. Då skulle priset hänga med kostnadsutvecklingen och man skulle slippa sådant som upplevs som chockhöjningar.

I en intervju i Svenska Dagbladet igår sa socialminister Göran Hägglund att en höjning skulle kunna bli aktuell i höstbudgeten: ”Så länge man inte höjer summan med den allmänna prisutvecklingen innebär det ju i praktiken att staten subventionerar mer och mer av läkemedelsanvändningen och det har vi ju egentligen inte fattat något beslut om"
Högkostnadsskyddet har sedan 1999 legat på 1800 kronor. Om läkemedelsförmånen hängt med prisutvecklingen skulle högkostnadsskyddet idag ha legat på 2200 kronor. Reaktionerna på Hägglunds uttalande lät inte vänta på sig. ”Gör man läkemedlen dyrare kan jag lova att det blir rejäla protester. Det vore som ett slag i magen på pensionärerna som sett sina pensioner sänkas”, dundrade PRO:s ordförande Curt Persson.

I SvD-artikeln pekade SKL ut som en ivrare av höjda egenavgifter för läkemedel. Men det var bara resonemang av enskild tjänsteman, SKL har inte tagit ställning, betonar man från högsta ort. Men eftersom SKL i andra sammanhang brukar oroa sig för välfärdens framtida finansiering hade det funnits skäl att problematisera frågan. Höjda egenavgifter löser inte problemet men kan behöva finnas med som en möjlig åtgärd. Inte bara för läkemedel utan också för sjukvård. Där går frikortsgränsen vid 900 kronor.

”Nästa gång blir det gratis”, sa receptionisten glatt när jag kom till mitt åttonde sjukgymnastbesök. Där fick jag trängas med pigga pensionärer med frikort som tränade på landstingets maskiner. På Friskis & Svettis några hundra meter bort hade de fått betala 100 kronor i månaden med pensionärsrabatt. Men lika lite som det finns några gratisluncher finns det någon gratisvård eller rehabilitering. Alltför låga gränser för frikort ökar risken för felprioriteringar så att resurser satsas på de hyggligt friska i stället för de svårt sjuka.

Demografisk utmaning

Jag vet inte hur många artiklar och rapporter jag läst som börjat: Vi lever allt längre och andelen äldre i befolkningen kommer att öka. Efter en beskrivning av hur det leder till att gapet mellan resurser och efterfrågan växer utmynnar det hela alltid i konstaterandet: Det börjar bli bråttom att hitta lösningar för välfärdens framtida finansiering.

Förra veckan var det dags igen när SEB:s välfärdsekonom Jens Magnusson presenterade siffror för hur kommunernas försörjningsbörda påverkas av de demografiska förändringarna. Solna och Sundbyberg ligger bäst till med en försörjningsbörda på 2,0, vilket innebär att man har lika många som jobbbar som saknar jobb. Västerås ligger på genomsnittet för riket, som är 2,3. Det är alltså fler som inte jobbar än som jobbar. Skinnskatteberg, Hallstahammar och Arboga ligger redan idag på 2,5. Om 20 år kommer 200 av landets 290 kommuner att befinna sig på den nivån. Västerås är en av dem.

Skillnader mellan olika delar av landet skapar spänningar. Servicen måste vara likvärdig i hela landet. För att åstadkomma detta har vi kommunal skatteutjämning. Ett komplicerat system som jämnar ut skillnader i kostnader och skattekraft mellan kommunerna. Därför är den höga försörjningsbördan inte bara ett problem för dem som bor i orter där rollatorerna är fler än banvagnarna utan för hela landet. Frågan är hur systemet förmår hantera de växande skillnaderna? Hur villiga kommer de välmående kommunerna att vara med att bidra till utjämningen när de själva har problem att klara kostnaderna för äldreomsorgen?

Det borde diskuteras, men inte som ett skattetekniskt problem utan som en del i en övergripande politisk debatt om välfärdens framtida finansiering. Det krävs nytänkande och mod för att hitta lösningar som står sig över ett eller flera regeringsskiften. Tyvärr kan jag inte se några tecken på att det i dagens politiska klimat finns förutsättningar för en sådan debatt. Vilket är mycket oroande. Det är bråttom. Snart kommer 40-talisterna att ställa krav på äldreomsorg.

Texten även publicerad i VLT 1 mars 2011

Politikerblogg blev motståndarnas slagträ

Stefan Hanna (C) har fått uppleva hur
hans blogg blivit ett slagträ mot honom

Många kommunpolitiker bloggar, men få når utanför den närmste kretsen. Men så plötsligt lyfts ett blogginlägg upp och lever ett eget liv. Så var det för Stefan Hanna, som fram till i januari varit ett rätt okänt nyblivet centerpartistiskt kommunalråd i Uppsala. Då skrev han från sin Thailandssemester ett inlägg om övervikt eftersom det problemet blir mer synligt i värmen. Ett inlägg som sannolikt kommer att göra honom för evigt förknippad ordet tjockisskatt, trots han själv aldrig använt det. Så här skrev Stefan Hanna:

”En annan väg kan vara att de som väljer att inte vårda sig själva får betala högre skatt än de som gör det. Ar inte det senare rimligt med tanke på att de senare utsätter det gemensamma systemet for mycket större påfrestningar an en som äter och dricker normalt och som tränar regelbundet?”
Mediestormen förde Stefan Hanna ända till TV4:s morgonsoffa. Han har bett om ursäkt för sina formuleringar, men står för att övervikt är ett problem som bör diskuteras. Stefan Hanna är nu borta från det riksmediala rampljuset, men i Uppsala är uppmärksamheten fortsatt stor. Han är en omstridd person. Inte minst internt inom centerpartiet. Vid helgens årsmöte hölls förtroendeomröstning, som han vann med knappa 76-70. Men striden går vidare, omröstningen har överklagats. Under tiden fortsätter Stefan Hanna som kommunalråd och som bloggare. Han har dock blivit försiktigare med ordvalet och skämtar inte längre i sina inlägg, säger han när jag intervjuar honom för den kommande boken Grattis du är förtroendevald.
En blogg gör en lokalpolitiker synligare. Inte bara för sympatisörer utan också för motståndare, inom och utom partiet. I synnerhet om man, som Stefan Hanna, redan tidigare är kontroversiell.
Ett av skälen till att omröstningsresultatet från årsmötet överklagades var att en del av mötesdeltagarna blev medlemmar samma dag. Idag fick centerpartiet i Uppsala ytterligare en ny medlem. Hans Dahlgren, flitig debattör i valfrihetsfrågor och tidigare chef för den socialdemokratiska riksdagsgruppen, meddelar i en debattartikel i UNT att han lämnar socialdemokratin.
” Vilken politisk kraft i Sverige kommer att ta människans komplexitet och djup på fullt allvar? (...) Jag tror för egen del efter en del funderande att svaret är Centerpartiet, där civila gemenskaper, individen och underifrånlösningar står i centrum. I socialdemokratin ser jag lokalt och nationellt ett parti som är inåtvänt, som drömmer mycket om tiden som varit och som inte är i takt med sin tid, motiverar han sitt val.