Slutspurt med drömläge för SD




Fredrik Reinfeldt passerade Västerås i valspurten

 Nu återstår nästan bara SvT:s partiledardebatt. Den tillmäts fortfarande stor betydelse trots att det nog finns en viss övermättnad efter det enorma utbudet av debatter tidigare i valrörelsen och trots konkurrensen från Idol. Det är nu de sista tveksamma måste vinnas. Sverigedemokraterna har ett drömläge inför debatten. De finns inte med vid bordet och riskerar därmed inte att göra bort sig eller att ifrågasättas, men de är ändå i högsta grad närvarande.

Både medier och de etablerade partierna har gett SD orimligt utrymme i debatten genom det ständiga återkommande till vad som händer om partiet blir vågmästare. Detta skapar olyckliga låsningar och försvårar de lösningar som kan bli nödvändiga för att förhindra politiskt kaos. Sveriges riksdag får inte bli lika handlingsförlamat som kommunfullmäktige i Upplands-Bro 2006.

Men inte bara det politiska etablissemanget utan också mötesstörande vänsteraktivister har gjort SD stora tjänster. Genom att störa och förstöra deras möten förstärker man bilden av partiets utanförskap och av att de behandlas odemokratiskt. Även om man inte gillar deras budskap är det är oacceptabelt att möten stoppas. På så vis ger mötesstörarna Jimmie Åkesson möjlighet att spela martyrrollen, vilket han inte har något emot.

Mera stillsamt informativt än smutsigt

Den här valrörelsen befarades bli den smutsigaste någonsin. Om inget inträffar de sista skälvande dagarna kommer den farhågan på skam. Valrörelsen har, så här långt, också varit fri från såväl överraskningar som skandaler.
”Stillsamt informativ”, var TV-veteranen K-G Bergströms sammanfattning när frågan diskuterades på Publicistklubben häromkvällen. Inte smutsig, men snuttifierad och konstig, tyckte förra statssekreteraren Ulrika Schenström, en politisk veteran som nu sitter på åskådarbänken som PR-konsult. Som exempel på konstigheter nämnde hon retorikexperternas intåg i valbevakningen. I stället för att diskutera vad politikerna har sagt, bedömer man hur det sagts.
Samma dag som PK-debatten publicerade Aftonbladet Kultur en artikel av det anonyma nätverket Den allierade journalisten, som kritiserade de fyra stora dagstidningarna för att bedriva allianspropaganda också på nyhetsplats. En kritik som inte fick stöd i PK-panelen. Mona Sahlin har hamnat i samma nedåtgående spiral som Bo Lundgren 2002. Det börjar illa och då handlar frågorna om det och inte så mycket om sakfrågorna. 2002 var Lars Leijonborg lejonkung och mediernas gunstling. En roll som Maria Wetterstrand haft i den här valrörelsen. Lika lite som Leijonborg 2002 kommer hon att tacka medierna om partiet går fram. Däremot kommer förlorarna som vanligt säkert att lägga en stor del av skulden på medierna.

Mätt är mätt, men är det rätt?

Det här tycks vara en morgon utan en ny opinionsmätning. Det känns lite tomt, men man får väl utgå från att läget är oförändrat, trots att Stellan Skarsgård deklarerat att han stödjer de rödgröna. Effekterna av duellen mellan Sahlin och Reinfeldt i SvT igår kväll lär säkert mätas under dagen. Om inte annat av partierna själva, men då är det inte säkert vi får veta resultatet. Opionionsinstituten har högkonjunktur just nu. I dagens Svenska Dagbladet granskas denna bransch. Mätningarna av partisympatier utgör en liten del av verksamheten. De kan närmast ses som ett varumärkesstärkande säsongsarbete som ska öppna dörrar för andra uppdrag.
SvD diskuterar också mätningarnas betydelse för väljarnas beteende. De har en ganska stor effekt tror professor Jesper Strömbäck: ” Ett parti som har medvind i opinionsundersökningarna har lättare att mobilisera sina kampanjarbetare och ingjuta energi i kampanjen”.
Att döma av olika partiföreträdares Facebook-uppdateringar har han rätt. De rödgröna är sammanbitet beslutsamma, alliansföreträdarna glatt segervissa. Samtidigt som alla påminner varandra om att det är på söndag det avgörs och betydelsen av att få folk att rösta.

.

Skilda världar i äldreomsorgen

Äldreomsorgschef Gunnar Lindberg och Gunvor Ahlin från Öjagården
var stolta mottagareav Götapriset på Kvalitetsmässan i fjol.

En ensam gammal man irrar runt mållöst letande i en ödslig korridor.

Skrattande gamla badar och cyklar tillsammans med leende personal.

Två bilder av svensk äldreomsorg. Två bilder från Öjagården i Piteå. Den första är från veckans Uppdrag Granskning, som ägnades demensavdelningen Vinden där man på grund av personalbrist låser in de gamla på nätterna. Den andra från Öjagruppen, som förra året fick Götapriset för sitt föredömliga utvecklingsarbete som är inriktat på att de gamla ska ha roligt.

Båda bilderna innehåller sin sanning. Demensvården på Öjagården och andra ställen är underbemannad. Min erfarenhet som anhörig är att en dement helst skulle ha en människa vid sin sida hela tiden.  Någon som fungerar som ställföreträdande hjärna och stilla oron hos den som inte längre har kontroll över tillvaron. Men även om det inte är möjligt finns inom äldreomsorgen också många som likt Öjagruppen ser på vad man kan göra för de resurser man har i stället för att fokusera på det man inte har.

Det hade varit intressant att höra vad kommunalrådet Peter Roslund (S) hade att säga om äldreomsorgen i Piteå. Han intervjuades visserligen i Uppdrag Granskning men fick inte mycket sagt i samtalet med Janne Josefsson och undersköterskan Elisabeth Marklund. Det var som att se någon försvarslös samtidigt anfallas av en stor schäfer och ettrig terrier. Han har inte en chans, det är bara att vänta på att det går över.

Politiker som går och som stannar kvar

Den kommunale maratonmannen, Erik
Langby (M)  har styrt Nacka i 28 år

Ungefär var tionde som nästa vecka väljs till fullmäktige i kommun eller landsting kommer sannolikt att hoppa av sitt uppdrag innan mandatperioden är slut. Om den nyvalde är ung är risken för avhopp större. Tre år in i den nuvarande mandatperioden hade nästan var tredje ledamot under 25 lämnat sitt uppdrag.

Frågan är om detta är ett demokratiproblem. När det gällde de unga beror avhoppen ganska sällan på att de var missnöjda med uppdraget som sådant. Förklaringarna finns oftast utanför fullmäktigesalen. Vanligaste orsaken var att man flyttat för jobb eller studier. Fyra år är en lång tid om man är i 20-årsåldern och mycket kan hända.

Bland toppolitikerna har avhoppen varit rekordmånga den här mandatperioden, skriver Dagens Samhälle.  8 landstingsstyrelseordförande och 75 KS-ordföranden har lämnat sina uppdrag.. Mest uppmärksamhet fick Kristina Axén Olins uttåg ur Stockholmspolitiken. Medan andra gått till nya tunga uppdrag, som till exempel Trollhättans förra kommunalråd Gert-Inge Andersson (S), som nu är ordförande i Västra Götalandsregionen.

Men en del sitter kvar mandatperiod efter mandatperiod. Maratonlistan toppas av Erik Langby (M) som varit KS-ordförande i Nacka sedan januari 1983 och som kandiderar för en ny period. Nackas införande av fotvårdscheckar var första steget i den valfrihetsrevolution, som präglat svenska kommuner det senaste decenniet.

”Fotvårdscheckarna var ett litet system, men stod för en viktig princip och det var bra att komma igång. Sen följde hemtjänst, skolan och efter det en rad andra områden. Poängen är att det inte är vi politiker som är beställare, det är medborgarna, som ska bruka tjänsterna”, säger han till Dagens Arena som besökt Nacka i sin genomgång av partiernas mönsterkommuner.

.

Södertälje hör till kommuneliten

Passerade Lagoland i helgen, det vill säga Södertälje där Anders Lago (S) är högprofilerad kommunstyrelseordförande. Södertälje är duktiga på att tänka nytt, vilket nog delvis beror på att man därtill varit nödda och tvungna eftersom den stora flyktinginvandringen från Irak ställt kommunen inför stora utmaningar.

Den som mötte Anders Lago i Almedalen behövde inte tvivla
på varifrån han kom

Man är också duktiga på att tala om hur duktiga man är. Anders Lago är en flitig gäst i olika TV-soffor. Senast i SVT:s Gomorron i fredags där han talade om Södertälje som Sveriges internationella huvudstad. En slogan kommunen nyligen fått officiellt godkänd av Patent- och registreringsverket. Motpart i tvisten var inte Sveriges officiella huvudstad utan fastighetsbolaget Hufvudstaden, som menade att kommunens slogan innebär ett ”otilbörligt utnyttjande” av fastighetsbolagets goodwill". Ett argument för Södertäljes sak är att de, enligt SCB,står 17 procent av Sveriges handelsöverskott.

Södertälje tillhör också de svenska elitkommuner som i dagarna är samlade i Prag för att utbyta erfarenheter av kvalitetsarbete. Det är de 16 kommuner som varit nominerade eller vunnit utmärkelsen Sveriges Kvalitetskommun som  träffas i SKL:s regi. Om detta och om Södertälje skriver jag om i första numret av nyhetsbrevet Kvalitet & Förnyelse, som kommer nästa vecka.

För lite svärta i politisk komedi

Anja Lundqvist och Anna Åström, mor och dotter i
Kvinna under solen. Foto: Petra Hallberg

På Stockholms Stadsteaters Klarascen är det dagarna efter valet. Inget av blocken har fått egen majoritet. Socialliberalerna, ett parti som varken är höger eller vänster, är vågmästare och deras partiledare Anna Kruse går hemma och väntar på samtalet från talmannen. Samtalet som ska ge henne den ministerpost hon jobbat så hårt för och offrat så mycket för.

Louise Boije af Gennäs politiska komedi Kvinna klädd i solen visar vad detta offer består av. Äktenskapet knakar. Tonårsdottern är en ung cyniker på väg bort. Men framför allt har Anna Kruse, utmärkt spelad av Anja Lundqvist, offrat sig själv. 20 är i politiken har gjort henne till en manipulativ och skrupelfri exhibitionist för vilken makten betyder allt.

Är det sådana politiker är? Är det så man måste vara för att ta sig till toppen? Louise Boije af Gennäs pjäs bygger på och utnyttjar fördomarna mot politiker och journalister. Här finns givetvis också en journalist, som tycks mer intresserad av att umgås med än att granska politiker, vilket Anna Kruse inte är sen att utnyttja.

Det är tänkt att vara roligt och är det bitvis också. Pjäsen fångar skickligt upp tidsandan och bryter av med några dansnummer à la Let’s dance. Men bara den som vågar vara allvarlig  blir riktigt rolig. Nu är det för mycket fördomsbekräftande och det blir lite för trivsamt för att vara riktigt angeläget.