HUNDRAÅRINGEN SOM FÖRSVANN

En personlig betraktelse utifrån Anders Malmstens nyutkomna bok "Press Stopp,: Landsortspressenregerade i 100 år men havererade på sju år", (Ekerlids)

Under mina 40 år som anställd journalist, 1970-2010, hade jag bara två arbetsgivare. Först 30 år på Vestmanlands Läns Tidning, som ägdes av familjen Pers, därefter 10 år som chefredaktör på KommunAktuellt som blev Dagens Samhälle när ägaren bytte identitet från Svenska Kommunförbundet till Sveriges Kommuner och Landsting (SKL), som numera är Sveriges Kommuner och Regioner (SKR). 

Det är två publikationer med uppenbara olikheter vad gäller uppdrag, periodicitet och läsartilltal men också med vissa likheter. Både VLT och KommunAktuellt/Dagens Samhälle  var på den här tiden starka varumärken med god ekonomi, gott självförtroende och välbemannade redaktioner. Nu ett antal sparpaket och ägarskiften samt en teknikrevolution senare är de lika på ett nytt oväntat sätt. Båda är Bonniertidningar. VLT ingår Bonnier News Local  och Dagens Samhälle i Bonnier News Buisness. Från att ha varit stolta solitärer är båda tidningarna nu små enheter i ett stort resursrikt sammanhang med 4000 anställda och över 8 miljarder i omsätttning. 

Historien om Dagens Samhälles förvandling från organisationstidning till buisnessmedia blir kanske aldrig skriven men VLT:s krokiga väg till Bonniers är en del i Anders Malmstens nyutkomna bok Presstopp,  där han söker svar på underrubrikens fråga: Landsortspressen regererade i 100 år men havererade på 7 år. Vad var det som hände? Intressant läsning för alla som bryr sig om tidningar. I synnerhet för den som värnar om lokaljournalistik och har ett hjärta som slår lite extra för VLT.

 När jag kom till VLT som praktikant 1970 hade man fortfarande 50 000-festen i minnet och såg fram emot det än större kalaset när upplagan passerade 60 000 exemplar. Men det blev aldrig någon sådan fest. Upplagan var som högst 1976 då VLT noterades för 59200 ex. Nu är den, enligt Malmstens bok, 23 300.

”Jämförbara tidningar med andra ägare  har lyckats hålla sina upplagor betydligt bättre”, konstaterar Anders Malmsten.

Den ägarmässigt närstående och närliggande Nerikes Allehanda har exempelvis en upplaga på 37700, UNT lika mycket. Norrköpings Tidningar 29 600 för att ta några exempel.  Dagens VLT-ledning brukar framhålla att man har en räckvidd på över 100 000 läsare per dag. Men fortfarande ger papperstidningen större intäkter än digitala prenumerationer så VLT:s kraftiga upplagetapp är inte betydelselöst.

Anders Malmsten beskriver utförligt den omvandling av Tidningssverige som inleddes 2005 med att Centern sålde sina tidningar och blev världens rikaste politiska parti. Från början fanns åtta budgivare. Till slut vann det konsortium som leddes av Stampen och Mittmedia och där även VLT ingick. För att vinna krävdes att man sprängde 1,8 miljarders-gränsen, 1 815 000 000 kronor var slutbudet. 

Idén bakom köpet var att vara först och starkast i den omstrukturering som skulle följa i digitaliseringens spår. En annan ambition var att bygga upp en stor, stark liberal tidningsgrupp som kunde stå upp mot stockholmsdominansen i medievärlden. Inte så dumt tänkt utifrån vad man visste då. Vad ingen kunde ana var att några år senare skulle dagspressens annonsintäkter inte längre hamna i Västerås , Örebro och Sundsvall utan rinna iväg till Kalifornien, till Google och Facebook. 

Därefter följde några turbulenta år  där tidningar och miljarder bytte ägare. Där satsningar gjordes och stora risker togs. Där skuldbergen blev höga och  där redaktioner krymptes till oigenkännlighet men ändå kämpade på för att ge läsarna nyheter digitalt och på papper. De många turerna är väl beskrivna i  boken. Ett imponerande jobb, även om man kunde ha önskat lite mer skvaller bland alla siffrorna.

Här finns i alla fall en anekdot med VLT-anknytning om  huvudredaktören Anders H Pers.

 ”Känd för att kunna agera både udda och egensinnigt”, för att citera Anders Malmsten. 

Under en av släkt- och ägarfejderna  på VLT lät Anders H Pers resolut transportera bort en oönskad, nytillsatt redaktionell chefs skrivbord. En historia som med vällust bekräftades vid Västmanlands journalistseniorers senaste möte av några som bevittnade bortforslandet och de inblandades stigande ansiktsfärg.

En liten kuriositet i det stora spelet om svensk dagspress.  Ett spel som våren 2019 slutade med att storstadstidningskoncernen Bonnier köpte Mittmedia och blev ägare till 32 dagstidningar, däribland VLT. Idag delar tre ägargrupper på dagstidningsmarknaden. Bonnier/Gota tillsammans med norska Amedia är överlägset störst genom köpet av Mittmedia. Norrköpings Tidningar Media (NMT) äger 17 tidningar däribland UNT. Den tredje gruppen är mer löst sammansatt och består av NWT-gruppen  Västerbottens Kuriren och Schibsted  som tillsammans äger Stampen, där bland annat Göteborgsposten ingår. Endast en tidning står utanför de stora ägargrupperna, Haparandabladet, en tvådagarstidning med 2 800 i upplaga.

Men, för att återgå till bokens undertitel, vad var det egentligen som hände? Tidningrnas hundraåriga affärsmodell rasade när tre fjärdedelar av annonsintäkterna försvann. Detta påverkade alla men de som lånat stora belopp för att köpa andra tidningar drabbades hårdast och de mest skuldsatta förlorade sina tidningar. Andra vill sälja innan de hamnade i samma läge. De som fortfarande hade pengar, som Bonniers, kunde köpa billigt och hoppas på samordningsvinster genom sina förvärv.

Sammanfattningsvis konstaterar Anders Malmsten, lite hoppigivande, att trots alla stormar och alla affärer, har ingen förstatidning lagts ner under de här åren. Han tror att de kommer att bestå in i kommande decennium, men det beror i så fall inte på det nya mediestöd, som Mats Svegfors utrett.

”Jag är övertygad om att nyckeln till en lönsam framtid – utan stöd från skattebetalarna – ligger i att de digitala tidningarna utvecklas journalistiskt”, skriver Anders Malmsten bokens slutord.

Lättare sagt än gjort men låt oss hoppas att han har rätt. Dagstidningar är  inte bara affärsföretag utan har ju också ett demokratiskt uppdrag i lokalsamhället, som andra aktörer skulle ha svårt att klara. 

Avslutningsvis en fundering om ett branschfenomen som Anders Malmsten inte tar upp: den kompakta mansdominansen På bilderna från olika affärer ser man diverse Lennart. Anders, Tomas, Bengt med flera i olika konstellationer men inga kvinnor. Personförteckningen innehåller 115 namn varav 5 branschkvinnor och 3 kvinnliga politiker. Vilken betydelse detta haft på förloppet kan ingen veta men kanske hade de mest våghalsiga affärerna inte blivit av om fler kvinnor funnits med runt styrelseborden. Idag finns betydligt fler kvinnor på  landsortstidningarnas vd- och chefredaktörsposter. Det är bra på många sätt. 

VLT:s redaktion samlad till konferens i Kolbäck januari 1978. Längst fram i mitten redaktionschef Lasse Rosén, jag på vänsterkanten i ljus kappa och gravidmage. I mängden syns också bland andra Anders Lif, Börje Strömberg, Anders Hallgren, Micko Strandberg, Torsten Källberg, Kalle Karlsson,  Lars Höglund  Kersti Bergold Eva Kvarnström

En sommarnovell

 Jag har skrivit hela mitt yrkesliv. Det senaste året  har jag för nöjes skull försökt mig på en annan typ av skrivande. Inte journalistikens  rapporterande och kommenterande utan att skriva fritt, berätta historier, hitta på. Nyligen fick jag en novell publicerad i tidningen Kvällsstunden. En lågmäld röst i mediebruset,som sedan 1938  har strävat att varje vecka ge sina läsare "god, intressant och spännande förströelseläsning". Den tryckta upplagan är 35 200 exemplar, vilket inte är så illa i dagens läge.

.--------------------------------------------------------------------------------------------------

”Vi borde köpa dom en flaska vin.”

Mannen talade för döva öron. Han strök bort pärlsockret som fastnat i semesterstubben och tittade längtansfullt på den tomma bullpåsen. Kvinnan på andra sidan det robusta bordet i tryckimpregnerad grov furu var bra på att baka kanelbullar men var snål med ransonerna. Barnbarnen kunde få både två och tre men han fick nöja sig med en.

Han insåg att han nog egentligen inte borde äta denna enda dagliga bulle heller och klagade inte. Han la ner termosen och de tomma kaffemuggarna i ryggsäcken. Tog upp tröjan, som han knölade till så att den med god vilja kunde betraktas som en kudde och la sig raklång på träsoffan. Den var gjord av samma robusta virke som bordet.

Utemöbeln stod vid en lätt förfallen fiskebod, som var det enda som var kvar av ett gammalt gotländskt fiskeläge. Han kände sig hemma där men egentligen hade varken han eller kvinnan någon rätt att dricka kaffe vid bordet med den vackra utsikten. De hade en liten sommarstuga i skogen en bit uppåt land. Där kunde man om det blåste rejält höra havet men för att se det var de tvungna att cykla en bit.

De hade tagit för vana att packa ner förmiddagskaffet i hennes cykelkorg. De första åren hade de satt sig på stenar lite här och var. Ibland vid fiskeläget men eftersom bordet inte var deras satte de sig inte där. När knän och höfter började protestera mot att sitta på mark och stenar började de använda bordet. Ingen skada skedd, de lämnade inga spår efter sig. Eventuella bullsmulor tog vinden eller fåglarna hand om.

De var tacksamma för bordet men visste inte vem de skulle tacka. Trots att de varit där så många gånger hade det aldrig kommit någon annan som gjort anspråk på att få sitta där. Ändå hade han lite dåligt samvete när han nu låg här igen. Men inte värre än att han, trots den hårda träsoffan, var på väg att slumra till. Det skulle inte ryggen gilla så han satte sig upp:

”Nå vad säger du borde vi inte köpa dom en flaska vin?”

Hustrun tittade lätt förvirrad upp från sin 738-sidiga engelska deckare: där en adlig kommissarie jobbade med att jaga en massmördare:

”Vin? Varför då? Till vem?”

Mannen suckade. Hon var som vanligt borta för världen när hon läste. Hon sa sig tycka om att sitta nere vid stranden och läsa men egentligen kunde hon sitta var som helst. Hon var någon annanstans. Igår hade han försökt uppmärksamma henne på en havsörn som flög så lågt att han för ett ögonblick tyckte att den skuggade deras lånade kaffebord. Hon hade lyft blicken och pliktskyldigt klämt fram ett ”oj då” innan hon återgick till boken.

När de cyklade hem längs stranden hade hon försökt intressera honom för kommissariens ansträngningar att få tag på en mördare, som gav sig på kvinnor i övre medelåldern som till synes inte hade något gemensamt. Hon hade en teori om att det var värdefull vintageklänning från Mary Quant som förenade dem. En teori som var så orealistisk att han insåg att nu var det hans tur att klämma fram ett pliktskyldigt ”oj då” för att få slut på diskussionen.

Nu gällde det att få henne tillbaka till den mer närliggande gotländska gåtan om vem som ägde fiskeboden med bordet som de haft så mycket glädje av.

”Jag tycker att det är dags att vi äntligen tar reda på vem som äger det här stället och tackar dem med en flaska vin. Eller kanske whisky, för att riktigt visa vidden av vår tacksamhet.”

Själv hade han definitivt föredragit whisky, men kvinnan var minst lika hård när det gällde att ransonera starkvaror som kanelbullar. Även det för hans eget bästa. Kanske var det därför som hon fann ämnet tillräckligt intressant för att lägga ifrån sig boken.

”Men tänk om de blir arga när de inser hur vi har utnyttjat deras grejer i alla år. Bättre be om förlåtelse än om tillåtelse. Vi fortsätter som tidigare.”

Han insåg att det gällde att agera resolut så att hon inte lyfte upp boken igen.

”Nu är du ogin. Klart de blir glada om någon står utanför dörren med en present.”

Hon tog det hårt att bli kallad ogin och egentligen var hon ju inte det, tvärtom. Men hon var också principfast.

”Man ska inte ge alkohol till folk man inte känner och inte vet vad de har för relation till spriten.”

”Du överdriver. De flesta är som du. Gillar att ta ett glas eller två, men är kloka nog att sluta i tid.”

Det sista hörde hon nog inte. Hon var åter försjunken i sin bok för att få veta om den trögtänkte kommissarien äntligen fattat vintageklänningens betydelse. Mannen lämnade henne i solen vid fiskeboden och cyklade hem för att anlägga en sparrisbädd. Det skulle hon gilla.

Några gråa och regniga dagar gjorde att de avstod från kaffet vid havet. Han saknade det men dagarna gick ändå i det stillsamma pensionärstempo som han till sin egen förvåning funnit sig så väl till rätta med. Hans behov av arbete var inte så stort som han trott under alla år. Han hade också motvilligt fått inse att arbetsplatsens behov av honom inte heller var så stort som han trott.

Men vissa uppgifter kan inte vänta. Ett stopp i avloppet under diskbänken kräver sin man. Medan han höll på med att fixa det kommer kvinnan in och säger upprört.

”Det sitter en man, som jag inte känner igen, vid trädgårdsbordet. Han säger att han har rätt att sitta där eftersom vi brukar sitta vid hans bord. Det måste vara han som äger fiskeboden. Han är full. Jättefull.

Mannen reste sig bekymrad från sin position under diskbänken och erbjöd sig att gå ut och köra iväg den oinbjudne gästen. Kvinnan tyckte det var onödigt. Han verkade ofarlig och de var skyldiga honom en rejäl stund vid deras bord. Hon satte på kaffebryggaren och tinade några bullar. Hon trodde benhårt på sötsaker som tröst och belöning.

Men hon fick återvända med oförrättat ärende. När hon kom ut med kaffet var mannen försvunnen. På något vis hade han lyckats ta sig upp på cykeln och vinglat iväg mot okänt mål. De drack upp kaffet och åt bullarna. Mannen fick två eftersom gästen försvunnit, men det var ingen glädje med det. De hade inte tänkt att det skulle bli så här när de äntligen fick träffa den person de tyckte sig stå i tacksamhetsskuld till.

På natten vaknade de av att det luktade brandrök. Det brann nere vid stranden. De såg räddningsbilar och en ambulans passera. Mannen ville gå ut och se vad som hänt, men blev strängt tillsagd att hålla sig hemma för att inte störa. Han hoppades att hon skulle somna om så att han kunde smyga iväg, men det gjorde hon förstås inte. Trots att hon inte läste i sin bok. Det fiktiva dramat lockade inte när verkligheten bjöd på dramatik, som var så nära i tid och rum att den ännu inte fanns på telefonens nyhetssajter, som de planlöst fingrade på.

Nästa dag cyklade de ner till stranden och det de befarat visade sig stämma. Fiskeboden hade brunnit ner och med den utemöbeln där de druckit sitt kaffe och njutit av utsikten så många gånger. Eftersläckning pågick och framför polisens avspärrningsband stod en reporter från lokaltidningen och livesände webb-tv med hjälp av mobiltelefonen. De stod en bit ifrån men lyckades få upp sändningen i telefonen:

”När räddningstjänsten kom till platsen var boden helt övertänd. Polisen befarar att en person omkommit i samband med branden.”

Reportern nämnde inga namn men bland de närvarande grannarna rådde inga tvivel om vem den omkomne var. Det var fiskebodens ägare Henry Ronström, som av någon anledning varit där och råkat tända på.

Resten av sommaren valde mannen och kvinnan cykelvägar som inte passerade platsen för fiskeboden. Han ordnade en sittplats genom att lägga en bräda mellan två stenar. Men det blev inte samma sak,

Mot slutet av sommaren knackade en kvinna på deras dörr.

”Jag är Märit, fru till Henry.  Det var vi som ägde fiskeboden. Jag vet att ni ofta var där och jag skulle vilja prata med er.”

Det var oroliga för vad hon hade att säga men frågade om hon ville ha kaffe. Hon överraskade dem med att säga ja och mannen gick in och ordnade det. Under tiden pratade kvinnorna om trädgården och blommorna.  När kaffet var upphällt började Märit prata.

 - Ni visste inget om oss och vi visste inget om er, förutom att ni brukade dricka kaffe vid vår fiskebod. Självklart visste vi det fast vi aldrig var där själva. Om ni hade känt oss hade ni vetat att Henry var alkoholist. Han hade varit nykter i fyra år när det plötsligt stod en flaska whisky på trappan. Om jag sett den först hade det hamnat i avloppet, men han var ensam hemma. Det blev inledningen på ett återfall som slutade när han skulle försöka tända fotogenlampan i fiskeboden. Då var finwhiskyn han fick av er slut sen länge, men han hade hunnit få i sig en hel del annat.”

Då bar rösten inte längre. Eftersom hon famlade efter en näsduk hann hon antagligen inte uppfatta den blick kvinnan gav mannen. Han undvek den också, men visste hur svarta hennes ögon kunde vara när hon var arg. Han kände sig svekfull som inget sagt om infallet att ställa en flaska med ett anonymt tackkort på bondgårdens trappa.

Ingen av dem sa något. Märit gick utan att tacka för kaffet.

När våren kom la de ut stugan till försäljning. Mannen hoppades att de nya ägarna skulle ta väl hand om sparrisbädden.

Så blev livet för 1810-talets Västeråsflickor

Folkmarknad i Västerås 1864.
Oljemålning av JosefWilhelm Wallander.
Bildkälla: Västmanlands Läns museum

Hur blev livet för de 438 flickor som föddes i Västerås under 1810-talet? Svaret är att de flesta föddes fattiga, levde fattiga och dog fattiga. Det visar en akademisk studie från 1978  som jag hittade på  en antikvariatssajt.  Bland professor Sten Carlssons diagram och tabeller skymtar några av dessa västeråsflickors livsöden. 

Maja Stina Lengström föddes i Västerås 1815. Fadern, som var sadelmakargesäll, dog när Maja Stina var tre år. Hon och mamman flyttade flera gånger. Som 20-åring blev Maja Stina piga på Julpa gård och därefter i Sura. 1844 flyttade hon till Stockholm där hon hade olika pigjobb. Hennes sista tjänst var som kammarjungfru hos professorskan H. PH. Mosander på Ängsholmen. Maja Stina avled 1883. 

Maja Stina Lengström är en av de 438 flickor som föddes i Västerås åren 1810–1819. Västerås var då en stad med ungefär 3000 invånare. Här fanns varken gas-, avlopps- eller vattenledningarna. Folk fick kliva omkring i mörker bland latrin och köa för vatten vid gemensamma pumpar. Det söps hejdlöst. I Sundins tobaksfabrik jobbade nioåringar. Kyrkan svarade för skolundervisningen och tyckte det var viktigare att barnen lärde sig katekesen än att läsa och skriva. 

Med undantag för stadens styrande herrar vet vi mycket lite om människorna som bodde i staden då. 

Inga bilder finns bevarade. Kanske finns någons namn på en gravsten någonstans. Det enda ställe där den tidens västeråsare satt några spår är kyrkböckerna. Där finns handskrivna noteringar om födelsedatum, föräldrar, bostadsadress, eventuella flyttar och så småningom död och ibland dödsorsak. Kalla fakta som ger en aning om hur deras liv gestaltade sig. Om någon ger sig tid att söka deras spår. Vilket det visat sig att någon faktiskt gjort när det gäller Maja-Stina och de andra 437 västeråsflickorna födda under 1800-talets andra decennium. 

På en antikvariatsajt hittade jag en bok med titeln Kvinnoöden i Mälardalen under 1800-talet. En för mig oemotståndlig titel. Det visade sig vara ett litet anspråkslöst häfte från Uppsala universitet publicerat 1978. Ett på sitt sätt knastertorrt akademiskt verk där professor Sten Carlsson redovisar en studie av de 438 västeråsflickorna, som på akademikerspråk kallas kohorten. 

Här finns tabeller, diagram och akademiska resonemang kring äktenskapsfrekvens, social rörlighet och mortalitet. Men också ett digert notsystem där man skymtar hur livet blev för dessa västeråsflickor. En del liv tycks odramatiska. De gifter sig med någon i ungefär samma samhällsklass och lever ihop tills döden skiljer dem åt. Till exempel Sara Christina Boberg, född 1815 dotter till en tullinspektör, gift 1838 med en kanslivaktmästare som dog 1863. Död i Västerås i 1880. 

Sämre gick det för den kvinna som Sten Carlsson bedömer som västeråsstudiens enda fall av djup deklassering. Hon namnges inte utan benämns E.L.B. Hon är född 1812, dotter till en handelsman. När hon är 17 år dör hennes far, två år senare modern. E.L.B flyttar då till Stockholm där hon gifter sig med en gipsgjutargesäll. 1855 noteras hon som ”arrestant”. Hennes brott är inte känt, heller inte hennes vidare öden. 

 Sten Carlsson beskriver den tidens Västerås som en förindustriell stad helt dominerad av handel, hantverk och offentlig förvaltning. Den största gruppen i studien är de 118 hantverkardöttrarna, 101 har pappor som klassas som arbetare. Bland dem finns 18 brandvakter och 1 diktare. 33 är döttrar till handelsmän och 40 flickor klassificeras som ståndspersoner. I den gruppen finns en adelsfröken, Jacobina Christina Virgin, som blev föreståndare för en flickskola i Göteborg och levde tills hon blev 94 år. 

 1800-talets småstadshus kan på de fåtaliga bilder som finns framstå som en Elsa Beskow-idyll där tanter i krinolin flanerar och hälsar nådigt på Farbror Blå. Exempel på sådana kvinnokollektiv finns. Då handlar det om ogifta kvinnor eller änkor av bättre familj som bor tillsammans för att hålla kostnaderna nere. Om de inte hade ett arv att leva på blev det knapert De var omyndiga, fick inte driva rörelse och saknade utbildning som kunde ge jobb. Ogifta kvinnor ur arbetarklassen hade det ännu sämre. De flesta var hänvisade till livslång tjänst som piga eller diverse påhugg för låg ersättning. 

Sten Carlssons har, med hjälp av kyrkböcker och andra register, kartlagt västeråsflickornas liv och staden där de föddes. Siffrorna talar sitt tydliga språk. Västerås sticker ut på ett negativt sätt i alla tabeller som registrerar levnadsstandard och hälsa. Spädbarnsdödligheten är den högsta bland svenska städer förutom Stockholm. Den allmänna dödligheten är hög. Hälften av flickorna i studien hade dött före sin 38-årsdag. Många i lungsot. Bara i Stockholm tog lungsoten fler liv. 

Den höga dödligheten gjorde att många barn fick växa upp utan en eller båda sina föräldrar. Ett fåtal av de 29 föräldralösa i studien fick styvföräldrar eller togs om hand av släktingar. De andra auktionerades ut till fosterhem, hamnade på barnhus eller blev fattigvårdsbarn. Som vuxna drabbades flera av olyckor eller hamnade inför rätta. 

 Det fanns dock ett lysande undantag. Ringardottern A.C.W född 1811, som miste sin ogifta mor när hon var sex år. A.C.W fick tidigt börja jobba som piga. Flyttade till Stockholm när hon var 18. Där gifte hon sig med en snickargesäll och fick två barn, som hamnade på barnhus när pappan åkte i fängelse. Han tycks ha skärpt till sig efter det. A.C.W efterlämnade ett litet kapital och det gick bra för sönerna. En emigrerade till Brooklyn, den andre blev kammarförvant och sedermera byråchef på ett statligt verk. 

”Det sociala arvets olyckliga följer var inte alltid ofrånkomliga”, skriver professorn till synes glad att hitta ett undantag som bekräftar regeln. 

 Men de allra flesta flickorna föddes fattiga, levde fattiga och dog fattiga. I synnerhet de som stannade kvar på hemorten. De som flyttade fick det ofta lite bättre, i synnerhet de som gifte sig och flyttade ut på landet. Stockholm hade en stark dragningskraft. Ett tag var det så många som tog ångbåten till Stockholm att VLT talade om ”pigexport”. 

Att flytta till Stockholm var en chansning. Den som läst Per Anders Fogelströms Minns du din stad-serie vet att livet var allt annat än lätt för de som kom till Stockholm för att få jobb i industrialismens barndom. 

Men livet i Västerås var ännu mera otryggt. Livsmönstret för kvinnor i den här tidens Västerås präglades enligt Sten Carlsson ”av otrygghet och föränderlighet, stark dödlighet i olika åldrar, ständiga flyttningar, ovissa utsikter på giftermåls- och arbetsmarknaden, stora sociala klyftor och ett lågt inslag av kvarboende och yrkeskontinuitet.” 

Detta var de 438 flickornas stad, som idag är vår stad. 

Om författaren:  Sten Carlsson, var 1956–1983 professor i historia vid Uppsala universitet. Han betraktas som en banbrytande socialforskare och var en av de första historikerna som uppmärksammade det speciella i kvinnornas situation. Västeråsstudien är en pendang till hans verk Fröknar, mamseller, jungfrur och pigor. Ogifta kvinnor i det svenskaståndssamhället från 1977. Sten Carlsson avled 1989.

Om skriften: Texten är ursprungligen publicerad i Västerås Humanistiska Förbunds  medlemsskrift i väntan på... våren 2021. Där kan man också läsa bland annat en tidigare opublicerad text av Lars Gustafsson om västmanländska våtmarker, en presentation av Lydia Wahlström, kvinnorkämpen från Barkarö samt en text om "Det fria ordet", det storslagna textila verket i Västerås stadshus fullmäktigesal. Nya medlemmar får skriften så länge lagret räcker.  Läs om medlemskap här.

"Graven, vi måste åka till graven!"

För mig var gravar länge förknippat med förpliktelser och tvång. När mina föräldrar var hemma i sina ångermanländska barndomstrakter på somrarna förväntades de ta ansvaret för familjegravarna. En tung uppgift. Den sociala kontrollen av hemvändarna var hård. Nu gällde det att vattna, sätta dit färska blommor, borsta undan skräp och knipsa bort vissna petunior. Vad skulle folk annars säga?

Antagligen var det för att befria mig och min bror från det ansvaret so

Fröken Hedvig Stares sorgliga sten på Fårö kyrkogård.

m mina föräldrar var bestämda på hur de skulle begravas. I minneslund,  ingen skulle behöva känna något tvång över att ta hand om deras gravar.

Så fick det bli. De vilar båda i minneslunden vid  Bromma kyrka. Jag har aldrig varit där, vilket inte betyder att jag inte minns dem. Jag behöver inte en sten för att minnas. Jag brukar tända ljus för dem på Hovdestalund i Västerås där jag bor och jag besöker gärna kyrkogårdar. Det är rofyllda platser, där man kan sitta ner och tänka på livet och på sina egna döda även om de inte finns just där.

Vi har inte längre några gravrätter kvar i familjen, men jag är glad att det finns de som gör andra val. Gravstenar är fascinerande speglar av sin tid och väcker tankar på hur livet var för dem som nu vilar här. Fröken Hedvig Stahre på Fårö till exempel, hur kul hade hon det under sina 82 år. ”Kristus mitt liv, döden min vinning”, lyder texten på hennes sten.

Och alla dessa kvinnor som i många år vårdar sin makes grav, som blir en evig påminnelse om deras stundande död. Deras namn och födelsedatum är inristat, med plats för dödsdatum. Ekonomiskt och praktiskt, men själv skulle jag nog föredra en blankrad för mitt namn. Hierarkin är klar på de flesta stenar, maken först, ibland med yrkestitel och h.h, hans hustru på raden under. Så såg ju samhället ut när dessa stenar restes. Men aldrig att jag sett kvinnans underordning så tydligt manifesterad som på den gotländska sten där hustruns namn bara finns på baksidan.

Vissa stenar är sorgligare än andra. På kyrkogården i Fläckebo till exempel. Där vilar Bertil, som bara blev 19 år gammal. Han delar gravplats med sina föräldrar, som fick leva vidare utan sin son i 28, respektive 48 år. På stenen har de inga namn. De är för evigt Far och Mor till Bertil.

Nästan än sorgligare är den lilla kvadratiska svarta stenen på  Rytterne kyrkogård. Där står bara ”Lillan”. Mig gav den associationer till det som brukar beskrivas som världens kortaste novell: For sale: Baby shoes, never worn.

Sorgligt på ett annat vis är förfallna pampiga  stenar, resta över män med fina titlar och vagt igenkänningsbara namn från en svunnen tid. De är glömda av offentligheten och tydligen också av de som stod dem nära. Ingen vårdar deras sten och minne. Ingen bryr sig ens om att skicka en årlig slant till kyrkogårdsförvaltningen för att någonting ska växa vid stenen.

Hur det är med evigheten vet vi inget om, men klart är att en gravsten inte varar för evigt.

Men en del stenar blir kvar länge. Till exempel stenen med min favoritinskription. Den finns på den puckelryggige narren Anders Luxemburgs grav på Ängsö kyrkogård i Västmanland. Han avled 1744 efter att i mer än 30 års trofast tjänat för sina herrskap. Därefter hamnade han "utan men och lyten i det oförgängliga".

Det låter underbart, men kanske inget man kan hoppas på när man inte är troende. Men jag vill gärna tro att fröken Hedvig Stahre på Fårö kom dit och nu kan glädja sig åt sina försakelser i jordelivet.

Texten först publicerad i begravningsbranschens tidning Memento 1:2021

 

 

 

Hur ska det gå för kommunerna?

Under detta millenium har det producerats en större utredning som rör kommunernas uppdrag vart tredje år. Den senaste är den nyligen presenterade Kommunutredningen, som tagit ett helhetsgrepp på kommunerna i tider av urbanisering, demografiska utmaningar och digitalisering. Ett stort uppdrag med höga förväntningar på konkreta resultat.

En astronaut svävade över publiken när   Kommun-
utredningen presenterades i Ingenjörssalen.

Men den slutliga lösningen på hur landets 290 kommuner ska klara att leverera likvärdig demokrati, service och välfärd till invånarna. kom inte den här gången heller. 

- Det finns inget alexanderhugg som löser allt, konstaterade utredningens ordförande den socialdemokratiska riksdagsledamoten Niklas Karlsson från Landskrona, vid ett seminarium arrangerat av studieförbundet SNS den 2 mars.

Ett sådant förlösande hugg hade nog ingen på allvar väntat sig, men många hade nog hoppats på mer efter tre års utredande. Det mest uppmärksammade förslaget är att staten ska kunna gå in betala skulderna för kommuner som frivilligt går samman. Dyrt och orättvist, tyckte M-, L-, KD- och SD-ledamöterna, som samfällt reserverade sig. Därmed finns ingen majoritet i riksdagen om förslaget skulle komma så långt, vilket inte är så sannolikt eftersom det handlar om en kostnad på uppåt 500 miljarder. 

Rättviseaspekten är också problematisk. För mig känns förslaget som om en pappa skulle betalar lånen för den skuldsatte sonen om han gifter sig, medan de barn som redan är gifta och har skött sin ekonomi blir utan. Å andra sidan: vem vill slå sig ihop med någon med stora skulder?

Utredningen föreslår också att personer som väljer att jobba i en glesbygdskommun ska få sina studieskulder gradvis avskrivna. Ett förslag som välkomnades av kommunföreträdarna i debatten Carola Gunnarsson (C) från Sala och SKR:s styrelsen och Britta Flinkfeldt (S) från Arvidsjaur. Bristen på kompetent personal är ett minst lika stort problem i små kommuner som bristen på pengar. 

_ Money talks, sa Britta Flinkfeldt, som hoppas detta ska locka lärare, sjuksköterskor, socialsekreterare och andra kvalificerade yrkesgrupper att jobba i glesbygd. 

Mer generella och färre riktade statsbidrag är ett annat förslag. Det är de flesta för. I princip, men den politiska logiken gör att det i praktiken alltid kommer nya öronmärkta pengar. Man vinner inga val på att lova höjda generella statsbidrag, ty om sådana brukar det heta att de försvinner i svarta hål. Medan däremot det parti som får i genom gratis glasögon, fler böcker i skolbiblioteken eller subventionerade solceller kan kalla till presskonferens och tala om hur viktiga de är.

Kommunsammanslagningar föreslås inte eftersom det inte ingick i uppdraget. Utredningen hoppas att det ska ske ändå  på frivillig väg.  Teoretiskt skulle det behövas 25000–30000 invånare i en kommun för att den skulle klara sina uppgifter. Så stora är inte ens hälften av kommunerna idag, medianen ligger runt 15 000.

I verkligheten är detta idealläge näst intill omöjligt att åstadkomma. Kommuner som är små mätt i antal invånare är stora till ytan, vilket gör att man inte vinner så mycket en sammanslagning, Det finns också starka demokratiska argument emot. Medborgarna gillar inte att gå ihop med grannkommunen. Det visar exemplet Öland, som består av Borgholm med knappt 11 000 invånare och Mörbylånga med dryga 15 000. Ett självklart sammanslagningsprojekt kan det tyckas. Om man inte är ölänning. Det blev ett tydligt nej både 2009 och 2019, när man folkomröstade om saken.

Om inget görs kommer allt fler kommuner att få svårt att klara service och välfärd och den svenska modellen med självstyrande kommuner hotas. Det framhöll Ardalan Shekarabi när utredningen tillsattes och det framhöll Niklas Karlsson nu när utredningen är klar.

Och den som måste göra något är i slutänden staten. Frivilliglinjen lår inte leda till särskilt många kommunsammanslagningar. Vi har att vänta fler kommunutredningar. Ingen kommer att heta Självstyrelseutredningen eller Kommunsammanslagsningskommittén. Men det är de frågorna som det kommer att handla om.  På sikt är det svårt att se hur det ska gå att behålla självstyret och det lokala ansvaret för välfärdstjänsterna utan det smärtsamma arbete det innebär att rita om kommunkartan.

Den som lever får se Det kommer att ta sin tid, jag tror inte det blir klart under min livstid.

Betänkandet har titeln Starkare kommuner - med kapacitet att klara välfärdsuppdraget (2020:8). I en artikel på DN Debatt ger ordföraden Niklas Karlsson en kortversion av förslaget.

SNS-seminariet finns att se här: https://www.sns.se/aktuellt/niklas-karlsson-presenterar-kommunutredningen/

Adjö PO och PON! Välkommen MO och MEN!

I slutet på 1960-talet sålde Aftonbladet och Expressen tillsammans mer än en miljon tidningar per dag. Landet tapetserades med löpsedlar som skrek ut dagens nyheter. Ingen kunde undgå den som hamnade på bild där. Att köpa en kvällstidning var en daglig rutin för många, men långt ifrån alla gillade vad som skrevs. Politiker, i synnerhet de styrande socialdemokratrna, var starkt missnöjda med pressetiken och hotade med lagstiftning.

Pressens organisationer insåg faran och lyckades efter många turer få till stånd en modell för självsanering som fick politikerna att dra tillbaka förslagen om statligt ingripande.  1969 inrättades PO Allmänhetens pressombudsman, som ett komplement till Pressens opinionsnämnd PON som funnits sedan 1916.

PO, blivande MO Ola Sigvardsson, medieforskaren Torbjörn
von Krogh och Lena Hörngren under Svensk Mediehistorisk
 förenings samtalskvällom det nya medietiska systemet.
Foto: Anders Lif

PO firar alltså 50-årsjubileum i år men gör det med gravöl. Vid årsskiftet slutar Ola Sigvardsson som PO och blir MO, Allmänhetens medieombudsman. Samtidigt försvinner 103-åringen PON och ersätts av Mediernas etiska nämnd, MEN. Det är inte bara ett namnbyte utan en rejäl och länge efterlängtad förändring. Nykomlingarna ska prova alla publiceringar, oberoende av publiceringsform. Alltså även radio- och tv-sändningar, när det gäller intrång i privalivet, och webbpubliceringar. Sajter och poddar som har en ansvarig utgivare och ett utgivningsbevis kan ansluta sig till systemet och på så sätt låta sig granskas.

Om detta talades det på ett möte i Stockholm hos Svensk Mediehistorisk förening den 26 november. Journalisten och medieforskaren Torbjörn von Krogh redogjorde för turerna kring PO:s tillkomst. Ola Sigvardsson, resonerade kring de centala begreppen: allmänintresse och offentlig person. Alla som agerar i offentligheten är inte offentliga personer. Man bör skilja på samhällsbärare och underhållare, framhöll PO.

Jag deltog i samtalet i egenskap av mångårig ledamot i PON. Åren 1995-2000 var jag ledamot på Journalistförbundets mandat, 2011-2017 var jag representant för Sveriges Tidskrifter. Det är ett ganska tidskrävande uppdrag, men jag ser det som ett privilegium att ha fått vara med. Här handlar det inte om att förhandla eller att tolka paragrafer utan att med respekt för mediernas samhällsgranskande uppdrag ge upprättelse åt människor som anser sig utsatta för en publicitetsskada. Det görs i öppna och resonerande samtal där olika erfarenheter möts och argument prövas.

Jag hoppas att detta öppna och  resonerande samtalsklimat även kommer att prägla  den nya nämnden. Chansen finns. Även om  granskningsområdet vidgats  är strukturen densamma. Liksom sin föregångare kommer den nya nämnden att bestå av ledamöter som företräder de branschorganisationer, som står bakom och finansierar systemet och representanter för allmänheten.

Precis som i slutet av 1960-talet finns det idag röster som argumenterar för en statlig reglering av medierna med motivering att pressetiken brister. Därför är det bra att de seriösa medierna, som har ansvarig utgivare har samlats kring denna modell.

Ett gemensamt pressetiskt system har diskuterats och utretts i decennier. Ett tag befarade jag att det liksom höghastighetstågen och ombyggnaden av Slussen i Stockholm skulle höra till sådant som man i min ålder inte skulle få uppleva under sin livstid. Men vid årsskiftet händer det. Välkommen MO och MEN.

Politiker kan inte outsourca sitt uppdrag

Äldrenämnden beslutade vid sitt senaste sammanräde att Västerås ska få en äldrekommission. Det var ett av Liberalernas vallöften som nu efter viss möda är på väg att infrias. 

”Uppdraget består i att återställa förtroendet för äldreomsorgen i Västerås som försämrades efter den mediala granskningen som skedde under 2018”.

Tyvärr tror jag att det är ett omöjligt uppdrag. Om förtroendet är skadat beror det sannolikt på att det finns faktiska brister i äldreomsorgen. Inte på att det rapporterats om enskilda fall i media. Att åtgärda brister och bygga upp förtroende är en uppgift för äldrenämndens politiker. Det kan inte outsourcas till en kommission bestående av gamla äldreomsorgschefer och representanter för pensionärsorganisationer.

En kommission av den här typen är en anomali. Den är varken politik eller förvaltning utan svävar fritt där emellan utan tydligt uppdrag. Den oklara rollen blir tydlig när man beskriver hur kommissionen ska förhålla sig till offentlighetsprincipen.

”Det krav på att dokumentera inkomna brev, mejl och samtal som finns för förtroendevalda och anställda i Västerås stad finns inte för äldrekommissonen”, enligt nämndens beslutunderlag.

Men det är inte möjligt att friskriva någon del av kommunens verksamhet från grundlagen. Eftersom kommissionen är kommunal gäller samma regler där som för annan verksamhet. Inkomna handlingar är allmänna och får sekretessprövas i vanlig ordning. De ska också kunna granskas av revisionen.

Äldrekommissionen var ursprungligen ett förslag i en motion från dåvarande oppositionspartiet Liberalerna, som numera ingår i majoriteten och har ordförandeposten i äldrenämnden genom Bengt-Åke Nilsson. Motionen visade på en vilja att tänka i nya banor vilket är positivt. Men den andades också en misstro mot den egna organisationen vilket är en dålig utgångspunkt för ett förändringsarbete.

När framgångsrika kommuner ska beskriva varför man lyckats brukar de grundläggande faktorerna vara: Tydliga roller, politiker som vet vad de vill och med tillit överlåter till professionen att beskriva hur det ska genomföras. En kommission som den Västerås nu ska få är en oprövad väg. Om det är modgt eller dumdristigt att ge sig in på denna väg får framtiden utvisa. Just nu kan man bara säga: Lycka till.

Ledamöter i kommissionen är: Lars Björklund, Västerås demensförening, Berith Stenwall, Anhörigvårdarna, Birgitta Hedén, tidigare strateg på förvaltningen och chef inom Attendo Care numera pensionär, Krister Molin, tidigare chef för Hjärtpunkt Skiljebo, Sven-Erik Henriksson, tidigare chef för äldreomsorgen inom Tillberga grannskapsservice och därefter strateg in organisationen Västmanlands kommuner och landsting (VKL), Bengt G. Andersson, ordf. för SPF i Västerås samt Tord Lindström, som representerar. PRO i Västerås. Kommissionen utser inom sig en ordförande