Lena Hörngren

Vårdens eviga köproblem

2012-01-31T11:01:00.000+01:00

Krönika publicerad i VLT den 31 januari 2012

”Väntetiden för en höftledsoperation är sex månader”. Beskedet från planeringssköterskan på ortopedkliniken på Västmanlands sjukhus var en obehaglig överraskning. Dels för att det innebar att jag skulle behöva fortsätta att ha ont ett bra tag till. Dels för att det visade att Landstinget Västmanland inte klarade vårdgarantin., som hon för övrigt inte sa något om förrän jag själv tog upp frågan.

Vårdgarantins formel är 0-7-90-90. Nollan står för att man ska få kontakt med primärvården samma dag. Sjuan för att man ska få träffa en läkare inom vecka. 90 är först det antal dagar man maximalt ska behöva vänta för att träffa en specialist, om man bedöms behöva det. Efter det ska man inte behöva vänta mer än ytterligare 90 dagar för att få specialistvård.

I mitt fall klarade landstinget den första nollan, sedan har väntetiderna i alla led varit längre än de garanterade. Man ska inte dra några slutsatser av ett enskilt fall, men statistiken på den rikstäckande databasen vantetider.se, som bygger på landstingens egna uppgifter, visar att Västmanland är ett av de län där väntetiden för höftledsoperationer är mer än 90 dagar. Lika illa är det när det gäller knäledsoperationer, gråtstarr, livmoderframfall och gallsten för att ta ytterligare några vanliga ingrepp som omfattas av vårdgarantin.

Västmanland är dock långt ifrån sämst utan ligger på riksgenomsnittet om man ser till helheten. 88 procent får sitt beslutade ingrepp innan vårdgarantins 90 dagar passerat. Norrbotten klarar 99 procent, Uppsala bara 77 procent.

Vårdköer är svensk sjukvårds eviga problem. Vårdgarantin i kombination med en kömiljard som ger extra pengar till de landsting som lyckas hålla nere väntetiderna är regeringens metod att komma åt problemet. I vad mån landstingen klarar garantin handlar dock inte så mycket om centrala åtgärder. Det är heller inte enbart en resursfråga. Viktigast är att förändra tänkesättet att ta köer för givna och hitta effektivare arbetssätt. Lär av dem som lyckats. Gör ett studiebesök i Kalmar eller Hässleholm där är väntetiden för höftleder max fyra veckor.

Hur ska de viktigaste jobben bli populärast?

2012-01-30T11:40:00.000+01:00

Sveriges viktigaste jobb finns inom välfärdssektor, är ett återkommande budskap från Sveriges Kommuner och Landting (SKL), senast framfört i en rapport om rekryteringsläget. Möjligen skulle man kunna invända att jobben inom varu- och tjänsteproduktionen som ger skatteunderlaget för välfärdstjänsterna är minst lika viktiga. Men en sådan viktighetsvärdering vore lite om att diskutera hönan eller ägget. Det ömsesidiga beroendet går inte att komma ifrån. Så låt gå för SKL:s värdering: Sveriges viktigaste jobb finns i välfärdssektorn.

Problemet är att de viktigaste jobben inte är de mest eftertraktade jobben. Kommuner och landsting hamnar lågt när unga ska lista vilka de helst vill ha som sin framtida arbetsgivare. Idag finns ju även många privata utförare, men frågan är om de är särskilt mycket populärare. Den senaste tidens debatt om riskkapitalisternas intåg och äldreomsorgens brister har knappast varit positiv för Caremas och andra privata utförares attraktionskraft för unga arbetssökande.

Ungdomsbarometern visar att unga vill ha jobb där de kan känna att de gör en insats och får uppskattning, vilket ju välfärdssektorn kan erbjuda. Men kännedomen om vilka jobb som finns är låg. Många hamnar ju på jobb inom sektorn och trivs då bra. Undersökningar bland kommun- och landstingsanställda visar att de känner att de har viktiga och meningsfulla uppgifter, som de utför med stort engagemang och stark motivation. Däremot är de inte alltid så stolta över att tala om var de jobbar.

Denna dåliga image är problematisk med tanke på vad sektorn står inför. Idag jobbar var fjärde anställd, 1,1 miljoner människor i välfärdssektorn. Under perioden 2010-2019 behöver man rekrytera över 420 000 medarbetare för att fylla luckorna efter dem som går i pension och för att klara den ökade efterfrågan när såväl de unga som de gamla blir fler. Ett särskilt problem är det stora behovet av chefer eftersom chefskapet idag är en av sektorns brister. 15000 av 37 000 chefer i kommun och landsting går i pension de kommande åren.

Bryter man ner siffror regionalt blir läget än mer bekymmersamt. I många glesbygdskommuner skulle man inte klara ersättningsrekryteringarna ens om alla nyutbildade ungdomar stannade och tog jobb i kommunen.

Någon enkel och snabb lösning på detta finns naturligtvis inte. Men en god början är att se och erkänna problemet och inse att man måste bli bättre. Både när det gäller att ge personalen lön efter prestation och att få de att känna stolthet över vad de gör och vem de jobbar för. Det är ju faktiskt inte den anonyma kommunen eller dess utförare utan medborgarna. De som inte skulle klara sin vardag om det inte fanns personal som såg till att skolor, äldreomsorg, vattenförsörjning och en hel del annat fungerade. Det som många känner är de viktigaste jobben.

Sluta tugga om S-krisen!

2012-01-24T10:38:00.000+01:00

Det var nästan som julafton i lördags. Åtminstone i den meningen att det kändes omistligt att sitta vid TV:n klockan tre på eftermiddagen. Håkan Juholt hade kallat till presskonferens i Öskarshamn och fast man ju visste att budskapet bara kunde vara ett ville man se det direkt. Att vi sedan missade Ögonblicket eftersom SVT schabblade är en annan historia.

Precis som inför ett större idrottsevenemang satt det tyckare i soffan och analyserade det som skulle hända redan innan det skett. Sedan fortsatte analyserandet och tyckandet i direktsändning hela eftermiddagen, även om man kan gissa att det efter hand tunnades ut framför TV-apparaterna. Direktsändningarna har nu upphört, men tyckandet pågår i olika nyhetsprogram i samma spår. Snabb eller öppen process? Vilka är de tänkbara namnen? Varför säger alla tunga namn nej? Kan Margot Wallström ändra sig?

Det räcker nu! Så länge inget nytt händer eller någon hittar en jätteintressant vinkel på ämnet tycker jag att den socialdemokratiska processen ska hamna långt ner på nyhetslistorna. Jag tycker också att man ska lämna Håkan Juholt i fred. Låt forskningen bedöma hans gärning, som han själv sa i sitt avskedstal. Att han thailunchar i Linköping och reafyndar på Coop i Fittja är inget som behöver rapporteras.

Kanske borde media ägna mer uppmärksamhet åt ett annat parti med ledarkris. Förvisso betydligt mindre än Socialdemokraterna, men KD är faktiskt ett regeringsparti. På lördag avgörs om Göran Hägglund eller Mats Odell ska leda partiet. Förvänta er inga röjda TV-tablåer eller statsvetarprofessorer i direktsändning, men det är ett för svensk dagspolitik nog så viktigt beslut som ska fattas i Västerås.

En vinkel, som jag inte har hört någon panel debattera eller läst, som har sin giltighet på såväl S- som KD-krisen är vilken betydelse det som nu sker har för synen på politiker och det politiska uppdraget. Om man är ung och samhällsengagerad lockas man att ge sig in i en verksamhet där man ägnar all sin energi åt form- och personfrågor? Vill man gå med i organisationer där man hugger knivar i ryggen på varandra och stundtals handskas varslöst med sanningen för att rädda sitt skinn eller komma åt motståndaren? Jag tvivlar på det och befarar att dessa två partiers kris fördjupar den kris som partierna befinner sig i och kan bidra till att demokratin försvagas. Det borde någon ta upp i en panel eller soffa!

Regionpusslet går inte ihop

2012-01-17T10:07:00.000+01:00

Vi som bor i Mellansverige lär få fortsätta att leva med våra gamla länsgränser ett bra tag till. På måndagskvällen sa landstinget i Sörmland nej till förslaget att gå samman med Västmanlands och Örebro län i en ny storregion.

”Det gick inte den här gången”, konstaterade S-riksdagsmannen Hans Ekström som ledde mötet, till Eskilstuna-Kuriren.

Det är inte så lätt att enas kring ett förslag som ingen egentligen vill ha. Sörmlänningarna har hela tiden velat bilda region med Stockholm, men majoriteten där tyckte att man var stora nog ändå och nobbade friarna från kringliggande län.

Möjligen utlöser det sörmländska beskedet en suck av lättnad i det västmanländska landstinget. Nu kan man lägga frågan åt sidan med hänvisning till detta och slippa hantera sina egna oenigheter. Vänstermajoriteten i landstinget har drivit regionfrågan, trots motstånd inte bara från den borgerliga oppositionen utan också från partivännerna i Västerås. Där har man blicken mot öster och hade hellre hade velat vara med Uppsala än Örebro.

Nu är det nog snart slut med denna kommunala fråga chans-lek för den här gången. Snart stängs dörren för regionansökningar hos den statliga regionutredaren Mats Sjöstrand, som lugnt kan jobba vidare med den statliga indelningen. 15 december i år ska han presentera ett förslag, som innebär färre län.

Dagens länsstyrelser är för små för att klara sina uppgifter. Det är ju även dagens landsting när det gäller avancerad sjukvård och regional utveckling. Det lär de fortsätta vara i stora delar av landet. Inte bara i Mellansverige utan även i Norrland är läget just nu osäkert. Åtminstone fram till valet 2018 sitter landstingspolitikerna i orubbat bo. Hur det blir sen återstår att se. Kanske tar regeringen sitt ansvar för den regionala indelningen och kommer med ett förslag. Den lokala och regionala nivån har försuttit sin chans.

Medborgarna tar nog beskedet med en gäspning, men borde egentligen uppröras över politikernas oförmåga att enas om rationella lösningar, som skulle kunna ge förbättringar på sikt.

LÄS MERA:
SKL har den 19 januari gjort en uppdatering av regionläget från norr till söder.

I vårdgarantin finns inga garantier

2012-01-13T09:29:00.000+01:00

När man i många år följt vården från journalistikens åskådarplats är det intressant att se det inifrån. En evigt återkommande fråga har varit vårdens tillgänglighet och vårdköernas längd. En fråga som regeringen nu försökt komma åt genom vårdgaranti till medborgarna och en kömiljard till landstingen att dela på om man lyckas hålla de utlovade väntetiderna.
Jag kan nu konstatera att om den ersättningen varit knuten till individ hade det inte trillat ut några pengar till Landstinget Västmanland för min vård. Jag har i många år haft en värkande höft. I somras blev besvären värre för att i höstas bli riktigt plågsamma och starkt begränsande. Jag började då min vandring genom vårdapparaten.

Vårdgarantins formel är 0-7-90-90. Nollan står för att man ska få kontakt med primärvården samma dag. Sjuan för att man ska få träffa en läkare inom vecka. 90 är först det antal dagar man maximalt ska behöva vänta för att träffa en specialist, om man bedöms behöva det. Efter det ska man inte behöva vänta mer än ytterligare 90 dagar för att få den specialistvård man behöver.

Landstinget höll den inledande nollan. Att komma fram till vårdcentralen är idag inget problem. Man knappar in sitt telefonnummer så ringer de tillbaka på överenskommen tid. Alldeles utmärkt. Men sedan sprack det. Jag fick vänta 24 dagar på att träffa distriktsläkaren. Hon skrev en remiss till ortopeden. Det resulterade i ett brev där de med hänvisning till vårdgarantin skrev att de skulle kalla mig inom tre månader. Med detta lät jag mig nöja, men när det mesta av de 90 dagarna gått ringde jag. Beskedet då var att de inte klarar 90 dagar, men eftersom jag hörde av mig fick jag en tid. 124 dagar efter att remissen hade skickats.

I veckan var dagen D, som i doktor på ortopeden. En vänlig, pedagogisk läkaresom snabbt konstaterade att tiden nog var mogen för operation för min del. Om jag var beredd att ta de risker en operation alltid innebär. Det var jag och efter en stunds väntan fick jag träffa en planeringssjuksköterska.

”Vi har sex månaders väntetid för höftledsoperationer” var hennes besked. En smärtfri sommar kunde jag knappast räkna med. Vårdgaranti nämnde hon inte alls. När jag tog upp det sa hon att visst var det så, men då görs det Privat, vilket hon fick att låta som något suspekt. Ville jag utnyttja garantin skulle jag höra av mig när tiden var ute. Jag hävdade att jag redan hade 34 dagar till godo eftersom jag fått vänta för länge i första skedet. Ett synsätt hon inte hade någon förståelse för. Nu hade landstinget 90 nya dagar på sig. Får de ett återbud hör de av sig.

Jag är besviken och irriterad. Dels för att jag får vänta och fortsätta att ha ont. Dels för den attityd som visades till det som ska vara en garanti. Ingen information utan uppmaning. Inget beklagande. Det är så det är bara och det har jag att finna mig i.

Statistiken visar att Västmanland, som framgår av diagrammet nedan, ligger på riksgenomsnittet. 88 procent får sin specialiståtgärd inom 90 dagar. Uppsala är sämst med 77 procent, Gävleborg bäst där klarar man 97 procent inom vårdgarantins ram. När det gäller höftledsoperationer ligger Västmanland i bottenskiktet som har mer än 90 dagars väntetid. Om jag däremot bott i Hässleholm eller Kalmar hade jag inte behövt vänta mer än högst fyra veckor. Lär av dem, Västmanland.

Läget för vårdgarantin i hela landet när det gäller specialiserad vård.
Källa: vantetider.sehttp://www.vantetider.se/

Inblickar i äldreomsorgens vardagsverklighet

2012-01-11T12:11:00.000+01:00

Sara Beischer romandebuterar med en högaktuell inifrån-
skildring av äldreomsorgens vardag. Foto: Ordfront

Sara Beischers författardebut är vältajmad. I efterdyningarna till höstens äldrevårdsdebatt kommer hon med romanen ”Jag ska egentligen inte jobba här”. Det är en inifrånskildring av äldreomsorgens vardag. En vardag som är fri från skandaler, men inte från försumligheter och mänskliga tillkortakommanden. En vardag där personalen gör så gott de kan, och ibland mer därtill, utifrån givna förutsättningar. En vardag som många som haft kontakt med äldreomsorgen som personal eller anhörig nog kan känna igen sig i.

Huvudpersonen Moa, som har många likheter med författaren, drömmer om teatern men för att försörja sig tar hon ett jobb på Liljebacken. Tillfärlligt, var det tänkt men medan teatern är kallsinnig mot hennes entusiasm, tas hon emot med öppna armar i äldreomsorgen, trots brist på såväl entusiasm som utbildning. Det är lätt att känna sympati för den unga Moa, liksom för Sara Beischers bok. Båda känns ärliga och sympatiska. Berättandet är rakt och enkelt. Läsvärt om än inte särskilt litterärt.

En annan ny bok som ger inblickar i äldreomsorgens vardag är den hoppingivande vårgröna Omtankar - Praktisk kunskap i äldreomsorg, som getts ut av Södertörns högskola. Boken är ett resultat av de vidareutbildningskurser som lärare och forskare vid Centrum för praktisk kunskap i flera år höll för anställda inom äldreomsorgen i Huddinge.

Utgångspunkten är de dilemman personalen möter, som de själva och forskare reflekterar över. Personalens reflektioner är de intressantaste, tack vare att de är så vardagsnära. Ett dilemman handlar om Margit, som varit vegetarian i hela sitt liv men nu vill äta kött. Personalen ska respektera Margits val, men frågan är vilket. Det hon gjorde som frisk eller det hon nu gör som dement? Margit fick kött, mest för att dämpa hennes oro och skapa lugn i gruppen.

Bokens redaktör Lotte Alsterdal betonar betydelsen av att personalen har det hon, med en term från Aristoteles, kallar fronesis. Icke-akademiker skulle nog säga sunt förnuft. Det handlar om förmågan att uppfatta situationer och att handla omdömesgillt i förhållande till vad som händer.

Moa i Sara Beischers bok har det. För äldreomsorgens beslutfattare gäller det att se till att verksamheten ger utrymme för att utveckla denna medmänsklighet.

PS
Omtankar har uppmärksammats i Svenska Dagbladet i en understreckare av Merete Mazarella.

I Aftonbladet recenseras Sara Beischers bok, som bekskrivs som en berättelse om vårdens hjältar, av Pia Bergström

"En studie i medkänsla" är SvD:s rubrik på recensionen av Sara Beischers bok

På maktens elitnivå tillåts inga misstag

2012-01-05T12:17:00.000+01:00

Vinare och förlorare i kamplen om makten Philip Seymour
Hoffman och Ryan Gosling i slutscenen i Maktens män

Skilsmässor och arvskiften lär vara det som väcker människors sämsta sidor. Att inte partipolitik i val- och nomineringstider finns med på den listan måste bero på att så få har sett partiarbete inifrån. Det behöver inte handla om partiledarposter, också i lokala partiorganisationer kan det bli riktigt smutsigt när namnen på vallistorna ska fastställas.

Det handlar om makt och prestige och det handlar om att vinna. Om inte till varje pris, så näst intill. Mycket sker i slutna rum, men ibland tar någon så stora risker att han eller hon blir avslöjad. Med risk för att skada den sak eller den person man är beredd att göra allt för att gynna. Det senaste exemplet är Kristdemokraternas stabschef Henrik Ehrenberg, som under signaturen Ove Tove under flera år från regeringskansliets dator skrivit nedsättande omdömen om sina partikamrater på olika webbforum. Om riksdagsledamoten Annelie Enochson, som tillhör Odell-förespråkarna i partiet, har han, enligt Dagens Nyheter, bland annat skrivit att hon är ” beredd att gå över andra lik för att få fäste för sina idéer”.

Göran Hägglund fick kännedom om detta före jul, men först igår fick Henrik Ehrenberg lämna sin post. Han fick dock inte sparken, vilket borde ha varit det naturliga. I stället omplaceras han till andra uppgifter inom regeringskansliet. Politik är en förtroendebransch och det här skadar inte bara Ehrenberg utan också Göran Hägglund. Om det gynnar Mats Odell i partiledarstriden återstår att se.

Vänsterns partiledarstrid avgörs idag. Där är det inte lika spännande. Frågan är om Jonas Sjöstedt får någon kvinna vid sin sida eller inte. Ulla Andersson kommer från Gävle, Rosanna Dinamarca från Trollhättan så de kan ju även när det gäller bostadsort vara ett komplement till Sjöstedt, som tvingas bo på Östermalm i diplomathustruns tjänstebostad. ”En ganska trist stadsdel”, som han hoppas familjen snart kan flytta ifrån, säger han till Aftonbladet.
Den som är intresserar sig för politikens maktspel kan med fördel roa sig med att se det i Hollywoodversion. Maktens män med George Clooney och Ryan Gosling, ger ingen vacker bild av det politiska spelet, men det är spännande och här finns repliker för Henrik Ehrenberg och andra att fundera över. Till exempel: "This is the elite divison, a mistake and you're out."

Kurvans kraft är obeveklig

2012-01-03T09:27:00.000+01:00

Gunnar Wetterberg gör demografin
spännande i sin bok Kurvans kraft.
Foto:Peter Rosén

När alla sedan länge övergått till Powerpoint höll historikern och samhällsdebattören Gunnar Wetterberg fast vid sin slitna overheadbild. Den äldsta i svensk historia, enligt satirikerna i radioprogrammet Public Service. Bilden visar hur Sveriges befolkning förändras och vilka konsekvenser det får för behovet av vård, skola och omsorg. Det låter ju inte särskilt dramatiskt, men kurvan innehåller politisk och ekonomisk sprängkraft. Nu har Gunnar Wetterberg utvecklat innehållet i sin gamla kära bild till en bok som fått titeln Kurvans kraft (Weyler).

Gunnar Wetterberg ser demografi bakom allt. Få delar hans passion för befolkningsutveckling, men i Wetterbergs version blir det faktiskt både begripligt, lärorikt och inte minst oroande. Problemet är att en allt större del av befolkningen inte arbetar. Frågan är då hur vi skapar och finansierar system som erbjuder rimlig välfärd åt alla?

Ofta sätts likhetstecken mellan demografiska problem och problemet att klara den framtida äldreomsorgen. Demografin berör alla generationer, även om problemen ser olika ut. Utbildning, jobb och bostäder för de stora 90-talistkullarna är också en fråga om demografi. Liksom självklart äldreomsorgen, som det ju har stormat om denna höst. Trots att de vårdkrävande gamla just nu, och ytterligare ett decennium, är relativt få.

Sannolikt är det vi nu sett bara en västanfläkt jämfört med vad som väntar om vi inte hittar långsiktiga lösningar för att klara kostnaderna. En utveckling som också riskerar att undergräva den solidariska finansieringen. Den som har råd väljer andra alternativ och är då inte villig att via skattsedeln bidra till det gemensamma.

Frågan är vilka möjligheter som finns att diskutera den här typen av svåra, långsiktiga frågor. Det kräver politiskt mod och fantasi, vilket det inte finns utrymme för när det ständigt kommer nya opinionsmätningar. Dessutom riskerar skuldkrisen att leda till ekonomiska akututryckningar. Men som Gunnar Wetterberg konstaterar, befolkningskurvans kraft är obeveklig. Människorna finns där och ställer krav, som måste hanteras.

Texten även publicerad i VLT 3 december 2012

God Jul

2011-12-21T14:21:00.000+01:00

God Jul, säger jag med hjälp av tomtar och lucior från Nordic School i Dar es Salaam.

Man ska aldrig säga aldrig om äldreomsorgen

2011-12-15T15:30:00.001+01:00

Nu eller aldrig ska det ske. Nu ska det äntligen bli ordning och reda i vården och omsorgen om de mest sjuka äldre. Kring detta finns en stor samstämmighet bland vårdens beslutsfattare. Idag manifesterad vid en presskonferens i Rosenbad, där överenskommelsen mellan regeringen och Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) om hur de 4,3 miljarder regeringen satsar under fyra år ska användas.

¬ Det handlar inte om projektpengar, det här ska vara långsiktigt, underströk äldresamordnaren Eva Nilsson-Bågenholm, som under 2011 jobbat med att ta fram underlaget till överenskommelsen.

Projektpengar beviljas ju för något man tänker göra. För att få del av de här pengarna gäller det att verkligen ha gjort något. Prestationsbaserade statsbidrag kallas det och är beprövat inom landstingen, bland annat genom den så kallade kömiljarden som har haft effekt på vårdköerna. Inom äldreomsorgen är detta något nytt. Men det är inte pengarna som är främsta skälet till nu eller aldrig-stämningen bland vårdens beslutsfattare, som gör att man tror att det kommer att gå bättre den här gången med att hitta lösningarkring de svårast sjuka äldre.

¬ Pengarna är smörjmedel. Det som gör att jag tror att det blir skillnad den här gången är det enorma intresse och beslutsamhet som finns för frågan, säger Mats Eriksson (M), regionråd i Halland och ordförande i SKL:s hälso- och sjukvårdsberedning.

Framgång handlar om mognad och timing. Tiden är nu mogen och timingen är den rätta och därmed är förutsättningarna bättre, som Mats Eriksson ser det. Möjligtvis trodde upphovsmännen och kvinnorna bakom de många tidigare överenskommelserna också det, men låt oss hoppas att Mats Eriksson har rätt. Att det den här gången blir en verklig förbättring för de mest sjuka äldre. Att vi slipper se fler revirstrider och betalningstvister mellan kommuner och landsting. Att talet om att den gamlas behov ska stå i centrum blir verklighet. De som eventuellt tvivlar på behovet vill jag påminna om Dokument inifrån-reportaget om Florence Karlssons sista resa.

Men jag värjer mig för talet om nu eller aldrig. Det kan låta beslutsamt och handlingskraftigt men är ett farligt synsätt. Det finns inget aldrig i den här typen av frågor. Lika lite som det finns slutliga lösningar. Däremot kan man i efterhand se att det fanns vändpunkter. Jag hade i våras i uppdrag att beskriva äldreomsorgens utveckling över tid Från fattigvård till valfrihet. Nästa gång någon får det uppdraget hoppas jag att den överenskommelse som nu är klar beskrivs som en sådan vändpunkt.

Göran Persson har aldrig gillat regioner

2011-12-13T12:49:00.003+01:00

Göran Persson, har blivit tyckaren på Torp,
som har åsikter om det mesta och inte vill
tillhöra samma region som Östergötland.

När Göran Persson talade på Kvalitetsmässan 2007, om jag minns rätt, retade han upp en del av sina partivänner rejält genom att säga att regioner var en dålig idé. Han har avgått och bör hålla käften , var innebörden av de kommentarer som gavs även om man uttryckte sig annorlunda i journalisters närhet. Göran Persson är fortfarande avgången, har inte ändrat uppfattning om regioner och håller inte käften.

Visserligen säger han i den intervju, som nyligen publicerats på tidningen Folkets ledarsida, att han inte ska recensera eller ställa ut recept på vad som bör göras idag, men självklart gör han just det. ”Oppositionsrollen ligger där och väntar”, säger han. Nästa valrörelse, som kan komma redan innan 2014, tror han kommer att handla om solidaritet. En solidaritet ”som sträcker sig över generationsgränserna. Och som inte står i motsats till förutsättningarna att ordna god ekonomisk tillväxt”.

Eftersom Södermanland är ett av de län som nu våndas i regionfrågan får sörmlänningen Göran Persson också frågor om detta.. Han tycker regionfrågan är obegriplig. ”Jag har väldigt svårt att se var det folkliga trycket finns för att ge dessa landstingspolitiker mer inflytande över samhällsutvecklingen. Det är ju få saker som är så anonymt som en landstingspolitiker”, säger han bland annat. I stället vill han se kommunsammanslagningar och att staten tar över universitetssjukhusen. En uppfattning som oftast framförs av moderater.

Motståndet mot regioner är alltså ingen ny ståndpunkt från Göran Persson. Statsvetaren Lars Niklasson, som haft i uppdrag att utävrdera regionförsöken i Skåne och Västra Götaland, skriver på sin blogg att Göran Perssons syn på regionfrågan var skälet till att ordförandeskapet i Ansvarskommittén gick till en landshövding med moderat bakgrund, Mats Svegfors. Men om det var tanken så kalkylerade Göran Persson fel, Ansvarskommittén kom ju i stället fram till att landet borde delas in i sex-nio jämnstora regioner, som skulle ansvara för sjukvård och regional utveckling.

Arbetet med att få till dessa större regioner går nu in i slutspurten. Det blir varken som Göran Persson vill eller som Ansvarskommittén tänkt sig. Frågan är om det blir bra. Enligt SKL:s senaste bedömning kommer det 2019 att finnas 13 olika stora regioner och landsting. Tre fjärdedelar av befolkningen kommer att bo i de fyra stora. Därutöver finns det sju små, som tillsammans har drygt 15 procent av befolkningen och två, till ytan stora Norrlandsregioner. Detta förutsatt att alla förslag som nu är aktuella blir verklighet, vilket kanske inte är helt sannolikt. Regional röra lär fortsätta att prägla rikets indelning.

PS
På Dagens Samhälles debattsajt uppmanar Jan-Åke Björklund, som kan mer om regionfrågan än de flesta, till beslutskraft med intressanta paralleller till gårdagens beslut om Slussen i Stockholm. "Det finns på nästan alla håll i landet stora politiska majoriteter för en regionreform. Aktörerna i regionfrågan ställer orimligt stora krav på att alla ska vara med. Det saknar stöd såväl i vår representativa demokrati som i indelningslagen", avslutar han sitt inlägg.

Journalistik får inte bara handla om att väcka känslor

2011-12-09T11:53:00.003+01:00

Om vi fick välja skulle nog de flesta vilja dö mitt i steget vid hög ålder. Att få leva livet fullt ut till sista dagen. Tyvärr är detta få förunnat. De flesta får uppleva hur krafterna tryter och tillvaron begränsas. I värsta fall så till den grad att man blir liggande beroende av andra för att klara också de mest basala funktionerna. Att detta inte alltid fungerar som det borde har vi kunnat läsa, se och höra mycket i medierna denna höst.

En bild från äldreomsorgens vardag på Mälarbackens
gruppboende maj 2009.

En del har varit avslöjanden som upprört och med rätta fördömts. Men är en medieboll kommer i rullning är inte allt som kommer fram relevant, även om det är sant.

Det här gör att många inte känner igen sig i den bild som ges. Det gäller de som har anhöriga i äldreomsorgen och tycker att de där får en vård och omsorg som präglas av såväl omvårdnad som empati, men också många anställda. En av dem är sjuksköterskan Charlotta Leijonflycht, som tog till orda på DN Debatt i veckan. Hennes utgångspunkt var fallet med den dementa kvinnan som enligt medierapporteringen svalt ihjäl på ett Caremaboende.

”Att en mycket gammal människa äter mindre och mindre och till slut bara tar emot vätska är en naturlig process. Ett skeende som inte är påkallat av olycka eller akut sjukdom, utan endast av hög ålder. När den gamla människan slutligen slutar dricka tar livet slut. Under tiden har personen gått ned i vikt och är högst troligt undernärd”, skriver Charlotta Leijonflycht.

Av egen erfarenhet vet jag att detta är en ytterst plågsam process också för de anhöriga. Plågsam för att ett liv obevekligt närmar sig sitt slut. Hur gärna skulle man önska att det fanns något som kunde göra att man fick tillbaka den sjuke till sitt gamla jag. I tunga stunder kanske man rent av kan tycka att personalen borde tvångsmata den gamla, men det varken kan eller bör de göra. Livet måste få ha sin gång, tills det är slut. Men att inget finns att göra innebär inte att det är vanvård

Rubrikerna att dementa svälter ihjäl är för övrigt inte det enda i höstens rapportering där vårdpersonal har svårt att känna igen sig. På Kvalitetsmässan konstaterade en kommunal enhetschef i äldreomsorgen som jag träffade att rapporteringen måste vara väldigt vinklad. Hon drog den slutsatsen utifrån rapporteringen om att Carema vägde blöjor, vilket blivit själva sinnebilden av deras jakt på vinst.

”Vi väger också blöjor. Vi ser det som kvalitetssäkring eftersom det syftar till att ge de gamla rätt inkontinensskydd”, sa denna enhetschef. Vilket väl ungefär är vad Carema utan nämnvärd framgång försökte säga i pressmeddelanden efter avslöjandet.

Äldreomsorgen har brister, som självklart ska fram i ljuset, debatteras och åtgärdas. Brister som väcker känslor eftersom det väcker oron för det egna åldrandet och ger dåligt samvete för hur man själv agerar mot gamla i sin närhet.. Men äldreomsorg är också komplicerad eftersom det handlar om etik, medicin, ekonomi och juridik. Men media nöjer sig med att väcka känslor utan att spegla komplexiteten. Det skadar den trovärdighet som deras existens bygger på.

PS
Den mediegranskande sajten Second Opinion intervjuar den 14 december Charlotta Leijonflycht under rubriken "Herregud så medierna får till det om äldreomsorgen"

Tre SD-mandat som har getts orimlig makt

2011-12-06T10:14:00.003+01:00

Västerås är ett av Sverigedemokraternas starkaste maktfästen. När Dagens Samhälle tidigare i höstas rankade vilka kommuner SD hade mest inflytande kom Västerås, där partiet har tre mandat, på en nionde plats. ”Att SD trots allt kan avgöra frågor i Sveriges sjätte största stad måste ses om ett genombrott för partiet”, skrev tidningen.

Aldrig mer, är den slutsats Eslövs kom-
munstyrelseordförande Cecilia Lindh
drar av åren med SD som vågmästare.

Vid förra veckans stormiga möte i Västerås kommunfullmäktige satt SD på åskådarbänken, men striden har sitt ursprung i partiets maktposition som vågmästare. En position som de etablerade partierna har gett nykomlingen. I 40 kommuner gav valresultatet 2010 Sverigedemokraterna en möjlig vågmästarroll. I 25 valde man, enligt Dagens Samhälle, blocköverskridande uppgörelser för att undvika att ge SD inflytande. I övriga 15 fick, liksom i Västerås, blockpolitiken råda.

Decembertumultet i fullmäktige väcker frågor om hur den fortsatta mandatperioden kommer att utvecklas. SD:s makt blir synlig när partiet kan avgöra frågor i fullmäktige, men deras verkliga inflytande är mer svårgripbart. För att undvika omröstningar kommer blocken överens innan frågorna kommer till fullmäktige.

Kommunpolitiken präglas av tradition av samförstånd, vilket inte demokratiskt riskfritt. Även om medborgarna säger sig ogilla politiskt käbbel vinner demokratin på att det finns en stark opposition tydliga alternativ att ta ställning till.

Erfarenheterna från andra kommuner där SD varit vågmästare visar att det blir svårare ju närmare valet man kommer. I Eslöv tyckte kommunstyrelsens ordförande Cecilia Lind (S), att det sista året med vågmästarpolitik var förfärligt. Därför valde man att dela makten med ärkefienden moderaterna.

Just i dessa dagar känns en överenskommelse över blockgränserna inte särskilt sannolik i Västerås, men det havererade fullmäktigemötet ger båda sidor anledning till eftertanke och till överläggningar om arbetsformerna. Även om ansvaret vilar tungt på ordföranden är det inte ens fel när två träter och medborgarnas förtroende för sina politiker växer knappast när möten urartar till kaos.

Risken är att de som utöver sin makt från åskådarbänken i det läget framstår som ett ganska bra alternativ.

Texten även publicerad i VLT den 6 december 2011.

Hellere konsensus än cirkus

2011-12-02T11:01:00.000+01:00

I går rådde tumult i den annars så fridulla fullmäktigesalen
i Västerås ståadshus.

Kommunpolitik brukar kritiseras för att vara alltför konsensusinriktad. Att spänningen och engagemanget försvinner när partierna är så överens att väljarna inte kan se skillnaden. Forskarna hävdar att det inte längre stämmer. Rikspolitikens stridsfrågor, som valfrihet och vårdnadsbidrag, har höjt den politiska temperaturen lokalt. Igår bevisade Västerås kommunfullmäktige att lokalpolitik kan vara strid och kamp och heta känslor. Den som vill ha en beskrivning av händelseförloppet under gårdagskvällen kan läsa det på Anders Lifs blogg.

Formellt handlade striden om återremiss av frågan om kommunalt vårdnadsbidrag. I praktiken handlar det om de etablerade partiernas svårigheter att hitta fungerande arbetsformer när Sverigedemokraterna är vågmästare. Ingen vill egentligen ha med dem att göra, men det är svårt att avstå från deras stöd när det gäller. När Västeråsfullmäktige för ett år sedan beslutade om avveckling av vårdnadsbidraget stödde den splittrade SD-gruppen de rödgröna. Nu har SD bytt ståndpunkt och stöder oppositionen. Därmed fanns det en majoritet för återremiss vid gårdagens fullmäktigemöte, men ordföranden Britt Sandström (S) vägrade ställa proposition. Motiveringen var att det vore att väcka en ny fråga.

Det korrekta i detta lär förvaltningsrätten så småningom få avgöra. Överklaganden har aviserats. Men det är sorgligt att fullmäktigemöten i en av landets största kommuner tillåts urarta på detta sätt med uttåg och okvädingsord. Ansvaret för den akuta situationen är givetvis ordförandens, som inte tycks ha haft mycket stöd av den juridiska sakkunskapen vid sin sida. Men när känslorna lagt sig borde både oppositionen och de rödgröna fundera över hur man vill att det politiska arbetet ska bedrivas fram till nästa val när det inte finns någon politisk majoritet.

Konsensus är nog trots allt att föredra framför cirkus. Åtminstone om man vill att medborgarna ska ha respekt för det demokratiska systemet.

Avslutningsvis en fundering om det nya medieläget. Via Facebook kunde man följa skeendet, åtminstone ur ett borgerligt perspektiv. Alliansens ledamöter uppdaterade flitigt och ilsket, från de rödgröna rådde tystnad. Men eftersom det stod klart att det här inte var ett vanligt fullmäktigemöte kunde man gå in på webbsändningen och följa dramatiken. Den som läste lokaltidningen VLT i morse fick dock inte del av någon dramatik. Där var det ett torrt och kort referat. Föredömligt ovinklat, kanske en del skulle säga, men det förmedlade inte till västeråsarna vad som egentligen hände i fullmäktige. Även VLT har anledning att fundera över hur man ser på sitt uppdrag i den lokala demokratin.

Inget mirakel I Nossebro men trots allt ett gott jobb

2011-11-30T11:52:00.003+01:00

Glada och stolta Nossebroelever från Essungas hemsida.

Den här veckan var det Nossebro skolas tur att gå från hjälte- till skurkstatus i nyhets-rapporteringen. Grundskolan i den lilla västgötakommunen Essunga har gjort en remarkabel förbättring av resultaten. På några år gick man från botten till toppen i SKL:s öppna jämförelser. Inte genom massiva resursökningar utan genom systematiskt arbete baserat på aktuell skolforskning. Viktiga inslag har varit höga förväntningar på eleverna och extra stöd till de svaga eleverna i deras vanliga klass. Något som gett mycket uppmärksamhet och många studiebesök.

I veckan gav Dagens Nyheter en annan bild av Nossebro skola. ”Mirakelskola ger eleverna överbetyg" löd rubriken. Elevernas resultat på de nationella proven var inte lika bra som deras slutbetyg. Mer än varannan elev fick högre slutbetyg i matte än de presterat på nationella provet. En lärare i matematik tycks systematiskt ha gett eleverna glädjebetyg. Viljan att vara bäst tycks ha vägt tyngre än känslan för rättvisa.

Nu har Nossebro skola fått en fuskstämpel på sig, vilket skämmer ett annars gott arbete. Undervisningsrådet Ulla-Britt Norin, som inspekterat skolan, är kritisk mot skillnaderna mellan nationella prov och betyg, men också imponerad:

”Man har fått eleverna med på tåget. Till och med bland pojkarna har det blivit positivt att anstränga sig i skolan och sådant ser jag inte på särskilt många ställen”, säger hon till Dagens Nyheter.

Även SKL anser att Essunga fortsatt är ett gott föredöme. I år har100 procent av Essungas elever i årskurs 9 fått minst godkänt på det nationella ämnesprovet i svenska. 98,5 procent skrev minst godkänt i engelska och i matematik var andelen 95 procent. Vi behöver fler Essunga, menar Per-Arne Andersson, som är chef för avdelningen för lärande och arbetsmarknad.

”I ett förändringsarbete går inte allt som på räls. Men alternativet vore att inte gör någonting. Vi kan inte ha en situation där ängslighet premieras framför vilja och mod att försöka vända en utveckling”, påpekar han på SKL:s webbplats.

Så det är nog förhastat att ställa in planerade studiebesök i Essunga. Snarare finns där ytterligare en lärdom att dra. Att viljan att tävla och vara bäst får inte bli så stark att man bryter mot reglerna. Oavsett gren är doping aldrig en bra metod för den som vill bli vinnare i längden.

Äldreomsorg med utrymme för söndagsparfym

2011-11-25T10:49:00.000+01:00

Kontroll är ordet för dagen inom äldreomsorgen. Uppenbarligen har ansvariga inte följt upp att de som utlovats levererats och nu ska det bli bättring. Det är alldeles nödvändigt. Framför allt på beställarnivå när det gäller de stora upphandlingarna. Men risken är att det i stället blir en kontroll på detaljnivå och att det då blir en kontroll som hämmar, snarare än utvecklar.

Piteås äldreomsorschef Gunnar Lindberg, tillsammans med Gunvor Ahlin,
när Piteå hade bästa äldreomsorgen. Ett år senare var bilden en annan.

I veckans nummer av Dagens Samhälle varnar Piteås äldreomsorgschef Gunnar Lindberg för en sådan utveckling:
”Rigorös och standardiserad kontroll riskerar att bromsa nytänkande. Dels strävar alla efter att uppfylla samma krav, dels blir medarbetare rädda för att göra något som sedan kan bli kritiserat” varnar han.

Gunnar Lindberg vet att opinionsvindar kan svänga snabbt och hjälten förvandlas till skurk. Piteås äldreomsorg har varit såväl föredöme som skräckexempel. På Kvalitetsmässan 2009 stod han och undersköterskan Gunnel Ahlin på Göteborgsoperas scen och tog emot Götapriset för det arbete som gjorts på en enhet på Öjagården. Ett år senare var Öjagården skräckbilden av svensk äldreomsorg sedan Uppdrag Granskning visat låsta dörrar på en demensavdelning. Något som senare också kritiserades av Socialstyrelsen.

Gunnar Lindberg varnar för en utveckling där det lätt mätbara prioriteras. Som exempel tar han frågan om det finns olika maträtter att välja på. Men frågan är om det är bättre att kunna välja mellan fiskbullar och blodpudding än att serveras oxfilé? Än svårare att mäta är bemötandet. Hur fångar man i tabeller att det finns personal som ser människan. Som ger den gamla kvinnan hennes söndagsparfym, som hon njuter så av?

Självklart är den inget värd om hon har liggsår eller ligger nedsmetad i avföring. Den basala omvårdnaden måste fungera. Men för att det ska vara en äldreomsorg med kvalitet måste det också finnas utrymme för dessa svårmätbara tecken på omtanke. Det finns anledning att än en gång påminna om poeten Ragnar Thoursies ord från samlingen Sånger från äldreomsorgen:

Vi gamla är föremål för omsorg.
Visst är det underbart!
Bara vi inte blir till föremål
i omsorgen.

Ett större problem än Carema

2011-11-22T10:57:00.001+01:00

Dokument Inifråns reportage Florences Karlssons sista resa
visar på en av svensk äldreomsorgs stora brister, vården av
de multisjuka äldre. Foto: SVT

Dokument Inifrån på SVT har de senaste tre söndagarna granskat den svenska äldrevården. Det första programmet har ni alldeles säkert hört talas om. Det hade titeln Vi gav dom vår pappa och beskrev hur människor behandlats av Sveriges största vårdkoncern, Carema. Det var en skrämmande bild av misskötsel och vanvård, som väckt stark vrede och fick regeringen att kalla till en snabb presskonferens med tre ministrar som utlovade åtgärder av olika slag. Ingen vill att man själv eller någon anhörig ska behöva tillbringa sina sista dagar i livet på det sätt som beskrevs i programmet.

Ingen vill hellre ha det som Florence Karlsson. Det börjar bra. En av Sveriges skickligaste kirurger sätter in en axelprotes i hennes sköra 80-åriga kropp. Högteknologisk vård när den är som bäst, som ges också till den som är gammal och svag. Man skulle kunna känna sig stolt över vården. Problemet är det som händer sedan. Florence tas inte om hand så att hennes nyopererade axel kan börja fungera. I stället skickas hon hem med hemtjänst nio gånger dygn. Plus kärleksfull omvårdnad av anhöriga, som också kämpar hårt för att hon ska få vård och slippa de allt svårare smärtorna.

Det är plågsamt att följa Florences lidande och de anhörigas maktlöshet inför vårdapparaten. En maktlöshet som i och för sig delas av distriktssköterska och andra i vården. Det finns ingen plats för den svårt sjuka och smärtplågade Florence. Och heller inte för andra sköra gamla, som har en kombination av sjukdomar plus ett stort omvårdnadsbehov. Det borde föranleda minst lika mycket ilska som vanvården inom Carema. Men det har varit tyst och inga ministrar har trätt fram.

De multisjuka äldres vård är ett så komplext problem att det inte passar in i den polariserade dagsdebatten. Handlar det om privatiserad vård, kan alla snabbt gå ner i skyttegravarna och inta sina positioner och säga det man brukar. Men när det gäller de multisjuka finns inga enkla lösningar. Frågan är heller inte ny, den har funnits i stort sett lika länge som vi har haft äldreomsorg. Såväl i stort som smått har ansvariga försökt hitta lösningar. Regeringen har tillsatt en äldresamordnare Eva Nilsson Bågenholm. Förhoppningsvis kommer någon form av besked om resultatet av hennes arbete innan jul. Florence Karlssons sista resa visar på behovet.

Det tredje programmet i serien heter Vårdlotteriet. Där beskriver en modig läkare vilka prioriteringar som görs i vardagen. Prioriteringar som gör att de multisjuka, liksom missbrukare och psykiskt sjuka, inte alltid får den mest kvalificerade vården. Alla programmen finns på svtplay.se

Mötesplats för människor och idéer

2011-11-17T18:55:00.002+01:00

Kvalitetsmässan är slut för den här gången. Mer än 10 000 personer, nästan alla på något vis verksamma i offentlig sektor är på hemväg från Göteborg. Förhoppningsvis fyllda med nya intryck, kunskaper och inspiration som gör vardagen lättare.

- Jag har valt efter tre spår, ett som handlar om bred samhällsinformation, ett om nytta i jobbet och ett mer privat, sa Thomas Johansson, ekonom i Nora kommun och en av de 10000.

Därmed sammanfattar han rätt väl, det som är mässans styrka: Bredden, även om det samhällsnyttiga hela tiden finns i botten. Här kan man såväl skratta åt Jan Bylunds beskrivningar av besvärliga människor, som lyssna på kvalificerade ekonomers analys av det ekonomiska läget. Och däremellan kan man få ett nytt spännande ekonomisystem demonstrerat för sig hos någon leverantör eller ägna sig åt kändisspotting.

I vimlet har synts såväl Pernilla August och Stina Ekblad som Mona Sahlin och Jimmie Åkesson, dock inte samtidigt. Däremot var debatten mellan SD-ledaren och integrationsminister Erik Ullenhag mycket välbesökt.

Att sammanfatta det hela innehållsmässigt låter sig inte göras, därtill är utbudet alltför omfattande och spretigt. Ska man välja ett ord som beskriver det hela är det mötesplats: för människor, idéer och affärer.

Twittrats har det gjorts även under dessa tre dagar, här är en del av vad besökare delat med sig av den vägen:

@ceciliagarme: Kvalitetsmässan är ett sorts Almedalen för de goda
@evalisakrabbe: mkt om ledarskap. Leda samhällsuppdrag, leda vård (skola) o leda auktoriteter är mer än management.
@lenahorngren: Toppmötesfixering och stupkantspolitik, nyord som sammanfattar läget i ekonomidebatt
@magnussonhampus:Har lyssnat på legenden PG Gyllenhammar. Han konstaterade att Sverige är bättre skött idag än tidigare.
@mariaferm: det såg för övrigt inte kul ut att stå i Caremas monter på #kvalitetsmässan i Göteborg
@evalissiren: En sån kväll med After Shave och Galenskaparna. Och landshövding Lars Bäckströms middagstal väckte jubel!
@misjaderond: Kvalitetsmässan uppfyllde inte mina förväntningar i deltagande. Vi bygger ett samhälle åt alla, inte 50-åriga vita människor.
@onebow: Kvalitetsmässan över mina höga förväntningar. Intressant och inspirerande
@fredriklundgren: Vem säger att det nya är nytt och vem säger att det nya är gammalt? Vad beror det på om man ser det som nytt eller gammalt?

Listan kan göras längre. Om två år är det dags igen, att twittras och mötas kring det viktiga och svårfångade begreppet kvalitet.

Polis har rätt att vara politiker

2011-11-10T09:38:00.001+01:00

Grattis landets poliser ni får vara förtroendevalda! Så skulle man, med hänsyftning till en aktuell bok, kunna sammanfatta en igår avkunnad dom i Arbetsdomstolen.

Polisförbundets ordförande Lena Nitz,
har vunnit en viktig seger i AD.

Tvisten gällde polisers rätt att ha kommunala förtroendeuppdrag. De stridande parterna var å ena sidan staten, i form av polismyndigheten i Västerbotten, som menade att tre polisers uppdrag i olika socialnämnder i länet var en bisyssla som kunde skada allmänhetens förtroende och som därmed var otillåten enligt Lagen om offentlig anställning. Å andra sidan Polisförbundet som försvarade sina medlemmars rätt att som alla andra ha demokratiska förtroendeuppdrag.

En rätt så självklar att staten som arbetsgivare inte borde behöva belasta rättssystemet med detta mål. Motivet att 2009 förbjuda de tre poliserna, som alla hade inre tjänst, att ha uppdrag i socialnämnden, var att de där kunde få del av sekretessbelagd information som kan påverka deras bedömningar i tjänsten.

En risk som arbetsdomstolen inte anser vara så stor att den bör påverka deras grundläggande demokratiska rättigheter. AD slår i sin dom fast att förtroendeuppdrag som folkvald företrädare fyller ”en oumbärlig funktion i ett demokratiskt samhälle”. Slutsatsen blir därför att det allmänna intresset av att polismännen åtar sig uppdraget måste anses vara mycket stort.

”Polisers erfarenhet från arbetet vid sociala frågor är till stor nytta för samhället och det politiska arbetet. Inte minst därför är det viktigt att vi nu har fått ett klargörande”, säger Polisförbundets ordförande Lena Nitz i ett pressmeddelande där hon betecknar domen som en seger för demokratin. Det är bara att instämma.

Hela domen finns att läsa på Arbetsdomstolens hemsida.

Amelia vill inte ha det som sin mamma

2011-11-07T21:10:00.002+01:00

En ny bok tar upp vad som kommer att hända
när Amelia Adamo och andra 40-talister
behöver hemtjänst.

I takt med att 40-talisterna åldras diskuteras äldreomsorgen allt mer. Debatten har en tendens att bli rätt polariserad. Å ena sidan finns det de som drömmer om en äldreomsorg som mest liknar ett bättre konferenshotell. Ett ställe med utsökt mat och dryck där det bjuds såväl salsakurser som vinprovning. Å andra sidan de som befarar att framtidens äldre hamnar på ett ställe liknande i fattigstugan i Lönneberga, där Kommandoran styrde över de andra halvsvältande hjonen.

Jag tror inte på detta skräckscenario, men räknar heller inte med någon superservice på äldre dar. Men jag vill definitivt inte ha någon kommandora som bestämmer över mig. Vill jag dansa salsa eller prova vin ska jag få göra det. Också om jag är 85 plus, men precis som de som inte fyllt 85 får jag i så fall betala själv.

Däremot finns inga möjligheter att betala själv den dag man är dement eller av andra skäl behöver omsorg dygnet runt. När man varken kan dansa salsa eller dricka vin. Det är den gruppen debatten borde handla om.

Amelia Adamo har kommit att representera de livsnjutande 40-talisterna. De som vill, och har råd, att unna sig livets goda också under den senare halvan av livet. Inte konstigt att hon får vara omslagsflicka till Timbros nya bok om äldreomsorg, som har titeln När Amelia behöver hemtjänst och är skriven av Edvard Unsgaard.

Amelia Adamo har en gammal mamma, så hon har rätt goda insikter i hur dagens äldrevård fungerar. Så vill hon inte ha det, även om hon inte känner någon oro för vanvård. I hemtjänsten finns ”många, varma omtänksamma händer”. Problemet är ensamheten och hon vill därför ha tillbaka de gamla ålderdomshemmen.

Jag tror att ensamheten i hög grad är ett existentiellt problem, som inte löses med byggnader. Som gamle kulturministern Bengt Göransson konstaterar i boken: ”Det är lite tråkigt att bli gammal. Det måste man också inse.”

Det gör att äldreomsorgsdebatten lätt blir tråkig om den inte får handla om salsa och rödvin. Men dessvärre är den nödvändig. 2035 har vid dubbelt så många 85+ som idag.

Texten även publicerad i VLT 8 november 2011.

Stängt för semester...

2011-10-14T13:04:00.000+02:00

...på återseende i november

Granskning ja, karaktärsmord nej

2011-10-13T15:12:00.000+02:00

Glada Hudik-teaterns grundare Pär Johansson ska själv-
klart granskas, men i Uppdrag Granskning liknade det
alltför mycket karaktärsmord. Foto: SVT

Egentligen hade jag tänkt gå därifrån. Konferensinslaget om teater för funktionsstörda i Hudiksvall kändes måttligt lockande, Men jag satt kvar och blev som alla andra tagen av Pär Johanssons berättelse om Glada Hudik-teatern. Vilken energi, vilken empati och vilken kreativitet!. Jag var också fascinerad av att detta fått blomstra inom ramen för en kommunal förvaltning,

Nästa dag mötte jag dåvarande ordföranden i kommunstyrelsen i Hudiksvall, Sven-Åke Thoresen, som var påtagligt nöjd över att min entusiasm svallade över till att gälla hela kommunen. ”Hur ska ni klara att hålla Pär Johansson kvar”, undrade jag. Minns jag rätt, så här några år senare, var svaret att han hade frihet att göra saker utanför sin ordinarie tjänst, vilket föreföll mig rimligt. Ska man behålla specialbegåvningar, krävs speciallösningar.

Jag har fortsatt att känna stark sympati för Glada Hudik och har noterat deras framgångar. Även om jag varken har sett Elvis-föreställningen eller filmen. Jag har också noterat att i min lokala ICA-butik jobbar numera Gustav, som vid en hastig blick är väldigt lik reklamfilmernas Jerry. Igår såg jag Uppdrag Gransknings program om Glada Hudik och trots den kritik som framfördes kvarstår i huvudsak min sympati.

Glada Hudik-teatern är en del av den dagliga LSS-verksamheten i Hudiksvalls kommun. Jag är övertygad om att de som under åren deltagit i denna dagliga verksamhet har haft det bettydligt roligare och utvecklats mer än de flesta andra i samma situation. Även om de som inte stått på scen utan varit med i bakgrunden.

Jag kan inte se att de får det sämre för att Pär Johansson är ute och föreläser och liksom andra duktiga föreläsare tar rejält betalt för detta. Det ser jag som en fråga mellan honom och hans arbetsgivare, som verkar nöjd. Däremot borde kommunen ha haft tydligare regler och kollat upp att de följs. Även om förvaltningschefen inte tror det så är Pär Johansson en vanlig människa, med de risker för slarv och genvägar det innebär.

Förutom dubbelfaktureringen var en av huvudpunkterna att de funktionsstörda hade för dåligt betalt. Det ligger något i det, även om nivån kan diskuteras. De är duktiga och har bidragit till framgångarna, men är inga proffs. Den professionella inramningen är en förutsättning för att det ska bli bra och njutbart även för andra än de närmast anhöriga. De anhörigas och de funktionsstördas egna röster saknades för övrigt i programmet.

Uppdrag Granskning är inte ensamma om att ha granskat Glada Hudik-teatern. Det har även Hudiksvalls Tidning gjort och låtit fler röster komma till tals. Några skandaler hittade tidningen inte, konstaterar chefredaktören Mats Åmvall, och fortsätter:

”Däremot fann vi en verksamhet som börjat leva sitt eget liv utan att någon egentligen förmått se vart det skulle ta vägen. Vi såg en verksamhet som växt långt ut över de kommunala ramarna, men ändå styrs som en vanlig kommunal omsorgsverksamhet. Eller inte styrs. Vi fann människor som utvecklats med och i glädje. Och andra som lämnats utanför. Vi fann konsulter som sett en möjlighet till ren affär och stora sponsorföretag som ser en chans att bli förknippade med detta goda. Och vi upptäckte en blandning av skattemedel, privata pengar, bolagsbildningar och avtal i ett bygge som få har insyn i eller en helhetsbild av.”

Det låter som väldigt bra lokal samhällsjournalistik. I Uppdrag Granskning-dramturgin var däremot ett karaktärsmord på Pär Johansson, som jag inte tycker att han är förtjänt av. Hans egen version går att läsa på Glada Hudiks hemsida.

Besvärande kunskapsbrist

2011-10-11T08:31:00.000+02:00

Någon mer okontroversiell slutsats i en forskningsrapport än att det behövs mer forskning är svår att tänka sig. Ju mer man vet, desto mer frågor väcks. Dessutom behöver forskare nya uppdrag. Men när en grupp forskare i SNS-rapporten Konkurrensens konsekvenser kom fram till att vi inte har metoder för att mäta resultatet av de senaste decenniernas stora samhällsförändringar i form av konkurrensutsättning, valfrihet och privatisering väckte det en debattstorm. Stormen svepte med sig SNS forskningschef, vd och en del av organisationens trovärdighet.

Privatiseringar och konkurrensutsättning är en av svensk politiks mest ideologiska frågor där känslorna är starka och båda sidor har sina ståndpunkter klara. Det är av ondo, menar vänstern, som tyckte sig ha fått stöd för sin uppfattning när rapporten inte kunde hitta några positiva effekter. Privatiseringsförespråkarna avfärdade rapporten som tendentiös eller rent av bedrövlig, för att citera Svenskt Näringslivs vd Urban Bäckström.

När känslorna är starka brukar inte förnufts- och kunskapsargument väga särskilt tungt. Kanske är det därför det inte blivit någon verklig diskussion om det som är rapportens verkliga slutsats. Att vi inte vet vad vi får för våra skattepengar eller hur vi ska styra och mäta för att vara säkra på att pengarna används rätt.

En slutsats så uppseendeväckande att den borde leda till åtgärder direkt. I 20 år har vi förändrat samhällsorganisationen och vårt sätt att använda skattemedel på ett grundläggande sätt. Ett sätt som många tycker är bra. Få vill tillbaka till den tid när samhället egenmäktigt bestämde åt oss om skola, vård och omsorg. Men det är bekymmersamt att vi vet så lite om vilka effekterna blivit och om pengarna används effektivt.

De som borde vara mest angelägna om mer fakta är konkurrensens och valfrihetens vänner. Systemets trovärdighet klarar inte alltför många avarter som nu senast Kristinaskolan i Täby. Enligt Skolinspektionens tillsyn saknades det mesta på skolan, medan ägarna har plockat ut 10 miljoner ur bolaget.

Texten även publicerad i VLT 11 oktober 2011

Att vandra omkring i Tranströmers poesi

2011-10-07T10:29:00.000+02:00

Tomas Tranströmers samlade produktion.

En dag som denna är det lite pinsamt att medge men faktum är att jag har en sval relation till lyrik, inklusive Tomas Tranströmer. Jag är en idog romanläsare och en professionell ordbrukare men läser väldigt sällan poesi. Jag brukar förklara det med att jag har en yrkesskada på grund av mycket rapportläsande som gör att jag diagonalläser över sidorna för att snabbt komma till det väsentliga. En lässtil som inte fungerar för lyrik och heller inte för alla romaner.

Därför uppskattar jag poesiuppläsningar när någon annan vilar på orden och betonar de viktiga stroferna. Fast bara i lagom doser och med inte alltför pretentiös framtoning. I våras hörde jag Krister Henriksson läsa Tomas Tranströmer i Önsta kyrka i Västerås på ett sätt som gjorde att budskapet nådde fram även till mig. Kyrkan var fullsatt och kyrkorådet hade tvingats anlita parkeringsvakter för att undvika kaos.

Tranströmer är stor i den stad där han bodde i 35 år. I centrum kliver vi omkring bland hans haikudikter som finns inskrivna i gatustenar. Staden instiftade 1997 ett pris till hans ära, Tranströmerpriset, som delas ut vartannat år. Sist gick det till Kjell Espmark, arbetet med att utse nästa pristagare har nyligen inletts. I går var flaggorna hissade på Västerås stadshus och i fullmäktige hyllades ”vår poet”, som ordförande Britt Sandström kallade den nyutnämnde Nobelpristagaren.

Även för lokaltidningen VLT var gårdagen en stor, och efterlängtad, dag. Redan på 1990-talet när jag jobbade där fanns en beredskap om han skulle få priset. Jag har stått och väntat utanför radhuset där Tranströmer bodde under sina västeråsår för att vid behov kunna stötta kulturredaktören. Ttraditionen med att stå och vänta med en blombukett utanför hans dörr klockan 13 den dag priset tillkännagavs fortsatte fast han flyttade till Stockholm, men bröts i fjol. Så igår fanns VLT inte på plats när Monica Tranströmer öppnade dörren och släppte in pressen. Dock tror jag att besvikelsen över detta var försumbar jämfört med glädjen över att ha en nobelpristagare med Västeråsanknytning.

Jag delar den glädjen eftersom jag inser Tomas Tranströmers storhet. Många av dikterna har jag läst och fått uppläst för mig. Jag vet att i dagsmeja väger ett kilo 750 gram inte mer. Liksom att uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen. Jag har också varit omsluten av trafikens mumlande i Västerås domkyrka och hört näktergalen vid dess nordgräns i trakten av Badelunda.

Nu ska jag läsa mera och lyssna på Haydn. Så här på äldre dar har inte bara mitt intresse för lyrik utan också för klassisk musik ökat.

Politiskt engagemang kan vara en belastning

2011-10-04T09:14:00.000+02:00

Det har vairt några intensiva nyhetsdagar. Viktigast av allt är egentligen eurokrisen, men eftersom de europeiska ekonomiska frågorna är så svårgripbara och konsekvenserna av ett misslyckande så skrämmande bortser jag från den och ägnar mig åt mer hanterbara händelser på hemmaplan.

Från makten till ingenting
Drygt ett år har gått sedan valet. Därmed finns det ett antal människor som i ett år varit befriade/utslängda (stryk det som ej önskas) från politiken. Att en del av dem som lämnat fortsatt får betalt har inte kunnat undgå någon. Vissa ersättningar sticker i ögonen, inte minst de som går till gamla borgarråd i Stockholm, men för den skull är inte hela systemet orimligt. Den som ger upp sin karriär för att under några år jobba heltid inom demokratin måste ha någon form av övergångslösning. Helsingborgs Dagblad har i en serie artiklar visat verkligheten för några av dem som lämnade politiken i fjol. Rubriken är ”Från makten till … ingenting”, vilket visar vad det handlar om. ”Det upplevs att jag är för politisk fortfarande. Det är som om de vill sätta mig i karantän”, säger Marie Weibull Kornias som fick lämna riksdagen efter fyra år.

Politik ingen merit
Att politiska ambitioner inte är någon merit visar också den sorglustiga historien om Markus Birros korta inhopp som partiledarkandidat för KD. Ett inhopp som ledde till att han fick sparken som programledare för TV4. En kanal som för övrigt rekryterade Gustav Fridolin direkt från riksdagen när han hoppade av för några år sedan. Birros märkliga beteende fick twittrarna att gå i spinn och försöka överträffa varandra i sarkasmer. Hade det varit en skolgård hade det varit kvalificerad mobbning. Medidebattören Emanuel Karlsten menar i ett klokt inlägg att det i stället handlar om ”hur naivitet föraktas. Att misstag är paria. Att feltänk inte får plats i den mediekultur som prisar passivitet, skepsis och distans”

Så fungerar mediedrev
Vi har också haft ett mindre mediedrev kring Fazers kinapuffar. Ni vet den gula godispåsen med en snedögd kines, som kritiserats för rasism. Upphovet var en krönika av Patrik Lundberg på hd.se, där han beskrev den vardagsrasism han utsätts för på grund av sitt asiatiska utseende. ”Att skämta om och skratta åt asiater tycks vara den enda rasism som kan gå obemärkt förbi”. En välskriven text i ett angeläget ämne, men där huvudfrågan kom bort på grund av en mening om kinapuffar. En mening som fick medierna att gå i gång och förde Patrik Lundberg till SvT:s Debattstudio. En upplevelse han i en uppföljande krönika beskriver så här: ”Debatten blir inte så dålig som jag hade föreställt mig. Den blir sjuttiosju resor värre. Jag lyckas få fram mitt budskap, men det drunknar i det hav av galenskap som programformatet provocerar fram Vad jag först ville säga har glömts bort. Så funkar mediedrevet.”

Slösas utjämningspengarna bort?
Det kommunala skatteutjämningen skapar inga mediedrev eller stormar i sociala medier. Men är nog så viktigt. Gunnar Wetterberg gör i Expressen ett försök att få i gång en debatt om systemet som han i grunden tycker är nödvändigt och bra. Dock vill han att det ändras så att det främjar kommunal effektivitet. ”Det är orimligt att systemet ska bekosta kommunhus för tretusen invånare eller bittesmå gymnasier vid världens ände” skriver han bland annat. För att främja effektiviteten i sektorn föreslår Gunnar Wetterberg att staten återinför bromsen från 1990-talet och straffar kommuner som höjer skatten genom att ta tillbaka en del av skattehöjningen. Hade kommunpolitiker i glesbygd twittrat lika mycket som mediemänniskor i storstad hade det nog blivit en liten storm kring förslaget.

Om chefskapets risker och glädjeämnen

2011-09-30T11:13:00.000+02:00

Cissi Elwin Frenkel från tidningen Chef berättar om chef-
skapets risker och glädjeämnen.

”Det är som att vara deckare. Varje dag nya dilemman; etiska, moraliska, psykologiska. Utmanande, svårt, roligt, läskigt. Man får använda alla egenskaper man har och trolla med knäna. Man känner att man lever”. Så sammanfattar Cissi Elwin Frenkel, idag tidningen Chefs chefredaktör, chefskapets glädjeämnen. i det senaste numret av Kvalitetsmässans nyhetsbrev Kvalitet & Förnyelse, som nu är ute. I intervjun berättar hon också om hur hon fått känna på chefskapets risker i form av utbrändhet.

I en annan intervju presenteras en nykomling i den kommunala världen. David Lega, den tidigare stjärnföreläsaren som idag är KD-kommunalråd i Göteborg. ” När man talar som föreläsare vill alla förstå vad man har att säga, när man talar som politiker vill hälften missförstå”, sammanfattar han konsekvensen av rollbytet.

Luciano Astudillo var en av de S-riksdagsledamöter som sveptes ut ur riksdagen i det socialdemokratiska raset 2010. Idag jobbar han för de frågor han brinner för på annat sätt. Tillsammans med några av Malmös mest kända företagare han bildat stiftelsen Uppstart Malmö, som stöttar entreprenörer som kan bidra till att skapa jobb i kommunen. ” Vi har fått stark uppslutning kring vår idé om att motverka segregation genom att fler kommer i arbete”, säger han.

Kulturminister Lena Adelsohn-Liljeroth är glad över att vara en av de få kulturministrar i Europa som inte behöver dra ner kraftigt inom sitt ansvarsområde. I intervjun efterlyser hon också större frimodighet bland kulturarbetarna. Inte minst för att de ska våga samarbeta över genregränserna.

Utöver detta finns i nyhetsbrevet också artiklar om två frågor som jag skrivit om tidigare här på bloggen, nämligen danska Mindlabs stöd till nytänkande inom offentlig förvaltning samt regionfrågan där den statliga utredaren Mats Sjöstrand och SKL:s projektledare BoPer Larsson intervjuas.

Växande lokal irritation i regionfrågan

2011-09-29T10:48:00.001+02:00

Lennart Holmlund (S) i Umeå en av många
lokala politiker som tycker att regeringen
borde ta mer ansvar för regionfrågan.

Alla vet att en deadline stressar, vilket innebär både risker och möjligheter. Å ena sidan att man skärper sig och lägger tjafsandet åt sidan eftersom alla vet att nu gäller det att med gemensamma krafter fixa det som ska göras. Å andra sidan risken för att irritationen ökar så att energin går åt till annat än den egentliga uppgiften. Vilket det blir beror ofta på ledarskapet. Med ett tydligt uppdrag och rimliga avstämningar går det betydligt bättre än om de som har ansvaret sitter på åskådarbänken.

I regionfrågan närmar sig nu deadline. Men risken för att det hela kraschar är uppenbar eftersom regeringen sitter på åskådarbänken. Det är svårt att tänka sig någon fråga som är mer central, och som därför måste avgöras på central nivå, än rikets indelning. Men regeringen har överlåtit den till lokala och regionala politiker utan kriterier för vad som ska skapa en region och utan nationell samordning. Irritationen växer nu lokalt och regionalt.

”Jag och många med mig till och med i alliansen tycker att frågan håller på att tappas bort”, skriver till exempel Umeås ks-ordförande Lennart Holmlund (S) på sin blogg.

Tre tunga socialdemokratiska landstingspolitiker, Marie Louise Forsberg Fransson, Örebro, Helene Hellmark-Knutsson, Stockholm och Peter Olofsson, Västerbotten kritiserade i ett debattinlägg på Dagens Samhälle nyligen regeringen för att abdikera i regionfrågan:

”Sverige har blivit det enda land där regeringen inte bryr sig om hur landet organsieras”, skrev de.

SKL:s VD Håkan Sörman formulerar sektorns kritik så här i dagens SvD:

”Staten måste bli mer aktiv i den här frågan om det ska bli något, det måste samordnas bättre”.

Men någon statlig aktivitet tycks inte vara att vänta. Ansvarig minister Stefan Attefall gör i samma artikel klart att staten inte tänker ”tvinga fram” någon ny indelningskarta för Sverige. I stället uppmanar han lokala politiker att utöva ledarskap.

”Man kan inte hålla på och tvista om var gränserna ska dras”, säger han.

Ansökningarna om att få bilda nya regioner inte vara inne förrän i januari, men eftersom det här är beslut som måste fattas i demokratisk och laga ordning måste de avgörande stegen i praktiken tas under oktober. Det är inte omöjligt, men risken är stor att uppgiften känns övermäktig att hinna med i tid och att allt fler ger upp. Då blir det ingen regionreform den här gången heller. Alla kommer inte att vara ledsna för det och några av dem är allra minst ledsna finns i regeringskansliet,

PS
Vi som inte hade möjlighet att vara med på SKL:s regionkonferens i Stockholm igår kan se den i efterhand på SVT Forum på måndag den 3 oktober.

Optimistiskt lärande på danska

2011-09-20T11:02:00.000+02:00

På Mindlabs kontor i centrala Köpenhamn har man skapat
en miljö som ska uppmuntra till optimistiskt lärande.

Innovation är ett i dessa tider flitigt använt ord som kan betyda nästan vad som helst och ingenting. Inte minst talas det mycket om innovation i offentlig sektor. I alla fall på konferenser och bland högre chefer. Jag är inte lika säker på att det är lika populärt bland dem som är närmast brukarna. ”Vad har de nu hittat på”, är en sannolik reaktion när innovationsstrategierna sipprat ner genom organisationen.

En begriplig reaktion som ställer chefer inför stora utmaningar. Oavsett om man kallar det innovation, förnyelse eller förändring är det en nödvändig del i verksamheten, som man måste ha de anställda med på. Ekonomi, demografi och konkurrens från andra utförare gör att det sällan går att fortsätta göra som man alltid har gjort.

I Danmark har man jobbat längre med detta. Där finns sedan 2002 Mindlab, en utvecklingsenhet, som drivs gemensamt av tre tunga departement. Där har man inte bara intressanta idéer utan också en spännande miljö. Mest spektakulärt är ett äggformat rum som fungerar som idéverkstad.

Enligt chefen Christian Bason, som jag intervjuade för det kommande numret av nyhetsbrevet Kvalitet & Förnyelse, är tanken att skapa en miljö för ”optimistiskt lärande”. En miljö som ger inspiration så att idéer föds. Idéer som leder till förändringar som gör skillnad för brukarna.

Det är brukarna och deras behov som är i centrum på Mindlab, inte förvaltningarnas eller personalens. ”Brukarna är experter på sitt eget liv”, konstaterar Christian Bason. Därför bör de som jobbar i offentlig verksamhet försöka förstå deras verklighet och hur de uppfattar de tjänster som samhället erbjuder. Man måste också ha modet att ta till sig den information man får och agera, vilket kan vara tungt. Även om man vill väl är det inte säkert att de blir rätt för de man är till för. Christian Bason tog som exempel en ungdomsmottagning som kom fram till att deras arbete var destruktivt för ungdomarna.

I direktiven för regeringens nyinrättade Nationella råd för innovation och kvalitet i offentlig sektor nämns Mindlab som en tänkbar inspirationskälla. Det skulle inte skada med lite mer av ”optimistiskt lärande” här också.

Är Surahammar näst bäst eller bland de sämsta?

2011-09-13T08:34:00.000+02:00

Har Surahammar Sveriges näst bästa företagsklimat eller hör man till den sämsta tiondelen? Svaret beror på vem som frågar. I Svenskt Näringslivs ranking av företagsklimat kom Surahammar på plats 264 bland Sveriges 290 kommuner. När Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) nyligen mätte blev det en silvermedalj.

Förklaringen är olika sätt att mäta och att man delvis mäter olika saker. SKL-mätningen bygger helt på enkätsvar från företagare som haft kontakt med kommunen om bygglov, markupplåtelse, brandtillsyn, miljö- och hälsoskydd eller serveringstillstånd. Även i Svenskt Näringslivs mätning är företagarnas bedömningar en viktig del, men här ingår också andra faktorer som kommunalskatt, konkurrensutsättning och andel i arbete. Faktorer som inte ger en liten S-styrd kommun som Surahammar några höga poäng.

Näringslivsfrågor har hög prioritet i kommunerna, oavsett politiskt styre. Svenskt Näringslivs ranking har hittills varit det vedertagna sättet att mäta om man lyckats. Men det har också muttrats om att mätningen är politiserad och att det trots intensivt arbete inte går att förbättra sin placering eftersom strukturella faktorer väger tungt.

Muttrandet har fått SKL att göra en egen mätning. Tanken är att den ska vara mer användbar som arbetsredskap eftersom den mäter sådant som kommunerna direkt kan påverka. I hög grad handlar det om bemötande och tillgänglighet, ”Vi är smidiga, det är en liten kommuns fördel”, är kommunalrådet Britt-Inger Fröbergs förklaring i tidningen Dagens Samhälle till Suras topplacering.

Smidighet är bra. God personkännedom, som är en annan av fördelarna med en liten kommun, är också bra. Men det gäller att inte bli alltför följsam och inte alltför mycket kompis. En kommun måste ibland även säga nej, med risk för att det innebär att man halkar ner några pinnhål i nästa års ranking.
Fotnot. Övriga Västmanlandskommuners placeringar i SKL:s respektive Svenskt näringslivs ranking: Köping 7/192, Västerås 42/29, Norberg 66/258, Hallstahammar 67/140, Fagersta 104/228, Arboga 158/176. I topp hamnade Salem respektive Solna.

Texten även publicerad i VLT den 13 september 2011

Offentlignormativiteten väcker känslor

2011-09-09T12:08:00.001+02:00

Jag lärde mig ett nytt ord i veckan: offentlignormativ. Det är samhällsdebattens motsvarighet till genusdebattens heteronormativ. Där är det den heterosexualiteten som är norm. I samhällsdebatten är det den offentliga utföraren som i kraft av sin storlek blir den som allt jämförs med.

Ordet lanserades av Praktikertjänsts VD Carola Lemne på det SNS-seminarium där den omdiskuterade rapporten Konkurrensens konsekvenser presenterades. Carola Lemne har varit ordförande i den referensgrupp som varit knuten till rapportarbetet. Hon instämde i det som är rapportens huvudslutsats: Att det finns så lite kunskaper om konsekvenserna av det systemskifte som skett i Sverige de senaste 20 åren i och med att de offentliga monopolen brutits upp och privata utförare kommit in.

Bristen på kunskap är, enligt Carola Lemne, extra beklaglig eftersom det finns så mycket känslor och åsikter kring frågan. Något som den senaste tidens debatt visat. Sällan har en rapport, från det vanligtvis näringslivsvänliga SNS, blivit så hyllad av vänsterdebattörer, medan Svenskt Näringslivs VD Urban Bäckström dömt ut den som ”undermålig”. Forskningschefen Laura Hartman har också tvingats till en pinsam rättelse av sammanfattningen när det gäller friskolors rätt att välja elever.

Det som gör vänsterfolket glada och upprör näringslivet är forskningschefen Laura Hartmans slutsats att det inte gått att hitta några vinster av konkurrensutsättning. Kritiken, bland annat framförd av borgerliga politiker i Stockholms läns landsting, gäller framför allt att hon bortser från att valfriheten i sig är en vinst. En åsikt som med kraft framfördes vid seminariet av Kunskapsskolans grundare Peje Emilsson. Han hyllade den svenska modellen med gemensam finansiering, som gör att alla har möjlighet att välja i kraft av sin skol- eller vårdpeng.

En återgång till offentliga monopol är varken möjlig eller önskvärd. Detta är en ny svensk modell, som behöver förbättras för att försäkra oss om att skattepengar används rätt. Det handlar bland annat om bättre regelverk som stoppar dem som missbrukar systemet, om att hitta former för jämförelser som gör att val kan fattas på god grund och att hitta ersättningssystem som belönar den som levererar kvalitet på ett effektivt sätt. Det förutsätter bättre kunskap än vi har idag, kanske också att offentlignormativiteten försvagas.

Med kvaliteten i fokus

2011-09-06T10:51:00.001+02:00

Drygt två månader återstår tills Kvalitetsmässan invigs den 15 november. En mässa som för folk i offentlig sektor är vad Bokmässan är för bokbranschen och Medicinska riksstämman för läkarna. Dock inte lika medialt uppmärksammad Att förbättra offentlig verksamhet anses ju inte lika spännande som författande eller vita rockar.

Intresset hos målgruppen är dock stort. Anmälningarna är vid den här tidpunkten 2009, så mässgeneralen Sven Wiberg, som varit med på alla tolv mässorna, tror på nytt rekord. Vid förra mässan hade man 3 800 seminariedeltagare och 7 200 mässbesökare, som tillsammans drack över 17000 koppar kaffe under tre dagar, för att ta några siffror ur statistiken.

Till mässan hör också nyhetsbrevet Kvalitet & Förnyelse, som jag är redaktör för. I det senaste numret uppmärksammas bland annat det nya Nationella rådet för innovation och kvalitet i offentlig verksamhet. Rådet ska, under ledning av Migrationsverkets generaldirektör Dan Eliasson, komma med förslag på lösningar på problem kring styrning och kvalitet som alla är medvetna om men ingen lyckats lösa. En av ledamöterna i rådet är SKL:s VD Håkan Sörman, som nu får chansen att komma med kommunala tips till staten. En inte alltför vild gissning är att han kommer att tala om fördelarna med öppna jämförelser.

I nyhetsbrevet ger några välkända ekonomer sina rätt dystra bedömningar av det ekonomiska läget. Ökande arbetslöshet, som leder till lägre skatteintäkter, är det stora orosmomentet för kommuner och landsting inför slutspurten av budgetarbetet.

Här finns också intervjuer med två intressanta kvinnor, Stockholms länspolismästare Carin Götblad, som ger ledarskapstips, och den professionella äventyraren Renata Chlumska, som nu förbereder sig för ett nytt spännande projekt, som ska föra henne högra än Mount Everests topp.

Finalisterna till Götapriset är nu klara. Glada Hudikteatern, Bålstapolarna, skolförbättringsprogrammet Ida i Västerås och det mobila akutteamet för äldre i Växjö gör upp om årets pris. Glada Hudikteatern får ses som favorit i kraft av att vara mest välkänt. Men det är inte säkert att det är det som väger tyngst för juryn. Glada Hudikteatern står på scen under Kvalitetsmässans invigning, om de också får kliva fram som vinnare vid kvällens gala återstår att se.

Centraliserad cancervård räddade liv

2011-09-01T08:44:00.000+02:00

Öppna jämförelserna av cancervården
visar på stora skillnader i landet.

Minns ni proteststormarna när landstinget skulle lägga ner kirurgklinikerna på sjukhusen i Fagersta, Köping och Sala 1997? Nu finns det svart på vitt vad konsekvensen av beslutet blev. Ett antal västmanlänningar har fått leva längre efter sin canceroperation tack vare centraliseringen till Västerås lasarett. Nu dör praktiskt taget ingen på grund av komplikationer direkt vid tarmcanceroperation, tidigare var andelen 8 procent. Fem år efter operationen, lever nu 75 mot tidigare 55 procent.

Socialstyrelsen och Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) presenterade igår den första öppna jämförelsen av cancervårdens effektivitet och kvalitet. Det goda exemplet vid presskonferensen var Västmanland. Med förhoppning att andra landsting ska lära och ta efter. Här får alla kvinnor med bröstcancer sin sjukdom bedömd av olika specialister. När det gäller tarmcancer ligger Västmanland i topp för alla indikatorer som ingår i jämförelsen.

"En direkt följd av centraliseringen", menar Kenneth Smedh, överläkare på kirurgklinikens tarmsektion. Förr kunde en cancersjuk bli opererad av en läkare som gjorde en tarmcanceroperation per år. Nu görs ingreppet av specialiserade kirurger. Andra skäl för den remarkabla förbättringen är att man nu har bättre kontroll över hela vårdkedjan och att man bedriver klinisk forskning.

Tryggheten i det nära sjukhuset är i hög grad en chimär. Åtminstone när det gäller svåra sjukdomar och kirurgiska ingrepp, som kräver avancerad teknik. Västmanland var tidigt med att centralisera specialistvården. I län där de smärtsamma besluten återstår lär länets resultat ge nya, starka argument för centralisering.

Vi som bor i länet bör för dagen tillåta oss att vara glada över framsynta beslut och duktiga doktorer, som inneburit att fler cancersjuka överlevt. Att den medicintekniska utvecklingen och uppbyggnaden av regionala cancercentra innebär att det kommer en dag när även Västerås lasarett är en för liten enhet kan vi för dagen bortse från. Men räkna med nya centraliseringsdiskussioner så småningom.

Texten även publicerad i VLT den 1 september 2011

När självstyre blir själsvåldighet

2011-08-30T10:23:00.001+02:00

Finansmarknadsminister Peter Norman vill
veta hur vanligt det är med domstolstrots.

Det finns många goda argument för lokalt självstyre. Att kännedom om lokala förhållanden ger bättre beslutsunderlag. Att det är bra att de som fattar lokala beslut ställs till ansvar i lokala val. Att landet blir som en experimentverkstad när man kan prova olika lösningar och lära av varandra. För att ta de vanligaste, inte minst ofta framhållna av kommunföreträdare själva i mer eller mindre högtidliga sammanhang.

Ibland kan dock detta goda självstyre övergå i en kommunal självsvåldighet, som är till skada inte bara för de direkt berörda utan också för principen. Till exempel när man kringgår beslutsordningar och lagparagrafer för att få igenom ett beslut man anser mycket angeläget, men vet befinner sig i gränstrakterna för vad som är tillåtet. Eller när man inte verkställer beslut som domstolar fattat.

Ett känt exempel är Täby kommuns försäljning av Tibble gymnasium till underpris till ett privat bolag. Eller när Övertorneå kommun sålde sim- och sporthallen för en krona, trots att det bokförda värdet var 2,5 miljoner. I båda fallen upphävda domstol besluten, men kommunerna rev inte upp sina beslut.

Domstolstrots kallas sådant och faktum är att ingen vet hur vanligt det är. Det har nu Statskontoret fått regeringens uppdrag att ta reda på, rapporterar Riksdag & Departement. I uppdraget ingår också att ta reda på vad detta beror på och om det är vanligare inom vissa typer av kommuner och i vissa typer av ärenden. Undersökningen ska omfatta perioden 2006-2011 och fort ska det gå. Senast 15 februari nästa år vill regeringen ha resultatet.

”Regeringen anser att det är viktigt att få en samlad bild av omfattningen”, motiverar finansmarknadsminister Peter Norman, som också har ansvaret för kommuner och landsting i regeringen beslutet.

Det är de inte ensamma om. Vi som i grunden tycker att självstyret är bra får hoppas att undersökningen visar att kommunal självsvåldighet är undantag. Om undersökningen visar att domstolstrots är vanligt, lär argumenten för självstyre behöva vässas.

Grattis-bok till förtroendevalda

2011-08-26T10:48:00.000+02:00

Min och Dagens Samhälles bok Grattis
du är förtroendevald har nu kommit ut.

Under mina tio år som chefredaktör för KommunAktuellt och Dagens Samhälle mötte jag många förtroendevalda. Kunniga, engagerade människor med en stark vilja att åstadkomma resultat. En del hade politiken som yrke, men för många var detta en fritidssyssla. Dessa möten har gjort att jag sätter fritidspolitiker högt på listan över människor värda beundran.

Samtidigt insåg jag under här åren att uppdraget är allt annat än lätt. Förväntningarna och kraven är många på de förtroendevalda. Från den kommunala apparaten, från partiet, från väljarna, från och medierna och inte minst ställer många stora krav på sig själva. I synnerhet för den som är ny på sin post kan det här kännas tungt.

När jag efter tiden på Dagens Samhälle fick frågan från SKL Kommentus om att skriva en handbok för nya förtroendevalda kändes det därför som ett lockande uppdrag. Inte minst för att det gav möjlighet att använda de kunskaper jag samlat på mig under chefredaktörsåren.

Boken fick titeln Grattis du är förtroendevald för att markera att det är ett roligt och viktigt uppdrag som man ska vara stolt över. I dagarna kom det första exemplaret från tryckeriet. Min förhoppning är att boken ska vara ett stöd för den som är ny i rollen som förtroendevald eller på väg mot sitt första uppdrag. Boken ger baskunskaper om ramarna för uppdraget när det gäller juridik och ekonomi, men också tips och inspiration som kan vara till nytta i vardagen, till exempel om relationen till tjänstemännen, om hur man beter sig mot journalister och vad man bör tänka på när man som politiker använder sociala medier.

Tipsen kommer i hög grad från erfarna förtroendevalda, som delar med sig av sina lärdomar. Intervjuerna har gjorts av Dagens Samhälles duktiga reportrar Cecilia Granestrand, Anna-Lena Immo, Påhl Ruin, Måns Wikstrand och Magnus Wrede.

Bakslag för regionförespråkarna

2011-08-23T21:24:00.000+02:00

Tiden är inte mogen för Västra Götaland och Värmland att gå samman. Därför blir det ingen ansökan om regionbildning, beslutade gruppledarna som på tisdagen träffades i Vänersborg. Beslutet är ett bakslag för regionförespråkarna och en besvikelse för de politiker som engagerat sig för att få till stånd en större region. Kanske är det också en föraning om hur svårt det kommer att bli att få till de beslut som behövs innan årsskiftet, som är deadline för lokala och regionala initiativ. (Se tidigare blogginlägg idag).

– Det är beklagligt att vi inte själva tar initiativ, när diskussionerna om nya regioner pågår som bäst i övriga landet. Vi riskerar att andra bestämmer hur det ska bli, säger Ulric Andersson (S), 1:e vice ordförande i landstingsstyrelsen i Värmland på Region Värmlands hemsida.

Värmland och Västra Götaland har dock inte definitivt gjort slut med varandra. Det samarbete som finns kring bland annat Vänern och hälso- och sjukvården ska fortsätta och fördjupas. Men någon region blir det alltså inte.

Hinner regionpusslet bli klart till nyår?

2011-08-23T10:25:00.001+02:00

Den som inte är politiker på relativt hög nivå har troligtvis inte märkt något, men faktum är att det pågår en hel del arbete i regionfrågan över landet. Under augusti och september ska flera avgörande beslut fattas. Kanske, kanske kan vi när det börjar bli höst på riktigt skönja en Sverigekarta med nya regioner.

Här är det som är på gång just nu, enligt en i dagarna presenterad sammanställning av SKL, som jobbar och lobbar intensivt i denna fråga:

• Västernorrland och Jämtland är överens om att dra igång arbetet med sikte på en gemensam region 2015.

• Västerbotten och Norrbotten har ännu inte bestämt sig för om de vill gå samman i en gemensam region.

• Dalarna och Gävleborg får ty sig till varandra sedan de fått mer eller mindre tydliga avvisanden från Uppsala, Västmanland, Sörmland och Örebro.

• I Stockholms län finns en bred majoritet mot att gå samman med något av grannlänen. Möjligen kan man tänka sig att ta emot Trosa, Gnesta, Knivsta och Håbo, men inte mer.

• Grannlänen, som helst vill höra ihop med Stockholm, får då söka nya allianser. Uppsala, Sörmland, Västmanland och Örebro diskuterar den så kallade bananen, det vill säga en region som omringar Stockholm.

• I Värmland vill majoriteten tillhöra Västra Götaland, men där finns motstånd. Idag träffas gruppledarna för att ta ställning till om arbetet med en gemensam region ska fortsätta. I en debattartikel i GP får de ord på vägen av tre före detta regionråd. "Ur såväl regionalt som nationellt perspektiv är det för oss naturligt att Värmland, Halland och Västra Götaland utgör en kraftfull västsvensk region med goda framtidsutsikter", skriver Roland Andersson (S), Kent Johansson (C) och Lars-Gerhard Westberg (FP)

• Skåne har bjudit in Kronoberg, Kalmar och Blekinge för att diskutera en sydsvensk region från 2019.

• Östergötland har bjudit in Jönköping, Kalmar och Sörmland, men deras intresse för att diskutera med östgötarna är oklart. Kalmar och Sörmland för diskussioner på andra håll och i Jönköping vill majoriteten helst, precis som Halland, bilda en egen regionkommun.

Mycket är alltså fortfarande oklart. Det är ett stort och svårt pussel, men det börjar bli bråttom för kommun- och landstingspolitiker att få ihop det. Årsskiftet är deadline. SKL:s projektledare Bo Per Larsson hyser gott hopp om att det ska bli klart till dess. Allt annat vore tjänstefel från hans sida, men frågan är om man hinner. Kanske kan tidspressen få de politiskt ansvariga att ta sig samman och bli mer resultatinriktade. Det är ju ändå de som är mest intresserade av regioner. Misslyckas de tar regeringens regionutredare Mats Sjöstrand över och lägger pusslet på sitt vis för att skapa färre och mer effektiva länsstyrelser.

Skuldkrisens effekter närmar sig kommunerna

2011-08-19T10:06:00.000+02:00

Det är långt mellan kongressen i Washington och kommunhuset i Sorsele, men det spelar ingen roll i den globaliserade ekonomin. Likt ringar på vattnet når effekterna så småningom också periferin. Det var knappast någon överraskning för de ekonomiansvariga i kommuner och landsting att skuldkrisen skulle få effekter, men igår kom det svart på vitt i en skatteunderlagsprognos från SKL.

”Finansoron försvagar kommunernas ekonomi”, konstaterar ekonomerna på Hornsgatan i Stockholm.

SKL:s chefsekonom Mats Kinnwall är betydligt mindre op-
timistisk idag än i vårens ekonomiprognos.

Sysselsättningen, det vill säga att folk har jobb och därmed betalar skatt, är avgörande för kommunernas ekonomi. Oro och osäkerhet kring vad som ska hända med den globala och nationella ekonomin får nu såväl företag som hushåll att bli försiktigare. Då försvagas efterfrågan. Arbetsmarknaden försämras och därmed kommunernas ekonomi. SKL beräknar minskningen till 5 miljarder jämfört med tidigare optimistiska prognoser. Men fortfarande räknar man med en ökning av skatteunderlaget, 3,3 procent jämfört med tidigare 4,2. Resultatet försämras inte i lika hög grad eftersom man även lönekostnaderna beräknas sjunka.

Mycket av det som nu händer ger obehagliga associationer till 2008. Säkert påminner sig många kommunala ekonomichefer om hur allt dystrare skatteunderlagsprognoser då avlöste varandra. SKL påpekar också att osäkerheten just nu är ovanligt stor. En väl motiverad reservation. I prognosen räknade man med det femte jobbskatteavdraget, som skulle ha gett hushållen mer pengar. Samma dag som prognosen presenterades fortsatte den finansiella oron och börsfallen. Idag skriver di.se att Stockholmsbörsen faller handlöst under förmiddagen.

Den kommunala ekonomin är inte direkt beroende av börsutvecklingen, men likt ringar på vattnet når ekonomiska nedgångar alltid de kommunala budgetarna i form av lägre skatteintäkter och ökade kostnader för försörjningsstöd. Frågan är hur stora effekterna blir den här gången. Hoppas kan man ju alltid men det skulle förvåna om detta blir den sista nedskrivningen av skatteunderlaget från SKL denna höst.

Värnamo vinner konstkampen

2011-08-16T09:23:00.000+02:00

Värnamo och Västerås har fått nya konstmuseer, Vandalorum respektive Karlsgatan 2. Tyvärr måste man som västeråsare konstatera att en jämförelse dem emellan inte utfaller till Karlsgatans fördel.

I Smålands konstarkivs del av Vandalorum
visas för närvarande skulpturer av Ingemar
Svensson.

Skillnaden märks så fort man kommer innanför dörren. Vandalorum har lokaler som är skapade för ändamålet. Den italienske stjärnarkitekten Renzo Piano ritade fem stora röda och luftiga lador på 1990-talet, när Vandalorum ännu var en djärv vision. En vision som länge tycktes bli kvar i de oförverkligade idéernas skräpkammare. Men nu står husen där, mitt i Småland.

Lokalerna präglas av ljus och rymd, vilket ger de utställda verken möjlighet att ta plats. Något man saknar på Karlsgatan, där samboförhållandet mellan Länsmuseet och Konstmuseet har lett till två lite sorgsna, hopklämda museer. Inte den nytändning man hoppats på.

En annan skillnad är det lokala engagemanget. Jag känner ingen som är särskilt engagerad i Karlsgatan. Vandalorum har en vänförening med 1 200 medlemmar. Museet drivs av en stiftelse och skulle inte ha funnits utan eldsjälen Sven Lundh och stödet från lokala sponsorer och partners.

Tre lokala företag satsade tillsammans 40 miljoner, vilket gjorde bygget möjligt. Kommunen hade tidigt sett till att det fanns någonstans att bygga genom att ställa upp med den attraktiva tomten, som ligger där E4 och väg 27 möts och tusentals bilister dagligen passerar. Kommun och landsting stöttar också verksamheten genom att hyra lokaler för Smålands konstarkiv. I övrigt ger det offentliga idag inga bidrag till Vandalorum.

Men frågan är om museet i längden kan klara driften utan offentligt stöd. Vandalorums förhoppning är att få del av det nya regionala kulturstödet som snart ska börja fördelas. Utan det kan det bli svårt att upprätthålla dagens höga ambitionsnivå.

Jag håller tummarna för att det fungerar och hoppas att få uppleva en konstentreprenör i Västerås. Det piggar upp med djärva, till synes omöjliga projekt, som komplement till de gedigna kommunala verksamheterna.

Texten även publicerad i VLT den 16 augusti 2011

Den orättvisa cancervården

2011-07-19T13:35:00.000+02:00

Vi vill gärna tro att vård ges på lika villkor. Att vi alla är lika inför sjukvården. Så är det inte. Inte ens när det gäller cancervården. Det finns regionala skillnader, till exempel när det gäller förskrivningen av läkemedel där de nordliga landstingen är mer generösa. Det finns könsskillnader. Sådana brukar oftast vara till männens fördel, men när det gäller de två vanligaste cancerformerna bröst- och prostatacancer fungerar vårdkedjan och omhändertagandet betydligt bättre för kvinnor.

Det finns också socioekonomiska skillnader. Den som är välutbildad och har en god inkomst löper inte bara mindre risk att insjukna i cancer, de har också bättre chans att överleva om de blir sjuka, konstaterade Socialstyrelsen nyligen i en rapport..

Vem man är och var man bor har antagligen alltid haft betydelse i vården. Men nu har dessa skillnader blivit tydligare eftersom det mäts och jämförs som aldrig förr . Öppna jämförelser driver på förändringar i arbetssätt och resursutnyttjande och har blivit ett viktigt redskap för politiker. I den enklaste formen visas för 297 olika indikatorer i rödgröna jämförelsetabeller inom vilka områden landstingen ligger över eller under rikssnittet I den västmanländska tabellen lyser det till exempel mycket grönt för hjärtsjukvården, medan det är mest rött när det handlar om diabetes.

Erfarenheten visar att när sådana skillnader blir synliga startar en process som leder till förändringar och förbättringar. Ingen vill vara sämst i klassen. Utveckling av öppna jämförelser och av landstingens kvalitetsarbete är därför några av de åtgärder som Socialdepartementet och SKL (Sveriges Kommuner och Landsting) nyligen kommit överens om för att minska skillnaderna i vården.

Mätandet och jämförandet har också sina risker, till exempel att man ägnar sig åt det som ger snabba resultatförbättringar, inte det som är viktigast för bestående förändringar eller att komplicerade fall hamnar i skymundan. Risken finns och måste hanteras men är inget argument för att dölja verkligheten. Patienter har rätt att veta för att kunna kräva sin rätt till vård.

Texten även publicerad i VLT den 19 juli 2011

En vårdpräglad Almedalsveckan

2011-07-10T12:02:00.001+02:00

När detta skrivs står Jimmie Åkesson på Almedalens scen. Ett tydligt tecken på att partiet nu är etablerade. För att ge alla partier utrymme har politikerveckan från och med i år förlängts till åtta dagar med SD sist ut.

För de allra flesta tog dock Almedalsveckan slut tidigare. Bara de egna och journalister med helgjour lyssnar på de sista talarna. Almedalsveckan har sin egen rytm. Söndag är uppladdning. Måndag-tisdag är aktiviteten som högst. Även onsdagen är rätt intensiv men på torsdagen glesnar det kring Donners plats. Fredag blir det åter möjligt att få tag på ett hotellrum i Visby. Om gamla principer följs blir det nästa år SD som inleder Almedalssveckan, medan socialdemokraterna och KD får de minst attraktiva avslutningsdagarna.

Som vanligt har Almedalsveckan slagit rekord med nästan 1500 arrangemang i kalendariet. Kritiska röster höjs om att detta inte är värt pengarna, men än fler försvarar veckan som en viktig mötesplats för politiker, lobbyister, journalister och i någon mån allmänhet. Styrkan är öppenheten alla arrangemang är öppna för alla. Utom minglen där alkohol serveras där myndigheterna i år satt stopp om inte gästlistor funnits.

Äldresamordnare Eva Nilsson Bågenholm, socialdirektör
Eva Sahlén, landstingsrådet Fillipa Reinfeld och Vårdför-
bundets ordförande Sineva Ribeiro debattare äldreomsorg
hos SKL i Almedalen

Miljö och vård är de frågor som dominerar seminarieprogrammet. För min del var veckan helt vårdpräglad. Måndag hade SKL sitt vårdseminarium om vården av mest sjuka äldre, där rapporten Från fattigvård till valfrihet, som jag skrivit, var en del av underlaget. Tisdag var moderator för två seminarier om cancervård med flera av vårdens tunga beslutsfattare. Seminarier som fokuserade på skillnaderna mellan olika delar av landet och mellan olika typer av cancer.

När det gäller de mest sjuka äldre finns nu en beslutsamhet på central nivå som bådar gott att man äntligen ska hitta vårdformer som ger den här gruppen en vård som är anpassad för deras behov så att de inte behöver belasta akutmottagningarna. När det gäller cancervården sätts hoppet till de sex regionala cancercentra som nu byggs upp i landet.

Men dessa hoppingivande tecken till trots lär nog både de mest sjuka äldre och skillnaderna i cancervården finnas med även i nästa års Almedalsprogram när beslutsfattare, lobbyister, journalister och allmänhet åter möts i Visby. Men nu tar det offentliga Sverige och journalisterna semester och den stora stillheten breder ut sig.

Det behövs en ny Ädelreform

2011-06-21T09:55:00.001+02:00

Sverige är det industriland som lägger mest skattepengar på vård och omsorg av äldre, visar en nyligen presenterad rapport. Där framgår också att vi har flest anställda i äldrevården, i förhållande till andelen invånare över 80 år. Därmed är vi sannolikt det land där man behöver vara minst orolig för att ligga sina anhöriga till last på äldre dar. Däremot går det inte att säga något om vi har den bästa äldreomsorgen. Att mäta kvalitet i vård och omsorg är svårt nationellt och näst intill omöjligt när det handlar om olika länders system.

Bilden av svensk äldrevård är tudelad. Å ena sidan har vi de senaste hundra åren haft en utveckling från fattighus av den typ vi känner igen från Emil i Lönneberga till dagens omsorg, där man tack vare anpassade bostäder och medicinteknisk utveckling kan klara sig länge i den egna bostaden. Å andra sidan finns det de som dagens system inte klarar av. Det är de svårast sjuka och sköraste gamla som behöver en kombination av specialistvård, primärvård och kommunal omsorg. De som ofta hamnar på akutmottagningar eftersom det inte finns någon annanstans dit de kan vända sig när hjärtat att slår dubbelslag, när katetern har lossnat eller när bröstsmärtorna plågar.

Att vården och omsorgen har problem med de multisjuka gamla är inget okänt problem. Alla, från regeringen till vårdbiträdena i hemtjänsten, vet att vården inte är bra. I värsta fall är den rent av skadlig för den här gruppen. Ädelreformen 1992 tog ett helhetsgrepp på frågan och var tänkt att en gång för alla lösa problemet, men så blev det inte. Skärningspunkten mellan kommuner och landsting är fortfarande konfliktfylld, vilket drabbar de gamla.

Nu behövs nya lösningar utifrån nya förutsättningar. Det behövs en öppenvård som kan ta hand om de sköraste gamla utifrån deras individuella behov. Det behövs en palliativ vård som med empati och värdighet kan hantera de sista åren i en människas liv. Det behövs en ny Ädelreform för 2010-talet. Då kanske vi inte bara blir det land som satsar mest utan som är bäst på att ta hand om sina gamla.
Texten även publicerad i VLT den 17 juni 2011

.

Tips för bättre ledarskap och kommunal synlighet

2011-06-16T10:16:00.000+02:00

Ett ofta använt kommunalt uttryck som ger mig en lätt allergisk reaktion är ”hamna på kartan”. Kanske för att det så ofta används i sammanhang när mycket pengar satsas på sådant som innebär stort risktagande och ligger i utkanten av vad kommuner ska ägna sig åt. En skidtunnel (Torsby), en jätteälg med restaurang och utkikstorn (Skellefteå) och diverse konferensanläggningar för att nämna några exempel som dyker upp i minnet.

En som forskat om detta, som på akademikerspråk heter city branding är engelsmannen John Heeley. som jag intervjuat i det senaste numret av Kvalitetsmässans nyhetsbrev Kvalitet & Förnyelse som nu är ute. Han anser att alla kommuner bör sträva efter att hamna på kartan för att locka besökare. Dock ska man vara realistisk och inte tro att man hör hemma på världskartan.

I nyhetsbrevet finns också en intervju med den som nyligen tillträtt en av de tyngsta och svåraste generaldirektörsposterna, Skolverkets nya chef Anna Ekström. Man kan också läsa om två andra intressanta kvinnor, som medverkar på Kvalitetsmässan. Nämligen författaren Bodil Jönsson, som talar om åldrandet i en ny tid och Åsa Wihlbeck, mera känd som doktor Åsa, som talar om det friska ledarskapet.

Svensk mästare i ledarskap 2009 var Palle Lundberg, som då var kommundirektör i Botkyrka och utsågs till Årets chef. Idag är han stadsdirektör i Helsingborg och delar med sig av träningstips för den som vill vara en bra chef.

Ale, Stockholm och Upplands Väsby är tre kommuner som inte har så uppenbart mycket gemensamt, men just nu förenas de av att vara nominerade till Sveriges IT-kommun 2011. I nyhetsbrevet presenteras de, liksom de tre myndigheter som gör upp om att vara den modernaste.

Lärobok i åldrande för nygamla

2011-06-07T11:19:00.000+02:00

De nygamla kommer att bli ett allt mer påtagligt inslag i samhället. Det är de stora årskullar som nyss gått, eller snart går, i pension. En generation av individualister med andra förutsättningar, förmågor och förväntningar än tidigare generationer och som därför behöver lära sig att bli gamla.

Till sin hjälp har de nu fått en lärobok skriven av den pensionerade fysikprofessorn och författaren Bodil Jönsson. Den heter När horisonten flyttar sig – Att bli gammal i en ny tid . Bodil Jönsson är skicklig på att fånga upp frågor i tiden. 1999 gav hon ut Tio tankar om tid, som sålt i över 650 000 exemplar. Den satte fingret på den växande stressen och fick oss att tala om ställtid och tidstjuvar.

I spåren på den nya boken tror jag att det kommer att talas om årsringar. Som barn trodde Bodil Jönsson att hon, precis som träden, hade årsringar inom sig. En tanke som åter har börjat leva hos henne. ”Vad vi visar för varandra vad gäller utseende, beteende och intressen motsvarar visserligen oftast den senaste årsringen, men allt tidigare finns där också. Det är det som ger djupet och bakgrunden”, skriver hon.

En vacker tanke liksom hennes övertygelse att den stridbara 40-talistgenerationen kommer att ta saken i egna händer och på något kreativt sätt se till att det ångestskapande gapet mellan framtida behov och resurser fylls. Hon får åldrandet att framstå som ett riktigt spännande skede i livet och jag hoppas att hon har rätt.

På kort sikt tror jag att hon har det. 40-talisterna har några goda år framför sig. Åtminstone de som har hyggliga pensioner och får vara friska, vilket är allt fler. Men om de nygamla lever tills den dag de blir gammelgamla blir det inte så stor skillnad mot förr. Inför demensen och åldrandets multisjukdomar är vi alla lika. Då är vi beroende av att det finns personal som vill jobba med gamla och pengar att betala deras löner, så att alla som behöver kan få likvärdig vård och omsorg.

Men fram till dess gäller det att ha så roligt det går och låta årsringarna svänga i takt med Spotifymusiken.
Texten även publicerad i VLT den 7 juni.

Kaxiga råd från valvinnare i Örebro

2011-05-31T09:54:00.002+02:00

Socialdemokraterna i Örebro är kaxiga just nu. Vid omvalet i västra valkretsen den 15 maj gick partiet framåt i alla distrikt och fick 47,2 procent av rösterna. Plus 8 procentenheter jämfört med det underkända valet 2010. På Dagens Samhälles nya debattsajt bjuder kommunalrådet Björn Sundin på en lektion i fem punkter om hur man vinner lokala val.

Björn Sundin (S), glad valvinnare i Öre-
bro som tro på traditionella metoder.
Foto: Ulla-Karin Ekblom

Punkt 1 är att dela ut dialogprogram med frågor som diskuteras i området. Punkt 2 är att knacka dörr för att prata om programmet. Punkt 3 att bjuda in till möten. Punkt 4 att sammanställa de förslag som kommit in i en rapport. Femte och sista punkten är att välja ut de förslag som flest tar upp och skriva ett nytt dialogprogram, som delas ut i alla områden.

Och så börjar det om igen. ” Menar man allvar med dialog är arbetet aldrig över”, konstaterar Björn Sundin.

Detta är inte precis exklusiv socialdemokratisk kunskap. De flesta partier har liknande strategier, dock har inte alla kraft och resurser att fullfölja dem så konsekvent som socialdemokraterna i Örebro gjorde.

Det intressantaste i Björn Sundins artikel är det som inte står. Han nämner varken Internet eller sociala medier. Lena Bastaad, som nu är kommunstyrelsens ordförande, finns inte på Facebook, har inget Twitterkonto och jag hittar henne inte på S-bloggarnas samlingsplats Netroots. Däremot är alliansens första namn i Örebro, moderaten Kent Persson (M) mycket flitig både som bloggare och på Twitter. Men 2011 tycks det alltså snarare vara traditionell skonötartaktik som gör att man vinner val, inte sociala medier. Åtminstone om man ska tro råden från Björn Sundin, som själv är aktiv bloggare.

Förutom sociala medier är det två andra saker som Björn Sundin inte nämner i sin debattartikel. Det är fullt begripligt eftersom det är lite trista fakta, som dock hör till bilden av omvalet i Örebro. Det ena är att trots detta massiva valarbete blev valdeltagandet bara 62,8 procent. Det andra är att det fanns ett parti till som gick framåt, nämligen Sverigedemokraterna, medan alla andra backade.

Bodil Jönsson fångar tidens frågor

2011-05-27T09:10:00.001+02:00

Med boken Tio tankar om tid, som kom 1999, fick fysikprofessorn Bodil Jönsson stressade människor att stanna upp för en stund och tänka efter. Plötsligt var ställtid ett ord på allas läppar och vi började fundera över tidstjuvarna i våra liv. Boken har sålts i 650 000 exemplar, vilket väl får ses som ett tidens tecken.

Bodil Jönsson har i sin nya bok fångat
en fråga i tiden: åldrandet.

Frågorna i boken är fortfarande aktuella, men Bodil Jönsson har nu gått vidare och hittat en ny fråga i tiden..Hon är numera professor emirata. En av de många 40-talister som tar steget från yrkeslivet till… Ja vad går de till? Vad innebär det att bli pensionär idag? Det är frågor som Bodil Jönsson tar upp i sin nya bok När horisonten flyttar sig. Att bli gammal i en ny tid.

Alla vet att pensionärerna blir många i framtiden. Alla har också sett prognoserna där gapet mellan behov och resurser är ångestframkallande stort. Prognoser som Bodil Jönsson betecknar som patetiska och kanske farliga eftersom de kan bli självuppfyllande profetior.

”Vi som är äldre har en skyldighet att hjälpa till med motbilder, som kan ge inspiration till andra analyser, reflexioner och strategier, kort sagt riktar uppmärksamheten åt andra håll”, skriver hon.

Precis som många efter Tio tankar om tid talade om ställtid tror jag nu många kommer att tala om årsringar. Som barn trodde hon att hon, precis som träden, hade årsringar inom sig. En tanke som nu börjat leva upp hos henne. ”Vad vi visar för varandra vad gäller utseende, beteende och intressen motsvarar visserligen oftast den senaste årsringen, men allt tidigare finns där också. Det är det som ger djupet och bakgrunden”, skriver hon.

Många kommer att leva en tredjedel av sina liv som pensionärer. Det innebär helt andra förutsättningar än tidigare generationer. Det handlar om att bli gammal i en ny tid. En tid där möjligheterna är stora och där de nyblivna pensionärerna är resursstarka på många vis. Även om de kan behöva lära sig att bli gamla. Ett annat uttryck från boken som nog kan få spridning är lärpuckel. Vi har en första i barndomen och en andra i ålderdomen.

”När årsringar börjar blanda sig när man inte längre krampaktigt behöver ägna sig åt att hålla ihop sin senaste årsring utan kan och vågar släppa fram också alla de andra”. Faktiskt får hon åldrandet att låta riktigt spännande.

PS
Som den moderna pensionär Bodil Jönsson är har hon självklart en blogg där hon resonerar vidare om bokens tema. Där finns också en studiehandledning för den som vill läsa systematiskt ihop med andra.

Äldreomsorgens poesi

2011-05-24T09:39:00.001+02:00

De senaste tiden har jag jobbat med en rapport om äldreomsorgen för SKL. Den har arbetsnamnet Från fattigvård till valfrihet. Syftet är att beskriva den utveckling som varit för att ge underlag för debatten om hur det ska bli. För att få en motvikt och ett komplement till öppna jämförelser, SOU av olika årgångar, Socialstyrelserapporter och diverse SKL-dokument har jag också läst två diktsamlingar som anknyter till rapportens ämne, Ragnar Thoursies Sånger från äldreomsorgen och Ingersonetterna av Magnus William-Olsson.

Ragnar Thoursies sista diktsamling Sånger från äldre-
omsorgen är en hyllning till personalen.

Ragnar Thoursie, som avled i fjol 91 år gammal, formulerar med poetisk pregnans sina iakttagelser av äldreomsorgen. Inte minst hyllar han personalen. ”Hemtjänstens tappra välfärdsarmé” kallar han Raja, Addis, Eva, Mirja, Nasi, Jami och de andra som hjälper Nackas gamla att klara sin vardag. Dikterna karaktäriseras av sorgsen tacksamhet över den hjälp som ges. Men här finns också en stark oro för det folkhem, som Ragnar Thoursie, i egenskap av byråchef på AMS, var med om att bygga upp. I dikten ”Föremål för omsorg” sammanfattar han på fyra rader äldreomsorgens dilemma:

Vi gamla är föremål för omsorg.

Visst är det underbart!
Bara vi inte blir till föremål
i omsorgen.

Magnus William-Olssons formsköna sonetter handlar om förlusten av en älskad mamma. Först försvinner hon in i den alzheimersjukes fördolda värld, sedan slocknar även ”alzheimerblicken”. Alla som levt i sjukdomens närhet vet vad han menar med det ordet. Precis som man kan känna igen sig i denna undran:

Var är du, Inger, när jag tittar på
Ditt ansikte som speglar tomhet bara?
När handen, kinden inte handen svarar
När blicken inte önskar att förstå?
Vad är en människa? Vad är hon då
när intet genomsyrar själva varat

Tyvärr lyckades jag inte få med William-Olsson i den snart färdiga rapporten. Men Thoursie är med, liksom en känd barnboksförfattares beskrivning av ett fattighus i Småland. Plus en hel del från SOU, Socialstyrelsen och diverse SKL-dokument.

.

Gyllenhammar tror på Sverige men tvivlar på Saab

2011-05-19T09:21:00.000+02:00

1973 skrev Pehr G Gyllenhammar boken Jag tror på Sve-
rige, en titel han fortfarande skriver under på.

Pehr G Gyllenhammar tror fortfarande på Sverige. Liksom på Volvo, men när det gäller Saab är han tveksam. Det, och en hel del annat, sa den nygifte Vellingebon när jag intervjuade honom för Kvalitetsmässans nyhetsbrev Kvalitet & Förnyelse, som nyligen gått ut. Han är en av de medverkande vid mässan där han ska prata tillväxt med Britt-Marie Matsson vid ett av de många seminarierna 15-17 november.

På mässan och i nyhetsbrevet finns också Ann Heberlein, etikforskaren som kom ut ur den akademiska anonymiteten när hon 2008 skrev boken Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Där beskriver hon hur det är att leva med bipolär sjukdom. I intervjun i nyhetsbrevet berättar hon om sin nya bok, som heter Ett gott liv. som går under den ljusa och fräscha ytan och bland annat resonerar kring begreppen sjukt och friskt. "Att vara frisk är en oundgänglig del av ett gott liv", säger hon bland annat.

Nyhetsbrevet presenterar också de fem kommuner som gör upp om priset Sveriges Kvalitetskommun 2011, nämligen Kinda, Kungsbacka, Nacka, Uddevalla och Östersund. Liksom de sju mynidgheter som tävlar om att utses till Sveriges modernaste 2011.

Offentliga innovationer är ett modernt lite luddigt begrepp, som den danska professorn Eva Sörensen och Johnny Paulsson FoU-samordnare på SKL konkretiserar i nyhetsbrevet.

Dessutom kan man läsa en krönika av forskaren och föreläsaren Kjell A Nordström som välkomnar oss till Det Öppna Samhällets Tidsålder.

Alla förlorare när valdeltagandet är lågt

2011-05-16T09:43:00.002+02:00

”Jag har redan röstat en gång och jag tycker att det räcker”, sa en ung Lysekilskvinna bestämt i ett Ekoinslag inför valet. Många tycks ha resonerat som hon. 57 procent av väljarna i Västra Götaland valde att inte utnyttja sin rösträtt i omvalet. I Örebro var det inte fullt så illa, där avstod 37 procent. I kommunerna är kopplingen mellan ansvar och uppdrag tydligare än i den stora svårgripbara regionen. Personerna som har ansvaret och uppdraget är också närmare än regionpolitikerna.

Gert-Inge Andersson (S), en valvinnare som måste hitta en
ny partner efter Sjukvårdspartiet

Om man ser valdeltagandet som hela det politiska systemets ansvar så finns det bar förlorare. Men vissa är mer förlorare än andra. Största förloraren är Sjukvårdspartiet i Västra Götaland, som ingick i den styrande majoriteten men nu åkte ut. Eftersom de rödgröna inte får egen majoritet måste man nu hitta ett borgerligt parti att samarbeta med. Tidigare partnern folkpartiet verkar måttligt intresserade av en ny relation.
”Samarbetet mellan C, FP och S fungerade väl i många år. Men på den tiden hade vi en annan socialdemokrati i Västra Götaland än vi har i dag”, säger gruppledaren Jonas Andersson till GP.

Moderate veteranen Johnny Magnusson har kampanjat som en 20-åringen, enligt stolte sonen Hampus, själv biträdande kommunalråd i Göteborg. Men det hjälpte inte. Partiet tappade, i synnerhet utanför Göteborg, enligt Valmyndighetens preliminära siffor. Socialdemokraterna fortsätter att ha problem med storstadsväljarna, I Göteborgs kommun tappade man från 28,2 till 27,7 procent. Desto bättre gick det i övriga regionen och inte minst i gruppledaren Gert-Inge Anderssons hemkommun Trollhättan. Där fick S 55,8 procent, mot 50,7 i valet i fjol. Så det finns nog mer anledning att tala om en Gert-Inge-effekt än en Juholt-effekt. Men självförtroendet har nog växt, både hos Juholt själv, även om han inte verkar ha något större problem på den punkten, men framför allt hos hans partimedlemmar, som ju varit rätt tilltufsade på sistone.

Till sist kan man konstatera att valets andra stora vinnare är Sverigedemokraterna. Liksom i någon mån centern, vars överklagande ledde till omvalet. De tog tillbaka det mandat de förlorade på felräkningen 2010.

Ådalen 31 lever i familjens historia

2011-05-14T10:06:00.002+02:00

En av många artiklar som skildrar hän-
delserna i Lunde den 14 maj 1931

Ådalen 31 är en del av min familjehistoria. Morfar och morbror Thure jobbade i Utansjöfabriken och fanns med i ledet. Ju äldre morbror blev desto längre fram hamnade han i sina berättelser. Min mamma var sex år när det hände och berättade hur de som varit där kom gående med tunga steg från båten. Hennes kusin John var fanbärare. Fanstången var splittrad där knoppen och emblemet brutits ur, berättar Birger Norman i sin klassiska berättelse Ådalen 31, som utkom 1968 och nu finns i nyutgåva. John Westling anklagades för att ha använt fanan som tillhygge, något han bestämt förnekade för Birger Norman:

”Jag slogs aldrig med fanan! Jag var inte sådan, jag hade inte en sån uppfostran och inte den läggningen.”

Att fanbäraren på monumentet i Lunde, som restes vid 50-årsjubileet, är mammas kusin John råder inga tvivel om i min släkt.

Under barndomssomrarnas besök hos mormor i Utansjö hörde utflykter länga Höga kusten till programmet. Ofta stannade vi till i Lunde, fick höra historien återupprepas och platserna utpekade för oss. Även trädet där Eira Söderberg stod när hon träffades av rikoschetten. När jag själv fick barn och tog med på utflykter hände det att vi fikade vid Lundemonumentet och berättade att det där är mormors kusin John. När dottern skulle göra specialarbete på gymnasiet valde hon Ådalen 31 som ämne.

Idag är det 80 årsjubileum vid monumentet. Det blir uppläsning av Birger Normans dikter, Stefan Löfven från Metall och Lars Ohly talar. Det senare är jag inte helt säker på att morbror skulle ha gillat.

Själv tror jag att jag ska försöka få tag på Bo Widerbergs film som kom 1969. Mamma tyckte den var bra, förutom på en punkt. Det var högsommargrönt, med fullt utslagna träd. Så är det inte i Lunde i maj, varken 1931 eller 2011.

PS
Läs gärna Göran Greiders skildring i DN av Ådalen 1931 och 2011. Hitorien lever inte bara i min familj. SVD uppmärksammar årsdagen genom att intervjua akademiker om skotten förändrat Sverige.

För tidigt döma ut de nya yrkesprogrammen

2011-05-10T12:00:00.001+02:00

En av de viktigaste förändringarna i den nya gymnasieskola som införs i höst är en större åtskillnad mellan högskoleförberedande och yrkesprogram. De senare blir mer tydligt yrkesförberedande och ger inte högskolebehörighet. Nu kommer rapporter från intagningsnämnder i hela landet att de nya yrkesprogrammen är mindre lockande än de gamla. Antalet sökande har minskat med mellan 2 och 12 procentenheter i de sju län där Skolverket i gjort en preliminär genomgång.

Mikael Damberg (S) är snabb med
att kritisera den nya gymnasieskolan.

”Niondeklassarna är smartare än regeringen”, utbrister socialdemokraternas utbildningspolitiske talesman Mikael Damberg skadeglatt i en debattartikel i Svenska Dagbladet. Han får mothugg av Umeådocenten Jonas Olofsson, som forskat om de svenska yrkesutbildningarna. Han tycker att Mikael Damberg har större anledning att vara bekymrad än glad.

Det Jonas Olofsson tycker borde bekymra är två tendenser som länge varit tydliga: Sverige har hög ungdomsarbetslöshet och brist på kvalificerade yrkesarbetare inom många områden. Det senare gör att också industriföreträdare oroas över det minskade antalet sökande till yrkesprogrammen. Kanske mest för att man nu riskerar att mista de mer studiemotiverade ungdomarna som vill ha möjlighet att söka till högskolan.
Själv tycker jag att det är tidigt att vara vare sig skadeglad eller alltför bekymrad. Om de ungdomar som nu väljer yrkesprogram fullföljer sin gymnasieutbildning eftersom den passar dem bättre än de gamla programmen är mycket vunnet. Om vi samtidigt fått fler ungdomar som gått högskoleförberedande utbildningar är svårt att se som ett problem. Men för att den optimismen ska bli verklighet krävs att skolorna erbjuder bra praktikplatser. På den punkten är jag däremot orolig, vilket jag gett uttryck för tidigare på denna blogg och i den rapport om ungdomsarbetslöshet jag skrivit för SKL.

Den oron förstärks av uppgifter om att eleverna på dagens lärlingsprogram måste ordna sina egna praktikplatser och att en del elever inte kommer ut på arbetsplatser utan blir kvar på skolan i något som kallas lärlingsliknande utbildningar. Det har man prövat i Danmark och Österrike. Där ses det som ett nödvändigt ont när man inte får tag på riktiga lärlingsplatser. Det är nämligen svårt också i dessa länder där lärlingssystemet sedan länge är etablerat. Här är det en utbildningsform utan traditioner, vilket knappast gör det lättare. Men även om den oron finns är det för tidigt att döma ut GY2011 innan den ens har börjat.

Den farliga tystnaden när alla är överens

2011-05-06T11:12:00.001+02:00

En interiörbild från 1920-talet i det ångkraft-
verk som för 400 miljoner ska bli äventyrsbad
i Västerås. Foto: Vattenfall

Jag har stor respekt för kommunpolitiker och brukar vara den förste att försvara dem. De allra flesta drivs av en stark vilja att förvalta skattepengar och förtroende väl samtidigt som man vill åstadkomma förbättringar som gynnar kommunen och dess invånare. Ibland anklagas de för att käbbla. Politiskt pajkasteri för sakens skull gör ingen människa glad, men kommunpolitik blir ofta som sämst när alla är så överens att det blir tyst. I synnerhet om man är överens om något som befinner sig i gränsen för det tillåtna. När man för att åstadkomma de projekt man så gärna vill ha för att hamna på kartan blundar för såväl juridiska komplikationer som ekonomiska förnuftsargument.

Inte sällan sker detta när det gäller sådant som sägs gynna näringslivet och/eller idrotten och besöksnäringen. Peab fick ett lån på 15 miljoner efterskänkt när man köpte Ängelholms flygplats. I Solna blev staden så iblandad i arenabygget att roller förväxlades. I Vimmerby fick inte den högsta budgivaren köpa Astrid Lindgrens värld för att ta några exempel.

I Västerås, där jag bor, finns ett gammalt ångkraftverk. En asbestbemängd tegelhög, enligt vissa. Ett industriminne väl värt att bevara enligt andra. Här har länge funnits planer på att bygga ett äventyrsbad kombinerat med ett Science Center. För fem år sedan skrev kommunen ett samarbetsavtal med Peab. Bolaget skulle bygga, kommunen förband sig att hyra för 15 miljoner plus index i 25 år.
Åren har gått men inget har hänt och kommunen hade därmed möjlighet att dra sig ur det omdiskuterade avtalet. Men nyligen kallade man till presskonferens och meddelade att nu ska äventyrsbadet Kokpunkten bli verklighet. Ett nytt avtal var skrivet, utan debatt, utan politiska beslut och utan upphandling. Villkoret att badet skulle kopplas till de andra delarna var borta. Kommunens 15 miljoner i 25 år var kvar.

I går var Peab inbjudna till kommunfullmäktige. Man visade sina bilder, behövde inte svara på några frågor och tackades med en applåd. Därefter övergick fullmäktige till ärendelistan. Bland annat hade man en utdragen debatt om upphandlingspolicy, där det talades mycket om halalaslakt, men inget om Kokpunkten. När alla är överens blir det tyst. Debatten fortsätter i andra forum än fullmäktige, vilket inte stärker den lokala demokratin eller förbättrar synen på kommunpolitiker.

Än så länge råder kommunalekonomiskt solsken

2011-05-03T12:45:00.000+02:00

Just nu är det inte så illa, men på några års sikt hotar underskott. Så brukar det låta i SKL ekonomirapporter. Så även idag när årets vårrapport presenterades.

2009 och 2010 var två av de resultatmässigt bästa åren någonsin, 2011 blir också mycket bra, sektorns överskott beräknas till 15 miljarder. 2012 och 2013 blir lite sämre, men ändå inte så tokiga, 2014 har överskottet krympt till 2 miljarder och 2015 beräknas ett sammanlagt underskott på 4 miljarder.
Trots ständiga varningar om underskott på några års sikt har kommunerna redovisat överskott under hela 2000-talet. Landstingen hade under de första åren några år med underskott, men på senare år har man samfällt lyckats nå överskott. Även om skillnaderna är stora. Sektorn som helhet har haft överskott sedan 2004.

Man skulle kunna ironisera över SKL-ekonomernas prognoser som aldrig slår in, men det vore orättvist. Sådana här prognoser ska inte slå in. De ska visa på allvaret i situationen och så ska medlemmarna rationalisera och staten höja statsbidraget och så klarar man överskott ett år till.

SKL:s chefsekonom Mats Kinnwall, är ganska nöjd idag.
men orolig för det ekonomiska läget på sikt.

Om man blickar bortom 2015 och tittar på välfärdens finansiering på sikt finns det mer anledning att vara orolig. I ekonomirapporten påminner SKL om fjolårets uppmärksammade rapport Framtidens utmaningar, som räknade fram att skatten behöver höjas med 13 kronor för att klara demografins och de stigande förväntningarnas krav. Den oron är svårare att avfärda än prognoserna om underskott 2015. Olyckskorparna har alltid kraxat, men nu finns stor anledning att ta oron på allvar.

”Diskussionen om hur finansieringen ska se ut kan inte vänta till problemen blir akuta. Det här är en fråga som nu måste få ta större plats i den offentliga debatten”, skriver tjänstemännen i rapporten.
Det har vi hört förut, liksom mycket annat i rapporten. SKL:s ordförande Anders Knape sammanfattade detta vid presskonferensen:
- Inte mycket nytt under solen.
Må så vara, men frågan är hur man får i gång en seriös debatt om molnen borta vid horisonten, som riskerar skymma solen.

Förstår folk sitt eget bästa i regionfrågan?

2011-04-29T10:29:00.001+02:00

Storlekens betydelse diskuteras i många sammanhang. I veckan var det frågan vid ett lunchseminarium på SKL, som just nu jobbar hårt för att det ska händer saker i den eviga frågan om den regionala indelningen. Statsvetaren David Karlsson hade fått i uppdrag att fundera över vilken betydelse större regioner skulle få för demokratin.

Britt Westerlund, S-landstingsråd i Norrbotten, ser demo-
kratiska vinster med en regionreform trots större avstånd.

På forskares vis kan han svar enklast sammanfattas med att det beror på. Om man ser demokrati som att förverkliga folkviljan finns inga argument för regioner. I de mest entusiastiska delarna av landet är det ungefär 20 procent som vill ha en regionreform.
Det folkliga stödet var svagt även när Västra Götalandsregionen bildades 1999, men idag finns inga krav på att den ska upplösas. Av detta kan man, om man har vad David Karlsson kallar elitdemokratiska utgångspunkter, dra slutsatsen att folk inte vet sitt eget bästa. En lite riskfylld attityd menar han. Om det folkliga motståndet består kommer den redan tidigare svaga regionala demokratin att försvagas ytterligare.
Det enda valdemokratiska argumentet för större regioner forskarna hittat är att det blir lättare för partierna att hitta kvalificerade förtroendevalda när man har ett större urval.

Men, påminde David Karlsson, hur väl demokratin fungerar beror inte bara på kvaliteten på de demokratiska processerna utan på vad som faktiskt levereras. En större region kan leda till en effektivare förvaltning, som bättre kan genomföra de demokratiskt fattade besluten. Enkelt uttryckt: Blir vården och kollektivtrafiken bättre med en region kommer folk att gilla den.
Landstingsrådet Britt Westerlund (S) från Norrbotten framhöll i debatten ett annat demokratiskt argument. En region innebär att beslut som idag fattas av statliga tjänstemän tas över av förtroendevalda. Det är en tung förklaring till det politiska engagemanget för regioner, dock tror jag inte att det ökar det folkliga stödet för en regionreform. Misstron mot staten är nog betydligt mindre i stugorna än i kommun- och landstingshusen.

Hemtjänst och förtjänst

2011-04-26T09:41:00.002+02:00

Förra året gick hemtjänsten inom Västerås kommunala utförare Proaros med ett underskott på 9 miljoner kronor. Samtidigt som privata utförare kan dela ut vinst till sina ägare. En klen tröst är att det ser ungefär likadant ut i många andra kommuner. Hur kan det komma sig, är en fråga som många ställer sig. Bland annat ledningen för Sveriges Kommuner och Landsting, som anlitat forskare för att ta reda på orsakerna.

En viktig förklaring är att ersättningen för de utförda tjänsterna bygger på kommunernas genomsnittskostnader. Den nyetablerade utförare som tänker nytt har därför stora möjligheter att driva verksamheten effektivare och ta hem mellanskillnaden som vinst..

En än viktigare förklaring är att privata utförare har större möjligheter att välja hur och var man vill jobba. I Västerås är det exempelvis bara ett av de privata hemtjänstföretagen som erbjuder service i glesbygd. Sådana val kan en kommun inte göra. Den måste erbjuda fullt sortiment, vilket innebär högre kostnader än ett mer begränsat uppdrag. Dessutom måste kommunen ta hand om dem som de privata utförarna nobbar

Personalens inställning till jobbet kan också förklara en del, enligt forskarna från Kefu, (Rådet för Kommunalekonomisk forskning och utbildning vid Lunds universitet) som bland annat ha studerat några enheter inom primärvården i Västmanland och hemtjänsten i Västerås. De som väljer att jobba hos en liten utförare är mer engagerade och tar ett större helhetsansvar, vilket gör att företagen kan jobba flexiblare.

Skillnaderna mellan privata och offentliga utförare är störst i starten. Efter en tid brukar de offentliga anpassa sig till den nya verkligheten och tänka mer företagsekonomiskt. Sannolikt kommer kommunerna bli bättre på att utforma ersättningssystemen så att de speglar verkligheten. Mycket möda kommer också att ägnas åt att hitta system för att ha koll på kvaliteten. Att ta reda på vad man får för skattepengarna. Oavsett om utföraren är privat eller om man driver i egen regi.

Texten även publicerad i VLT 26 april 2011

Problemfylld skoldebatt ett problem i sig

2011-04-15T14:29:00.001+02:00

Skolan har varit väldigt i fokus den senaste tiden. I Dagens Nyheter har Maciej Zaremba avslutat sin polemiska granskning av den svenska skolan. En dyster läsning, där de två huvudförklaringarna till det förfall han ser i den svenska skolan är den usla lärarutbildningen och kommunaliseringen. Artiklarna engagerar, men samtidigt skapar den polemiska tonen en misstro, som stärks när fakta ifrågasätts.

Skolverkets nya generaldirektör Anna
Ekström ger hopp om ny energi i skol-
debatten. Foto: Ann Ek

Aftonbladet anslöt till den polemiska linjen och kallade först sin skolsatsning Skolraset. När det ifrågasattes bytte man namn till Skolgranskning. Det är ett så kallat realtidsgräv där läsarna kan bidra genom att via twitter och kommentarer. Man direktrapporterar också från skoldemonstrationer i Borås och Katrineholm för att visa hur starkt missnöjet med skolan är.Det är kraftfull kvällstidningsjournalistik, dock utan riktigt tunga avslöjanden än så långe.
Som motvikt till Aftonbladet och annan negativ rapportering om skolan startades bloggen Skollyftet med tillhörande twitterflöde av några lärare som ville ha en mer konstruktiv skoldebatt. Om man blir deprimerad av den vanliga debatten kan man gå in där och bli lite förhoppningsfull.
Skolan är så central i samhället. Barn- och ungdomstiden går inte i repris och bristerna får därför så långtgående konsekvenser. Därför ska skolan självklart debatteras och ansvar för misstag utkrävas. Men det är ju inte hela bilden av den svenska skolan. Ibland kan jag fundera över om inte den problemorienterade debatten, bidrar till skolans problem. Skolan är Sveriges största arbetsplats, hur påverkas de som varje dag går dit av att deras arbete så ofta pekas ut som undermåligt?
Kanske kan man hoppas på att skoldebatten får mer energi och en annan ton när nuvarande Saco-ordföranden Anna Ekström blir generaldirektör för Skolverket.

Nyttiga och besvärliga reportrar

2011-04-12T14:35:00.001+02:00

Under ganska många av mina snart 40 år som journalist har jag varit specialreporter. Som sådan var jag mycket nyttig och ganska besvärlig för mina arbetsledare. Nyttig eftersom jag var kunnig och leveranssäker. Besvärlig eftersom jag tyckte att jag visste bäst och att chefer inte skulle lägga sig i.

Kommunreportern är den av de spe-
cialreportrar som uppmärksammas i
Simos nyutkomna bok..

Ganska många år har jag också själv varit arbetsledare och uppskattat specialreportrar för deras kunskaper och produktivitet, men också ibland tyckt att de varit besvärliga. Visst är det väl bra om folk är självgående, men någon gång kunde de väl gå dit man sa åt dem, kunde jag ibland tycka när jag som nyhetschef skulle hantera flödet.

Idag är specialreportrar mer sällsynta på redaktionerna, visar en undersökning som Simo, Institutet för mediestudier, presenterade vid ett seminarium och i en bok i veckan. ”Jag ser mig som en företrädare för en utrotningshotad ras”, sa Mikael Holmström, säkerhetspolitisk reporter på Svenska Dagbladet.

En farhåga som jag tror är överdriven, även om förutsättningarna ändras för specialreportrar liksom för alla andra journalister till följd av sociala medier. Journalister måste vara mera öppna för läsarnas synpunkter och kommentarer via de nya kanalerna. Även det är såväl nyttigt som besvärligt. Nyttigt för att det ger tillgång till nya källor och perspektiv. Besvärligt för att läsare inte alltid tar journalisternas sanning given.
Men det kan också stärka specialreportrarnas roll. Att ha journalister som kan bedöma trovärdighet och substans på det som passerar i nyhetsflödet är en oerhörd tillgång för redaktioner. ”Vår överlevnad bygger på att vi har kvalificerade journalister”, sa Nerikes Allehandas chefredaktör Ulf Johansson.

Åldringarnas katastrofala övertalighet

2011-04-08T10:43:00.002+02:00

Ivar Lo Johanssons stridsskrift om
bristerna i 1950-talets äldreomsorg

Lika avlägset som år 2039 är för oss idag var 1980 när Ivar Lo- Johansson 1952 kom ut med sin stridsskrift Ålderdoms-Sverige. Han, liksom dagens prognosmakare, oroades över det växande antalet gamla. Ivar Lo konstaterade då att 1980 skulle försörjningsbördan ha ökat med 70 procent jämfört med 1940 och skriver:

”Med åldringarnas katastrofala övertalighet följer bland annat försörjningsproblem av oanade mått. För barn vill de vuxna gärna försaka, men när det i bristtider gäller åldringar, så ser man på tuggorna som de gamla biter åt sig.”
Så illa som Ivar-Lo befarade gick det inte. Tack vare växande välstånd kunde samhället klara att ta hand om de gamla samtidigt som de yngre fick det bättre. 1960-1980 fördubblades såväl antalet 80-åringar som antalet platser på institutioner av olika slag. Samtidigt som hemtjänsten byggdes ut mycket kraftigt, även om långt ifrån hela ökningen kom de gamla till del. Hemsamariten, som sällan träffade vare sig arbetskamrater eller chefer, var ersatt av vårdbiträden. Precis som alla andra anställda gick en del av deras tid till möten, utbildning och planering.

Jag ägnar just nu en del av min tid åt att fundera över utvecklingen inom äldreomsorgen. Så småningom ska det resultera i en SKL-rapport. För dagen nöjer jag mig med att spegla det i kvinnorna i min familj. 1979 dog min mormor på en långvårdsavdelning efter att ha avverkat alla stegen i den tidens äldreomsorg. Från eget omodernt boende till pensionärshem, därifrån till ålderdomshemmet och när hon blev för vårdkrävande där till landstingets vård på långvården.

Min mamma dog i fjol på ett gruppboende, där hon tagits väl om hand ända till slutet. Man skulle kunna ha synpunkter på det sociala innehållet, men inte ens den bästa omvårdnad kan kompensera för det plågsamma i att vara sjuk och åldras. ”Tänk så bra jag har det jämfört med mamma”, konstaterade hon ofta.

Om jag lever till 2039 är jag då 89 år och en del av den åldringsboom som dagens prognosmakare oroar sig för. Sannolikt behöver jag hjälp i någon form, men jag väljer att inte oroa mig utan hoppas att dagens domedagsprofeter har lika fel som gång Ivar Lo. Kanske kan jag rent av säga till min barn: ”Tänk så bra jag har det jämfört med mamma”,

Mitt namn är mitt också i val

2011-04-05T10:45:00.000+02:00

Att få sin identitet kapad är en grov kränkning. Att någon annan gör saker i ens namn, som man inte har någon kontroll över. I samband med almänna val är detta helt legitimt och kallas den fria nomineringsrätten. Någon kan skriva ditt namn på exempelvis en nationaldemokratisk valsedel. Om det vill sig illa och nationaldemokraterna får ett mandat, blir du invald. Ditt namn kommer då för alltid att finnas där som en del av det officiella valresultatet för nationaldemokraterna.

SKL har analyserat resultatet av 310 av
de 311 val som ägde rum i fjol.

Några som drabbades av detta 2006 har protesterat hos Valmyndigheten och berättat om vilka negativa konsekvenser detta fått för deras liv. Efter valet 2010 konstaterar Valmyndigheten att protesterna från människor som blivit valda mot sin vilja har ökat både i antal och i intensitet. Slutsatsen är given och lätt att instämma i. Valsystemet måste ändras så att människor kan skydda sig mot den här typen av integritetskränkningar. Ett annat skäl för att avskaffa den fria nomineringsrätten och införa förhandsregistrering av kandidater är att det minskar risken för tomma stolar i fullmäktige.

Förslaget om en ändring när det gäller den fria nomineringsrätten ingår i Valmyndighetens rapport om erfarenheterna av valet 2010. Ett val som ju faktiskt ett drygt halvår efter valdagen ännu inte är slutgiltigt avgjort. 1,2 miljoner väljare i Västra Götaland och i ett valdistrikt i Örebro ska rösta igen den 15 maj eftersom valet inte gick rätt till i september. Det är en god regel att försöka rätta till misstag när något blivit fel, men det är pinsamt för ett land som Sverige att vi inte klarar av att genomföra valet på ett korrekt sätt. Behovet av översyn av valsystemet är uppenbart och bör komma igång snarast.

Även SKL har nu dragit sina slutsatser av valet 2010 i rapporten 310 val. Där kan man konstatera att det också finns en del glädja sig åt. Till exempel ökat valdeltagande. Allt fler splittrar sina röster och röstar olika i riksdags- och kommunvalen. Ett annat tecken på ett ökat engagemang i valet är att andelen personröster ökat jämfört med 2006.

Ministrar blåste liv i SKL-kongressen

2011-03-30T17:31:00.000+02:00

En valkongress på SKL är ungefär lika spännande som ett fullmäktigesammanträde i . Surahammar. Majoritetsförhållandena är klara och allt är uppgjort i förväg. Enda osäkerhetsmomentet är Sverigedemokraterna som står utanför överenskommelserna och därför kan komplicera för presidiet. Så också på dagens SKL-kongress.

Integrationsminister Erik Ullenhag betonade att kom
munerna har ett fortsatt ansvar för flyktingmottagandet

Sverigedemokraterna yrkade på att de skulle få plats i styrelsen, vilket alla andra var emot. Så efter votering och lite teknikstrul, med de till synes så smidiga röstdosorna blev det som de övriga partierna kommit överens om i förväg. Anders Knape omvaldes till ordförande och får nu föra kommunernas och landstinges talan i ytterligare fyra år.
För att blåsa lite liv i valkongresser krävs extern hjälp. Vid den förra, och första, hade man anlitat Fredrik Lindström, som underhöll med att tala om språkets betydelse. I år var kongressen kombinerad med ordförandedag och till sådana hör ministermedverkan, den här gången i form av Anders Borg och Erik Ullenhag.
Anders Borg kan den dag han befrias från politiken försörja sig som ståuppare eller föreläsare. Avspänt och utan manus spatserade han fram och tillbaka över scenen i Folkets hus och redogjorde för det ekonomiska läget. I världen, där det är lite bekymmersamt. I Sverige, där det är bättre än på de flesta andra håll, men eftersom läget är som det är i världen måste Sverige vara försiktigt. Det gäller att ha ordning och reda i såväl stats- som kommunfinanserna var budskapet från finansministern till de församlade kommunpolitikerna.
”Var inte övermodga, fortsatt vardagsgnetandet”, uppmanade han dem. Anders Borg betonade också betydelsen av att kommunerna tar sitt ansvar för skolan för att Sverige ska klara den globala konkurrensen.
Erik Ullenhag var mindre mästrande, men betonade att den nyligen genomförda etableringsreformen, som kritiserades på DN Debatt, inte innebär att kommunerna kan abdikera från sitt ansvar för de nyanlända flyktingarna. Tunga bitar i mottagandet är fortfarande kommunernas ansvar.
8-10 november möts de 451 ombuden igen i Norrköping för den ordinarie kongressen. Då handlar det om politik och debattivern blir förhoppningsvis högre än den brukar vara på fullmäktige i Surahammar.

Moroten eller piskan

2011-03-29T08:52:00.001+02:00

Eva Nilsson Bågenholm, äldre-
samordnare som funderar över hur
bidrag kan bidra till utveckling

70 procent av de västmanlänningar som skulle opereras av specialist behövde i februari vänta max 60 dagar. En klar förbättring jämfört med månaden innan, då bara 59 procent fick sin operation inom ramen för vårdgarantin. Skillnaden är betydelsefull inte bara för patienterna utan också för landstinget. I och med att man klarar 70 procent får man del av regeringens kömiljard, som ska stimulera landstingen att få ner väntetiderna i vården.

Kömiljarden är ett exempel på en prestationsbaserad ersättning. Med hjälp av finansiella morötter vill regeringen styra landstingen att jobba effektivare för att få bort vårdköerna . I andra sammanhang tillämpar regeringen piskan genom att bestraffa den som gör fel. Piteå kommun riskerar ett vite på 1 miljon kronor om man inte förbättrar bemanningen inom demensvården. Ett ärende som följs med spänning av många andra kommuner.

Hittills har prestationsbaserade ersättningar mest förekommit i landstingen. Men tycks nu på väg också i kommunerna. Regeringens nytillträdda äldresamordnare Eva Nilsson Bågenholm, funderar över man skulle kunna använda sådana för att få kommunerna att ta bättre hand om multisjuka gamla. Vilket kan behövas, det här är en grupp där bristerna är stora idag.

Kanske kan det också vara ett sätt att förbättra resultaten i skolan. Ordföranden i Sveriges Kommuner och Landsting, Anders Knape (M) är inte främmande för den tanken. Han tycker att resultatförsämringen i skolan är oacceptabel. För att komma till rätta med det problemet, och minska kritiken mot kommunen som ansvariga för skolan, vill han att kommunledningarna ska engagera sig mer i skolfrågorna. Ett engagemang han tror skulle bli starkare om det fanns ekonomiska incitament.

Så har det i alla fall fungerat när det gäller vårdköerna. Moroten har än en gång visat sig effektivare än piskan. Men för att effekten av kömiljarden ska bli långsiktig gäller det att alla inblandade ser att det lönar sig att göra rätt. Om morötterna inte når dem som möter patienterna är risken stor att allt snart blir som vanligt igen.
Texten även publicerad i VLT den 29 mars 2011

Allt från högklackat till äldresamordning

2011-03-25T09:44:00.001+01:00

Tina Thörner medverkar på Kvalitetsmässan i Göteborg i
november och intervjuas i senaste nyhetsbrevet.

Kvalitetsmässan är mötes- och marknadsplats för folk i offentlig sektor. Här blandas högt och lågt, nytta och nöje på ett sätt som 2009 lockade 7000 mässbesökare och 3 800 konferensdeltagare. 15-17 november i år är det dags igen och arbetet med att boka talare pågår som bäst på kansliet på Östra hamngatan i Göteborg. Bredden på mässan speglas också i mässans nyhetsbrev, som jag är redaktör för. I veckan har årets andra nummer skickats ut till 30 000 personer. Här är en del av innehållet:

Prestationsbaserade ersättningar, som till exempel kömiljarden, har vanliga inom landstinget och kan nu vara på väg i större skala också inom kommunerna. Regeringens äldresamordnaren Eva Nilsson Bågenholm, funderar bland annat över hur man kan hitta en modell som belönar kommuner som gör rätt för de svårast sjuka äldre. SKL:s ordförande Anders Knape tror att en extra pengar efter prestation skulle kunna förbättra resultaten i skolan.

SKL har kongress nästa vecka. Att Anders Knape då väljs om är lika säkert som att Håkan Juholt väljs av socialdemokratera. I SKL-styrelsen blir det därutöver en hel del nya namn, som presenteras i nyhetsbrevet, liksom vilka som föreslås bli ordföranden i de olika beredningarna.

Regeringen har nyligen presenterat rektorslyftet, en fortbildning som ska stärka rektorernas roll som pedagogiska ledare. Men frågan är om det blir något verkligt lyft. Skolledarnas ordförande Lars Flodin och chefen för SKL:s avdelning för lärande och arbetsmarknad Per- Arne Andersson, är båda tveksamma.

Alf Rehn är ett finlandssvenskt ungt stjärnskott på den internationella föreläsarmarknaden. På Kvalitetsmässan kommer han att tala om kreativitet, som ju alla säger sig älska. Men riktig kvalitet är inte något gulligt, utan kan vara riktigt läskigt, eftersom det tvingar oss att ifrågasätta invanda sätt att tänka, säger Alf Rehn.

En annan av Kvalitetsmässans föreläsare är Tina Thörner, kartläserskan som bytte ut rallyoverallen mot paljettklänning och blev folkets favorit i Let’s dance. I intervjun ger hon sitt bästa tips för att röra sig snyggt i högklackat.

Mamma Östros kan vara fortsatt stolt

2011-03-22T11:57:00.001+01:00

Det var på den tiden när 1 maj-tågen i Västerås ännu gick till Folkets park, även om den bytt namn till Arosparken. Jag var reporter och utsänd för att bevaka när den nyblivne ministern Thomas Östros 1 maj-talade på hemmaplan. Vad han pratade om minns jag inte, men jag minns glädjen och stoltheten hos hans föräldrar över att se sin son stå där och tala vid sidan om Per Albin-statyn. Bergsprängarens son hade gjort en klassresa och en karriär i arbetarrörelsen, som manifesterades där i vårsolen.

Per Albin-statyn i Västerås Folkets park, vid vars sida
Thomas Östros och andra 1 maj-talade är idag en sorglig
syn. Foto: Anders Lif

Eva och Göran Östros har säkert haft många anledningar att vara glada och stolta över sin son sedan dess. Igår var väl knappast en dag för glädje, men stolta tycker jag att de kunde vara över hans snygga sorti ur toppolitiken. Inför TV-kamerorna tömde Thomas Östros sitt nuvarande rum i riksdagen för att flytta till något anspråkslösare, lämpat för en uppländsk riksdagsledamot utan tunga uppdrag. Det var inget hymlande om barnen eller andra svepskäl. Thomas Östros var petad och han var ledsen för det, vilket han inte dolde. Denna uppriktighet är han värd all heder för. Inte minst för att det är så ovanligt att toppolitiker visar känslor. En eller annan glädjetår kan man kanske ana under segerns sötma, men besvikelse visas sällan utåt.

Politik är en konkurrensutsatt verksamhet, som i hög grad befolkas av tävlingsmänniskor. Det gäller att vinna. Självklart på valdagen men också till vardags och inte bara på toppnivå. Man måste vinna debatten med motståndarna, man måste vinna den interna kampen om partiets nomineringar. Också när det gäller mindre prestigefyllda uppdrag än som partiledare kan den kampen vara hård och de inblickar man ibland fått av partiers inre liv i nomineringstider är inte alltid vackra.

Spåren kan sitta i länge, det har inte minst visat sig denna vinter när dagens socialdemokratiska motsättningar förklarats med strider i SSU på 1990-talet. Nu är vapen nedlagda för den här gången, vilka sår som åstadkommits återstår att se. Liksom om de får tid att läka eller om de bildar ärr som skaver och ropar på hämnd.

Möjigheternas generation?

2011-03-18T16:33:00.002+01:00

Omslaget till rapporten om ungdomsarbets-
löshet som presenterats i veckan.

”Låt oss omvandla den Förlorade generationen till Möjligheternas generation!” Så löd slutklämmen på EU-parlamentets rätt bekymrade betänkande om ungdomars arbetsmarknad från juni i fjol. Denna slutkläm gav mig rubriken till den rapport om ungdomsarbetslöshet jag skrivit för SKL, även om jag har låter Möjligheternas generation följas av ett frågetecken.

I ett Europa präglat av efterdyningarna av finanskrisen, av skuldsanering och eurokris är det en tuff verklighet som möter de unga som kommer ut på arbetsmarknaden. Dock talar demografin till deras fördel. Alla Europas länder står inför ett läge där arbetskraftsbrist hotar. Det inte säkert att de unga arbetslösa direkt passar in i de hål som blir efter 40-talisterna. Inte heller är det säkert att ungdomarna är villiga att gå in och ta de jobb som blir lediga.

Idag är mer än var femte EU-medborgare under 25 år är utan jobb. Inget land är förskonat, men problemets storlek varierar. Spanien, Estland och Litauen ligger högst. Sverige ligger högt, även om statistiken ofta ifrågasätts. Danmark, Nederländerna och Österrike hör till dem som ligger lägst. Dessa tre länder har jag tittat närmare på för att se vad de gör som vi kan lära av.

Slutsatsen är att utbildning är nyckelfaktorn. I första hand gäller det att se till att ungdomarna får fullständiga gymnasiebetyg. Lyckas de inte med det får dörren inte vara stängd utan det måste finnas nya chanser att skaffa sig den utbildning, som dagens och i än högre grad framtidens jobb kräver. Snabba insatser för unga arbetslösa och bättre samverkan kring dem som riskerar hamna utanför är också nödvändigt för att dagens unga ska ha chansen att bli Möjligheternas generation.

Hela rapporten, som presenterats vid SKL:s nyligen avslutade näringslivs- och arbetsmarknadsdagar, kan läsas här.

Fel fokus kräva återgång till statlig skola

2011-03-15T18:50:00.002+01:00

Organisationsförändringar är den enkla lösningen på svåra problem. I alla fall ser det så ut på konsulternas overheadbilder. I verkligheten brukar det vara annorlunda. Efter ett tag visar det sig att det inte vara organisationen som var problemet, men riktigt vad problemet är har man svårt att peka på eftersom man varit så upptagna med att diskutera organisation.

Svenska skolan har stora problem med sjunkande resultat och elever som lämnar skolan utan godkända betyg. Lärarnas Riksförbund har haft en, säger en, lösning på det problemet, att återförstatliga skolan. Ett budskap som ordföranden Metta Fjelkner har upprepat till leda i alla skoldebatter, oavsett ämne.

Jan Björklund tycks inte nöjd med utbildningsministern,
att döma av hans och Metta Fjelkners debattartikel

Även Folkpartiet vill att staten ska återta ansvaret för skolan från kommunerna. Men sedan Jan Björklund fick hand om utbildningspolitiken och om folkpartiet har man legat lågt i frågan. I stället har de möjligheter ministeruppdraget ger använts för att stärka statens grepp om skolan. Bland annat har Skolinspektionen inrättats, lärarutbildningen förändrats och snart får vi en ny skollag.

Men Jan Björklund tycks inte nöjd med utbildningsministerns insatser och gör nu gemensam sak med Metta Fjelkner. I en gemensam debattartikel i Svenska Dagbladet kräver de återförstatligande. Förutom att det är lite konstigt att en minister skriver debattartiklar och ställer krav på regeringen är det helt fel fokus att söka sig tillbaka till gamla lösningar. I stället borde såväl lärarfack och minister ägna sin kraft att få de redan beslutade stora förändringar som väntar i höst att fungera så bra som möjligt.
En skön kontrast till det eviga ältandet om huvudmannaskapet för skolan var den konferens om multisjuka äldre som idag ägde rum i Norra Latin i Stockholm. Även det är en svår fråga, där lösningen ibland är organisationsförändringar, som en kommunalisering av primärvården. Men den här dagen var befriande fri från sådana patentlösningar. I stället diskuterade man hur man skulle förändra perspektiv. Ledordet för dagen kom från framgångsrika Värnamo lasarett. Där har man slutat säga att man har patienten i fokus. I stället har vården patientens fokus, vilket är en himmelsvid skillnad. Till exempel spelar huvudmannaskap väldigt liten roll. Tänk om skoldebatten också kunde byta perspektiv till att ha elevens fokus, då skulle helt andra frågor diskuteras än stat eller kommun.

Intensiv debatt i olika forum
För den som vill läsa mer om debatten om skolans huvudmannaskap kommer här några lästips:
Forskaren Erik Lakomaa, håller inte med Metta Fjelkner och Jan Björklund:
Det är det naivt att tro att man genom att återförstatliga skolan skulle kunna lösa de problem som beskrivs..
Föga överraskande håller heller inte SKL:s VD Håkan Sörman med Björklund och Fjelkner. I sitt veckobrev skriver han:
På SKL jobbar vi intensivt för att på olika sätt förse skolan med möjligheter att bli bättre. Och det är i kommunerna dessa möjligheter finns.
SKL har också i dagarna publicerat en rapport om kommunalsieringen.

Lärarnas Riksförbund väljer i stället antologins form för att bilda opinion för sin åskikt. Antologin heter: Kommunaliseringen av skolan. Vem vann - egentligen?" (Ekerlids förlag). Bland de medverkande författarna finns Kjell-Olof Feldt, Heléne Fritzon, Ann-Cathrine Haglund, Rossana Dinamarca, Ylva Johansson, Lars Leijonborg och Ingegerd Wärnersson. En av de medverkande är Bengt Silfverstrand, före detta S-riksdagsledamot, som idag ångrar kommunaliseringen. På Aftonbladet Debatt skriver han under rubriken: Förlåt lärare, jag gjorde fel.

PS 16 mars
Folkbladets chefredaktör Widar Andersson, med förflutet som S-riksdagsman och ordförande i Friskolornas riksförbund uppmärksammar LR-boken i dagens ledare. Titelns fråga om vem som vann besvarar han så här:

Man kan säga att Persson vann eftersom han bröt upp ett stendött system. Metta Fjelkner vann eftersom hennes envetna motstånd mot Perssons reform har burit ny frukt. Jan Björklund vann eftersom han i det väsentliga har återförstatligat skolan.

Det nya brunbeiga Sverige

2011-03-09T11:00:00.001+01:00

Sverige indelat i åtta regioner
enligt det förslag som presente-
rats på DN Debatt idag.

En ny beigebrun Sverigekarta presenterades på DN Debatt idag. En karta där Sverige är indelat i åtta regioner. Kartan är skapad av tre tunga föredettingar, Roland Andersson (S), Kent Johansson (C) och Jerker Swanstein (M),med erfarenheter från Västra Götalandsregionen och Region Skåne. De har jobbat på uppdrag av SKL, som vill få kommuner och landsting att åter engagera sig i regionfrågan. Det gäller att ta initiativet för att förhindra att regeringens utredare av den statliga länsindelningen Mats Sjöstrand kommer med förslag som den kommunala sektorn inte vill ha.

De tre föreslår åtta regioner. Idag finns fyra. Av dessa föreslås Skåne, Halland och Gotland få vara som de är. Västra Götaland utökas med Värmland. Stockholm föreslås bli en egen region. Med 2 miljoner invånare bör den inte bli större. Sörmland, Västmanland, Örebro, Uppsala, Gävleborg och Dalarna bildar en Svealandsregion. Norrland utom Gävleborg blir en region. I Sydsverige bildas en region bestående av Östergötland, de tre Smålandslänen och Blekinge.

En ny regionindelning behövs för att klara tillväxten och de framtida utmaningarna inom hälso- och sjukvården, motiverar de tre sitt förslag. Som Mälardaling som i många år jobbat i huvudstaden har jag svårt att förstå att tillväxten skulle gagnas av att vi vänder ryggen mot Stockholm och i stället riktar in oss mot de kringliggande länen. I Uppsala är man nog mer entusiastiska än i Sörmland och Västmanland. Uppsala har länge slagits för en lösning som skyddar Akademiska sjukhuset från att föras ihop med Stockholmssjukhusen.

Ett annat skäl till min bristande entusiasm är jag tror att det blir svårt att skapa regional samhörighet i en region som sträcker sig från Idre till Nyköping. Jag minns med fasa min tid som ordförande i Publicistklubbens Mellersta Krets, som ungefär motsvarade Svealandsregionen. Det var en hopplös konstruktion, som så småningom dog sotdöden. Liknelsen ska dock inte dras för långt här handlar det om starkare krafter. Det behövs en förändring av regionindelningen och ska den bygga på invånarnas entusiasm lär det dröja. Vi finner oss nog, huvudsaken är att den här frågan blir avgjord med någorlunda rationella argument.

Några rationella argument för att Halland ska vara en egen region finns dock inte. Hur konstigt det är framgår när man ser kartan. Men gjort är gjort, framtiden får utvisa om det var en vinstlott för halläningarna eller inte.

Frikort kan ge felprioriteringar

2011-03-04T09:50:00.000+01:00

Socialministern väcke känslig fråga när
han tog upp högskostnadsskyddet.
Foto: Johan Ödmann

Vissa saker förstår man inte. Till exempel varför inte gränsen för frikort i vården och för högkostnadsskyddet för läkemedel stillsamt höjs med 20-30 kronor per år. Då skulle priset hänga med kostnadsutvecklingen och man skulle slippa sådant som upplevs som chockhöjningar.

I en intervju i Svenska Dagbladet igår sa socialminister Göran Hägglund att en höjning skulle kunna bli aktuell i höstbudgeten: ”Så länge man inte höjer summan med den allmänna prisutvecklingen innebär det ju i praktiken att staten subventionerar mer och mer av läkemedelsanvändningen och det har vi ju egentligen inte fattat något beslut om"
Högkostnadsskyddet har sedan 1999 legat på 1800 kronor. Om läkemedelsförmånen hängt med prisutvecklingen skulle högkostnadsskyddet idag ha legat på 2200 kronor. Reaktionerna på Hägglunds uttalande lät inte vänta på sig. ”Gör man läkemedlen dyrare kan jag lova att det blir rejäla protester. Det vore som ett slag i magen på pensionärerna som sett sina pensioner sänkas”, dundrade PRO:s ordförande Curt Persson.

I SvD-artikeln pekade SKL ut som en ivrare av höjda egenavgifter för läkemedel. Men det var bara resonemang av enskild tjänsteman, SKL har inte tagit ställning, betonar man från högsta ort. Men eftersom SKL i andra sammanhang brukar oroa sig för välfärdens framtida finansiering hade det funnits skäl att problematisera frågan. Höjda egenavgifter löser inte problemet men kan behöva finnas med som en möjlig åtgärd. Inte bara för läkemedel utan också för sjukvård. Där går frikortsgränsen vid 900 kronor.

”Nästa gång blir det gratis”, sa receptionisten glatt när jag kom till mitt åttonde sjukgymnastbesök. Där fick jag trängas med pigga pensionärer med frikort som tränade på landstingets maskiner. På Friskis & Svettis några hundra meter bort hade de fått betala 100 kronor i månaden med pensionärsrabatt. Men lika lite som det finns några gratisluncher finns det någon gratisvård eller rehabilitering. Alltför låga gränser för frikort ökar risken för felprioriteringar så att resurser satsas på de hyggligt friska i stället för de svårt sjuka.

Demografisk utmaning

2011-03-01T08:05:00.000+01:00

Jag vet inte hur många artiklar och rapporter jag läst som börjat: Vi lever allt längre och andelen äldre i befolkningen kommer att öka. Efter en beskrivning av hur det leder till att gapet mellan resurser och efterfrågan växer utmynnar det hela alltid i konstaterandet: Det börjar bli bråttom att hitta lösningar för välfärdens framtida finansiering.

Förra veckan var det dags igen när SEB:s välfärdsekonom Jens Magnusson presenterade siffror för hur kommunernas försörjningsbörda påverkas av de demografiska förändringarna. Solna och Sundbyberg ligger bäst till med en försörjningsbörda på 2,0, vilket innebär att man har lika många som jobbbar som saknar jobb. Västerås ligger på genomsnittet för riket, som är 2,3. Det är alltså fler som inte jobbar än som jobbar. Skinnskatteberg, Hallstahammar och Arboga ligger redan idag på 2,5. Om 20 år kommer 200 av landets 290 kommuner att befinna sig på den nivån. Västerås är en av dem.

Skillnader mellan olika delar av landet skapar spänningar. Servicen måste vara likvärdig i hela landet. För att åstadkomma detta har vi kommunal skatteutjämning. Ett komplicerat system som jämnar ut skillnader i kostnader och skattekraft mellan kommunerna. Därför är den höga försörjningsbördan inte bara ett problem för dem som bor i orter där rollatorerna är fler än banvagnarna utan för hela landet. Frågan är hur systemet förmår hantera de växande skillnaderna? Hur villiga kommer de välmående kommunerna att vara med att bidra till utjämningen när de själva har problem att klara kostnaderna för äldreomsorgen?

Det borde diskuteras, men inte som ett skattetekniskt problem utan som en del i en övergripande politisk debatt om välfärdens framtida finansiering. Det krävs nytänkande och mod för att hitta lösningar som står sig över ett eller flera regeringsskiften. Tyvärr kan jag inte se några tecken på att det i dagens politiska klimat finns förutsättningar för en sådan debatt. Vilket är mycket oroande. Det är bråttom. Snart kommer 40-talisterna att ställa krav på äldreomsorg.

Texten även publicerad i VLT 1 mars 2011

Politikerblogg blev motståndarnas slagträ

2011-02-25T12:20:00.001+01:00

Stefan Hanna (C) har fått uppleva hur
hans blogg blivit ett slagträ mot honom

Många kommunpolitiker bloggar, men få når utanför den närmste kretsen. Men så plötsligt lyfts ett blogginlägg upp och lever ett eget liv. Så var det för Stefan Hanna, som fram till i januari varit ett rätt okänt nyblivet centerpartistiskt kommunalråd i Uppsala. Då skrev han från sin Thailandssemester ett inlägg om övervikt eftersom det problemet blir mer synligt i värmen. Ett inlägg som sannolikt kommer att göra honom för evigt förknippad ordet tjockisskatt, trots han själv aldrig använt det. Så här skrev Stefan Hanna:

”En annan väg kan vara att de som väljer att inte vårda sig själva får betala högre skatt än de som gör det. Ar inte det senare rimligt med tanke på att de senare utsätter det gemensamma systemet for mycket större påfrestningar an en som äter och dricker normalt och som tränar regelbundet?”
Mediestormen förde Stefan Hanna ända till TV4:s morgonsoffa. Han har bett om ursäkt för sina formuleringar, men står för att övervikt är ett problem som bör diskuteras. Stefan Hanna är nu borta från det riksmediala rampljuset, men i Uppsala är uppmärksamheten fortsatt stor. Han är en omstridd person. Inte minst internt inom centerpartiet. Vid helgens årsmöte hölls förtroendeomröstning, som han vann med knappa 76-70. Men striden går vidare, omröstningen har överklagats. Under tiden fortsätter Stefan Hanna som kommunalråd och som bloggare. Han har dock blivit försiktigare med ordvalet och skämtar inte längre i sina inlägg, säger han när jag intervjuar honom för den kommande boken Grattis du är förtroendevald.
En blogg gör en lokalpolitiker synligare. Inte bara för sympatisörer utan också för motståndare, inom och utom partiet. I synnerhet om man, som Stefan Hanna, redan tidigare är kontroversiell.
Ett av skälen till att omröstningsresultatet från årsmötet överklagades var att en del av mötesdeltagarna blev medlemmar samma dag. Idag fick centerpartiet i Uppsala ytterligare en ny medlem. Hans Dahlgren, flitig debattör i valfrihetsfrågor och tidigare chef för den socialdemokratiska riksdagsgruppen, meddelar i en debattartikel i UNT att han lämnar socialdemokratin.
” Vilken politisk kraft i Sverige kommer att ta människans komplexitet och djup på fullt allvar? (...) Jag tror för egen del efter en del funderande att svaret är Centerpartiet, där civila gemenskaper, individen och underifrånlösningar står i centrum. I socialdemokratin ser jag lokalt och nationellt ett parti som är inåtvänt, som drömmer mycket om tiden som varit och som inte är i takt med sin tid, motiverar han sitt val.

Hur stora olikheter klarar kommunerna?

2011-02-22T10:06:00.000+01:00

Det som gör det så intressant med kommuner är att de är så olika. Trots att de har ett gemensamt uppdrag och hyggligt lika förutsättningar tack vare skatteutjämningssystemet som jämnar ut skillnader mellan intäkter och kostnader. Egentligen är ju själva vitsen med kommuner att de ska vara olika. Att var och en ska ha rätt att hitta de bästa lösningarna för den egna befolkningen inom de ramar som den nationella lagstiftningen ger.

SEB:s välfärdsekonom Jens Magnusson
vill få igång diskussion om kommunernas
allt tyngre försörjningsbörda.

Frågan är dock hur mycket olikhet systemet kan hantera. SEB:s välfärdsekonom Jens Magnusson visade på DN Debatt igår hur olika försörjningsbörda landets kommuner kommer att ha fram till år 2040. Solna och Sundbyberg har då som nu en försörjningsbörda på 2,0, vilket innebär att varje arbetande ska försörja sig själv och ytterligare en person.

Snittet för hela landet är 2,3, men redan idag finns det avfolkningskommuner som ligger på 2,5. Om 20 år kommer även idag välmående kommuner som Danderyd, Vellinge och Helsingborg ligga på den nivån. Tolv kommuner kommer att ha en försörjningsbörda på 3,0, vilket innebär att man har mindre än tre av tio i arbete. Orsaken till skillnaderna är att varken de äldre eller jobben är jämt fördelade över landet.

Detta är sannerligen inte första gången som konsekvenserna av den ökade andelen äldre för välfärdens finansiering påpekas. I fjol kom SKL:suppmärksammade rapport Framtidens utmaning och den tvärpolitiska Timbro/Arena-rapporten Vi har råd med framtiden. Det nya är att siffrorna brutits ner på kommunnivå. Men detta är inget som kan lösas på kommunnivå. Det krävs ett nationellt samlat grepp. Det krävs debatt och det krävs nytänkande. Framför allt krävs politiska initiativ för att hitta långsiktiga lösningar som överlever ett eller flera regeringsskiften.

Länge sas det när den här frågan kom upp att ”det börjar bli bråttom”. Det stadiet är förbi. Nu är det bråttom. Det politiska läget är dock inte direkt sådant att det finns förutsättningar för att träffa långsiktiga överenskommelser. Det är bekymmersamt.

Avhoppen inget demokratiproblem

2011-02-18T09:29:00.000+01:00

400 ledamöter som i september valdes till kommunfullmäktige har redan lämnat sina uppdrag, rapporterade Ekot förra veckan. Om trenden från förra mandatperioden håller i sig kommer nästan var sjätte att ha hoppat av innan nästa val. Eftersom det är de som går med dunder och brak som märks beskrivs detta ofta som ett demokratiproblem orsakat av gubbvälde, toppstyre och bristande interndemokrati i partierna.

Omslaget är klart, arbetet med texten
pågår

Det är en missvisande verklighetsbild. Oftast är det privata skäl, som flytt och jobb som gör att förtroendevalda hoppar av, skriver forskarna Gissur Ó Erlingsson och Richard Öhrvall vid Centrum för kommunstrategiska studier vid Linköpings universitet på bloggen Emils tankar. Fyra av fem avhoppare tycker att tiden i kommunpolitiken var positiv. Hälften kan tänka sig att återvända till politiken.

Men även om avhoppen inte är ett tecken på att demokratins hälsotillstånd sviktar tycker de ändå att det är viktigt att minimera avhoppen. Ett skäl är att det är svårt att värva folk till politiska uppdrag idag. Partierna måste därför värna om de man lyckats rekrytera. Ett annat skäl ar att avhoppen är störst i de grupper som redan är underrepresenterade, det vill säga unga, kvinnor och utrikes födda.

Deras slutsats är att det politiska arbetet måste anpassas bättre till människors verklighet. Inte minst gäller det mötesformerna, där de tycker att man borde kunna ta ny teknik till hjälp. De tycker också att den positiva bilden av vad det innebär att jobba politiskt borde lyftas fram.

Jag håller med. Att lyfta fram den delen av det politiska arbetet är ett syftena med boken Grattis du är förtroendevald som jag jobbar med just nu. Om allt går vägen finns den att köpa i maj.

Spännande med omval

2011-02-15T11:09:00.002+01:00

En ny valrörelse stundar. Samtidigt som partierna sårslickande och omprövningar efter det förra valet inte är avslutade. Fel har begåtts som kan ha påverkat valresultatet. Valprövningsnämnden har beslutat att valen i Västra Götaland och i ett valdistrikt i Örebro ska göras om.

De brister i valsystemet detta visar på är en skam för den svenska demokratin och måste, som Örebros fullmäktigeordförande Staffan Werme (FP) påpekar på DN Debatt, åtgärdas innan valet 2014. När detta är sagt måste jag också tillstå att det är spännande med en valrörelse i det politiska läge som är just nu.

Staffan Werme (FP) i Örebro vill ha översyn
av vallagen och rustar för omval

Ett så stort omval har aldrig tidigare skett, 1,2 miljoner väljare ska åter lockas till valurnorna i vår. Det blir som Jonas Sjöstedt (V) skriver på sin blogg lite som ett tyskt delstatsval. En mätare av den politiska temperaturen och sannolikt en kraftfull mobilisering av riksdagspartierna. Nu får de en chans att visa sin styrka och ta revansch för ett dåligt val 2010. Inte minst blir det en rivstart för den nya s-ledaren, vem det nu kan bli.

Valet blir också ett verklighetstest av skilda valdagar. En av svensk politiks stora formfrågor, som det varit tyst om länge eftersom majoriteten av riksdagspartierna numera är emot. Argumentet för att skilja valdagarna åt är att kommun-och landstingsfrågorna nu kommer i skymundan av rikspolitiken. Argumentet mot är att valdeltagandet blir lågt om de lokala och regionala valen inte får draghjälp av rikspolitiken.

I valet till regionfullmäktige var valdeltagandet i Västra Götaland 80,6 procent, lite under rikssnittet som var 81,05. I Örebros nordöstra valkrets röstade 83,4 procent, men skillnaden var stor mellan olika stadsdelar, som lägst 62,8, högst 91,3 procent.

Många har tagit för givet att valdeltagandet kommer att sjunka vid ett omval. Men det behöver inte nödvändigtvis bli så. I det senaste omvalet i Orsa var valdeltagandet faktiskt högre i omvalet, 79,7 mot 75,5 i ordinarie val. Jämna lägen bidrar till ökat valdeltagande, påpekar valanalytikern Richard Öhrvall. Jämt var det i både Örebro och Västra Götaland. Spännande blir det.

Politiker ska inte vara jurister

2011-02-11T12:31:00.000+01:00

Efterlyses: Bättre politiker, skrev Dagens Arenas chefredaktör Erik Sundström i veckan. Med bättre politiker menade han sådana som var mer kunniga om upphandling. Politiker som förmår ställa krav och som använder upphandling som ett verktyg för att nå sociala mål.

Ardalan Shekarabi, kriskommissionär och
forskare om offentlig upphandling.
Foto: Lena Dahlström

En färsk rapport från Konkurrensverket visar att staten, kommunerna och landstingen köper varor, tjänster och entreprenader för omkring 500 miljarder kronor per år. De som ogillar detta har på senare tid haft en hel del dåliga exempel att peka på. Sjukhusmaten i Stockholm som blivit dyr och illasmakande. En friskola med en rektor som dömts för pedofili. Förskolor som inte uppfyller kraven vare sig när det gäller lokaler eller pedagogik.

Exempel som visar på systemet har oacceptabla brister, men som knappast kommer att stoppa utvecklingen. Den ökade andelen privata utförare, har som Erik Sundström påpekar också haft positiva effekter i form av bättre kvalitet och utbud, höjd effektivitet och nöjda medarbetare. Upphandling har kommit för att stanna, konstaterar han.

En uppfattning som delas av ordföranden i den socialdemokratiska kriskommissionen Ardalan Shekarabi, som efter valförlusten återvänt till Uppsala universitet juridiska institution för att forska om offentlig upphandling. Han vill se hårdare krav på de privata utförare och att de förtroendevalda ska ha bättre juridiska kunskaper.

Jag håller med honom om den första punkten. Jag har aldrig förstått hur de som förespråkar fler privata utförare har kunnat släppa ifrån sig pengar och verksamhet med så dålig kontroll som det i många fall visat sig vara. Men däremot ska det inte ställas krav på att förtroendevalda att de har kunskaper i upphandlingsjuridik. Deras uppgift är att formulera kraven och se till att det finns professionella inköpare som behärskar avtalsskrivandets svåra konst.

Den ökade andelen upphandling förändrar inte kärnan i politikerrollen att vara medborgarföreträdare och se till att skattepengar används rätt. Men förutsättningarna är annorlunda i Täby där nästan hälften av verksamheten sköts av privata utförare och i Högsby och Skinnskatteberg där drygt 99 procent görs i egen regi, enligt en nyligen publicerad sammanställning från Svenskt Näringsliv

Sveriges modigaste lärare

2011-02-08T09:02:00.002+01:00

Stavros Loucas en av superpedagogerna i Klass 9A.Foto: SVT

Sveriges just nu modigaste lärare är Johnny och Malin som undervisar i matte respektive NO på Mikaelskolan i Örebro. De har öppnat dörrarna till sina klassrum och släppt in såväl tv-kameror som tre superpedagoger. Aldrig att jag som ung nyutbildad journalist hade vågat låta en superjournalist analysera min intervjuteknik i tv. Däremot skulle jag gärna inta Gunilla Hammars roll som klok gumma om någon kom på idén att göra motsvarande serie i redaktionsmiljö…

Jag är övertygad om att det kommer att gå bra för Malin och Johnny, liksom för eleverna i Klass 9A. Att det i sista avsnittet skulle vara lika stökigt som i inledningsavsnittet strider mot tv-dramaturgin. Det som oroar mig är alla andra unga, osäkra lärare som inte blir coachade av superpedagoger. De som är offer för en usel lärarutbildning och en svajig skolpolitik. Resultatet syns i klassrummen, i betygsstatistiken och internationella mätningar som senast PISA-undersökningen. En synnerligen dyster läsning.

Politiker, både nationellt och lokalt, har självklart sin del av ansvaret. Men lärarkåren kan inte bara skylla på politikerna, Om lärarna envisas med att vägra ta sin del av ansvaret kan den svenska skolan aldrig bli tillräckligt bra, skriver Malin Siwe i Fokus som en kraftfull reaktion på ett inlägg av Metta Fjelkner på Newsmill, där hon hävdade att det var fel att skuldbelägga lärarna för skolans problem.

På Newsmill ger för övrigt 9A-läraren Johnny sin syn på sin undervisning och den verklighet han lever i. Bland annat påpekar han att han under inspelningstiden tidvis hade 22 lektioner i veckan. Kanske inte så konstigt att han inte orkar göra lektionerna till show som den karismatiske Stavros Louca.

Det ska bli spännande att följa fortsättningen av Klass 9A. Att den skulle leda till en skoldebatt som inte bara kör i gamla hjulspår vågar man väl inte hoppas på.

Gör inte patienter av friska män

2011-02-04T12:09:00.001+01:00

Idag är det Världscancerdagen. Prostatacancer är den vanligaste cancerformen. Varje år får 10 000 svenska män beskedet att de har sjukdomen. Ett omtumlande och ångestskapande besked, men i de flesta fall handlar det om en godartad form, som man kan leva med tills man dör av något annat. Men 2500 män dör årligen av sin prostatacancer.

Professor Jan-Erik Damber värnar
om de svårast sjuka.

Det kan vara en mycket plågsam död, konstaterade en av dem som vet mer än de flesta om denna sjukdom, Jan-Erik Damber, som är professor i urologi på Sahlgrenska, vid den debatt om prostatacancer som jag i veckan ledde i Göteborg. Behandlingsmetoder och läkemedel har utvecklats snabbt, men när det gäller vården i livets slutskede behöver mycket mer göras.

Det är en patientgrupp som inte orkar göra sin röst hörd i debatten. Desto mer hörs emellanåt kraven på PSA-screening, det vill säga att alla män ska erbjudas det blodprov som visar om man har förhöjda värden som tyder på prostatacancer. Hittills har de kraven avvisats eftersom det inte finns tillräckligt säkra metoder. Risken för besked som skapar onödig oro och för överbehandling bedöms vara alltför stor.

Hälsokontroller känns så betryggande. Inte minst har företagshälsovården länge levt högt på att ge fullt friska papper på att det är friska. Men om metoderna inte är säkra och överlevnadsvinsterna bevisade, som när det gäller bröstcancer, innebär screening sjukvårdens resurser ägnas åt de friska i stället för åt de svårt sjuka, som Jan-Erik Damber värnar om. ”Gör inte patienter av friska män”, som Cancerfondens generalsekreterare Ursula Tengelin uttryckte det under debatten.

Så här på Världscancerdagen finns det också anledning att påpeka en annan av cancervårdens brister, de oacceptabla skillnaderna i i olika delar av landet Öppna jämförelserna visar att en 70-åring med prostatacancer har 92,3 procents chans att behandlas i botande syfte på Gotland, men bara 37,5 procents chans att få samma behandling i Jönköpings län. En orättvisa som socialutskottets vice ordförande Lena Hallengren (S) kritiserar i en debattartikel i SvD.

Risk för en ny flumskola

2011-02-01T08:25:00.000+01:00

Lockropen har blivit allt mer förföriska. ”Vill du bli artist, stylist eller reseledare? I så fall är vi gymnasiet för dig”, försäkrar ett nyetablerat Västeråsgymnasium. Andra lockar med hundar och hästar, dans och innebandy.

Det är inte lätt för de elever och föräldrar som innan den 1 mars ska ha gjort sitt val. Förutom den svårighet det i sig innebär att välja mellan de 32 olika alternativ som finns i Västerås gäller valet en ännu oprövad skolform. I höst startar det nya gymnasiet GY2011 med 18 program och 60 inriktningar.

Den stora förändringen är uppdelningen mellan högskoleförberedande och yrkesinriktade program. Jag är försiktigt optimistisk inför GY2011. Det måste vara bättre erbjuda dem som är inriktade på att jobba alternativ som gör dem bättre förberedda för yrkeslivet. Förutsatt det senare går att komplettera till högskolebehörighet om man kommer på att det är det man vill.

Denna optimism kombineras dock av en gnagande oro att skolorna ger ungdomarna falska förhoppningar. ”Välj efter intresse. Det val du gör måste kännas rätt för dig”, är rådet på Västerås stads hemsida. Visst är det så, men jag saknar ett tillägg till det rådet. Ta också reda på var de framtida jobben kommer att finnas. Det är ju knappast troligt att den västmanländska arbetsmarknaden om tre år står och väntar på ett gäng nyutbildade artister och stylister.

Den bild många skolor ger i marknadsföringen är väldigt hobbybetonad. Det är ungdomar som spelar i band, fixar med hår och smink och gör något obestämbart vid en dator. Vore inte uttrycket flumskola så slitet skulle det ligga nära till hand.

En annan oro gäller att skolan inte får fram tillräckligt med bra praktik- och lärlingsplatser. Det är inte lätt, kan man se i de EU-länder som redan har den här inriktningen på gymnasieskolan. Praktiken måste på ett tydligt sätt vara en del av utbildningen. Skolan kan inte bara släppa iväg eleverna och låta dem vara företagens ansvar. Idag brister det enligt Skolinspektionen när det gäller uppföljning, kontakt och betygssättning. Denna brist får inte följa med till det nya gymnasiet.

Texten även publicerad i VLT 1 februari 2010

SKL vill ha in cheferna i kommunallagen

2011-01-28T16:25:00.000+01:00

SKL:s vd Håkan Sörman vill att kommunallagen ska ses över.

Kommunallagen är inte anpassad vare sig till dagens kommunala verklighet eller till EU:s regelverk. SKL vill därför ha en översyn av lagen för att bringa reda i oklarheterna kring politikers och tjänstemäns roller, säger SKL:s vd Håkan Sörman i en intervju med Kvalitetsmässans nyhetsbrev Kvalitet & Förnyelse, som jag är redaktör för, och som i dagarna distribueras till 30 000 personer, merparten verksamma inom offentlig sektor.

Kvalitetsmässan hålls i Göteborg vartannat år, nästa gång blir den 15-18 november i år och är en viktig mötesplats för människor som jobbar med utveckling av offentlig sektor. Detta är också inriktningen på nyhetsbrevet.
Förutom intervju med Håkan Sörman kan man i det nya nyhetsbreve också läsa:

”Jag är otålig och vill se snabba resultat”, säger IT- och regionminister Anna-Karin Hatt (C) om kommuners och landstings arbete med E-förvaltning. Hon öppnar också dörren för ett RIT-avdrag, som komplement till ROT och RUT.

Civilminister Stefan Attefall (KD) har förståelse för kommuners kritik mot staten för stuprörstänkande. Hans lösning på problemet är bättre samverkan.

SKL:s ordförande Anders Knape (M) sammanfattar de fyra första åren med SKL och blickar framåt mot den kommande mandatperioden , då han hoppas få fortsatt förtroende att leda organisationen.Regionfrågan och välfärdsuppdragets gränser tror han blir två av de stora frågorna.

Dessutom lägesrapport om Götapriset och intervju med Björn Eriksson, ordförande i juryn för priset Sveriges Modernaste Myndighet samt en enkät som visar chefers oro för den framtida chefsrekryteringen..

Uppdraget Christina Jutterström glömde

2011-01-24T18:46:00.003+01:00

Journalistfondens styrelse anno 1990, ordförande Carl-Axel Petri i mitten,
Christina Jutterström och jag till höger. Från fondens jubileumsskrift 2009

Christina Jutterström nämner inte Journalistfonden för vidareutbildning i sin memoarbok Uppfostrad av män. Det är inte så konstigt, bland alla uppdrag hon haft under sin 40-åriga mediekarriär måste detta väga lätt. Jag tror knappt jag skulle ta med det själv om jag mot förmodan skulle få för mig att skriva memoarer.

För 20 år sedan var vi båda styrelseledamöter i fonden, som har till uppgift att dela ut stipendier till journalister. Jag som representant för Journalistförbundet, hon för Tidningsutgivarna. Ett angenämt uppdrag, som inte präglas av några partsmotsättningar utan av att göra det bästa möjliga av de pengar som står till förfogande. Grunden för verksamheten är en donation från Marcus Wallenberg, som 1968 irriterat sig på okunniga journalister.

Jag minns att jag var lite rädd för Christina Jutterström, hon hade ju rykte om sig att vara sträng. Men jag var också imponerad. Sannolikt mer imponerad än man som facklig företrädare borde vara. Hon var kraftfull och tog plats, det gör man som chefredaktör för Dagens Nyheter. Men hennes synlighet berodde inte bara på hennes position utan också på hennes person.

Jag är inte den enda i Mediesverige som varit lite rädd för Christina Jutterström. Till och med en så föga lättskrämd person som Mats Svegfors har berättat om hur han skrämts av hennes stränghet. I memoarerna strävar hon efter att komplettera bilden av den stränga och kraftfulla genom att berätta om de våndor hon genomgått under tunga skeden i karriären och svåra beslut. ”Jag var ofta stark utåt, men eländig inombords”, skriver hon. Boken är en blandning av sådana små bekännelser varvat med utförliga beskrivningar av förändringsarbeten på stora, svårstyrda mediearbetsplatser.

Christina Jutterströms karriär är 40 år av mediehistoria: Herbert Söderströms plantskola på Örebro-Kuriren, en kort sejour i veckotidningsvärlden, uppbyggnaden av Rapport, chefsjobben på Dagens Eko, Dagens Nyheter, Expressen och SVT. Det är intressant att läsa, men inte riktigt den bok man hoppats på. Det är för mycket av redogörelser och för lite av djupare reflektion

Jag tycker heller inte att titeln har täckning i hennes livsberättelse. Visst är hon i någon mån uppfostrad av män, men hon är i minst lika hög grad stöttad av män, inte minst sin egen man. Hon är också en besegrare av män, tack vare sin kraftfullhet och kompetens. Det är inget att be om ursäkt för.

För övrigt kan jag berätta att de kvinnliga ledamöterna fick gå in bakvägen till Journalistfondens styrelsemöten när de hölls på Bachelor’s Club i Göteborg. Kvinnor fick inte synas i de finare salongerna utan bara i konferensrummet på övervåningen. Jag kan inte påminna mig att någon protesterade. Kloka och väluppfostrade kvinnor väljer sina strider.

Ordstrid om kömiljarden

2011-01-21T11:17:00.001+01:00

Moroten är bättre än piskan. Det är den enkla filosofin bakom regeringens kömiljard, som ger landsting som lyckas kapa vårdköerna mer pengar än de där patienter får vänta längre. En framgång, aldrig förr har så många fått vård i tid, menar socialminister Göran Hägglund (KD). Ordföranden i SKL:s sjukvårdsdelgation Henrik Hammar (M) är stolt över det arbete som gjorts i landstingen.

Ilija Batljan går till storms
mot kömiljarden

Men oppositionrådeti Stockholms läns landsting Ilija Batljan dömer i en debattartikel i Svenska Dagbladet ut kömiljarden. Den har inte förbättrat sjukvården utan har bara varit sätt för uppfinningsrika landstingsbyråkrater att tillskansa sig mer pengar genom att skyffla runt patienterna, menar han. Ett inlägg som varit mer motiverat om det kommit i våras. Den brist han pekar på att landstingen kunde få köerna att verka kortare genom att föra över vissa patienter till en kö av frivilligt väntande är numera borta. Numera räknas alla, även de som hellre väntar än blir opererade på ett sjukhus en bit bort, vilket herrar Hammar och Hägglund givetvis påpekar i sitt svar på Batljans kritik.

Vårdköer är en dålig svensk tradition, som delvis hänger samman med gamla felaktiga principer för fördelning inom landstingen. Den klinik som kunde visa på de längsta vårdköer fick mest pengar för att jobba bort köerna, medan de som snabbt och effektivt betade av sina köer kunde få sänkta anslag. Kömiljarden är ett tydligt steg bort från det tänkesättet, som nog bidrar till bättre logistik och effektivitet i vården.

Däremot ser jag en annan anledning att oroa sig för det här enkla belöningssystemet. Det är att landstingen i allt för hög grad prioriterar enkla snabba åtgärder, som syns i statistiken, medan de mest vårdbehövande multisjuka hamnar utanför. Om risker och fördelar med målbaserade ersättningssystem i vården kan man läsa i ESO-rapport som kom i höstas och som refererades i förra numret av nyhetsbrevet Kvalitet & Förnyelse. Inte lika kul som ett inlägg av en sluggerdebattör som Ilija Batljan, men klart tänkvärt.

Gymnasiala försökskaniner då och nu

2011-01-18T10:17:00.000+01:00

De niondeklassare som just nu våndas över valet till gymnasieskolan riskerar att bli försökskaniner. På gott och ont. Har de tur finns det ett nytänkande och en vilja till förändring hos lärarna i och med det nya gymnasiet GY2011. Har de otur kommer de till dåligt förberedda skolor och lärare som önskar att de fått jobba på som vanligt.

Jag hör till en försökskaninsårskull. Vi som började gymnasiet 1966 var de första som gick i det som då kallades det nya gymnasiet, det vill säga den skola som efterträdde de gamla läroverken. Vi var de första som inte fick ta studenten med munta och censorer, vilket bekymrade oss från starten. När det till slut blev dags för uttåg ur skolan var vi rätt förvirrade. Hur skulle vi fira att vår skoltid var slut? Festande förekom, men det var väldigt stillsamt jämfört både med ”de riktiga” studenterna och dagens gymnasieelever.

I vad mån våra lärare anammade de nya idéerna eller körde på i gamla hjulspår har jag svårt att bedöma. Jag minns en del suckar över att det var bättre förr. Fast det tyckte nog egentligen vi också. Vi som inte skulle få ta studenten. Jag minns också att man öste nya böcker över oss. Fina, blanka tjocka böcker. Jag har fortfarande kvar antologin Dikt och Tanke i tre band, även om den väl främst kommit till användning i samband med korsordslösning.

Sedan dess har det åtminstone varit ytterligare två gymnasiereformer och nu är det alltså dags igen. Jag är försiktigt optimistisk eftersom jag tror att det är rätt att erbjuda dem som är inriktade på att jobba alternativ som gör dem bättre förberedda för yrkeslivet. Förutsatt det senare går att komplettera till högskolebehörighet om man kommer på att man vill det.

Men praktiken måste på ett tydligt sätt vara en del av utbildningen. Skolan kan inte bara släppa iväg eleverna och låta dem vara företagens ansvar. Lite orolig blir jag av en rapport från Skolinspektionen, som DN skriver om idag. 39 skolor med yrkesprogram har granskats och flera allvarliga brister påpekas när det gäller uppföljning, kontakt och betygssättning. Brister som måste åtgärdas i det stora förberedelsearbete som nu pågår i kommunerna med GY2011.

Pojken och vargen i kommunversion

2011-01-14T15:22:00.001+01:00

Kommer ni ihåg sagan om pojken och vargen? Han som skrek ”vargen kommer” så många gånger att när vargen till slut kom var det ingen som lyssnade. Kommunvärldens motsvarighet till denne sagans pojke är Svensk Kommunratings VD Hans Jensevik, som då och då går ut och larmar om kommunernas ekonomi. Senast i veckan i en debattartikel i Dagens Industri. Kommunerna är för Sverige vad Grekland är för EU och riskerar att bli nästa finansiella bubbla, hävdade han bland annat.

Udden i artikeln var riktat mot det kommunägda finansbolaget Kommuninvest, som ibland kallar sig Kommungälden för att markera att man är en samhällsnyttig och allmän verksamhet. Lånta fjädrar och falsk marknadsföring, menar Hans Jensevik som menar Kommuninvests obligationer mer är att jämföra med amerikanska subprimelån än med statliga Riksgälden.

Jokkmokks bild av Jokkmokk har inte
mycket likhet med Grekland

Artikeln kompletterades med en Greklandslista, med kommuner som enligt Kommunrating har en ohanterlig nivå på sin låneskuld. Sorsele, Bräcke, Höör och Jokkmokk var de som därmed fick den föga smickrande beteckningen PIIG-kommuner. PIIG är den internationella affärspressens beteckning på valutaunionens ekonomiska problembarn Portugal, Italien, Irland och Grekland.
Såväl de utpekade kommunerna som Kommunivests vd Tomas Wernergren avfärdar kritiken:
"Vi har ett system för när kommuner får stora utgifter, till exempel en stor andel vårdbehövande. Då finns skatteutjämningssystemet som gör att den drabbade kommunen inte behöver hamna i en situation som till exempel Grekland inom EU", säger Tomas Werngren till DI.

Är då Hans Jensevik som ger ut en publikation med det förpliktande namnet Kommunexperten. helt fel ute? Nja, förvisso finns det kommuner med ekonomiska problem, som kan förväntas bli värre framöver i takt med att pensionsskulden ska betalas av. Inte minst gäller det den typ av små glesbygdskommuner som finns på Greklandslistan. Jämförelsen med Grekland haltar dock betänkligt. Det finns ju mer tydliga system för transfereringar mellan stat och kommun inom Sverige än mellan EU centralt och en enskild medlemsstat,
Men om läget för någon kommun skulle bli så illa att den egentligen skulle behöva gå i konkurs kan vi nog räkna med att Hans Jensevik träder fram och säger: Ni borde ha lyssnat på mig.

Rödgrönt SKL hade varit mer spännande

2011-01-11T15:33:00.001+01:00

Anders Knape (M) kan nu hoppas på
fyra år till som SKL-ordförande

Den sista av 2010 års vals många jämna mandatfördelningar är nu definitivt klar. Alliansen behåller makten i Sveriges Kommuner och Landsting (SKL). De rödgröna gjorde ett betydligt bättre val lokalt och regionalt än i riksdagen och gladde sig för några dagar sedan över att de skulle få ta över SKL. En rödgrön revansch, skrev Lars Stjernkvist, numera kommunalråd i Norrköping i en debattartikel i söndags. Men S tog ut glädjen i förskott. När rösträkningen slutligen var klar i går visade det sig att alliansen kommer att ha 222 mandat vid valkongressen 30 mars, de rödgröna 219.

Spelar det då någon roll vilket block som styr SKL? Oavsett regering är det ju kampen för det självstyret som står högst på dagordningen inte partipolitik. Ja, visst spelar det roll. Det blir ännu en borgerlig politiker, som syns i debatten. I de få partiskiljande frågorna blir de borgerliga argumenten SKL:s.

Ett majoritetsskifte hade haft större effekt. Då hade regeringen och SKL haft olika politisk majoritet och skärpan i den kommunala kritiken mot statliga ingripanden hade sannolikt varit större. Kanske ha det också gjort SKL lite mer spännande. Borgerlig regering och S-styre i den kommunala intresseorganisationen har aldrig förekommit.

Det mesta talar för att Anders Knape (M) blir kvar som SKL-ordförande ännu en mandatperiod. Däremot är det mera osäkert vem som blir socialdemokratisk gruppledare och andre vice ordförande. Ilmar Reepalu har haft posten under SKL:s första fyra år. Han vill inte ge besked om han vill fortsätta, utan hänvisar till valberedningens arbete. Reepalus erfarenhet är svårslagen, men han fyller 68 i år, vilket knappast är någon merit. Jag skulle tro att valet för socialdemokraterna står mellan Anders Lago från Södertälje och Lena Mikko från Linköping med fördel för Lago. Han är ett av landets mest välkända kommunalråd och en bättre kommunikatör än den flesta. Om han inte blir partiledare förstås, hans namn finns ju med i även i de spekulationerna.

Unga arbetslösa behöver utbildning

2011-01-04T10:18:00.001+01:00

I Helsingör och andra danska kommuner är arbets-
förmedlingen en del av medborgarservicen

Var femte EU-medborgare under 25 år är utan jobb. I Sverige är det nästan var fjärde, även om många av dem som finns med i statistiken är studerande som söker extrajobb. Västerås ligger något över rikssnittet. Det vore bekvämt att förklara detta med finanskrisen, men krisen är inte problemets orsak och en konjunkturuppgång innebär ingen lösning. Det handlar om strukturella problem, bristande integration och om en skola som är dåligt anpassad till ungdomarnas behov och till arbetsmarknadens krav.

Värst utsatta är de ungdomar som inte har gymnasieutbildning. De saknar avgångsbetyget som är den nödvändiga inträdesbiljetten till arbetsmarknaden. Betyget visar inte bara på kunskaper utan också på att man har de sociala färdigheter och det ansvarstagande som krävs på en arbetsplats.

I de EU-länder som ligger bättre till i statistiken än Sverige, till exempel Danmark och Nederländerna, ägnas mycket kraft åt att få ungdomarna att inte hoppa av skolan. När åtgärder ska sättas in för dem som är utan jobb är utbildning förstahandsalternativet för dem som inte avslutat gymnasiet. Här finns också ett närmare samarbete mellan arbetsförmedling, skola och socialtjänst än på de flesta håll i Sverige. Även om Västerås utgör ett undantag och ett föredöme, bland annat tack vare projekt som YOU, Yrkesorientering för unga.

Mycket debatten kring den svenska ungdomsarbetslösheten har handlat om statistiken och om tidsgränserna i jobbgarantin, mindre om vad som bör göras för att långsiktigt minska problemet. Men kanske är en vändning på väg. Nyligen kom TCO med ett förslag, publicerat på DN Debatt, om utbildningscentrum dit arbetslösa under 25 år skulle slussas över. I Västerås föreslår det rödgröna styret nu ett lokalt kunskapslyft med målet att alla ska kunna få slutbetyg innan de fyller 25 år.

Att bli arbetslös i unga år skapar, enligt välfärdsforskarna, ärr som man bär med sig senare i livet. Därför borde ungdomsarbetslösheten ägnas mer konstruktiv kraft och mindre politisk prestige. Risken är annars stor att den skapar ärr i hela samhället.

Texten även publicerad i VLT 4 januari 2011

Veckan när namnet Tranås spreds över världen

2010-12-17T09:24:00.002+01:00

Det här var veckan när den internationella terrorismen på allvar kom till Sverige. Även om vi förskonades från de konsekvenser självmordsbombaren sannolikt avsett. Det var veckan när snö och kyla fortsatte att ställa till problem i trafiken. Veckans ifrågasatta partiledare var Lars Ohly, som dock inte lyssnar på Stig Henrikssons avgångskrav utan säger sig vilja vara kvar till 2014. Det var också veckan när handbollsdamerna gladde de idrottsintresserade och riksbanken höjde räntan.

Tranås och Luton i mediernas centrum

Bilden av Tranås om kommunen själv får välja, den som spritts över
världen denna vecka är en annan.

Att komma på kartan är något varje kommun strävar efter. När det sker är det dock sällan av de skäl man hoppats på. Två kommuner som hamnat på den mediala kartan efter själlvmordsbomben på Drottninggatan är småländska Tranås och brittiska Luton. På båda ställena har journalister stått utanför tomma hus, pratat med oförstående grannar och försökt förklara det ofattbara. Luton har mer vana av att förknippas med terrorism än Tranås. Sydsvenskan har varit där och bland annat träffat Sarah Allen, som är ansvarig för ”sammanhållning” och ”det inkluderande” i kommunen. I det arbetet ingår den kampanjen ”Luton in Harmony”. Kampanjen uppmanar invånarna att bli vänner med människor med andra bakgrunder och att förstå deras värderingar. ”Visst tycker vissa att vi indoktrinerar folk. Men vad är det för fel på att vilja lära sig andras värderingar? Man behöver inte acceptera dem”, säger Sarah Allen.

Lokalbefolkningen känner inte igen sig
Malmö har efter skjutningarna också fått mycket oönskad publicitet. Medier från hela världen har kommit för att söka svar på frågor om främlingsfientligheten i Sverige. Eftersom journalister gärna intervjuar journalister har det inneburit många intervjuer för Sydsvenskans chefredaktör Daniel Sandström. Senast var det ett team från Barcelona som cyklade ut till Sydsvenskans höghus på hotellets lånecyklar i snöovädret, berättar Medievärlden. De bilder tillresta journalister har förmedelat har inte alltid känts igen av malmöborna själva, oavsett om journalisterna kommit från Stockholm eller Barcelona. Detta har gett anledning till funderingar på Sydsvenskans redaktion.
”Det är nyttigt att bli omskriven, för du förstår vad orden gör med den som får orden på sig. När du är en del av ett omskrivet område förstår du vad som kan hända när orden används för att etikettera den verklighet som du lever i.”, säger Daniel Sandström.

Fungerande motmedel mot terrorism
Hur förebygger man extremism, har varit en återkommande fråga den här veckan. En fråga som en del har försökt vidga till att inte bara handla om muslimska terrorister. Bland dem Aftonbladets krönikör Peter Kadhammar:
Det effektivaste försvaret mot självmordsbombare och separatistiska mördare, mot så kallade vänsterradikala grupper som tillgriper ”direktaktion” och mot skjutgalna högerextremister är: Fungerande dagis, systematiskt arbete mot mobbning, närvarande vuxna, ett samhälle som är öppet för diskussion och där politiska motståndare visar respekt för varandra. Ett okorrumperat land där välfärden är någorlunda hyggligt fördelad.

Inte i alla svenska muslimers namn
Författaren och journalisten Mustafa Can reagerar i Svenska Dagbladet mot att han som muslim så ofta fått frågan ”Hur känns det”. Som om alla muslimer har ett kollektivt ansvar för det som hänt. Under rubriken Inte i mitt namn, påminner han om varför de flesta flyktingar kommit till Sverige:
Skulle samma människor som vandrade över snöklädda berg med barn i famnen, slavarbetade i gränsstäder, trängdes på lastbilsflak och i containrar där de tävlade om luften med andra flyktingar plötsligt avsäga sig friheten de riskerat livet för, för att i stället böja huvud inför den som lockar med sprängdeg och en kungsväg till ett framtida lyckotillstånd?

Sverige har upplevt politiskt våld förr
Per Virtén, som annars mest kan läsas på Dagens Arena har anlitats av engelska The Guardian för att förklara vad som händer i Sverige. Han påminner om att Sverige har en lång historia av politiskt våld även om den har varit av ett annat slag än det vi nu upplevt. Exempelvis Lasermannen och skytten i Malmö:
They were small and isolated actors in a global white-power movement, but neither of them is called a terrorist. Is the idea of a terrorist becoming an ethnic concept? Will it become something exclusively linked to Islam, whereby imams are held to account by journalists?

Nu är det bra, men sämre tider väntar
Allt har trots allt inte handlat om självmordsbombaren denna vecka. Bland annat har SKL presenterat sin Ekonomirapport. En rapport som visar på rekordresultat. 2010 beräknas kommuner och landsting redovisa ett överskott på 19 miljarder kronor. Detta tack vare att man trots extra konjunkturstöd från staten har varit försiktiga med nya utgifter. Nästa år försvinner de extra miljarderna, men ändå gör det goda utgångsläget att man räknar med ett överskott på 7 miljarder 2011. Men sen är det mera osäkert. Så det är ungefär som vanligt när det gäller prognoser för kommunal ekonomi: Just nu är det ganska bra, men det ser sämre ut framöver. Så kommer det sannolikt att låta även 2012. Vilket inte behöver betyder att prognosmakarna år dåliga, utan visar att kommuner och landsting är bra på att anpassa sig till en föränderlig verklighet.

Statsministern om året som snart gått
Jobbtillväxt är ordet statsminister Fredrik Reinfeldt väljer för att sammanfatta 2010 i en intervju i tidningen Fokus. Mest stolt är han över att alliansen fick förnyat förtroende i valet. På frågan om vilken nyhetshändelse som påverkat honom mest svarar han den europeiska krisen ” Jag kan inte peka på en enskild händelse, det har snarare präglat hela året. Kanske i skarp kontrast till en allt bättre svensk utveckling. Jag tycker att det ibland har varit svårt att se den skillnaden växa och förklara den.”. På måndag sammanfattar statsministern året mer officiellt i sitt traditionella jultal.

Skandalös väntan på rättegång om barndråp

2010-12-14T16:52:00.002+01:00

Rättsväsendets förfärliga hantering av fallet med den dråpmisstänkta läkaren på Astrid Lindgrens barnsjukhus blir bara värre. Nu kommer besked att rättegången sannolikt inte blir av förrän efter sommaren. Anledningen är att expertutlåtande dröjer, skriver Dagens Medicin. Andra uppdrag måste tyvärr gå före, säger den norske experten, som dessutom anklagats för jäv av försvaret.

Läkaren greps i mars 2009 under dramatiska former på sin arbetsplats anklagad för att ha gett en hjärnskadad för tidigt född flicka en dödlig dos av läkemedel. Hon häktades, släpptes efter några dagar, men brottsmisstankarna kvarstod. Läkaren har hela tiden nekat till anklagelserna och anklagat utredarna för dåliga medicinska kunskaper. ”Jag har förlorat 19 månader av mitt liv”, sa hon i den hittills enda intervjun med TT i oktober i år.

Att ingen är skyldig förrän han eller hon är dömd är en av rättssamhällets grundprinciper Men vad är man om man månad ut och månad in tvingas gå och vänta på rättegång? Åtalet var tveksamt från början och borde ha lagts ner för länge sedan. Det är svårt att komma förbi känslan av att det gått prestige i fallet och att det dramatiska gripandet måste försvaras med en rättegång.

Läkaren beskriver själv det hon utsatts för som ”ett helvete”. Det är lätt att förstå. Bland de få saker jag kan tänka mig är värre är att förlora ett barn. Men inte heller föräldrarna får ju möjlighet att få klarhet och gå vidare när rättegången dröjer. I denna sorgliga historia finns bara förlorare.

Regionentusaisterna kämpar oförtrutet vidare

2010-12-10T09:38:00.000+01:00

Det här var veckan när svensk sexutalbrottslagstiftning hamnade i nyhetsflödets centrum när Julian Assange hamnade i häktes Veckan när dataintrång blev en påtaglig verklighet och inte bara något Lisbet Salander ägnar sig åt. Det var också veckan när regeringen förlorade sin första omröstning i riksdagen och nu tvingas skära ner i regeringskansliet.Veckan när Robyn blev Årets svensk och ännu ett klimatmöte tycks gå åt skogen.

Entusiasterna möts om regionfrågan

Anders Knape jobbar vidare för regioner till 2014

SKL kämpar vidare med att få till mer ändmålsenliga regioner. 250 personer samlades i veckan i Stockholm för att blåsa nytt liv i frågan. Faktum är att det är lite bråttom om detta komplicerade pussel ska hinna bli klart till nästa val. Frågan lever i kommunerna. I regeringen verkar dock intresset som vanligt svalare. Varken ansvarig minister Stefan Attefall (KD) eller hans statssekreterare fanns på plats. I stället blev det politiskt sakkunnige Daniel Liljeberg, som liksom regionfrågan följt med till Attefall från Mats Odell, som fick rapportera om vad som hänt, vilket inte är så mycket. SKL:s ordförande Anders Knape uppmanade medlemmarna att höja tempot och konkretisera diskussionerna.
”Vi vet att staten vill göra om sin regionala indelning och skapa större län. Om inte politikerna i kommuner, landsting och regioner kan komma överens om hur de vill att de framtida gränserna ska dras kommer vi att få anpassa oss efter statens indelning”, säger han i ett pressmeddelande från konferensen.
Än en gång talades det om underifrånperspektiv, vilket låter bra men är i längden omöjligt i en sådan här fråga. Regeringen styr landet, då måste de styra den här processen. Annars kommer inget att hända under den här mandatperioden heller. Förutom en massa konferenser, där folk som är överens möts och de som tycker annorlunda stannar hemma. De styrande i Stockholms läns landsting, var enligt mina rapportörer, inte på plats.

Myndigheterna mer självsvåldiga än självständiga
På plats vid Slussen fanns Fagerstas kommunalråd Stig Henriksson (V), som liksom många av sina kollegor, oavsett partifärg, har synpunkter på hur de statliga myndigheterna agerar gentemot kommunerna. Officiellt heter det att vi har självständiga myndigheter i det här landet, men Stig Henriksson tycker att de snarare är självsvåldiga i sitt sätt att tolka lagarna. Han tar i en debattartikel i VLT tre exempel från Fagersta:
Föreskrifter och råd som säger ”bör” och ”i regel”, tillämpas som om det stod ”skall” och ”alltid”. Teoretiska utsläpp från reningsverk spelar större roll än faktiskt uppmätta. I det tredje fallet stoppade Trafikverket efter 18 månaders funderande en staty i en rondell.
”När vi klagar på regionens handläggning skriver generaldirektören att han beklagar om vi upplever handläggningen som undermålig. ”Upplever?”
Jag skulle vilja fråga länets riksdagsledamöter: Hur ”upplever” de sådana här exempel på vad jag vill kalla myndighetsmissbruk?”, avslutar Stig Henriksson sin debattartikel.

Civilkurage viktigare än databas
I Göteborgs arbete med att tvätta bort stämpeln Den korrupta staden ingick bland annat att hitta ett system för hur anställda skulle kunna anmäla misstänkta mutor. För säkerhets skull frågade man Datainspektionen först och där tog det stopp. En funktion som kan leda till att stor mängd anklagelser samlas i en databas är inte acceptabelt. Bara chefer och andra personer med centrala funktioner ska kunna anmälas, skriver GP. Stadsdirektörs Åke Jacobssons råd till den som känner till oegentligheter är:
- Gå till närmaste chef, och gäller misstankarna närmaste chefen, gå till nästa chefsnivå.
Märkvärdigare än så behöver det ju inte vara och då behövs ju ingen databas. Däremot skulle det behövas ett bra svenskt ord för whistleblower, alltså de personer som slår larm. Visselblåsare, skriver GP i sin rubrik, vilket ju är korrekt, men inte känns så slagkraftigt.

Ut med de feta rökande doktorerna!
Nyligen var jag på en konferens på Läkarsällskapet i Stockholm och förundrades över alla oljemålningar över gamla doktorer. De var alla män, många var överviktiga och flera hade låtit sig avmålas rökande cigarr. Om Läkarförbundets avgående ordförande Eva Nilsson Bågenholm fått bestämma skulle de där porträtten åka ut. Enligt Dagens Medicin rankar hon det cementerade idealet att läkaren är en man som ett av de allvarligaste problemen för kvinnliga läkare i dag. 70 procent av de läkarstuderande är kvinnor, som bör vara vaksamma när de ger sig ut i yrkeslivet. Kvinnliga läkare mår betydligt sämre än sina manliga kollegor, visar färsk forskning. Genusforskaren Gertrud Åström, tyckte dock inte att det var så märkligt. Det gör kvinnor oavsett yrke.
”Man kanske kan säga att kvinnliga läkare är helt normala kvinnor”, sa hon vid en av Läkarstämmans många debatter.
Apropå läkare kan man också konstatera att det i år för första gången på länge inte krävs toppbetyg för att komma in på läkarutbildningen.

Oroande när svåra frågor får enkla svar
Yttrandefrihet har det talats mycket om i spåren på gripandet av Wikileaks grundare Julian Assange. Göran Rosenberg gör i en krönika i DN en viktig distinktion mellan yttrandefrihet och debattkultur.
En debattkultur där vad som helst kan sägas när som helst till vem som helst utan att väcka uppseende är inte nödvändigtvis ett tecken på en väl fungerande yttrandefrihet. Den kan också vara ett tecken på ett samhälle där ingenting av vikt längre kan diskuteras i offentligheten eftersom de flesta talar förbi varandra och inget yttrande har större vikt än något annat och ignoransen har samma auktoritet som kunskapen och idiotin samma tyngd som visdomen och det som yttrades i går saknar betydelse i dag. Under sådana förhållanden tenderar yttrandefriheten att producera mer oförståelse än förståelse. I varje fall gör den det svårare att offentligt diskutera svåra saker. I en sådan debattkultur dominerar de enkla svaren på hur svåra frågor som helst.

Kävlinge har drag av Svinarp
Nästa söndag försvinner Starke man ur rutan. Lars-Göran Bengtsson gestaltad av Anders Jansson kommer för lång tid att prägla bilden av svenska kommunpolitiker. Nu tror sig alla veta hur det går till i svenska kommunhus, vilket inte är helt fel, men långt ifrån rätt. Det är trots allt fiktion och humorprogram det handlar om, vilket många tycks glömma bort. Bland annat LR, Lärarnas Riksförbund. "Vi lärare vill inte att kommunpolitiker som Lars-Göran Bengtsson i Svinarp ska styra svensk skola. Det gör han i dag", skrev Metta Fjelkner i ett inlägg om behovet av att återförstatliga skolan.
Expressen har besökt verklighetens Svinarp, närmare bestämt Kävlinge där serien spelats in och en del kommunanställda varit statister. Någon stark S-märkt man hittade man dock inte. Kävlings kommunalråd är en moderat kvinna, Pia Almström, som inte känner igen sig i Lars-Göran Bengtsson, ävenom hon känner igen typen. Kanslichefen Mats Svedberg är också mycket olik TV-seriens Gunvor, men tycker att serien är träffsäker: De har plockat idéer från lite här och var i Kommunsverige. Man kan känna igen saker från tidningarna, och från oss själva också, säger han.

Sagt i veckan
Här är några andra citat från veckans flöde:
Sanningen får du höra av barn och fyllon – och av avgående partiledare.
Erik Sundström, Dagens Arena efter Mona Sahlins tal

Flytta på er. Det är inget personligt. Bara flytta på er.
Katrin Kielos på Aftonbladet otåligt till Sahlin, Östros och Österberg

Endast som död kan en kvinna framstå som en trovärdig kronprinsessa i socialdemokratin.
Åsa Moberg anklagar socialdemokraterna för kvinnomisshandel på Newsmill

Partierna består snart bara av å ena sidan karriärister och å andra sidan den sortens människor som hör av sig till Ring P1.
Johan Hakelius, Affärsvärlden

Demokratins basarbetare

2010-12-07T09:19:00.004+01:00

Politiskt basarbete i Västerås under valrörelsen.

Krönika publicerad i VLT 7 december 2010

När vi andra ägnar fritiden åt innebandy, körsång, språkkurser, tv-serier eller vad vi nu annars tycker är kul finns det de som i stället går på möten, läser handlingar och funderar över hur samhället kan fungera bättre. De kallas politiker. 98 procent är fritidspolitiker som har sitt uppdrag vid sidan om jobb eller studier. I den nyutkomna boken Politik på hemmaplan av de göteborgska statsvetarna Mikael Gilljam, David Karlsson och Anders Sundell kan man lära mer om den här gruppen. Boken bygger på den största politikerundersökningen i världen. 10 000 fullmäktigeledamöter har gett sin syn på politiken och dess spelregler. Några av resultaten:

• Män, medelålders, svenskfödda, högutbildade tjänstemän och offentliganställda är vanligare i en fullmäktigeförsamling än i samhället i övrigt.
• Kommunstyrelsens ordförande anses ha mest inflytanden över kommunpolitiken, medborgarna minst. Tjänstemännen, statliga myndigheter och journalister borde ha mindre inflytande om fullmäktigeledamöterna fick bestämma.
• Kommunpolitiker är lite extrema. De rödgröna ligger åsiktsmässigt lite till vänster om sina partikamrater i riksdagen, moderater till höger.

• Hos dessa företrädare för den representativa demokratin är skepsisen stor mot folkomröstningar, medborgarinitiativ och annan deltagardemokrati. De stora partierna är mest negativa, SD och MP mest positiva.

• Kommunpolitiken har blivit mindre samförståndsinriktad. Rikspolitikens motsättningar märks allt mer. Friskolor, vårdnadsbidrag och privata entreprenörer skapar konflikter.

• Nästan var tionde ledamot har utsatts för våld och hot. I en del fall handlar om livsfarliga hot, som också riktar sig mot familjen.

Priset kan alltså vara högt för den som ger sig in i politiken. Även om uppdraget självfallet också ger utbyte. Inte så mycket ekonomiskt, även om många tror det, utan i form av inflytande, personlig utveckling och av att kunna påverka sådant man tycker är viktigt. Tack eller beröm får de sällan, trots att utan dem skulle demokratin inte fungera.

Om en ombudsman som sitter löst och en bro som lär dröja

2010-12-03T10:43:00.004+01:00

Det här var veckan när Wikileaks stod i centrum för det internationella nyhetsflödet och förändrade synen på och kanske också förutsättningarna för diplomatin. Veckan när kylan än en gång stoppade tåg och när förorenat dricksvatten stoppade delar av Östersund. Veckan när DN Debatt blev platsen för myndighetsutövning och när socialdemokraterna fick en valberedning som inte tycks få förnya så mycket mer än partiledaren.

Super-DO med allt svagare position

Katri Linna, en allt mer ifrågasatt DO

Katri Linna blev för två år sedan landets första super-DO, som skulle hantera de samlade diskrimineringsfrågorna. Ett supersvårt uppdrag eftersom det inte bara handlade om att hantera en ny lagstiftning utan också om att slå samman fyra myndigheter, som egentligen inte ville gå ihop. Frågan är hur länge hon kommer att vara kvar på sin post. Hon har fått mycket intern kritik och har pekats ut som landets sämsta chef av tidningen Chef som betygsätter chefer. Nu beskriver DN:s ledarskribent Hanne Kjöller DO som en myndighet i fritt fall. Höga konsultkostnader, kritik från JO, domstolskritik och få juridiska framgångar är några av hennes argument. Kritiken kom några dagar efter att DO efter två års funderande och när preskriptionstiden närmade sig kom med sitt beslut om barnskötareleven som bar niqab. Ett beslut som meddelades på DN Debatt. Märkligt i sig, dessutom skapar beslutet ingen klarhet eftersom DO inte för fallet till domstol. Detta är ingen jättefråga, men rektorerna som ska hantera frågan hade haft nytta av tydligare vägledning från DO.
Järnvägar viktigare än bro just nu
Tajmingen kändes inte som den bästa när socialdemokraterna Göran Persson, Ilmar Reepalu och Anders Ygeman på DN Debatt idag krävde en Öresundsförbindelse. När det är stopp i landets kroppspulsåder, det vill säga järnvägstrafiken, är det nog få som håller med om att en ny bro ut ur landet är den viktigaste infrastrukturinvesteringen. Sex av tio svenskar har lågt förtroende för tågtrafiken, visar en undersökning som Seko-facket, genomfört. Minst en miljard borde skjutas till, anser facket. SJ håller inte oväntat med. Sverige satsar mindre än andra länder på underhåll, menade SJ-chefen. Men finansministern tycker att det satsats mycket nog på järnvägarna. Evakuerade och försenade tågresenärer håller knappast med.

Gymnasieskolan behöver en bra start
Nästa år får vi en ny gymnasieskola. En stor reform och en viktig reform, det visar inte minst de höga siffrorna för antalet elever som inte fullföljer gymnasiet. Reformen innebär att antalet studieförberedande program fördubblas och antalet nationella inriktningar ökar från cirka 30 till 60. En så stor förändring borde få chans att komma igång så att man ser vilka effekterna blir innan man förändrar de ekonomiska förutsättningarna. Men regeringen har redan kommit fram till att kommunerna kommer att spara och drar ner på statsbidragen. SKL protesterar.

De mäktiga reinfeldtarna
Så var det fastslaget det alla visste. Fredrik Reinfeldt är mäktigast i Sverige, enligt tidningen Fokus årliga makthavarlista. Annars är det stora förändringar. 43 av 100 namn är nya. Årets raket är moderaternas partisekreterare Sofia Arkelsten, som är nummer 11. Riksdagens starkare position markeras bland annat av att moderaternas gruppledare Anna Kinberg Batra och riksdagens talman Per Westerberg hamnat på listan. Socialdemokraternas svaga ställning speglas även här och eftersom Maria Wetterstrand och Peter Eriksson är på väg ut är även deras stjärnor i dalande. Högst rankad med kommunalt förtroendeuppdrag är Filippa Reinfeldt på plats 31, även Ilija Batljan och Anders Lago tar sig in på 50 i topp. Listan innehåller inte bara politiker. Högsta näringslivstopp är Industrivärdens ordförande Sverre Martin –Löf, som placerar sig ett strax ovanför Sofia Arkelsten som åtta.

Doldis med tillfällig makt
Berit Andnor har aldrig varit den sortens politiker som hamnat på topplistor. Inte ens som minister märktes hon särskilt mycket. Nu befinner hon sig i centrum för en kort period som ordförande i den socialdemokratiska valberedningen. Ett uppdrag som det just nu tycks oklart hor omfattande det blir. Men få mer än möjligen Ibrahim Baylan själv tror att det inte kommer att bli byte på partisekreterarposten. Ett spännande förtroenderåd väntar i helgen.

I korthet:

Ortopedläkarna är tveksamma till vårdgarantin eftersom den leder till felprioriteringar och informerar inte patienterna om deras rättigheter visar en ESO-rapport.

Sociala medier suddar ut gränserna mellan arbete och privatliv och mellan läkare och patient, rapporterades det vid ett av läkarstämmans många seminarier.

1,5 miljoner svenskar använder sällan eller aldrig Internet. Det krävs en gigantisk folkbildningssatsning för att få alla med i e-samhället, hävdade en grupp aktörer, bland annat Stiftelsen för internetinfrastruktur och Kungliga biblioteket i en debattartikel på Dagens Samhälle.

Politik i verkligheten och på film

2010-11-26T11:00:00.002+01:00

Det här var veckan när snön föll utan hänsyn till att två av tre kommuner redan förbrukat sin budget för snöröjning. Veckan när vi fick en ny grundlag, som nog inte kommer att engagera medborgarna särskilt mer än den gamla. Det var också veckan när effekterna av socialdemokraternas kris för första gången avspeglades i opinionssiffrorna, rekordlåga 27,7 procent. Moderaternas siffra i Synnovate-mätningen var 37,5 procent, större än S och V tillsammans.

Hur många partiledare är kvar vid nästa val?
Göran Hägglund var veckans mest utsatta partiledare. Det började med att partiets starkaste kommunpolitiker Bengt Germundsson i Markaryd kritiserade sin partiledare för att han ifrågasatte vårdnadsbidraget. Därmed öppnades dammluckorna och kritiken blev allt mer intensiv inte minst i partiorganet Kristdemokraten. I tunga distrikt som Uppsala, Kronoberg, Kalmar och Västra Götaland säger sig ordförandena inte ha förtroende för Göran Hägglund. Faller Hägglund kan han dra Maud Olofsson och Jan Björklund med sig i fallet. De övriga borgerliga partierna tynar i skuggan av de stora moderaterna och då sitter partiledarna löst, är slutsatsen i en analys i Fokus. En tung politisk reporter jag träffade i veckan trodde att alla partiledarna utom möjligen Jan Björklund och Jimmie Åkesson skulle vara utbytta till nästa val. I Fredrik Reinfeldts fall skulle det i så fall vara en frivillig avgång eftersom han då aldrig skulle riskera att förlora ett val.

Det räcker inte med gamla fina Palme-citat
I efterdyningarna av Mona Sahlins avhopp skriver Stig-Björn Ljunggren i Piteå-Tidningen om längtan efter en ny gemenskap i en tid individualistisk konsumism. En längtan som han inte tycks övertygad om att socialdemokratin lyckas fånga:
Det höjs nu röster för att socialdemokratins vägval ska vara ett återupprättande av den traditionella samhällsordningen, där vi alla går mot ljuset som det uppenbarats i rådslag och gamla fina texter av Olof Palme. Förr kunde gemenskapen baseras på hotet om helvetet. Men nu är det klimathotet som används för att de solitära individerna ska förmås lämna sina självförverkligandeprojekt och ansluta sig till den nya gemenskapen. Så låt mig gissa att försöken att återupprätta folkhemsgemenskapen inte längre kommer att vara enbart Sverigedemokraternas angelägenhet. Nu rustar den socialdemokratiska vänstern för att ta över initiativet.

Utbildning till unga arbetslösa
En av de stora utmaningarna för politiker i hela Europa är ungdomsarbetslösheten. 5,2 miljoner unga i EU går utan jobb, Sverige ligger bland de högsta. Här är ungefär en av fem som är under 25 år arbetssökande. De allra flesta unga arbetslösa både i Sverige och i övriga EU saknar gymnasieutbildning. I veckan kom TCO med ett förslag om en ungdomsgaranti som skulle ge alla under 25 år rätt till en gymnasieutbildning. På DN Debatt skriver utredaren Jonas Olofsson och TCO:s samhällspolitiske chef:
Lågutbildade unga och unga vuxna ska slussas över från arbetsförmedlingarna och socialtjänsten till utbildningscentren. På utbildningscentren ska man utforma individuella handlingsplaner i samverkan med de unga som tydliggör vilka steg som måste tas för att förverkliga målet att uppnå en gymnasiekompetens. Planen bygger på ett ömsesidigt ansvar. Den som påbörjar en utbildning erbjuds ett särskilt vuxenstudiestöd samtidigt som den som inte är benägen att hålla överenskommelsen avstängs från stöd.
I början av nästa år kommer SKL med en rapport om samma ämne. Även där kommer det att handla mycket om utbildningens betydelse.

Offentliga chefer mer begåvade
I offentlig sektor träffar man ofta på ett mindervärdighetskomplex i förhållande till den privata sidan.. HR-konsulten Source har undersökt om det finns något fog för att offentliga chefer skulle vara sämre än de privata. Genomgången av arbetspsykologiska testdata från 558 ledare visar att så inte är fallet. Tvärtom offentliga chefer ligger högre när det gäller generell begåvning, som är den urvalsfaktor som har högst korrelation med framgång i arbetslivet. Så sträck på er och tala väl om vad det innebär att jobba för det allmännas bästa. Det gäller att vända bilden om man ska lyckas attrahera unga framtidslöften. Annars finns risk att framtida chefstester ger ett annat resultat, påpekar Jana Cagin på Source.

Hur kul är svensk politik på film?

Björn Kjellman spelar en folkpartiledar med byxorna nere.

Många politiskt intresserade har Vita huset som sin favorit bland TV-serier. De vassa dialogerna och det starka engagemanget hos president Bartlett och hans stab fångade även dem annars väljer nyheter och debattprogram. En som tittat mycket på Vita huset är Wilhelm Behrman, före detta politisk reporter och manusförfattare till filmen Fyra år till, som har premiär idag. Det är en romantisk komedi om en folkpartiledare, spelad av Björn Kjellman, som blir nyförälskad. Komplikationen är inte att föremålet är en man utan att han är socialdemokratisk statsekreterare. Hur kul är det? Inte särskilt, tycker Fokus kulturskribent Elsa Westerstad, som längtar efter en svensk film som tar politik på allvar. Ungefär som Vita huset. Jättekul och ett par nivåer smartare än normalt i svensk film, tycker Karolina Eriksson i Svenska Dagbladet. Återstår att skaffa sig en egen uppfattning. Det andra försöket till svensk komedi i politisk miljö Starke man i SVT, har jag övergett. Lars-Göran Bengtsson i Svinarp blir väldigt tröttsam i längden.

Politikens vardagshjältar om sitt uppdrag

2010-11-23T10:16:00.002+01:00

Enkäter har alltid varit ett viktigt inslag i Dagens Samhälle, liksom tidigare KommunAktuellt. Vi ställde en fråga till en grupp av våra läsare, sammanställde svaren och lät dem snabbt få del av resultatet. Kanske är det sistnämnda förklaringen till att enkättyngda politiker och tjänstemän så villigt svarade på tidningens frågor.

Denna enkätentusiasm innebar att det var ett oemotståndligt förslag statsvetarprofessorn Mikael Gilljam kom med 2007. En totalenkät till alla ledamöter i kommun- och landstingsfullmäktige. Dagens Samhälle gick in med pengar samt råd och dåd. I gengäld fick vi formulera några egna frågor och första tjing på resultatet. Våren 2009 resulterade det i ett antal intressanta artiklar om bland annat hot och våld, synen på antalet uppdrag och på direktdemokrati. Ett år senare skrev forskarna själva mer utförligt om resultatet på en blogg på Dagens Samhälles webbplats.

Nu finns resultatet också i bokform, utgivet av SKL Kommentus. Politik på hemmaplan. Tiotusen politiker tycker om politik och demokrati, heter den. Författare är Mikael Gilljam, David Karlsson och Anders Sundell, alla statsvetare vid Göteborgs universitet. Här finns mycket intressant läsning för dem som intresserar sig för lokal demokrati och för de människor som ägnar en inte oväsentlig del av sin fritid åt att få den att fungera. Bland annat konstateras att den av tradition så samförståndsinriktade kommunpolitiken inte alltid är så fridfull. Friskolor, vårdnadsbidrag och privata entreprenörer skapar konflikter. Den högsta konfliktnivån uppmättes i lilla skånska Höör och gällde friskolor.

Den ökade konfliktnivån beror i hög grad på att rikspolitikens allianser och motsättningar i allt högre grad också präglar det politiska livet i kommunerna. Detta förstärks säkert ytterligare under den nyss inledda mandatperioden. De blocköverskridande styrena har blivit färre, även om miljöpartiet lokalt fortfarande inte är en given spelare i det rödgröna laget, visar en färsk sammanställning från SKL.

S-dominans i medierna

2010-11-19T10:05:00.000+01:00

Det här var veckan när den socialdemokratiska krisen ett tag föreföll som nationens kris. Veckan när de ekonomiska orosvindarna över Europa blåste allt kyligare. Inte bara på Irland där man är vana vid blåst utan även i Spanien och Protugal. Det var också veckan då det slogs nytt svenskt rekord i konstpris när Bukowskis sålde Cecilia Edefalks vackra Baby för 5,9 miljoner och när Socialstyrelsens gryningsräd i demensvården avslöjade en dyster bild.

Man är aldrig så bra som när man avgår eller dör
När bevakningen av Mona Sahlins avhopp var som mest intensiv kunde man tidvis tro att hon var död. Dels för att man plockade fram de gamla arkivbilderna av den 25-åriga riksdagsledamoten och den rekordunga ministern vid Ingvar Carlssons sida. Dels för att det talades väl om henne som aldrig förr. Till exempel Erik Sundström på Dagens Arena:
Sahlin var ofta i takt med tiden, det omdöme som används om hennes förebild Olof Palme. Som partisekreterare, första kvinna även där, bidrog hon till öppenhet och modernare arbetsformer. Hon har tvingat ett trögrörligt parti att ta sig an frågor som feminism, antirasism, strukturell diskriminering och hbt-personers rättigheter. Konkreta insatser för hållbar utveckling som samhällsbyggnadsminister omnämns mer sällan.

Mona Sahlin gestaltar den medialiserade politiken
Göran Greider ser i en läsvärd analys i Medievärlden Mona Sahlins avgång som en konsekvens av politikens medialisering. Tidigare S-ledare kunde förlita sig på och lyssna till Rörelsen. Nu finns ingen rörelse. Då återstår medierna, som länge älskade Mona Sahlin, men på senare tid har övergett henne. Enligt Greider till följd något centralt borgerligt beslut, vilket jag har väldigt svårt att tro. Snarare handlar det om att ju mer man hyllats, desto mer riskerar man att rasa. Greider skriver:
När hon nu avgår formar sig hennes långa politiska historia till en rätt fantastisk berättelse om den tilltagande medialiseringen av all politik. Hon är den medialiserade åskådardemokratins främsta gestaltare: Som politiker föddes hon i media, korsfästes i media och hoppades kunna återuppstå där. Mona Sahlin är en modern och stor roman om ett Sverige som förändrats.

Personerna skapar politiken
Nu säger sig alla socialdemokrater vilja prata politik, men jag anar att det pratas mest personfrågor när de möts i dessa dagar. Precis som medierna mest pratar person. Ena dagen är Veronica Palm hetast, nästa Pär Nuder, vilket väl säger en del om partiets otydlighet i dessa dagar. Widar Andersson påpekar i en debattartikel i Aftonbladet att det inte går att hålla isär politk och person:
Många fnyser åt personstrider. Personliga ambitioner anses vara mindre fina än politiska program. Det är emellertid ett tankefel att kritisera personstrider med argumentet att de stjäl kraft från diskussionen om ”förnyelsen av politiken”. Det grundläggande felet med den typen av tankar är att de bygger på föreställningen om partiledare som fjärrstyrda leverantörer av en politik som några andra bestämt. S-politiken förnyas inte genom rådslag och seminarier. Politiken har förnyats när partiledaren ansett att det varit nödvändigt att anpassa partiets position till rådande läge.

Bucht vill släppa loss drömmarna
”Titta på skorna som står där i hallen. Det är inte de som driver människan, det är våra drömmar som driver.” Med detta Ivar Lo Johansson-citat vill Sven-Erik Bucht, tidigare S- kommunalråd i Haparanda nu personkryssad riksdagsman, styra in partiet på en mer framtidsinriktad debatt;
Vi måste formulera och tydliggöra det samhälle som vi socialdemokrater vill forma med utgångspunkt ur våra värderingar och ideologi, men utifrån en ny tid. Föränderlighet är ett tecken på en sund utveckling, att låta Socialdemokratin vara en del av samhället, där vi lever i symbios med samhället i stället för att tvinga in samhället i en svunnen dåtid. Människan ska fångas av drömmen i stället för att vi försöker putta in henne i framtiden med minnen och det förgångna som utgångspunkt. Det är inte i papperskorgen vi kan hitta ritningarna för hur framtiden ska se ut.

Inte en fackförening för förtroendevalda
Apropå veckans intensiva S-debatt fastnade jag för en bisats i en SvD-artikel om partiernas strategier mot Sverigedemokraterna. Luciano Astudillo, som ingår i socialdemokraternas kriskommission, efterlyste där en ny inriktning på det politiska arbetet, bland annat för att möta SD. ”Partiet kan inte längre vara en fackförening för förtroendevalda”, påpekade han. Ett påpekande som gäller fler partier än det än så länge största i riksdagen. KD tycks ju nu också ha en ledarstrid under uppsegling, ledd av besvikna icke omvalda riksdagsledamöter.

Korruption ett hot mot tilliten
Men allt har inte kretsat kring socialdemokraterna denna vecka. Korruptionsdebatten har fortsatt. I Kvalitetsmässans nyhetsbrev Kvalitet & Förnyelse oroas statsvetaren Bo Rothstein som forskar om korruption och tillit med ett internationellt perspektiv för konsekvenserna av den senaste tidens avslöjanden. Inte för att de i sak är så allvarliga jämfört med vad som förekommer i övriga världen utan för att det riskerar att skada tilliten i samhället:
Det finns en tipping point, en vändpunkt som har mycket lite att göra med hur mycket korruption det faktiskt finns utan mer handlar om perceptionen av korruption.

Jävet avgörs i betraktarens öga
I Affärsvärlden varnar Niklas Ekdahl för konsekvenserna av att särintressena allt mer tar över i politiken:
Att Sofia Arkelstens omdöme inte var det bästa visade hon redan med förslaget att Moderaterna borde göra en morot till partisymbol. Problemet är inte så mycket bjudresor och billån som de naiva reaktionerna på frågan om jäv. Den avgörs alltid i betraktarens öga, inte av att förmånstagaren bedyrar sin oskuld. Det här kan inget regelverk i världen styra upp, om inte politiker bevisar sin egen självständighet.

Drottningen inte särskilt pratsam
Kungen har haft det lite lugnare den här veckan. Men kvällstidningarna har kämpat på för att hålla liv i skandalen. Expressen genom de köpta intervjuerna med Camilla Henmark. 200 000 kronor sägs man ha betalat för att få del av hennes inte alltför avslöjande berättelse. Aftonbladets torsdagslöpsedel ”Silvia bryter tystnaden” har chans att gå till historien som en klassisk kvällstidningsanka. Löpet och den fyrasidiga artikeln byggde på två citat från drottningen. Det ena var ”Det var mycket intressant” och handlade om den barnkonferens hon besökt i Bryssel. Det andra var: ”Jag mår bra”. En högtidsstund för kvällstidningarnas belackare.