De gamla förklaringarna till SD:s framgångar håller inte
längre. Inte heller går det att sätta rasiststämpel på var femte Harakersbo och
alla andra som lagt sin röst på partiet. Det handlar inte bara om
invandrarfrågan utan om allt fler inte känner igen sig i de traditionella
partiernas och i mediernas verklighetsbeskrivning. De har inte tagit dessa människors
oro för såväl nuet som framtiden på allvar.
Det enda alternativet har varit Sverigedemokraterna. Deras
berättelse om det gamla folkhemmet må vara falsk, men det är ändå en
berättelse. Det har övriga partier i hög grad saknat. De har fastnat i
teknikaliteter om överskottsmål och jobbskatteavdrag. Detta har i hög grad
varit teknokraten Anders Borgs berättelse. Den är på sätt och vis en
framgångssaga men inget som entusiasmerar.
Jimmie Åkesson har framfört SD:s berättelse under ett idogt
resande i landet. Resor som fått betydligt mindre uppmärksamhet än när han
blivit tårtad eller mötts av vända ryggar, men som gav utdelning på valdagen. Valframgången
är ingen tillfällighet utan resultatet av ett mångårigt systematiskt bygge.
Övriga partier måste nu klara balansgången att göra skillnad
mellan SD:s hårda kärna och deras 800 000 väljare. Inte närma sig partiets
främlingsfientliga politik och släppa fram dem till makten i riksdag, kommuner
och landsting, men samtidigt närma sig deras väljare, lyssna och visa på
alternativ.
”Vi är de 87 procenten”, deklarerade Aftonbladet dagen efter
valet. Så är det men det innebär inte att man kan visa SD:s väljare kalla
handen och förklara dem som mindre vetande. Om någon blir kallad idiot är det
knappast troligt att han ber personen vidareutveckla sina intressanta
synpunkter. Snarare kommer han att vända ryggen till och tänka att den där vill
jag aldrig prata med mera. På så vis blir polariseringen större och de
politiska klyftorna växer. Vill det sig riktigt illa fördubblas SD även i nästa
val.
Texten även publicerad i VLT den 19 september 2014